Kategori: utbränd

Mår SÅ illa!

I skrivande stund sitter jag fullt utrustad med löpkläder och allt på en grässlänt vid sidan av löpspåret. Här blir det ju inte mycket sprunget direkt. Anledningen? Jag kräktes innan jag ens tagit mitt första löpsteg. Fy fasen! Nu har jag suttit här i skuggan typ 40 minuter och vet inte ens hur jag ska kunna gå hem utan att göra hela området osäkert med mitt illamående. 

Så, skriver detta för att försöka tänka på något annat, se om det går över. Inte så härliga morgnar när man mår såhär direkt. 
Idag väntar en lugnare dag än igår. Då var ju Isabel här hela dagen och sen blev det Vinyasa 90 minuter istället för Hatha så jag var rejält slut på kvällen. Somnade som en stock sov nästan 12 timmar. 
När jag planerar mina dagar brukar jag försöka tänka lite varannan-dag-planering. Varannan dag försöker jag vara lite mer aktiv för att pusha och testa, och varannan dag mer oplanerad och utan att träffa vänner eller så. Tid för mig själv och återhämtning. Det tänket håller såklart långt ifrån alltid, men det är mitt utgångsläge och det fungerar bäst för mig. Har jag för mycket att göra två dagar i rad är det förödande för hela veckan framåt och har jag alldeles för lite att göra är det lätt att jag blir lat och rastlös. 
Regeln gäller inte heller om jag är trött och dålig. Då avbokas prick alla aktiviteter oavsett vad. Jag försöker lära min kropp att den kan lita på mig igen och när den ger signaler lyssnar jag så gott jag kan. 
Idag är det alltså en lugn dag. Stoffe slutar tidigt (redan klockan 18… Vilket är en kort dag i vår värld…) så jag ser mest fram emot att hänga med honom ikväll och äta glass och mysa. DET är ju något av det bästa som finns ❤

Att leva utan kontroll

Viss saker har jag undvikit att prata om här i bloggen. Inte egentligen för att det är olämpligt utan mer för att det helt enkelt har varit för känsligt för mig. Det jag berättar om i det här forumet är saker som pågår i mitt liv här och nu. Det ni läser på tunnelbanan, på bussen, när barnen lagt sig, när maten gräddas i ugnen… Det är mitt liv i realtid. Och vissa saker är känsligt och gör ont. Fruktansvärt ont. Men mer och mer har jag börja acceptera situationen och inse att jag inte ÄR min utbrändhet. Jag är fortfarande Therése. Och att ni alla vill mig så väl. Det hjälper min läkning.

Att skriva är en del i min process för att upprätthålla min personlighet i den här jäkla sjukdomen som just nu spelar en överhängande roll mitt liv. Så tack för att ni läser och kommenterar och mailar och peppar. Det betyder massor och er energi gör att jag vågar öppna mig mer och bjuda in fler på min resa. 
Nästa steg i min process ha jag kommit fram till är att våga dela med mig mer av min bakgrund. Det är en stor del av mig, men också en del jag för tillfället inte alls identifierar mig med. Den är så långt borta. Karriäristan och prestationsprisessan ligger i en låda långt, långt ner. Och är inte heller välkommen fram rikigt ännu. Det är för riskfyllt. Att öppna lådan och släppa lös henne; den destruktiva tjej som gömde sig bakom en ridå av prestationer.

Innan jag gick in i väggen jobbade jag som affärsutvecklare på ett amerikanskt konsultbolag som hjälper företag i förändringsprocesser, omstruktureringar, ledeutvecklingprocesser mm. Ett bolag som alltså agerade strategisk HR-partner åt företag i olika skeden av förändring och utveckling. Jag är i grunden utbildad civilekonom med en masterinrikting på internationell marknadsföring och har tidigare jobbat finansiellt inom bank med rådgivning etc. Men det här jobbet var alltså helt B2B och, som ni förstår, intensivt till sin karaktär eftersom det hela bygger på snabba puckar. Förändringar kan planeras i evighet men ändå när man väl står där vid kantens rand så blir läget mer eller mindre krisartat; oavsett om man är privatperson eller företag. Vi går alla igenom en kriskurva. 
Jobbet var för mig en identitet och jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte det var rätt kul att som ung kvinna ta den positionen som jag gjorde och driva det här bolaget framåt. När jag jobbar är jag extremt orädd och det hade jag nytta av här; jag bryr mig inte om vem jag talar med och jag vet att jag kan det här området på mina fem fingrar – därför kunde jag sitta i möte efter möte med höjdare inom vårt svenska näringsliv och berätta om hur de kunde reda ut en kris, utveckla en situation eller fatta beslut som kommer gynna dem framåt. Det är ganska kaxigt för att vara en 25-årig tjej faktiskt, och idag är jag stolt att jag vågade. 
Sista året innan jag brände ut mig var jag 27 år. Varje kvartal kunde man vinna olika kategorier för bästa prestation och jag kammade hem en efter en; Q1, Q2 och Q4. Sedan hamnade jag på topplistan över mest lönsamma affär globalt (plats 3 av 10) och kammade slutligen hem det prestigefyllda priset Årets Prestation i både Sverige och Europa. Året innan satt jag på galan när det priset delades ut och sa till mig själv: det där ska jag också klara! Och det gjorde jag alltså – dubbelt upp (när jag skulle ta emot priset på galan året efter var jag utbränd och låg i sängen sen flera månader tillbaka, det säger en del om hur jag kämpade). Det bolaget jag jobbade i har hundratusentals anställda så jag har faktiskt rätt att vara lite stolt tycker jag. Men där och då, när jag vann, fanns ingen glädje alls. Noll. 
Depressionen hade växt fram under många år och eskalerat det sista året. Allt det fantastiska som skedde runtomkring mig var jag totalt likgiltig inför. Totalt. Kunde inte bry mig mindre. Jag minns särkilt ett scenario där jag nyligen fått frågan om jag kunde tänka mig att flytta utomlands (med Stoffe såklart som spouse) för att delta i bolagets High Potential program där nya ledningsgruppsmedlemmar helt enkelt skulle skolas fram. Jag genomgick massor av tester och intervjuer för detta och när jag väl kom så långt att de alltså frågade och jag klickade i ett ”ja” på formuläret så ringde jag min kompis Emma från kajen, när jag väntade på båten hem, och grät. Jag hulkade fram att jag bara vill ha ett vanligt liv, att jag inte orkar detta. Jag berättade att det kändes som att jag tappat kontrollen och att omständigheter helt enkelt styrde mitt liv. 
Vad hade hänt? Jag ville slippa pressen inser jag i efterhand. Och få tillbaka kontrollen över mitt eget liv; ta tillbaka mina egna värderingar om vad som är viktigt. En vecka senare kraschade jag och då löste helt enkelt ödet min situation. 
Vad jag vill säga med detta är egentligen att vi som sitter här utbrända, sjukskrivna och idag är halvt utanför arbetsmarknaden kan ha varit extremt duktiga personer som nu alltså tappat vår identitet totalt. Det är inte enkelt att gå hemma varje dag i flera månader om man är driven och vill saker med sitt liv, kanske inte annars heller. Detta är det svåraste jag gjort hittills. Att jobba var piece of cake i jämförelse! 
Hade jag följt mina nycker jag fått till och från under året som sjukskriven (när jag haft bättre perioder såklart…) skulle jag säkerligen ha startat ett tiotal bolag eller tagit ett av alla de jobberbjudanden som faktiskt inkommit till mig under året. Och ärligt talet hade det varit den enkla vägen. Men jag valde inte det den här gången. Jag valde att göra rätt. Fokusera på min hälsa varje dag och envist stå fast vid att mitt värde som människa inte alls påverkas av att jag går på Försäkringskassan och ibland ligger i sängen i flera veckor. Det här är det riktiga jobbet, den hårda biten. Läxan jag fick av att inte lyssna på min kropp tidigare. 
Det andra jag vill med det här inlägget är att skriva av mig. Varje dag kämpar jag med att pussla ihop saker som hänt i mitt liv, förstå mönster hos mig själv, se tendenser i mitt beteende, lära mig av mina misstag, programmera om hjärnan… Allt för att kunna gå vidare. Bygga ett nytt sätt att vara på för att slippa hamna här igen. Och att skriva detta är en pusselbit. Den jag var då är inte den jag är nu. Den jag är nu är inte den jag måste vara framöver. 

Valborg och stand-up

Sitter just nu på båten påväg till Djurgården där vi ska kolla på Måns Möller och Özz Nujen (heter de så?) tillsammans med Stoffes bror och hans blivande fru. Roligt kan tyckas men tyvärr har jag så ont i huvudet och kroppen så detta är en utmaning som heter duga. Det är så svårt att veta när det är dags att backa helt – ställa in saker. För det har ju hänt ett antal gånger de senaste 19 månaderna om man säger så… 

Det som känns tryggt är dock att det är på Djurgården där jag känner mig väldigt hemma för jag brukar promenera där rätt ofta. Så blir det för intensivt med alla ljud och människor kan jag bara gå ut och ta en promenad eller sätta mig på en bänk i solen. En plan B helt enkelt. 
Igår var pappa uppe för lunch och fika och då fick vi abrupt avbryta allt för jag blev akut-trött och kunde knappt prata för hjärnan var så överbelastad. Sånt händer tyvärr rätt ofta så jag är väl van, men det är aldrig kul ändå.
Nu ska tant sluta klaga och istället samla lite energi inför stand-up grejen. Hoppas ni alla får en fin Valborg! 

Tröttheten kommer alltid efteråt

Nu efter den här långa sjukdomstiden har jag lärt mig vissa mönster i min sjukdom. Som det här med trötthet. När vi är iväg på något fungerar det (oftast!) ganska okej där och då; men sen… PANG! Kommer tröttheten. Efter ett par dagar. 

Efter helgens äventyr väntar nu alltså en vecka av rehab för mig själv. Försöka ta igen en kropp som värker och ett huvud som är helt utmattat av alla intryck; det får inte plats mer. Så att vara ute passar huvudet eftersom naturens takt är lagom för mig just nu. Bara det att kroppen helst vill ligga ner och vila. Så det blir lite dragkamp där och jag försöker balansera dagarna så gott det går för att det inte ska slå över åt något håll. 
Men så är det ju. Livet som utbränd. En ständig kamp mellan viljan att komma framåt och förmågan att vara här och nu i stundens förutsättningar. Det är hela svårigheten. Och hela lärdomen också kanske. 

Gjorde fel, igen

Idag kände jag mig pigg på morgonen, och huvudvärken har börjat ge med sig när jag sänkt medicinen, så jag fick för mig att göra massa saker jag låg efter med… Smart. Slutade i hjärntrötthet deluxe, in i sängen och väl där kommer såna ångestrusningar kroppen får av utfasandet av min SSRI. Det är inte direkt en drömupplevelse man vill bocka av från sin bucket list kan jag lova. 

Eftersom Esther (hunden) åkt hem och Stoffe sköter sitt jobb så har jag ingen att krama och gråta ut hos just nu. Ska försöka ta en kopp kaffe, en god ostsmörgås och piggna på mig för att sen gå på Shay Peretz Strong Flow ikväll. Wish me luck. 

Jag är så rädd att inte orka

En sak som genomsyrat min utmattningsdepression är såklart trötthet. Men lika jobbigt som det är att vara trött är det att vara rädd att hela tiden bli trött. Försöker verkligen att inte alls tänka på om jag blir trött eller inte men grejen är att det alltid kommer så plötsligt; NU måste jag vila. Och så finns ingen återvändo. Det är extremt obehagligt när kroppen bara tvärnitar och det inte ens finns kraft att stå upp fem minuter till. 
Men i alla fall så idag var en dag när jag orkade. Vi tog båten över till Djurgården och åt lunch på Villa Gothem och tog sen en långpromenad runt hela ön. Skönt, friskt och soligt. Så det var ju en bra dag och jag är verkligen glad över det. Just för att jag vet att alla dagar inte slutar så bra. Då är det inget man längre tar för givet; att orka saker. 

Hjärntrötthet vid utmattningsdepression

Sakta, sakta släpper mer och mer av den där järnbalken som brukar tryckas åt runt mitt huvud. Äntligen kan jag titta på TV och läsa igen vilket såklart underlättar lite för att dagarna ibland ska passera trots en enorm trötthet. Undviker i möjligaste mån dator, iPad och telefon men vill gärna skriva detta inlägget för det är ett så viktigt ämne som lixom hamnar i det tysta annars.

Hjärntrötthet drabbar människor som av olika anledningar fått skador i hjärnan. De vanligaste orsakerna till detta är stroke, kraftigt slag mot huvudet eller utbrändhet. Det är väldigt svårt att beskriva hjärntrötthet för någon som aldrig haft det för det liknar verkligen inte någonting jag upplevt innan. Det är som att man rent fysiskt kan känna att hjärnan är totalt utmattad och den värker av trötthet; precis som en muskel kan värka vid fysisk utmattning. Symptom på hjärntrötthet är alltså att man känner hur hjärnan blir uttröttad av orimligt lite tankeverksamhet (t.ex. tänka på vad man ska äta till middag eller ens tänka överhuvudtaget), man får svårt att göra flera saker samtidigt, återhämtningstiden efter mental aktivitet är onormalt lång (ofta flera dygn eller kanske veckor efter bara en liiiten överansträngning), ljus och ljuskänslighet och dessutom – kanske bland det värsta av allt – huvudvärken man får om man ansträngt sig för mycket.

När min hjärntrötthet har varit som värst har jag legat i månader i sträck i sängen i ett mörkt rum med en kudde tryckt över ögonen. Jag har inte kunnat ta in någon typ av information, läsa, kolla på TV, svara på SMS, prata med folk. Ingenting. Minsta lilla ansträngning i form av att tänka har gjort att huvudet fullkomligt exploderat. Och det finns tyvärr ingen medicin mot detta. Inte som hjälper smärtan och inte heller som kan läka hjärntröttheten. Det beror helt enkelt på att hjärnan är skadad och det finns inget som kan skynda på den läkningen utan det tar den tid det tar.

En sak för mig att inse har varit att, eftersom jag blir uttröttad av minsta lilla tankeverksamhet, hjärnan är verkligen helt otroligt komplex. Innan jag gick in i väggen hade jag inte en tanke på att jag kunde överanstränga min hjärna genom att hålla på med för många saker samtidigt eller att hjärnan plötsligt skulle kunna kasta in handduken och säga ”Nu räcker det!”. Jag hade alldeles för höga krav på mitt huvud helt enkelt. Idag vet jag att alla de tankar och processer som är igång i huvudet hela tiden är otroligt energikrävande och att göra flera saker samtidigt är verkligen inte en bra idé. Nej – en sak i taget kommer gälla för mig framöver. Och ha som grundregel att inte acceptera att bli avbruten hela tiden i jobbet för det är något om tröttar ut hjärnan något fruktansvärt.

Jag hoppas verkligen att min hjärntrötthet kommer att försvinna i takt med att min utmattning försvinnner. I de flesta fall gör den det men ca 25 % får kvarstående hjärntrötthet även efter att kroppen i övrigt läkt.

Så. Nu vet ni hur viktigt det är att vila hjärnan för att inte skada den så som jag alltså har gjort. Se till att lägga in pauser för återhämning. Det kan vara meditation, en promenad i naturen utan musik eller bara sitta på en sten och titta på vattnet. Våga låta allt vara tyst ibland.

Klagotant

Känner mig som en tjatig bandspelare varje gång någon frågar hur jag mår och jag svarar ”Åh, det är bra. Bara den där huvudvärken…”. Alla lär ju tro att det bra är att ta en Ipren och lägga sig en timme så blir allt bra. Tyvärr är det inte riktigt så.

Hjärntrötthet tar månader och kanske ÅR att repa sig från. Just det onda kommer i perioder och gör så ont. Inte som vanlig huvudvärk utan lixom en trötthet i huvudet som skjuter ut smärta i hela pannloben och över ögonen. Fy fasen. 
Ligger i alla fall i sängen, har kunnat ta en promenad med solbrillorna på (tur att det var soligt så jag slapp se ut som ett miffo…), har sått årets grönsaker och lite annat fix som passar när jag inte kan kolla på tv, läsa, träffa folk… Inte mer spännande än så just nu. 
Vill inte klaga så därför ger jag mig själv en klapp på axeln. Folk sa ofta till mig när mamma gick bort att jag var stark. Grejen var bra att jag inte hade något val och jag kände mig verkligen inte stark! Men nu i detta känner jag mig stark. Jag har ett enormt tålamod och jag klagar väldigt, väldigt sällan på situationen utan försöker göra det bästa av dagarna. Men nu tycker nog alla andra att jag är en klenis istället, precis som jag ibland tyckte (mitt förra jag…) om folk som ‘inte orkade gå upp ur sängen’. Ajaj så fel jag hade! NU är jag stark; ge mig en kram för att jag kämpar. Please. Jag behöver den idag. 

Möte med karriärcoachen #1

Igår hade jag möte med min karriärcoach. Det var spännande och han hjälpte mig att plantera idéer till ett par viktiga saker som ligger framför mig. Stora beslut har tagits och ännu större beslut kommer säkert att behöva tas på vägen. Jag är fortfarande preciiiiis i början av den här resan som ska leda mig till det liv och den karriär jag vill ha. Och det är läskigt. Så läskigt. Och spännande. Och pirrigt.
Ofta vaknar jag på morgonen superduperpirrig och glad över att ha möjlighet att göra saker jag älskar. Om detta kan bli ett hållbart sätt att jobba på så vore det helt fantatsiskt. Vi får se helt enkelt. En sak i taget och tiden får utvisa. Jag kommer behöva en rejäl dos tålamod och komma ihåg att backa ibland så kroppen hänger med i allt det här. Jag har en tendens att vara extremt kreativ och det finns inget stopp på mina idéer, så när jag väl sätter igång den kreativa processen inom mig så är det ofrånkomligt att det kommer gå åt väldigt mycket energi till det. Och ge energi också såklart. Men balansen är det viktigaste. Måste komma ihåg återhämtning så hjärnan får vila. Måste komma ihåg. Måste.
Text, text, text. Bild. Färg. Form. Uttryck. Kreativitet. Skapande. Finns det något roligare?