Klagotant

Känner mig som en tjatig bandspelare varje gång någon frågar hur jag mår och jag svarar ”Åh, det är bra. Bara den där huvudvärken…”. Alla lär ju tro att det bra är att ta en Ipren och lägga sig en timme så blir allt bra. Tyvärr är det inte riktigt så.

Hjärntrötthet tar månader och kanske ÅR att repa sig från. Just det onda kommer i perioder och gör ont. Inte som vanlig huvudvärk utan lixom en trötthet i huvudet som skjuter ut smärta i hela pannloben och över ögonen. Fy fasen. 
Ligger i alla fall i sängen, har kunnat ta en promenad med solbrillorna på (tur att det var soligt så jag slapp se ut som ett miffo…), har sått årets grönsaker och lite annat fix som passar när jag inte kan kolla på tv, läsa, träffa folk… Inte mer spännande än så just nu. 
Vill inte klaga så därför ger jag mig själv en klapp på axeln. Folk sa ofta till mig när mamma gick bort att jag var stark. Grejen var bra att jag inte hade något val och jag kände mig verkligen inte stark! Men nu i detta känner jag mig stark. Jag har ett enormt tålamod och jag klagar väldigt, väldigt sällan på situationen utan försöker göra det bästa av dagarna. Men nu tycker nog alla andra att jag är en klenis istället, precis som jag ibland tyckte (mitt förra jag…) om folk som ‘inte orkade gå upp ur sängen’. Ajaj så fel jag hade! NU är jag stark; ge mig en kram för att jag kämpar. Please. Jag behöver den idag. 

Möte med karriärcoachen #1

Igår hade jag möte med min karriärcoach. Det var spännande och han hjälpte mig att plantera idéer till ett par viktiga saker som ligger framför mig. Stora beslut har tagits och ännu större beslut kommer säkert att behöva tas på vägen. Jag är fortfarande preciiiiis i början av den här resan som ska leda mig till det liv och den karriär jag vill ha. Och det är läskigt. Så läskigt. Och spännande. Och pirrigt.
Ofta vaknar jag på morgonen superduperpirrig och glad över att ha möjlighet att göra saker jag älskar. Om detta kan bli ett hållbart sätt att jobba på så vore det helt fantatsiskt. Vi får se helt enkelt. En sak i taget och tiden får utvisa. Jag kommer behöva en rejäl dos tålamod och komma ihåg att backa ibland så kroppen hänger med i allt det här. Jag har en tendens att vara extremt kreativ och det finns inget stopp på mina idéer, så när jag väl sätter igång den kreativa processen inom mig så är det ofrånkomligt att det kommer gå åt väldigt mycket energi till det. Och ge energi också såklart. Men balansen är det viktigaste. Måste komma ihåg återhämtning så hjärnan får vila. Måste komma ihåg. Måste.
Text, text, text. Bild. Färg. Form. Uttryck. Kreativitet. Skapande. Finns det något roligare?

När allt fryser

Ibland blir allt kallt. Tiden stannar inuti mig. Jag minns dagar då vi satte våra fötter i gräset utanför dörren i det där huset. Lyckan när vi satt på klippan och tittade ut över vattnet. Där var vi en familj. Nu är en av oss borta. Tre kvar. Våra rötter rycks upp och vi gör oss av med vårt sista ankare. 
Ikväll rinner tårarna för det som var Vi. För vår familj. För att vi var så jävla lyckliga och nu saknas en. En försvinner och hela gruppen skingras. 
Vår plats på jorden var här. Nu är den borta. Nu rycker vi rötterna och går vidare. Krossade, nedtrampade och med en mörk sorg som ett täcke över allt. Aldrig mer ska jag tänka att det finns en mening med allt. För det finns faktiskt inte en mening med allt. Vissa saker är helt meningslösa. 
Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem

Där är himlen lite närmre för mig
Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
Dit kan jag gå och sakna dig
Dit kan jag gå och sakna dig


Lars Winnerbäck – Hjärter Dams Sista Sång