Är vården otillräcklig?

Tack för att ni gör den här bloggen levande. Utan er är den ingenting ❤️

Hur många är vi egentligen som upplever att den traditionella vården är otillräcklig vid utmattningssyndrom och utmattningsdepression? Jag vet ju mina erfarenheter men hör att många av er känner samma sak; att läkande av utmattning är en kombination av traditionell västerländsk vård och påfyllning av energier och balans genom annan typ av vård och egenbehandling. Tyvärr verkar det finnas för lite kunskap och dessutom, för många, blir alternativmedicin för dyrt (en blir inte rik av att vara utmattad, det ska man veta…). Vad tänker ni kring detta? Funderar för fullt på vad jag och vi kan göra för att lyfta våra erfarenheter. Till syvende och sist är det vi som är facit för det är vi som har gått igenom detta. Vi är framtidens kunskap samlad. Vad kan vi göra?

Bilder som jag tog på Liljevalchs vårsalong 2018. Blev träffad rakt i hjärtat.

Annonser

29 reaktioner på ”Är vården otillräcklig?

  1. Tack för att du lyfter detta! Så viktigt! Det här är något jag funderat jättemycket på. Jag har försökt dra i en del trådar men det har inte varit lätt. Bara att ”övertyga” mina närmsta har tagit väldigt mycket kraft och energi. Men jag har väldigt mycket att tillföra i detta ämnet och lägger gärna ner kraft o energi för att driva frågan framåt. Vi tillsammans är som du säger experterna. We can do this 👊💪

    Gilla

  2. Jag är så stolt över Kalmar län som erbjuder kurser för personer med stressrelaterad utmattning (jag går där nu). Där det blandas kbt, att hitta strategier för att klara olika saker/må bättre, prata av sig med andra i samma situation, promenader och meditation. För mig en väldigt bra blandning, och känns fantastiskt att landstinget satsar på detta!

    Gilla

    1. Ja heja Kalmar i så fall! Det låter fantastiskt 😇 Jag saknade det där med att prata med andra, därav jag startade bloggen, men tror verkligen att det är så viktigt för att förstå utmattning och läkande.

      Gilla

  3. Absolut, vården har kommit en liten liten bit, yoga, mindfulness mm. Men många med utmattning hamnar i kroniska inflammations tillstånd där annan behandling behövs. Här upplever jag att kunskapen är väldigt liten. Utmattning har blivit en väldigt bred diagnos, säkert därför våra symtom och tillfrisknande ser så otroligt olika ut. Kanske tom att det skulle behövas fler diagnoser men det är kanske en annan diskussion.
    Många blodprover som tas i Sverige är inte tillförlitliga. Anser även att kunskapen bland läkare på vårdcentralen har väldigt lite kunskap kring vilken rehab som finns. Många gånger jag har fått googla, leta och söka för att sedan komma med förslag till läkaren. Hade jag haft problem med ögonen eller ett knä vet de i stort set alltid var de ska skicka en.
    Jag har även upplevt att läkare inte tar mig på allvar, blir hånad, ifrågasatt och ignorerad för att nämna några saker.

    Gilla

  4. Det allra allra viktigaste i en början av en utmattning ,när kraschen är ett faktum är att möta förståelse,
    värme och ett medmänskligt omhändertagande.Att möta en vård som gör att du som utmattad eller sjuk av andra orsaker inte tappar din värdighet som människa.
    När man rasar ihop i en utmattning förstår man först inte själv vad som har hänt.
    Allting rasar och man fylls av en tomhet,sorg,smärta, energilöshet,kaos,ångest, frustration,skam,litenhet och ett nattsvart mörker.
    Då behöver man möta människor som kan sätta ord på vad man känner och varför man känner så.
    För kropp och själ har till en början inga egna ord att formulera.
    Till varför både själ,hjärna,hjärta och kropp har tagit timeout.
    För rädslan är stark och den kan få oss att tappa hopp och tro på en framtid.
    Man behöver möta en vård som säger : Vi finns här för dig.Vi förstår din smärta,din sorg,din värk och varför din hjärna inte fungerar som den har gjort.
    Vi finns här för dig och ska göra allt för att hjälpa dig till ett tillfrisknade.
    Känn ingen press.Det tar tid att läka sår.Det tar tid att läka en kropp och själ som har blivit sjuk av stress,depression och ångest.
    Vi kommer att finnas här för dig.Det tar tid och det är ok att det tar tid.
    Det kommer att bli en resa till helvetet.En resa du inte önskar din värsta ovän.Men vi finns här för dig.
    I din djupaste förtvivlan står vi kvar och vår allra viktigaste uppgift är att få dig att förstå att efter mörker kommer ljus.
    Lägg inte tid på att läka dina sår.Lägg istället tid i ditt hjärta. ( som en klok buddistisk munk sa)
    Vi i vården kommer att ge dig den tiden om det så tar år.
    Men vi finns här för dig.
    Medmänniskor i vårdande yrken.Som arbetar med det dem gör för att göra skillnad i andra människors liv.
    Hur tragiska och svåra våra liv än kan vara.

    Jag har mött den här vården.Jag har mött en läkare med klokhet,empati och en medmänsklighet.
    Jag har mött andra människor inom vården också som har bidragit till att jag är på väg.
    Jag är inte frisk men jag känner hopp och ser ett ljus.
    Sen har jag alla er som delar samma sjukdom,samma upplevelser.
    Ni alla som gör att ensamheten har släppt sina klor om mig.
    Som gör att jag vågar vara sårbar,svag men samtidigt starkare än jag någonsin varit tidigare
    under min resa genom livet.

    Tack för ditt inlägg!
    Allt gott!
    <3<3<3
    Kram från Annica

    Gilla

    1. Precis detta är vad jag hade behövt (läste hela ditt inlägg efter att jag skrivit min svada nedan)! Du fångar verkligen kärnan.

      Gör mig hoppfull att höra att du mött så mycket empati och respekt på din resa ❤
      Vi har fått se två sidor av samma mynt. Lika behov, olika bemötande. Så stor skillnad det gör.
      //M

      Gilla

      1. All min omtanke till dig Malin.❤❤❤
        Byt läkare, vårdcentral allt du behöver om du har kraft.
        Skickar all den värme, omtanke och styrka jag har till dig.
        Det finns medmänniskor inom vården med.
        Läkare med själ.
        Det är dem vi behöver möta.
        Kram från
        Annica

        Gilla

  5. Hej!
    Å så viktigt och så träffande för mig just idag.
    Normalt sett, de flesta dagar, skulle jag inte orka formulera mig och skriva en kommentar… Men idag går jag på ilsk-energi (vilket jag kommer få betala för i form av bakslag, det har jag lärt mig nu efter snart ett års sjukskrivning). Jag är arg på systemet, på hur dålig samordning det är, och … ja grrr, hela den här situationen.

    Jag lägger massor med pengar på alternativ vård. Har själv hittat terapeuten (blev inte erbjuden något sådant av sjukvården) – det har varit helt avgörande för mig, men är också en STOR utgift. I början var det mötena med henne som gjorde att jag tog mig från en vecka till en annan utan att gå under. Idag är det där jag känner att jag faktiskt får vård och en chans att läka på djupet. Jag lägger pengar på kosttillskott (för att stärka binjurarna), en yogastudio (dit jag för tillfället inte orkar gå för att min kropp bara vill sova), behandlingar i form av reiki och reflexologi, mm mm. Allt detta är sådant som jag upplever verkligen stöttar mitt läkande, men det är inget som jag har fått tips eller råd om från vården, utan har haft turen att hitta själv.
    All den energi jag lagt på att söka, prova och samordna, som jag kunnat få ha till att vila och läka…

    Jag går också i en rehabgrupp via allmänsjukvården. Tyvärr tycker jag att den inte är direkt individuellt utformad, innehållet i den känner jag inte har varit så väldigt hälpsamt. Men det har varit ett stöd en period när jag var väldigt uppgiven och kände mig oerhört ensam och inte lyssnad till. Jag har där blivit bekräftad i mitt mående, fått stöd och medkänsla, vilket ju är SÅ viktigt för att hitta acceptansen och kunna börja läka (hade dock önskat att jag fått detta från läkaren, men men…) Men jag fick själv be om att få träffa specialistläkare psykiater för bedömning, vilket jag anser bör vara självklart när man har den typen av svårigheter som utmattning, depression och ångest som jag och många med mig har. Och jag instämmer i ovan kommentar att det verkar som att läkarna inte riktigt har koll på vilka ställen som finns att remittera till, det kräver ett eget engagemang.

    Det som startade min ilska just nu är ett samtal som jag hade med min läkare igår. Han är bra, noggrann och tar sig tid. Men. Hela vägen, från första besöket, så har det handlat om arbetsförmåga och arbetsåtergång, och en överhängande rädsla för utförsäkring (men i mitt fall har inte FK strulat alls, ännu). Både rehabteam, psykiater och terapeut har i mitt fall uttalat sig om att det är för tidigt att prata jobb, och att jag är i en återhämtningsfas där det är vila som gäller. Trots det anser läkaren att det är rimligt att prata just jobb. Att ha ett rehabmöte med chef för att prata om vilka alternativa uppgifter och roller det kan finnas inom organisationen. Och jag blir inte klok på dessa olika bud och olika strategier. Vilka riktilinjer har läkaren att gå på i sin bedömning av mitt tillstånd och när det är läge att ta nästa steg (prata jobb) i rehabiliteringen? Jag tolkar det som att 356 dagar, FK och arbetsplatsens behov står före mitt faktiska tillstånd… Och det gör mig mäkta förbannad. För det gynnar ju inte mitt tillfrisknande på något sätt. Loose-loose.

    Så, här fick du hela svadan 🙂 Men jag håller med dig, vi som är mitt i det behöver hjälpas åt för att det ska blir förbättringar. Vi har ju bitvis ett helt fantastiskt system, men det saknas samordning som jag upplever det, och det saknas en helhetsbild. Och till viss del tror jag att vi blir ”drabbade” av en allmänläkares prestige i sin roll.

    Puh, nu blir det sannolikt några dagar i soffan efter detta. Men skönt är det att känna ilskan i kroppen, att inte vara avtrubbad och dimmig 24-7. Det är väl framsteg antar jag 🙂

    Önskar dig allt gott i din resa, och tack för att du delar med dig. Det stöttar och hjälper!
    //M

    Gilla

    1. Tack för din kommentar Malin! Hoppas inte du blev för dålig efter att ha skrivit allt det, tack för att du delar! Hoppas du får mer vila. Min erfarenhet är att det är ett långt steg mellan att läkaren pratar jobb och att det sen blir jobb så hoppas du har fler månader på dig att vila. Kram ❤️

      Gilla

  6. Åh så fint skrivet 💖
    Precis vad vi behöver! Har aldrig stött på det bemötandet tyvärr men skönt att höra att det finns 💖
    Tänker att det är inte bara läkare o vården som behöver ha detta bemötande utan hela medmänskligheten. Nära o kära, arbetsplatser och så klart försäkringskassan.

    Gilla

  7. Själv har jag bytt läkare 5 ggr. och inte haft turen att träffa rätt. Inget vet vad de ska göra med mig, de blir bara frustrerade. Jag försöker förklara att jag behöver tid men ingen lyssnar.
    Det tar så otroligt mycket kraft varje gång jag byter. Att försöka, på minimal tid, berätta hela historien, försöka få en vettig bedömning och ”handlingsplan”.
    Var går du någonstans? 💖

    Gilla

    1. Vet inte om du frågar mig eller Malin men jag svarar ändå.❤❤❤
      En helt vanlig vårdcentral.
      En helt vanlig läkare som har förstått att a och o är att skapa en patientrelation där man som sjuk, utlämnad och vilsen får uppleva någons slags trygghet i det inferno man befinner sig i ganska länge som utmattningssjuk.
      Inte bara i akutfasen utan fram för allt i återhämtningsfasen.
      Det är här man behöver det verkliga stödet och tryggheten från både vård, FK och andra instanser om att denna fas kan vara lång.
      Flera år om det vill sig illa.
      Livslång om du verkligen bränt hjärna och själ under många år.
      Jag har sakta byggt en egen trygghet i mig själv trots en enormt långsam återhämtning.
      Den styrkan i mig själv för att jag vet när jag är frisk .
      Ingen läkare, FK eller psykolog vet när jag är hel igen.
      Det vet bara jag.
      Försöker släppa rädslan och hitta modet.
      Modet att stå upp för mig själv i den utsatthet man kan uppleva som sjuk.
      I modet kan man också hitta orden man behöver för att sätta ord på hur man mår.
      Hur viktigt det är att ha sitt språk.
      Med hjälp av språket kan man sätta ord på sina upplevelser,symtom och tankar.
      Har man svårt och blir stressad i läkarbesöket, ta med en vän , en släkting.
      Hitta styrkan i de människor vi förhoppningsvis alla har omkring oss .
      Vi har en patientlag som talar starkt om delaktig och rätt till inflytande i den vård du infattas av.
      Ta hjälp av den om du möter läkare som inte har förstått vad den faktiskt går ut på.
      Hoppas du ska hitta rätt.
      Sök vidare så du möter den rätta läkaren för dig.
      Det är du och vi alla värda.
      Vi har rätt att bli respekterade och lyssnade till.
      Vi människor är till för varandra.
      För att vara starka tillsammans.
      Det är bara det att alla människor har inte den klokheten och förmågan.
      Trots långa, fina utbildningar.
      Var rädd om dig.
      ❤❤❤
      Kram från
      Annica

      Gilla

      1. Men även om man skulle ha turen att ha fått världens bästa mest förstående läkare så har varken hen eller du kontroll över när Försäkringskassan bestämmer sig för att det är dags för dig att gå ut i arbete. Inte heller har ni kontroll över Arbetsförmedlingens regler för hur länge man har rätt att arbetsträna innan man förväntas söka jobb. Detta regleras av politikerna. Det är ju tyvärr den bistra sanningen. Såg nyligen ett inslag på nyheterna om en lärare som var sjukskriven för utmattning, men som förlorade sin ersättning och tvingades in i jobbsökande. Orkade hon inte med jobbet som lärare fick hon helt enkelt söka ett mindre stressigt jobb. . .

        Gilla

    2. Jag skulle också vilja veta vilken privat läkare du vänt dig till. Alla som har en bra privat läkare får gärna ge mig tips. Men det måste gå på frikort och högkostnadsskydd.
      Kommunikationen med min läkare där jag går nu fungerar så dåligt att jag måste söka mig vidare, men det är ju en djungel här i Stockholms-området. Hur hittar man rätt?

      Gilla

  8. Ja, den subventionerade vården inom skolmedicinen är otillräcklig.
    Det beror bland annat på att den inte ser människan som en helhet och att den inte behandlar kroppen ur ett holistiskt perspektiv. Har du hudproblem så får man gå till en hudläkare. Har man ångest hänvisas man till psykiatrin osv. Det beror också på att skolmedicinen bara behandlar symptom istället för att behandla orsaken bakom dessa symptom. Syntetiska piller och krämer fulla med kemikalier och andra ämnen som är farliga både för våra kroppar och som bryter ner vår miljö är vad som skrivs ut på recept av ”läkare” och det är vad som säljs på apoteken idag.
    Det finns fantastiska alternativ på butiker som Paradiset, Gryningen, GoodStore och på hälsokostbutikerna. Det finns fantastiska alternativa behandlingar hos Osteopater, Phytoterapeuter och naturläkare. Men dessa alternativ är inte subventionerade har politikerna bestämt.
    Tänk om skolmedicin och alternativmedicin kunde få samma värde politiskt i Sverige? FRISKvård skulle bli ett alternativ istället för enbart SJUKvård. Alla överbelastade utarbetade människor inom sjukvården skulle ju därmed få avlastning. . . Alla vi som inte blivit hjälpta av skolmedicinen skulle få ekonomisk chans att bli friska och därmed kunna återgå till arbetslivet.
    Vill påpeka att jag inte tycker att skolmedicinen är HELT värdelös. Om du bryter benet kan du inte gå in i en hälsokostbutik och få hjälp. Och det finns vissa livsnödvändiga läkemedel för vissa sjukdomstillstånd. Men den är inte på långa vägar tillräcklig för hur samhället ser ut idag. . .
    Jag har sen tio år tillbaks läst mycket litteratur om hur viktigt det är vad vi äter och att vi rör på oss ordentligt. Det påverkar både den fysiska och den psykiska hälsan i allra högsta grad. En god tarmhälsa är också en förutsättning om du ska slippa drabbas av sjukdomar som cancer, diabetes eller utmattning för i tarmen sitter det mesta av vårt immunförsvar. Detta har till exempel Sanna Ehdin pratat om och skrivit om i sina böcker sen femton år tillbaks. Hon blev då bland annat kallad årets folkförvillare och fullkomligt utmobbad av människor i läkemedelsbranschen. Hon var ju ett hot. För vad händer om folk börjar äta sig friska och slipper läkemedel? Då går det sämre för läkemedelsindustrin och deras miljardinkomster sjunker.
    Titta bara på hur maten ser ut som serveras på sjukhusen. Socker och snabba kolhydrater, näringsfattig sönderkokt kost. Det är skamligt!
    Nu börjar detta trots allt ÄNTLIGEN uppmärksammas i media. Böcker som ”Happy Food” och Food Pharmacys böcker ligger högt på försäljningslistorna. Det gläder mig.
    Jag har pratat med flera människor verksamma inom alternativmedicinen som beskrivit för mig hur det önskar att de skulle kunna hjälpa mig och att deras vård också skulle få bli subventionerad. Hur de har lagt in åtskilliga motioner som sedan röstats ned i Riksdagen om och om igen.
    Jag sitter nu fast i ett moment 22 där FK och AF:s metoder bara gör mig mer stressad och därmed sjukare.
    Så vad kan vi göra?
    Ja, det skulle behövas ett upprop med samma kraft och styrka som ”metoo” uppropet i höstas, för att kanske kunna få till en förändring så småningom.
    Vi som är utmattade har ju inga stålmannenkrafter precis, och som någon annan skrev tidigare – min långa kommentar skrivs med hjälp av ilskans kraft och konsekvensen kommer bli två dagars soffliggande.
    Men det var det värt!

    Gilla

    1. Vårt sjukförsäkringssystem är under all kritik och det med rätta.
      Det är inte rättssäkert och präglas av en godtycklighet.
      Hur kan det få vara så i ett demokratiskt land som Sverige?
      Med folkvalda politiker som ska representera svenska folket?
      Behövs nya politiska partier som tar tag i sina medborgare igen.
      Även de medborgare som drabbas av sjukdom eller andra svårigheter.
      Vad gör vi med alla utmattade lärare,sjuksköterskor,socialarbetare,läkare,förskollärare eller
      människor i andra yrkesgrupper som inte håller i vårt samhälle och går sönder både själsligt och fysiskt?
      Som nu med regeringens och FK:ans goda minne ska söka andra vanligt förekommande jobb.
      Bristen på kompetens i olika yrkesgrupper skapar bara mer stress för de som fortfarande står på benen.
      Systemen med inhyrd personal, ibland med även ett bristande engemang skapar höga kostnader och mänskligt lidande.
      Vårt politiker biter sig själva i svansen.
      Vi måste backa bandet.
      Använda vårt sunda förnuft, våra hjärtan och hitta tillbaka till grunden för vad människor behöver
      i ett liv för att må bra.
      Ett samhälle där vi slutar jämföra oss och tävla mot varandra.
      Ett samhälle som håller ihop och där det finns tid att vara människa.
      Ett samhälle där vi hinner se varandra.
      Där vi hinner se och uppfatta den psykiska ohälsa som breder ut sig.
      Det samhälle som skapar tomhet och känslor av meningslöshet.
      Ett samhälle där vi slutar springa och hinner se varandra.
      Hinner vara i kontakt med oss själva, våra egna tankar och känslor.
      Jag tror på en förändring.
      Känner starkt att de nya generationer som föds nu kommer bana väg för ett nytt samhälle.
      Ett samhälle där vi har ett vi – inte ett vi och dem.
      Vi som kraschat har egentligen bara reagerat på något väldigt osunt.
      Det handlar inte bara om prestationsprinsessor och en sämre förmåga att sätta gränser.
      Vi har ett samhälle som får oss att krascha.
      Jag är också arg.
      Ibland så att det kokar i hela mig.
      När jag är frisk ska jag använda min tid om jag orkar och kan till att skapa förändring.
      Vi kan alla göra något,
      I det stora och det lilla.
      Kram från
      Annica
      ❤️❤️❤️

      Gilla

  9. Annica, tack 🙂 det var dig jag frågade. Tänkte på vilken VC du går till, kanske hade turen att bo i närheten 🙂
    Alla skriver så fint och bra. Så mycket klokskap i er alla. Håller med om att någon form av uppror behövs. Det finns bl.a. en Facebook grupp som heter ”Vårdupproret – Det kanske är varandra vi behöver. Ett forum att uttrycka oss i. Ett forum att stötta varandra.

    Gilla

  10. Sorry alla, råkade klicka ”skicka kommentar” innan jag var klar.
    Det finns alltså en Facebook grupp som hete ”Vårdupproret-vi har fått nog!”
    Den är Dick inriktad på vården i störta allmänhet men gå gärna med där. Dock verkar den vara ganska inaktiv just nu.
    Men som sagt, jag tror vi kan få mycket stöttning och hjälp av varandra också 💖🙏

    Gilla

  11. Jag hamnade först på vc i akutfasen. Den läkaren var nog tyvärr på väg in i väggen själv, fick ingen hjälp överhuvudtaget. Jag fick total panik och sökte privat läkare och har sedan dess fått otroligt mycket stöd, hjälp, förståelse, omhändertagande osv. Dock inne på 13:e månaden som helt sjukskriven men känner mig ändå trygg i att jag kommer få läka utan stress att börja jobba. Jag är så tacksam att jag hittade denna läkare och sluppit kriga med vård och fk 🙏 Jag är fortfarande extremt utmattad och ser tyvärr ingen större förändring. Börjar undrar och oroa mig för om det är me/cfs jag har istället. Men troligtvis ett svårt utmattningssyndrom. En timme i taget. Andas. Kram 💖💖💖

    Gilla

    1. Tack för att du delar! Jag har verkligen en liknande historia som dig; gick till VC och blev erbjuden antidepp och vila tre veckor sen nytt besök. Fattade direkt att det aldrig skulle räcka så sökte också privat och har fått helt fantastisk hjälp! Men erfarenheterna från VC verkar variera och handlar nog främst om vem man möter där, grad av erfarenhet etc. Men jag känner igen mig så i det du beskriver. Vill så gärna att alla ska få samma möjlighet som vi har fått. Hoppas du snart känner en vändning, det tar lååång tid. Jag var rejält dålig i ca 1,5 år innan det började ljusna, men det är såklart olika för alla. KRAM!

      Gilla

  12. Ja det verkar vara ett lotteri när man söker på vc. Tänker verkligen på det ibland när allt känns extra svårt och tungt. Hur hade jag orkat om inte läkaren tog mig på allvar. Jag har blivit erbjuden olika rehabiliteringar men har varit för sjuk. Har också haft turen att träffa en helt fantastisk sjukgymnast som har erfarenhet själv av ums. Oj, vad hon gett mig lite hopp om ljusning. Jag har fått akupunktur både för sömnen, stressen, binjurarna osv. Samt guidning i meditation, mediyoga och ljupandning. Nu till våren är tanken att jag ska gå en kurs i mindfulness som hon håller i. Jag hoppas att jag kommer ha kraften att gå. 1,5 timme/vecka.. borde gå!! Så även om jag är långt ifrån på fötterna så måste jag säga att jag ändå fått/får bra hjälp än så länge. Sjukgymnasten är inte privat så det är inget som kostar något extra.
    Kram till dig och er alla som kämpar därute! 💖

    Gilla

    1. Ja verkligen så sant! Vad bra att du fått en bra sjukgymnast, jag har faktiskt inte gått till någon.. har bara jobbat med yogan själv hemma och på yogastudio. Håller tummarna att du orkar kursen, mindfulness är ett bra verktyg i vardagen. Stor kram ❤

      Gilla

  13. Något som hjälpt mig de senaste dagarna är ett tips från podden högkänslighetspodden avsnitt 11. ”vad kan jag göra idag för att vara det snällaste mot mig själv”. Väldigt, väldigt klok podd som tar upp aspekten att allt är okej. Känn efter hur du mår men värdera det inte. Allt är bara okej.
    kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s