Den enkla vägen

Igår var det bara att testa igen; med löpningen. Jag är inte direkt den som ger mig i första taget så nu testade jag en annan teknik efter att kroppen sagt ifrån i lördags. Nu blev det ett mer lågintensivt pass och jag såg till att inte gå upp för mycket i puls. Så fort pulsen skenade iväg så gick jag ett par minuter och startade om.

Det fungerade faktiskt bättre! Jag kände mig glad över att ha sprungit min runda och endorfinerna gav en skön kick, och kroppen verkade mer nöjd över att inte ha blivit totalt utpumpad. Dessutom preppade jag en god ostmacka och en kopp matcha som jag intog direkt efter passet för att återställa balansen i kroppen. 
Wash-out av mediciner
Idag var jag alltså hos läkaren igen. Jag fick panik i förra veckan när jag började inse att alla mina mediciner bara gjort mig sämre. Så jag och läkaren bokade in en uppföljning och jag fick som vanligt göra MADRS och utmattningsskattning. Och det har till och med blivit bättre! Jag har bättre koncentration, energi mm så det är ju helt toppenbra. Den ångest jag kände i lördags var alltså ett utsättningssymptom som man får när man tar bort SSRI från kroppen och egentligen inte min egen ångest. Den lättnaden. 
Jag tål helt enkelt inte antidepressiv medicin. Tyvärr. Och det är verkligen tyvärr. För trots all skit jag gått igenom med mina mediciner så skulle jag verkligen vilja hitta en som passar mig och som kan hjälpa mig i framtiden så jag inte hamnar här igen. Det är så otroligt värt! Men nu hänger allt istället på mig. Jag måste sätta upp strategier för mitt liv som håller i längden och dessutom alltid tänka good enough. 
Nu kör vi en prövning några veckor när kroppen ska renas från toxiner och fria radikaler som satts igång i min kropp eftersom den tyckte SSRI var ett gift. Rimligt?! Så ska vi se hur det går och kanske funkar detta, kanske inte. Vi får se helt enkelt.
Mitt nya motto säger läkaren ska vara: den enkla vägen. Det ska genomsyra allt jag gör. Jag ska vara snäll mot mig själv och alltid välja den enkla vägen. För jag har tendenser att helt enkelt vara så pass ambitiös att det ställer till det rejält för mig själv. Inte alls bra.
Så. Nu; den enkla vägen. I allt.
Vi startar med en stunds återhämtning efter en intensiv dag och för att vila upp inför kvällen som ska spenderas på ett microbryggeri för öl. Besitos. 
Annonser

Rasar nedåt

Dippen håller i sig tyvärr. Det är inte enkelt det här med att vara utbränd. Är rätt less just nu på allt faktiskt, så jag är ledsen om jag låter lite klagande här… Men jag vill bara orka saker, slippa den här jävla hjärntröttheten som håller på att ta kål på mig, vara glad, slippa ångest, orka, orka, orka…
Äter ju ingen medicin nu eftersom det ju gick så himla dåligt med den sista. Får se om detta är hållbart. Tror tyvärr inte det. Ångesten kryper på, oron och stresskänsligheten tar över och ärligt talat så orkar jag inte ha ångest mer. 
Så många runtomkring mig som försöker övertala mig, i all välmening såklart, att jag ska sluta äta medicin. 
 – Det löser inget
 – Du behöver bara komma ut i jobb igen
 – Jag skulle också bli deppig av att bara vara hemma
Jaaa… Alla vill så väl men det får mig att känna mig dålig. Som att detta är något jag väljer. Som om jag kunde göra mer eller bättre så skulle jag bli frisk. 
Tyvärr fungerar det ju inte alls så, men jag orkar inte argumentera. Orkar inte förklara hur hjärnan ser ut i en utbrändhet. Hur jäklarns bränd man faktiskt är. Men jag vet. Jag har lärt mig massor om hjärnan, hjärnceller, synapser, stödjeceller… Allt. Man kan inte bortse från att det är hjärnan som är skadad. Det är inte min vilja det är fel på. Snarare tvärtom. 

Hur orkade du, mamma?

Tänker på mamma när jag ligger här. Hur orkade hon?? Under 10 år slet hon med sin cancer. Varje vecka samma procedur:

Måndag: Cellgiftsbehandling på sjukhuset kl 15. Vi slänger i kortison i droppet också för att minska biverkningarna. Jahapp. Gula lakan. Konstiga lukter. Alla är sjuka. Många flintisar som ser sådär riktigt sjuka ut, utmärglade av sjukdom och mediciner. Medtag: väska med tidningar, bok och dator för här kommer du få sitta ett tag och vänta på att giftet droppar in i din kropp. Ha det så skönt och passa på att vila! *Slänger bokjäveln i huvudet på den som sa det*
Tisdag: Jobbar hemma. Ligger från morgon till kväll med huvudet i toalettstolen och kräks. Behåller ingen mat. Emellan framåtfällningarna över toaletten skrivs det mail, rings samtal, planeras och helt enkelt… Jobbas. Och just det! Ingen sömn på tre dygn! Kortisonet ni vet… Som att gå på speed.
Onsdag: Kontoret! Som en ny människa. Förutom ingen sömn de senaste två dygnen. Satt uppe och kollade en film hela natten men kände mig svinpigg. Och gör det fortfarande. Ingen sömn behövs här! *Ni småbarnsföräldrar som är intresserade av användning av korstison, kolla in onlineforum, massor av tips och säkert reko tips på langare av rena grejer* *Not* *Gör det inte!* *Livsfarligt!*
Torsdag: Jobbar 15 timmar. Först på kontoret och sedan representationsåtaganden på kvällen. Queen of The World. Mamma for president. 
Fredag: Som en ny människa. Jobbar vidare. Kroppen slits ju lite av cellgifterna men vad fasen – vi kör på. *Jobba, jobba, jooobbbbaaaa*
Lördag-Söndag: VILA. Helt slut. Vilken vecka. Jobbet tar på krafterna (cellgifterna då??)
Måndag: Ny behandling kl 15… Allt börjar om. En vända till. 
Samma sak. Vecka efter vecka. År efter år. Nya cellgifter, nya biverkningar. Mediciner som inte tolereras av kroppen. Mediciner som inte hjälper. Tumörer som växer. Nya tumörer. Spridningar. Metastaser. Läkare som stressas: vi hittar inget botemedel. Testperson för nya mediciner. De hjälper inte. Förkastas. Forskningen går framåt. Nya saker kommer hela tiden. Tänker: Jag hinner ju för fasen DÖ innan de kommer ut på marknaden… Säger: Ja, det här kommer bli bra. Jag kommer klara det. Gråter inombords och ler på utsidan. Skydda mina barn! De ska inte behöva gå igenom detta. De behöver sin mamma. 
Illamåendet hon måste känt när hon klev in på sjukhuset varje måndag kan jag inte ens föreställa mig. Hjärnan som lagrat den informationen så många år och skriker: NEJ! Inte igen! 
Hur orkade hon?? 
Tittade på tabletten imorse där i dosetten. Klirrandet när jag skakade om den. Kroppen skriker nej. Det börjar svida i munnen och kräkningarna är påväg. Hela magen är helt öm efter den här veckan. Tog inte ens tabletten idag. Orkar inte. Vill kunna äta igen och bygga mig stark. Inte brytas ner av den där pyttelilla, men ack så kraftfulla, rosa saken.
Känner mig så sjukt misslyckad. Med betoning på sjukt.

Utbrändhet och viktuppgång

Jag har skrivit om det förut, det här med vikten. Just nu läser jag på flera av mina kollegors bloggar (mina utbränd-kollegor/vänner, bästa <3) att många deppar över vikten. Och grejen är att det är så självklart. Så naturligt. Nu kommer sommaren och vi ska dra av oss våra nordiska skyddsmunderingar för att bli nakenfisar med hela svenska folket; bikinin som blottar varenda valk och bristning och cellulit som finns på kroppen. Underbart? Nej.


Så det där med vikten ÄR segt. Jag gick upp 10 kilo ganska direkt av mina antidepressiva mediciner, jobbigt. Innan dess var jag i och för sig kanske lite väl spinkig när jag ser tillbaka på det, något mittemellan hade väl varit lagom tänker jag. Men det blev i alla fall en rejäl panna extra och det beror alltså dels på att det är supervanligt att man går upp i vikt av SSRI (vanlig biverkan på de flesta) i kombination med att man som utbränd inte orkar göra ett skvatt. Att ligga inne utan att ens orka vända sig i sängen är ju inte speciellt kaloriförbrukande. 

Så visst, jag kände mig lite obekväm i min nya kropp, men samtidigt är det ju som det är. Jag orkade tillslut inte bry mig längre. Nu typ gör jag det jag orkar på dagarna så ibland blir det spring eller yoga eller promenad och ibland absolut ingenting. Vissa dagar går jag inte utanför dörren, jag är för trött. Men energin jag lägger ner på att fundera över min vikt är numera 0 %. Jag insåg att det enbart tog energi att fundera på det så istället tänker jag att jag gör så gott jag kan så kommer allt ändå lösa sig till sist. 
Jag blir ganska provocerad över hur kvinnor ”ska” se ut i vårt samhälle. Alltså hello! Vi är kurviga av naturen, inte pinnsmala (de flesta iaf, alla ser ju olika ut och alla är lika fina!). Så visst, min mage hänger över kanten på jeansen (tills jag hittade modellen Molly på Gina Tricot, håller in magen! Köpte fyra par hehe..) och jag har fått köpa en helt ny garderob (thank God for HM!). När jag yogar är jag den ENDA i gruppen där brösten typ hoppar ur BHn när jag gör framåtfällingar och min mage vilar alltid på låren när jag böjer, yepp. Sant. Men vad fasen! Ärligt talat blir jag lite rebellisk också och vill gå emot hela detoxätaperfektvärstasnyggakroppenavmigsjälv-grejen. Jag får ofta komplimanger för att jag ser så sund ut och visst, det kan vara en dold hint eller så, men det skiter jag i. Det ska ni också göra mina vackra vänner! Först och främst ska vi älska vilka vi är, oavsett hur kroppen passar in i mallen eller inte, och sen ska vi äta det vi vill och tåga fram för att andra ska lära sig trivas med sig själva. 
Om inte ens vi, som gått igenom en sån jävla skit och tvingats deala med utmaningar och en verklighet som ingen människa ska behöva ta tag i någonsin, står upp för våra kroppar och visar världen att det inte är viktigt…Vem ska då klara det? Vi vet allihop att bara vi mår bra så kommer vi se sunda och friska ut. Vi kommer kanske ha kvar ett par extra kilo när sista ordet är skrivet på vår historia – men vad fasen gör det om 100 år? Vi vet vad som är viktigt i livet och det är inte vad vågen visar. 


Bjuder på en helt oretuscherad bild från februari i år när vi var i Puerto de Mogan. Så ni ser hur verkligheten ser ut. Vill ju inte skriva detta inlägget och sen hymla med en bjussig bild såklart. 

Och en sista grej…
Mina yogalärare är alltid väldigt fysiska och tar på en och har sig. De är vana vid pinnisar till yogis och jag ÄLSKAR att de typ får gräva lite bland valkarna för att komma in till mina magmuskler. Det är så gött att stå för sitt eget ideal 🙂 

KRAM mina vackra, underbara vänner därute! 

Mår SÅ illa!

I skrivande stund sitter jag fullt utrustad med löpkläder och allt på en grässlänt vid sidan av löpspåret. Här blir det ju inte mycket sprunget direkt. Anledningen? Jag kräktes innan jag ens tagit mitt första löpsteg. Fy fasen! Nu har jag suttit här i skuggan typ 40 minuter och vet inte ens hur jag ska kunna gå hem utan att göra hela området osäkert med mitt illamående. 

Så, skriver detta för att försöka tänka på något annat, se om det går över. Inte så härliga morgnar när man mår såhär direkt. 
Idag väntar en lugnare dag än igår. Då var ju Isabel här hela dagen och sen blev det Vinyasa 90 minuter istället för Hatha så jag var rejält slut på kvällen. Somnade som en stock sov nästan 12 timmar. 
När jag planerar mina dagar brukar jag försöka tänka lite varannan-dag-planering. Varannan dag försöker jag vara lite mer aktiv för att pusha och testa, och varannan dag mer oplanerad och utan att träffa vänner eller så. Tid för mig själv och återhämtning. Det tänket håller såklart långt ifrån alltid, men det är mitt utgångsläge och det fungerar bäst för mig. Har jag för mycket att göra två dagar i rad är det förödande för hela veckan framåt och har jag alldeles för lite att göra är det lätt att jag blir lat och rastlös. 
Regeln gäller inte heller om jag är trött och dålig. Då avbokas prick alla aktiviteter oavsett vad. Jag försöker lära min kropp att den kan lita på mig igen och när den ger signaler lyssnar jag så gott jag kan. 
Idag är det alltså en lugn dag. Stoffe slutar tidigt (redan klockan 18… Vilket är en kort dag i vår värld…) så jag ser mest fram emot att hänga med honom ikväll och äta glass och mysa. DET är ju något av det bästa som finns ❤

En vän på visit

Idag kommer Isabel hit över dagen. Vi ska ligga på balkongen (alltså inte ligga, utan slappa! Stor skillnad!) och sola och vila och äta lunch och dricka matcha-latte och såklart gå på Erics Hatha på Yogayama. Isabel träffade jag på en fest i Helsingborg när jag och Stoffe hade våra bopålar där. Nu har Isabel och jag hängt ihop i sex år, fantastiskt. Tiden går så snabbt (hej tant igen!). 
Hon är den enda av mina vänner som är sådär nördigt intresserad av yoga, kristaller och eteriska oljor… Yoga kan vi prata om i timmar utan att tröttna. Tur att vi har varandra så alla andra slipper tröttas ut med det samtalsämnet. 
Innan hon kommer ska jag bara typ… kräkas lite. Eh, min nya medicin är tydligen ”viktneutral” (enligt den härliga säljbroschyr jag fick till) (vem fasen gör en säljbroschyr till en antidepressiv medicin??) (snygg var den också! *marknadsnörd*) (galet) (slut på perneteser) och jag börjar förstå varför… För jag kräks upp allt jag ätit! Skulle dock kalla det med viktnegativ är viktneutral… Hrmpf. 

Medicinbyte

Precis som jag trodde så kommer jag behöva göra ännu ett medicinbyte. Det blir mitt femte byte på 16 månader. Inte jättekul men jag har tyvärr inte jättemycket val. Mina kognitiva funktioner (koncentration, tänkande mm) visar tydligt att min hjärna fortfarande dras med stora skador efter mitt tidigare, stressiga liv. MADRS visar enorma skillnader såklart sedan jag först kom dit i december 2014 och hade siffror på över 40 i MADRS (skattning som mäter depression). Idag har jag runt 15 vilket är för mycket förvisso, men inget av min depression finns kvar. Det enda som orsakar höga siffror är alltså utmattningssyndromet som nu är det ”enda” som är kvar att försöka lösa. Det gör mig superduperglad såklart! Ingen depression gör livet så mycket… roligare och härligare. Jag har känt detta den senaste tiden, att jag mår bättre mentalt, och det är faktiskt en helt obeskrivlig känsla. Att vara glad. 

Nu byter vi till ytterligare en annan SSRI som är den nyaste på marknaden och har fått väldigt bra resultat i alla tester. Den jobbar på fler serotonin-receptorer än de andra medicinerna jag haft (de arbetar bara mot femman tydligen) vilket gör att vi dels hoppas att jag kommer tåla den bättre när risken sprids och dessutom att den kommer hjälpa min hjärna att läka så jag slipper huvudvärken och hjärntröttheten. 
Jag tål verkligen inte mediciner. Det har vi märkt. Idag har jag halva dosen av det som ges till barn under 6 år som lider av depression och proverna fortsätter visa att min kropp omvandlar medicinen till toxiner i min kropp, ett gift alltså. Inte konstigt då att jag har så ont i huvudet och är trött. Värsta förgiftningen i flera månader, inte bra, inte bra. Men under det visar utredningarna att hjärnan alltså fortsatt är så pass skadad så att helt ta bort antidepressiv medicin nu är förödande för min fortsatta läkning.
Så, nya villkor gäller alltså igen och det är bäst att bara gilla läget. Det gjorde jag genom att fira mig själv med att köpa jättefina kuddar från Afroart till soffan på balkongen och genom att äta en fantastisk lunch på Raw Sallad på Gästrikegatan. Tips tips!