Igår var det bara att testa igen; med löpningen. Jag är inte direkt den som ger mig i första taget så nu testade jag en annan teknik efter att kroppen sagt ifrån i lördags. Nu blev det ett mer lågintensivt pass och jag såg till att inte gå upp för mycket i puls. Så fort pulsen skenade iväg så gick jag ett par minuter och startade om.
Kategori: SSRI
Rasar nedåt
Hur orkade du, mamma?
Tänker på mamma när jag ligger här. Hur orkade hon?? Under 10 år slet hon med sin cancer. Varje vecka samma procedur:
Utbrändhet och viktuppgång
Jag har skrivit om det förut, det här med vikten. Just nu läser jag på flera av mina kollegors bloggar (mina utbränd-kollegor/vänner, bästa <3) att många deppar över vikten. Och grejen är att det är så självklart. Så naturligt. Nu kommer sommaren och vi ska dra av oss våra nordiska skyddsmunderingar för att bli nakenfisar med hela svenska folket; bikinin som blottar varenda valk och bristning och cellulit som finns på kroppen. Underbart? Nej.
Mår SÅ illa!
I skrivande stund sitter jag fullt utrustad med löpkläder och allt på en grässlänt vid sidan av löpspåret. Här blir det ju inte mycket sprunget direkt. Anledningen? Jag kräktes innan jag ens tagit mitt första löpsteg. Fy fasen! Nu har jag suttit här i skuggan typ 40 minuter och vet inte ens hur jag ska kunna gå hem utan att göra hela området osäkert med mitt illamående.
En vän på visit
Medicinbyte
Precis som jag trodde så kommer jag behöva göra ännu ett medicinbyte. Det blir mitt femte byte på 16 månader. Inte jättekul men jag har tyvärr inte jättemycket val. Mina kognitiva funktioner (koncentration, tänkande mm) visar tydligt att min hjärna fortfarande dras med stora skador efter mitt tidigare, stressiga liv. MADRS visar enorma skillnader såklart sedan jag först kom dit i december 2014 och hade siffror på över 40 i MADRS (skattning som mäter depression). Idag har jag runt 15 vilket är för mycket förvisso, men inget av min depression finns kvar. Det enda som orsakar höga siffror är alltså utmattningssyndromet som nu är det ”enda” som är kvar att försöka lösa. Det gör mig superduperglad såklart! Ingen depression gör livet så mycket… roligare och härligare. Jag har känt detta den senaste tiden, att jag mår bättre mentalt, och det är faktiskt en helt obeskrivlig känsla. Att vara glad.
Gjorde fel, igen
Idag kände jag mig pigg på morgonen, och huvudvärken har börjat ge med sig när jag sänkt medicinen, så jag fick för mig att göra massa saker jag låg efter med… Smart. Slutade i hjärntrötthet deluxe, in i sängen och väl där kommer såna ångestrusningar kroppen får av utfasandet av min SSRI. Det är inte direkt en drömupplevelse man vill bocka av från sin bucket list kan jag lova.
Ångesten alltså
Nu när jag börjat fasa ut min medicin, som jag alltså inte tål, så kommer ångesten som ett brev på posten. Det trycker över bröstet, jag blir orolig och det kryper i kroppen. Fy, minnet sitter så gjutet i mig vilket gör det ännu jobbigare.