Idag var vi tvugna att rensa ut hela vårt förråd. Varenda millimeter skulle skuras. Vi har fått mal (…) i föreningens källarförråd och idag skulle alla ner och rensa och städa innan sanering. Phuh. Klarade det i alla fall. Med nöd och näppe. Nu värker alla leder i kroppen och brasan vi skulle gå på känns bara helt omöjligt. Så jag ställde in. Kul tjej. Men så är det bara. Om jag inte visar kroppen att jag lyssnar; hur ska den då kunna lita på mig i framtiden? 

Och det är verkligen så mycket svårare att säga nej än ja. Den enkla vägen hade varit att traska bort dit och trängas med folk och ungar och ponnys och trekamp. Med ömmande kropp och ett huvud som bankar av överansträngning. Det är som om mitt muskelminne har lättare för att kämpa än att lyssna in. En ständig kamp i mitt inre. Som ibland går tokigt och gör som förr i tiden och ibland kommer på att jag faktiskt duger ändå. 

Och inte nog med att det var en fysiskt ansträngande dag för mig. Dessutom tror jag den mentala biten att rensa ur alla kartonger efter min mamma tog så mycket kraft. Att gå igenom alla saker, kläder, brev, dagböcker… allt. Det är som att min kropp måste återuppleva varenda minne igen. På en dag. Så många saker jag grät över. Så många jag skrattade åt. Så vackra kort jag hittat. 

Men mest berörde mig bilden ovan. Det är en text som mamma antagligen har kopierat ur en bok hon läst. För er som inte vet så gick mamma bort i cancer 2012. Det efter att ha varit sjuk i över tio år. Och hennes resa genom sjukdom har så många likheter med min. Även om hennes sjukdom slutade med döden och dessutom innehöll såklart ännu tuffare fysiska behandlingar; så är det ändå samma process att vara sjuk. Man kämpar så in i helvete hårt. Och orden hon har hittat ovan berörde mig så starkt idag. 

”Jag skulle njuta av varje ögonblick, och jag skulle försöka, varje dag, att bli mer mänsklig och mer levande. Att göra mindre, förstod jag, skulle vara en förolämpning mot dem som inte överlevt.”

Man fortsätter bara leva tills man är levande igen. 

Hörni. En sak jag inte har delat är att jag fick sluta med min SSRI (citalopram) förra veckan pga extrem huvudvärk och ledvärk. Den fungerade inte. Heller. Jag har ju haft några vändor med mediciner, vågar knappt skriva hur många, så jag känner mig ganska uppgiven denna fredagskväll. Härlig känsla att peppa upp helgen med. Inte. 

Har hursomhelst befunnit mig i ett mörkt rum de senaste dagarna. Och varit så ledsen. Dels för att allt kom ikapp mig efter en intensiv månad. Och ovanpå det då att inte ha min vanliga stabilitet i form av SSRI. Så nu fick jag en ny medicin att börja med i helgen och nytt läkarbesök nästa vecka. Vem sa något om att det är ganska intensivt med att börja arbetsträna? Kände jag så i början av veckan? Det är INGET mot hur förvirrad jag känner mig nu kan jag säga. Vill lägga mig under täcket och bara försvinna en stund medan detta löser sig självt. 

Jag vet att några av er testat Voxra. Kände ni er speedade av den? Den innehåller ju andra signalsubstanser än SSRI. Mår ni bra av den?

Hälsar en något förvirrad tjej. Ena foten i arbetslivet (nåja) och andra tillbaka på ruta ett. Yey. 

Idag har jag grundat ner min energi i jorden. Känt rötterna breda ut sig under min kropp. Känt att därunder finns något som är så mycket större och starkare än enbart det som syns och hörs av mina sinnen. Och jag fann det jag förlorat. Det jag tappat. Rusat ifrån. Precis som alla andra gånger under min depression och under min utmattning. Verkligheten kom ikapp. 

Ibland tappar jag bort mig själv. Egot tar över och jag tror att jag måste bevisa någonting för mig själv eller för andra. Jag tror att jag inte duger om jag bara är. Finns. Att det krävs mer. Att jag har någon skyldighet att på något sätt betala en avgift för att få vara lycklig och älskad och ha allt det vackra jag har i mitt liv. Men det finns ingen sån avgift. Det finns inget jag måste göra eller prestera för att få behålla allt jag har. Det enda prestationen gör med mig är att den tar ifrån mig närvaron att känna. 

Och idag kom allt ikapp. Ni vet såna där mail man får när mors dag närmar sig? Att nu är det minsann läge att köpa det ena och det andra för att visa att man bryr sig om sin mamma. Såna mail är säkert en jättebra påminnelse om man har en mamma i livet. Men har man inte det; då är det en ren plåga. Det är som att min mailkorg påminner mig timme efter timme om att jag inte har en mamma. Och den känslan har jag grävt ner så långt inom mig de senaste månaderna att jag inte ens visste vad som skulle hända om jag lyfte på locket. Men nu vet jag. Det som hände är precis det som jag upplevt; jag tappade bort mig själv. Och nu öppnade jag lådan och är bara rakt igenom ledsen. För jag saknar henne så. 

Allt just nu påminner mig om att hon inte finns. Att jag vill ringa henne och fråga vad jag ska göra. Höra henne säga att allt kommer att bli bra. Att inget av detta är sanningen. Allt är bara en illusion. Framgång eller misslyckanden eller karriär eller utmattning. Det är en illusion. Allt som är sant är verkligheten. Det som är. Hur vi är. Hur jag är. Inte hur världen runtom bestämmer sig för att placera mig eller exkludera mig eller ettikera mig eller stoppa mig i fack som sjukskriven och utmattad. Det är inte sant. Det är något samhället skapar. Inte något som är verkligt. Mamma kan du inte berätta det för mig så jag kan släppa taget om illusionen? 

Det känns som att min energi enbart befinner sig uppe i huvudet just nu. Det snurrar tankar och måsten och hjärnan blir mosig och avdomnad av allt som far runt. Jag vill så gärna att det ska lösa sig fort med arbetsträning och det är väl ett av mina bekymmer också; att jag gärna sätter saker i rullning väldigt snabbt. För snabbt. 

Idag var jag pigg till en början men kände den där känslan av att ”vara uppe i huvudet” hela förmiddagen. Gick på Zeldas hathayoga för att försöka få ner energin i kroppen. Det gick väl sådär. Känslan sitter fortfarande i. Så mycket som händer nu… jag måste ge mig själv tålamod. 

Men vill egentligen bara gråta. Plötsligt undrar jag om jag överhuvudtaget lärt mig något alls under den här resan? 

Jag är ledsen att jag varken svarar på era kommentarer eller skriver något. OBS! Jag läser alla era ord ❤ Men jag är så fruktansvärt trött. Det händer så mycket och saker går i ett tempo som helt enkelt är ovant för mig. Tidigare har det ju knappt hänt något och nu plötsligt är det mycket varje vecka och tankar och planering av möhippor och jobb och resor och arbetspsykolog och yoga och… ja. Därimellan tappade jag andan. 

Så nu försöker jag bara att hålla nere alla krav som jag annars ofta ställer på mig själv. Det blir färre promenader och mer disk står framme och en hel hög med mail och sms ligger obesvarade i telefonen. Och nu prioriterade jag att duscha framför att laga mat så snart kommer UBEReats med lite middag till oss. Det här med att sluta kämpa; det påminner jag mig själv om varje timme. 

Ville bara säga trevlig helg på er allihopa. Tycker vi är världens grymmaste som kämpar på med våra utmattningar; oavsett var i processen befinner oss. Det går ständigt fram och tillbaka och idag kan jag säga att jag inte är så glad över mina darriga ben och min trötta kropp. Men jag försöker skänka den all min kärlek just nu. Hoppas ni gör detsamma. 

Vi är grymma ❤ 

Så mycket har hänt de senaste dagarna. Vi upplevde fantastiska saker i Amsterdam. Tacksamheten bubblar i mig fortfarande över allt fint Stoffe hade ordnat och tänkt på. Vilken lycka att få dela livet med den killen alltså!

Vi har beställt upp frukost på rummet på vårt hotell. V a r j e dag. För det är så jäklarns mysigt. Ligga där i sängen, nyvakna, när ett bord med allt gott vi skrivit på listan rullar in. Känslan. Semester. Vi har ätit på vår första tvåstjärniga restaurang; Ciel Bleu ⭐️⭐️. Njutit av fjorton rätter som kom inrullandes en efter en, och en av oss kan ha druckit lika många glas vin. Det var inte jag om man säger så. Och det blev lite mosigt där en stund tror jag.

Vi har på samma resturang sett den största samlingen av magiska teer ever. Kyparen kom fram och frågade om vi ville ha kaffe eller te till den sista desserten (ja det var tre desserter…). Te såklart! Ska jag hämta en meny eller vill ni att jag tar med hela min Trolley? Nä, ta du trolleyn sa vi! Vände oss sedan mot varandra: vad är en trolley nu igen? En bricka? En vagn? En låda? Det var den här:

Gapskattet över det alltså. Vi kunde inte sluta skratta. Sjukaste samlingen te / örtgrejer / bollar vi sett. Här behövde man inte oroa sig för en påse Lipton i alla fall!

Vi har promenerat så mycket. Långt. Varje dag stod mobilen på runt 1,5 mil när vi kom hem. Skönt och roligt att se så mycket. Uttröttande för kroppen. Men mest bara härligt. Vi har ätit på hål i väggen hak i Amsterdam. Godaste luncherna! Vi har, av en slump, hittat Hotell Andaz som var magiskt! Där tog vi en förmiddagsfika som övergick i lunch som blev kaffe på maten som toppades med eftermiddagsfika. På samma ställe. Rekommenderas varmt!

Vi har passivt fått i oss så galet mycket haschrök. Vissa kvarter låg i en dimma av rök. Sista dagen var jag rädd att knarkhundarna skulle stoppa oss i tullen för att vi säkert luktade så mycket. Yepp. Inte så kul. Är helt emot narkotika så ni vet!! Och vi har sett mååååånga nakna tjejer i fönstrena. Amsterdam är ganska liberalt. Årets underdrift. Överallt är det avklädda tjejer som särar på benen fönstrena. Live. Bäst att kolla ner på sina skor och bara gå.

Vi har varit i en park som heter Keukenhof och sett sju miljoner blommande tulpaner. Sju miljoner! Euforin hos den här tjejen alltså… blev mer hög av doften av alla dessa tulpaner än av all rök i stan. Så vackert! Vi har lärt oss den hårda vägen att i en Coffeeshop i Amsterdam beställer man inte kaffe. Där beställer man lite mer rejäla grejer. Efter det letade vi mer efter cafés om ni förstår.

Vi har ätit på Europas enda Teppinyakirestaurang med en Michelinstjärna; Sazanka ⭐️. Den var så fantastisk! Vi satt runt ett bord med tre andra par och så lagade kocken maten framför våra ögon på ett stort stekbord. Japanskt såklart. Åhhhh vill dit igen! Älskade det stället!

Men mest av allt har vi bara njutit. Känt våren komma och körsbärsträden blomma. Bubblat i poolen och simmat och bastat och sovit och kramats och andats och bara levt. I stunden. För att få uppleva Amsterdam och kärlek och vår kan bara bli en sak: MAGI.

Och sen det här med hur tusan man ska lägga upp arbetsträningen? Är det enligt en mall eller är det fritt att bestämma med arbetsplatsen? Ja, det verkar som att det är ganska fritt att bestämma med arbetsplatsen efter att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har godkänt det upplägg du önskar ha. Jag fick veta att tio timmar per vecka är det minsta man får arbetsträna men hur dessa timmar läggs upp fick jag föreslå själv och sen bollade vi det i mötet: jag, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Och kom fram till att tre dagar per vecka är det som passar mig bäst.

Mitt stora problem (och tillgång såklart) är att jag har rätt mycket energi i mig själv. Så fort jag tycker att något är roligt eller spännande eller kreativt så triggas energin och jag glömmer av att känna mina gränser. Helt. Och sen efter energipåslaget är det som att sticka hål på en ballong; luften går ur mig helt och jag blir en pöl på golvet. Inte så härligt längre. Men jag har lärt mig, och min läkare har berättat för mig, att mina energitoppar är en del av min personlighet och även om jag kommer att kunna lära mig att styra dessa till viss del så kommer de alltid att finnas där. Därför kan det vara en idé att bejaka energin så gott det går under tiden den finns där och sen ge längre utrymme för paus efteråt. Klassiskt aktivitet – återhämtning upplägg med i större sjok. Därav det önskade upplägget på arbetsträning måndag, onsdag och fredag. Tisdag och torsdag är full återhämtning däremellan.

Nu vet jag ju inte om detta kommer att bli så. Det beror såklart på var jag ska arbetsträna. Men jag kan ju önska och hoppas och lobba för mitt upplägg. Jag tror på det och kanske är det viktigast av allt.

Fina ni. Det kom in en önskan om att jag kanske kunde bena upp lite hur jag tänker kring arbetsträningen. Kul att ni önskar saker så självklart kan jag göra det! Dock vet jag inte om jag är något klokare alls egentligen. Ni alla verkar ha så smarta idéer och tankar. Men jag ska försöka att vara lite mer detaljerad i vad som händer. 

Idag träffade jag en arbetspsykolog från Arbetsförmedlingen. Ja, jag ska ju inte gå tillbaka till mitt gamla jobb så nu är jag inskriven i programmet för arbetsträning via Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Skojar ofta med min läkare om att jag känner mig som en riktig dönicke i hela härvan av myndigheter. Som att jag hamnat längst ner i samhällsordningen typ. Han skrattar vänligt men rättar mig och säger att så är det självklart inte. Jag tror honom knappast. 

Vad sa arbetspsykologen idag då? Ja ändå lite kloka tankar faktiskt. Men det viktigaste han sa: DU KOMMER ATT BLI FRISK. Jag har någonstans trott att jag typ aldrig kommer bli helt frisk. Ärligt. Men han menar att de allra flesta blir friska. Annorlunda liv; ja. Men utan utmattning i alla fall. Hur bra nyhet? Ville direkt korka upp skumpa och fira. 

Tanke ett:

Jag tänkte först vara på typ ett hunddagis eller något ganska enkelt. Alltså inte enkelt kanske men snarare låååångt ifrån min utbildning (Civilekonom). För jag tyckte det var bästa (enklaste?) vägen ut. Han avvisade dock lite den idén idag. Han tycker det är att ta en för lång omväg mot det jag egentligen vill (fortsätta jobba inom marknadsföring) och att jag inte borde ta den omvägen om det inte behövs. Nu får jag ju chans att arbetsträna så varför inte testa på det du vill göra längre fram tyckte han –> 

Tanke två: 

–> SÅ, han föreslog att jag provar jobba på något ställe som lockar mig. Något jag är riktigt nyfiken på. Och inte ens tänker att jag ska jobba. Jag ska bara gå dit och vara där. Känna energin och stämningen. Varken mer eller mindre. Kanske någon spännande produkt, ett kontor jag gillar, något jag vill testa, något jag funderat länge på, en kaffeautomat som ser smaskig ut, ett härligt gäng, fin utsikt. Ja vadsomhelst. Men något som gör mig nyfiken och glad och som ger rätt energi. Men! Utan att tänka strategisk. Bara tänka vad som känns kul i stunden. Inte för många steg i taget men ändå känna att jag kommer in på en väg som är bra för mig och som leder mig närmare det friska liv jag ser framför mig. Babysteps. Hela vägen. Små, pyttesmå, steg framåt. 

Så där är mina tankar för dagen. Är helt slut efter all information och bollande med honom och hjärnan värker av allt tänkande. Så nu blir det kväll…. 

Tänk dock på att detta är mina tankar och råd han gav mig efter att vi bollat fram och tillbaka i 90 minuter. Det som passar mig kanske är helt otänkbart för dig och tvärtom. Det är så individuellt. 

UPDATE: Juste! Fick hem tester och sånt jag ska göra på skills, personlighet, preferenser och sånt också. Så ska vi ses nästa vecka och utvärdera hur de står sig mot mina egna tankar. Ganska bra hjälp tycker jag? Har gjort en miljon såna tester på mitt förra jobb då vi hade såna i våra ledarutvecklingsprogram och sånt. Men jag är lixom SÅ annorlunda nu. Som natt och dag. Så bra att få göra lite nya och se vad som skulle kunna passa framöver. Tess 2.0.