Valborg 

Idag var vi tvugna att rensa ut hela vårt förråd. Varenda millimeter skulle skuras. Vi har fått mal (…) i föreningens källarförråd och idag skulle alla ner och rensa och städa innan sanering. Phuh. Klarade det i alla fall. Med nöd och näppe. Nu värker alla leder i kroppen och brasan vi skulle gå på känns bara helt omöjligt. Så jag ställde in. Kul tjej. Men så är det bara. Om jag inte visar kroppen att jag lyssnar; hur ska den då kunna lita på mig i framtiden? 

Och det är verkligen så mycket svårare att säga nej än ja. Den enkla vägen hade varit att traska bort dit och trängas med folk och ungar och ponnys och trekamp. Med ömmande kropp och ett huvud som bankar av överansträngning. Det är som om mitt muskelminne har lättare för att kämpa än att lyssna in. En ständig kamp i mitt inre. Som ibland går tokigt och gör som förr i tiden och ibland kommer på att jag faktiskt duger ändå. 

Och inte nog med att det var en fysiskt ansträngande dag för mig. Dessutom tror jag den mentala biten att rensa ur alla kartonger efter min mamma tog så mycket kraft. Att gå igenom alla saker, kläder, brev, dagböcker… allt. Det är som att min kropp måste återuppleva varenda minne igen. På en dag. Så många saker jag grät över. Så många jag skrattade åt. Så vackra kort jag hittat. 

Men mest berörde mig bilden ovan. Det är en text som mamma antagligen har kopierat ur en bok hon läst. För er som inte vet så gick mamma bort i cancer 2012. Det efter att ha varit sjuk i över tio år. Och hennes resa genom sjukdom har så många likheter med min. Även om hennes sjukdom slutade med döden och dessutom innehöll såklart ännu tuffare fysiska behandlingar; så är det ändå samma process att vara sjuk. Man kämpar så in i helvete hårt. Och orden hon har hittat ovan berörde mig så starkt idag. 

”Jag skulle njuta av varje ögonblick, och jag skulle försöka, varje dag, att bli mer mänsklig och mer levande. Att göra mindre, förstod jag, skulle vara en förolämpning mot dem som inte överlevt.”

Annonser

Voxra

Hörni. En sak jag inte har delat är att jag fick sluta med min SSRI (citalopram) förra veckan pga extrem huvudvärk och ledvärk. Den fungerade inte. Heller. Jag har ju haft några vändor med mediciner, vågar knappt skriva hur många, så jag känner mig ganska uppgiven denna fredagskväll. Härlig känsla att peppa upp helgen med. Inte. 

Har hursomhelst befunnit mig i ett mörkt rum de senaste dagarna. Och varit ledsen. Dels för att allt kom ikapp mig efter en intensiv månad. Och ovanpå det då att inte ha min vanliga stabilitet i form av SSRI. Så nu fick jag en ny medicin att börja med i helgen och nytt läkarbesök nästa vecka. Vem sa något om att det är ganska intensivt med att börja arbetsträna? Kände jag så i början av veckan? Det är INGET mot hur förvirrad jag känner mig nu kan jag säga. Vill lägga mig under täcket och bara försvinna en stund medan detta löser sig självt. 

Jag vet att några av er testat Voxra. Kände ni er speedade av den? Den innehåller ju andra signalsubstanser än SSRI. Mår ni bra av den?

Hälsar en något förvirrad tjej. Ena foten i arbetslivet (nåja) och andra tillbaka på ruta ett. Yey. 

Mamma säg att det är en illusion 

Idag har jag grundat ner min energi i jorden. Känt rötterna breda ut sig under min kropp. Känt att därunder finns något som är så mycket större och starkare än enbart det som syns och hörs av mina sinnen. Och jag fann det jag förlorat. Det jag tappat. Rusat ifrån. Precis som alla andra gånger under min depression och under min utmattning. Verkligheten kom ikapp. 

Ibland tappar jag bort mig själv. Egot tar över och jag tror att jag måste bevisa någonting för mig själv eller för andra. Jag tror att jag inte duger om jag bara är. Finns. Att det krävs mer. Att jag har någon skyldighet att på något sätt betala en avgift för att få vara lycklig och älskad och ha allt det vackra jag har i mitt liv. Men det finns ingen sån avgift. Det finns inget jag måste göra eller prestera för att få behålla allt jag har. Det enda prestationen gör med mig är att den tar ifrån mig närvaron att känna

Och idag kom allt ikapp. Ni vet såna där mail man får när mors dag närmar sig? Att nu är det minsann läge att köpa det ena och det andra för att visa att man bryr sig om sin mamma. Såna mail är säkert en jättebra påminnelse om man har en mamma i livet. Men har man inte det; då är det en ren plåga. Det är som att min mailkorg påminner mig timme efter timme om att jag inte har en mamma. Och den känslan har jag grävt ner så långt inom mig de senaste månaderna att jag inte ens visste vad som skulle hända om jag lyfte på locket. Men nu vet jag. Det som hände är precis det som jag upplevt; jag tappade bort mig själv. Och nu öppnade jag lådan och är bara rakt igenom ledsen. För jag saknar henne så. 

Allt just nu påminner mig om att hon inte finns. Att jag vill ringa henne och fråga vad jag ska göra. Höra henne säga att allt kommer att bli bra. Att inget av detta är sanningen. Allt är bara en illusion. Framgång eller misslyckanden eller karriär eller utmattning. Det är en illusion. Allt som är sant är verkligheten. Det som är. Hur vi är. Hur jag är. Inte hur världen runtom bestämmer sig för att placera mig eller exkludera mig eller ettikera mig eller stoppa mig i fack som sjukskriven och utmattad. Det är inte sant. Det är något samhället skapar. Inte något som är verkligt. Mamma kan du inte berätta det för mig så jag kan släppa taget om illusionen? 

Saknar grundad energi

Det känns som att min energi enbart befinner sig uppe i huvudet just nu. Det snurrar tankar och måsten och hjärnan blir mosig och avdomnad av allt som far runt. Jag vill så gärna att det ska lösa sig fort med arbetsträning och det är väl ett av mina bekymmer också; att jag gärna sätter saker i rullning väldigt snabbt. För snabbt. 

Idag var jag pigg till en början men kände den där känslan av att ”vara uppe i huvudet” hela förmiddagen. Gick på Zeldas hathayoga för att försöka få ner energin i kroppen. Det gick väl sådär. Känslan sitter fortfarande i. Så mycket som händer nu… jag måste ge mig själv tålamod. 

Men vill egentligen bara gråta. Plötsligt undrar jag om jag överhuvudtaget lärt mig något alls under den här resan? 

Här var det tyst (igen)

Jag är ledsen att jag varken svarar på era kommentarer eller skriver något. OBS! Jag läser alla era ord ❤ Men jag är så fruktansvärt trött. Det händer så mycket och saker går i ett tempo som helt enkelt är ovant för mig. Tidigare har det ju knappt hänt något och nu plötsligt är det mycket varje vecka och tankar och planering av möhippor och jobb och resor och arbetspsykolog och yoga och… ja. Därimellan tappade jag andan. 

Så nu försöker jag bara att hålla nere alla krav som jag annars ofta ställer på mig själv. Det blir färre promenader och mer disk står framme och en hel hög med mail och sms ligger obesvarade i telefonen. Och nu prioriterade jag att duscha framför att laga mat så snart kommer UBEReats med lite middag till oss. Det här med att sluta kämpa; det påminner jag mig själv om varje timme. 


Trevlig helg! 

Ville bara säga trevlig helg på er allihopa. Tycker vi är världens grymmaste som kämpar på med våra utmattningar; oavsett var i processen befinner oss. Det går ständigt fram och tillbaka och idag kan jag säga att jag inte är så glad över mina darriga ben och min trötta kropp. Men jag försöker skänka den all min kärlek just nu. Hoppas ni gör detsamma. 

Vi är grymma ❤