Att leva utan kontroll

Viss saker har jag undvikit att prata om här i bloggen. Inte egentligen för att det är olämpligt utan mer för att det helt enkelt har varit för känsligt för mig. Det jag berättar om i det här forumet är saker som pågår i mitt liv här och nu. Det ni läser på tunnelbanan, på bussen, när barnen lagt sig, när maten gräddas i ugnen… Det är mitt liv i realtid. Och vissa saker är känsligt och gör ont. Fruktansvärt ont. Men mer och mer har jag börja acceptera situationen och inse att jag inte ÄR min utbrändhet. Jag är fortfarande Therése. Och att ni alla vill mig så väl. Det hjälper min läkning.

Att skriva är en del i min process för att upprätthålla min personlighet i den här jäkla sjukdomen som just nu spelar en överhängande roll mitt liv. Så tack för att ni läser och kommenterar och mailar och peppar. Det betyder massor och er energi gör att jag vågar öppna mig mer och bjuda in fler på min resa. 
Nästa steg i min process ha jag kommit fram till är att våga dela med mig mer av min bakgrund. Det är en stor del av mig, men också en del jag för tillfället inte alls identifierar mig med. Den är så långt borta. Karriäristan och prestationsprisessan ligger i en låda långt, långt ner. Och är inte heller välkommen fram rikigt ännu. Det är för riskfyllt. Att öppna lådan och släppa lös henne; den destruktiva tjej som gömde sig bakom en ridå av prestationer.

Innan jag gick in i väggen jobbade jag som affärsutvecklare på ett amerikanskt konsultbolag som hjälper företag i förändringsprocesser, omstruktureringar, ledeutvecklingprocesser mm. Ett bolag som alltså agerade strategisk HR-partner åt företag i olika skeden av förändring och utveckling. Jag är i grunden utbildad civilekonom med en masterinrikting på internationell marknadsföring och har tidigare jobbat finansiellt inom bank med rådgivning etc. Men det här jobbet var alltså helt B2B och, som ni förstår, intensivt till sin karaktär eftersom det hela bygger på snabba puckar. Förändringar kan planeras i evighet men ändå när man väl står där vid kantens rand så blir läget mer eller mindre krisartat; oavsett om man är privatperson eller företag. Vi går alla igenom en kriskurva. 
Jobbet var för mig en identitet och jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte det var rätt kul att som ung kvinna ta den positionen som jag gjorde och driva det här bolaget framåt. När jag jobbar är jag extremt orädd och det hade jag nytta av här; jag bryr mig inte om vem jag talar med och jag vet att jag kan det här området på mina fem fingrar – därför kunde jag sitta i möte efter möte med höjdare inom vårt svenska näringsliv och berätta om hur de kunde reda ut en kris, utveckla en situation eller fatta beslut som kommer gynna dem framåt. Det är ganska kaxigt för att vara en 25-årig tjej faktiskt, och idag är jag stolt att jag vågade. 
Sista året innan jag brände ut mig var jag 27 år. Varje kvartal kunde man vinna olika kategorier för bästa prestation och jag kammade hem en efter en; Q1, Q2 och Q4. Sedan hamnade jag på topplistan över mest lönsamma affär globalt (plats 3 av 10) och kammade slutligen hem det prestigefyllda priset Årets Prestation i både Sverige och Europa. Året innan satt jag på galan när det priset delades ut och sa till mig själv: det där ska jag också klara! Och det gjorde jag alltså – dubbelt upp (när jag skulle ta emot priset på galan året efter var jag utbränd och låg i sängen sen flera månader tillbaka, det säger en del om hur jag kämpade). Det bolaget jag jobbade i har hundratusentals anställda så jag har faktiskt rätt att vara lite stolt tycker jag. Men där och då, när jag vann, fanns ingen glädje alls. Noll. 
Depressionen hade växt fram under många år och eskalerat det sista året. Allt det fantastiska som skedde runtomkring mig var jag totalt likgiltig inför. Totalt. Kunde inte bry mig mindre. Jag minns särkilt ett scenario där jag nyligen fått frågan om jag kunde tänka mig att flytta utomlands (med Stoffe såklart som spouse) för att delta i bolagets High Potential program där nya ledningsgruppsmedlemmar helt enkelt skulle skolas fram. Jag genomgick massor av tester och intervjuer för detta och när jag väl kom så långt att de alltså frågade och jag klickade i ett ”ja” på formuläret så ringde jag min kompis Emma från kajen, när jag väntade på båten hem, och grät. Jag hulkade fram att jag bara vill ha ett vanligt liv, att jag inte orkar detta. Jag berättade att det kändes som att jag tappat kontrollen och att omständigheter helt enkelt styrde mitt liv. 
Vad hade hänt? Jag ville slippa pressen inser jag i efterhand. Och få tillbaka kontrollen över mitt eget liv; ta tillbaka mina egna värderingar om vad som är viktigt. En vecka senare kraschade jag och då löste helt enkelt ödet min situation. 
Vad jag vill säga med detta är egentligen att vi som sitter här utbrända, sjukskrivna och idag är halvt utanför arbetsmarknaden kan ha varit extremt duktiga personer som nu alltså tappat vår identitet totalt. Det är inte enkelt att gå hemma varje dag i flera månader om man är driven och vill saker med sitt liv, kanske inte annars heller. Detta är det svåraste jag gjort hittills. Att jobba var piece of cake i jämförelse! 
Hade jag följt mina nycker jag fått till och från under året som sjukskriven (när jag haft bättre perioder såklart…) skulle jag säkerligen ha startat ett tiotal bolag eller tagit ett av alla de jobberbjudanden som faktiskt inkommit till mig under året. Och ärligt talet hade det varit den enkla vägen. Men jag valde inte det den här gången. Jag valde att göra rätt. Fokusera på min hälsa varje dag och envist stå fast vid att mitt värde som människa inte alls påverkas av att jag går på Försäkringskassan och ibland ligger i sängen i flera veckor. Det här är det riktiga jobbet, den hårda biten. Läxan jag fick av att inte lyssna på min kropp tidigare. 
Det andra jag vill med det här inlägget är att skriva av mig. Varje dag kämpar jag med att pussla ihop saker som hänt i mitt liv, förstå mönster hos mig själv, se tendenser i mitt beteende, lära mig av mina misstag, programmera om hjärnan… Allt för att kunna gå vidare. Bygga ett nytt sätt att vara på för att slippa hamna här igen. Och att skriva detta är en pusselbit. Den jag var då är inte den jag är nu. Den jag är nu är inte den jag måste vara framöver. 

Annonser

12 reaktioner på ”Att leva utan kontroll

  1. Du är så klok och modig min vän ♡
    För mig är du alltid Tessan, den där gulliga omtänksamma och modiga tjejen som jag träffade på Jordbodalen för en herrans massa år sen! ♡

    Gilla

  2. Tack bebe!! Tack för att du säger det. Det är så fint det där med vänner för dom ser en precis som man är – med eller utan duktighet. För mig är du alltid Lindis Findus 🙂 Den vackra, omtänksamma och mysiga tjejen från Helsingborg. Kram på dig fina Linda! ❤️ Du är guld värd!! ❤️

    Gilla

  3. Jag får tårar i ögonen när jag läser. Som du kämpat och arbetat för att nå dina mål. Och som du nådde dem. Men utan glädje inuti. Det är så stort och sorgligt. Men så modigt att du vågar berätta.

    Tror att det kommer komma en tid när du bara kan se tillbaka på den tiden med stolthet. Stolt över det du presterade. Men visare, eftersom du nu också lärt dig, att det räcker inte med den delen av livet. Man behöver mer. Helt andra saker.

    Du kommer ur den här perioden av ditt liv, som dig själv, fast version 2.0, förändrad och bättre anpassad till ett liv som passar den du är nu!
    Kramar! ❤️

    Gilla

  4. Tack finis! Ja jag kämpade och inser nu hur ironiskt det är att jag ligger här på sofflocket nu… Det blir inte alltid dom man tänkt sig. Men nu väntar ett nytt liv med balans i första hand. Och ja, jag hoppas jag kommer vara stolt. Är inte riktigt där än, just nu ser jag mest det idiotiska i det hela. Kramar ❤️

    Gilla

  5. Du har mycket att vara stolt över Tessan ♥ Tänker tillbaka på Lund, dagarna på ikea, Ulf Johansson hihi (som jag förövrigt var och lyssnade på häromveckan på ett frukostmöte i Helsingborg :)) Och hur himla mycket jag alltid har beundrat dig och ditt driv. Du kommer att komma igenom detta starkare och med mer insikt än tidigare. Vi är inte vår prestation. Vi (läs bla. jag) måste också lära oss att uppskatta och hylla personen och inte bara prestationen. Det driver oss tyvärr för hårt ibland… ♥

    Gilla

  6. Tack finaste Sarah ❤️ Ja vi måste verkligen öva oss hela tiden på att inte blanda ihop prestation och person, det är lätt att göra det när man är så driven av naturen… Måste bromsa istället för att gasa. Jag har ju också alltid omgivit mig med människor som är precis som jag, och du, drivna och extremt fokuserade, resultatinriktade. Det är lätt att tro att det är ”snittet” att prestera så mycket. Men det är det ju inte.

    Sen du fick lilla O verkar det som att du också har hittat mer balans i ditt driv. Jag råkade ut för detta och tvingades skapa balans. Kanske är det så att naturen kommer hjälpa oss tillslut att skapa balans genom att ge oss barn att fokusera på som gör oss närvarande, eller så händer det någon som gör att livet ruskas om.

    Och ja Lund alltså 😜 8 köttbullar med mos för 16 kronor på IKEA under hela uppsatsen 😂 Och Ulf – han hörde faktiskt av sig häromveckan och kollade läget – wow! Men så fina minnen alltså. Vilken tid! Minns också spelen vi spelade alla fyra, skrattar fortf vid tanken.

    Vi måste vara rädda om oss babe. Varje dag. Saknar dig så mycket. ❤️

    Gilla

  7. Det där drivet som fått oss att kunna göra det omöjliga (i andras ögon). Samma driv är det som numera skapar lidandet i det ingenmansland man är i som utbränd. I arbetslivet var förmågan att lösa problem suverän men att försöka lösa sig ur en utmattning är förenat med mycket frustration och lite resultat. Samma omgivning som avundsjukt och lite nedlåtande brukade kalla mig superwoman är nu dem som säger att jag är svag, hypokondrisk och lat. Jag hoppas att vi båda läker och kommer vidare i livet och får en chans att leva. Nu när vi har lärt oss prestationens baksida och blivit lite mer avslappnade skulle det vara skönt att inte ha hotet med bakslag över oss. ❤

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s