Städar hjärnan

De senaste dagarna slash veckorna slash månaderna har jag haft många saker som snurrat i huvudet. Det känns som att ju fler saker som händer runtomkring mig, desto svårare får jag att koppla ner hjärnan. Den bombarderas med intryck och minnen och aktiviteter som ska sorteras och allt mindre tid för bara tystnad. 

Fram till årsskiftet ungefär så var de enda datumen jag behövde hålla koll på mina datum och tider hos läkaren. Det var lixom det enda jag gjorde. Så i mitt huvud fanns bara nästa tid till läkaren och inget mer av direkt administrativ karaktär för hjärnan. Men de senaste månaderna i takt med att jag blir allt piggare så har också sakerna i huvudet blivit fler att hålla reda på. Fortfarande, snart två år efter min krasch, klarar jag absolut inte av att öppna min kalender i telefonen. Jag har ju gjort mig av med min gamla jobbmobil och köpt en egen, blank, tom, privat telefon. Men ändå kan jag inte öppna kalendern. Den är förknippad med så mycket ångest och stress i mitt huvud och bara tanken på hur kalendern såg ut när jag jobbade kan få det att susa mellan öronen på mig. Så, ingen telefonkalender för mig alltså utan jag har haft en miljon lappar som legat här hemma med datum för grejer jag ska komma ihåg och därtill har jag försökt komma ihåg saker i huvudet. Med en hjärntrött hjärna. Inte så smart. 

Tills jag kom på att en ju kan ha papperskalender. Jag hade glömt detta fantastiska påfund där en skriver ner saker som en själv väljer i fina färger, den plingar aldrig (Thank God!) och den är min, min, min och bara min. Ingen annan kan lägga in stressiga aktiviteter eller bokningar i min kalender. Bara jag. Åh! 

Say hello to my new friend – almanackan! Inget mer som ligger och skäpar i hjärnan eller stress över grejer jag tror att jag ska glömma. Nu står allt här. Ibland är det analoga bara för vackert alltså. 

Annonser

Alldamnstories i Ångestpodden

Tack tack TACK världens finaste Ida och Sofie som tog med min text Det blev så outhärdligt svart i Ångestpoddens avsnitt om Utmattningsdepression. 

Texten i sin helhet kan ni läsa här. Och här kan ni läsa om vad jag gjorde innan jag gick in i den där förbannade väggen. 

Nu ska den här utbrunna tjejen laga lite middag, fortsätta vilan under täcket i soffan och hoppas på att morgondagen bjuder på en kropp med mindre värk och mer energi. 

Kärlek till er alla denna torsdag ❤ 

Kroppen känns mörbultad

Precis som den något mörka rubriken antyder så värker kroppen rejält idag. Den känns lättirriterad och överkörd. Men ändå måste jag nog säga att det är bättre än sist. Så – framsteg?!

Även om gårdagens inlägg kanske såg lättsamt ut för ögat; som om jag bara testade vidare lite för att jag hade lust. Men nej. Så var det såklart inte. Jag var ordentligt nervös för hur yogan skulle gå och ett par timmar innan klassen känner jag hur kroppen börjar spänna sig. Händer och fötter känns spända. Leder spänner sig runt knän, vrister, höfter, axlar… Som alltid när jag blir nervös. Nästan omärkbart för otränade känselspröt men eftersom mina numera är dopade så känner jag av minsta förändring i min kropp. Så också igår. 

Det gör också att säkert hälften av min energi gick åt innan klassen bara till nervositet. Blir ju något trött på mig själv alltså. Och efteråt förbrukades också ett par tårar i soffan med Stoffe på kvällen för att ”jag var rädd att jag gjort för mycket”. Suck. Tur att min man är förstående och har glimten i ögat och kunde skoja bort min oro. Nåja. Jag vågade i alla fall.

Idag skulle jag lunchat med Isabel men jag orkar inte ta mig utanför dörren. Istället ligger jag nerbäddad i soffan med min mjukaste tröja, sköna leggings och ett par kristaller runt handleden för att hoppas på någon typ av läkning. Idag blir det att respektera kroppen och återhämta enligt behov efter gårdagens eventuella överansträngning. Besitos. 

Bilder från promenad i tisdags. Solen var magisk. Naturen alltså ❤ 

Vågar jag testa igen? 

Idag slog regnet utanför fönstret när jag vaknade. Mitt humör var inte alls på samma nivå så jag fick helt ignorera regnet och cyklade iväg för att göra ett par ärenden. Väl hemma igen sprack solen igenom och nu har det stått vila på schemat under hela eftermiddagen för snart ska jag…. Yoga! Inte för att det är något speciellt egentligen ju, jag yogar ju varje dag, men ett vinyasa pass blir det idag. Måste testa igen. Kanske går det helt åt skogen eller så går det lite bättre än sist. Vem vet? 

Jag får ju inte bli rädd för att något inte fungerade gången innan. Varje dag har nya förutsättningar och jag måste hela tiden våga pressa på liiiiite för att komma framåt. Men aldrig för mycket. Så av de 90 minuter som passet är kommer jag spendera säkert 60 i barnets position med ett bolster under magen för att låta kroppen slappna av. Bäst så. Lyssna på Chung-Mei som pratar, alla fina yogis bredvid som andas, de vita bollarna som lyser upp hela taket, känna doften av rökelse, ljus som fladdrar… Allt det där som är det viktiga egentligen. Närvaron. Allt annat är bara broderier för egot. 

Hej från Vasastan

Är i Vasastan med min goding eftersom vi ska på ett möte och sen äta lunch ihop. Såna dagar alltså. Älskar Stockholm just då. 

Igår innan jag skulle sova låg jag och funderade på om det är en ny fas jag gått in i? Nyorienteringsfasen i utmattningen? Känner i vilket fall att jag har mycket mer tankar i huvudet, jag funderar mindre på om jag är trött eller matt och mer på vad jag faktiskt vill fylla mina dagar med. Det borde vara ett gott tecken. Men jag har lärt mig att inte dansa jive vid flodkanten innan jag tagit mig över, mycket kan hända på kort tid. Min läkare påminde mig häromdagen i telefon om att ha fokus på rätt saker. Inte göra för mycket. För just detta är jag, och alla i min närhet, överens om att det är min största svaghet; att jag blir för entusiastisk för snabbt och använder för mycket av min energi vid dessa tillfällen. Nu gäller det alltså att hålla i tyglarna, planera in vila och återhämtning och inte göra för många saker per vecka. 

Denna veckan har jag ändå ganska mycket planerat faktiskt, även om det inte är stora saker. Men för mig är det fortfarande mycket att göra mer än två-tre grejer per vecka. Så, ett test då helt enkelt. Hur stilla och rolig jag kan ta mig an den här veckan. På schemat står Stoffes födelsedag på lördag, en middag med vänner, läkarbesök, lunch med Isabel i Gamla Stan, yoga med Therese på Yogayama (heeey ska jag våga testa igen efter senaste gången?)… För ett friskt öra låter det mest som: är det bara det??! Inget mer? *vad nojjar tjejen över, Goooosh* Men ja. Det är det. För däremellan ska jag laga mat, ta nån promenad eller tre, vila, duscha, plocka ur diskmaskinen. Sånt som också tar min energi helt enkelt. Så jag måste fördela ut rätt mängd hela tiden. Inte för mycket så jag blir trött men heller inte för lite så jag blir rastlös och uttråkad. 

Nåja. Låt oss köra igång! Först ut är möte med Stoffe och nu ser jag honom ❤

Idag sportar jag en sweater från Max Mara med härliga pärlbroderier. Love it! 

Max Mara Fiorina

Lördagen bjöd på en ny höstkappa från Max Maras Weekend-kollektion. Stod och valde mellan två nyanser av beige, svart eller den här lila. Hjärtat talade och jag körde på färg denna hösten. Älskar den. Ska lägga upp armarna så de blir sådär härligt parisiskt korta… Och sen ska jag bjuda in hösten och alla krispiga kvällar i den här kappan.  

En sån dag. Söndag. 

Idag har vi som vanligt på våra söndagar haft ett lugnt söndagstempo. Jag började dagen med terapeutisk hatha där man trycker ut spänningar i kroppen med yogabollar. Välbehövligt för min kropp blir så stel när jag har ont; antagligen spänner jag mig för att försöka få den att värka mindre. Inte så behjälpligt ju men mer av en reflex tror jag. 

Efter det var det vila, vila, vila på schemat. Och en promenad. Och en serie. Och en kopp kaffe. Och veckohandlingen som jag älskar. Och nu blir det vegobiffar och potatis i ugn och god fraiche. Söndagar alltså. Vad mer kan man begära?