Kategori: Reflektioner

Att våga låta kroppen leda

Efter den här rundan med förkylning har jag upptäckt ett stort framsteg hos mig själv. *Tadaaaa*. Nu förväntar ni er ett stordåd men det är mer av en subtil förändring i min inställning. Som är stor för mig. 

Förut när jag var sjuk i ”vanliga” förkylningar och sånt så blev jag irriterad på min kropp för att den inte var frisk. Jag blev lixom lite förbannad och insåg inte att förkylningen ju faktiskt är en del av min kropp just nu. Så när jag jobbade så var det absolut helt normalt för mig att gå till jobbet trots att jag var genomförkyld. Jag hade ju så mycket viktiga möten (hello, verklighetsuppfattningen i det alltså…) och hade jag feber satt jag hemma och jobbade istället. Så idiotiskt! En förkylning tar ju runt en vecka att bli av med och den läker man med sömn och vila. För att kroppen behöver en paus. Så är det med det. 

Nu när jag är sjuk tänker jag mer ”Jahapp, bäst att vila då. Undrar vad det finns för najsiga serier på Netflix…”. Och skillnaden märkte jag speciellt på Stoffe som ju blev ganska stressad de första dagarna han var hemma från jobbet. Han kunde absolut inte acceptera att hans kropp behövde vila. Men nu är ju jag klokare, vad gäller just det, så jag fick honom att ringa sig sjuk och nu har han faktiskt varit hemma en vecka snart. Jättebra tycker jag. 

Både jag och Stoffe är extremt drivna och har lätt för att låta viljan köra över kroppens alla signaler. Vi tycker (tyckte!) nog, ingen av oss, att kroppen har något att säga till om, bara vi VILL något tillräckligt mycket. Så osmart. Nu har ju jag fått en rejäl läxa i vad som händer om man kör över kroppen, så det försöker jag ju såklart ta vara på varje dag och speciellt i situationer som dessa. När det blir så tydligt att hur mycket vi än vill något så kommer kroppen alltid att vinna kampen. Tillslut. Sjukdomen kommer inte att försvinna förrän vi ger den utrymme att läka. 

Så är det väl med det mesta tänker jag. Att det är ett enda stort lagspel alltihop. Med kroppen och huvudet. Viljan och acceptansen. Förmågan att bli frisk och förmågan att faktiskt vara sjuk. 

    Annons

    Rätt att prioritera återhämtning 

    Efter fina Tankar om utmattnings kommentar om att jag ju inte gjorde fel som gick all in i torsdags, utan snarare rätt som efteråt prioriterade återhämtning, så känns det mycket bättre. Direkt lade jag ner att klandra mig själv för eventuella misstag, som ju görs för att lära sig, och istället tänka; ja men jag förstod i alla fall att kroppen behövde ordentligt med återhämtning. Heja mig. Jag har lärt mig lite om mig själv i alla fall. Att man inte kan köra ner kroppen på minusskalan utan att tanka på så den kommer tillbaka till minst nolläge, och helst plus, igen. Tar man ut glaset måste man fylla på. Hela tiden. Om och om igen. En ständig påminnelse. 

    Och orden rätt och fel blir ju också tokigt egentligen. Det var mina ord på det hela och är egentligen mer i brist på bättre ord. Inget är ju egentligen rätt eller fel (okej såklart vissa lagbrott mm) utan snarare en nyans av nuet i vilket vi fattat beslutet. Omständigheterna som råder runtomkring. Det var var rätt då kan bli fel nu, och tvärtom. Eller behöver man ens sätta en etikett på saker? Lägga händelser i fack? Döma saker som bra och dåliga, roliga och tråkiga, rätt och fel. Egentligen är det ju bara i vår egen hjärna vi försöker städa upp på det viset och förenkla för oss. För allt bara är egentligen. Utan att sorteras. Men i brist på andra ord får det bli dom sålänge. 

    Jag gjorde i alla fall inte fel. Jag gjorde rätt. *överdrivet stort leende*

    Om att engagera sig för mycket

    För någon vecka sedan fick jag den här frågan i en kommentar av S:

    ”/…/ man blir så investerad i vad man gör att det är otroligt svårt att släppa. Och att man identifierar sig med jobbet så att om det går dåligt där känner jag mig dålig, vilket gör att det blir otroligt viktigt att prestera bra. Om du har några lärdomar du tagit med dig kring detta som du vill dela med dig av någon gång framöver vore det så intressant att höra!!”

    Och såklart kan jag dela lite tankar om detta med er. Jag är ju ingen expert, utan gör snarare säkert en miljon misstag inom detta varenda dag, men jag kan ändå utveckla lite hur jag försöker tänka.

    Det S beskriver ovan tolkar jag som ett av mina största bekymmer; att jag engagerar mig så förbannat mycket i allt. Alltså inte att jag är någon upplyst människa som åker runt och räddar världen, utan snarare att jag engagerar mig så mycket känslomässigt i det mesta och de flesta som är i mitt liv, det jag gör och det som händer runtomkring. Och finns det inget just nu att engagera mig i så skapar jag något. Själv. Helst något helt obetydligt som att lusläsa prick alla recensioner på hela www för en ny mascara jag ska köpa eller läsa på om hur en viss superfood kan läka tarmen. Typ. Allt lixom.

    Detta har jag och min läkare tillsammans med min pojkvän identifierat som min absolut största svaghet. Alltså det är inget dåligt att engagera sig, det är en bra sak egentligen, men om det gör att du urholkar dig själv på kuppen; då är det inte sunt. Det är där stoppet måste vara. Det var där jag var… Detta identifierade vi tidigt i processen eftersom jag startade det hela med att gå hem efter mitt första besök hos läkaren, när jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression, och läste igenom alla forskningsartiklar jag kunde hitta inom ämnet. Jag ville veta ALLT. När jag kom tillbaka till läkaren efter 14 dagar (med rejäl huvudvärk) så berättade jag stolt hur mycket jag lärt mig och då fick jag… internetförbud! Inte beröm. Han menade att vi redan här kunde se hur osunt mitt beteende var att jag ville göra ”alla rätt”. Precis så som jag lärt mig att man skulle göra när jag pluggade; söka information, utvärdera, vara lösningsorienterad. Men för mig blev det alltså ett osunt beteende och istället nästan som ett skyddsnät för att slippa misslyckas. Vad hände om jag skulle misslyckas med att bli frisk? Då är jag ju dålig. Sämst. Så då tog jag till en extra livlina och läste på forskningen ifall läkaren av någon anledning skulle ha missat något. Rimligt…

    När jag jobbade hade jag exakt samma beteende; det var ju också bland annat det som drev mig upp i toppen och sen in i väggen. Jag minns särskilt den sista hösten när vi hade ett stort förändringsprojekt i en ledningsgrupp och det var min kund så jag satt med den där ledningsgruppen timme efter timme och försökte hjälpa dem med deras bekymmer. Reda ut. Skapa ordning. Hjälpa dem framåt. Jag gav så mycket av mig själv i den här situationen att de kände sig så sedda och tillgivna mig att de började ringa mig på helgerna. Fråga om råd. Gråtfärdiga över saker som den ena hade sagt, gjort, varit dum.. och jag skulle lösa deras bekymmer. Om jag gjorde det? Såklart jag gjorde! Jag satt lördagar och söndagar och pratade med dem, kallade till möten, skaffade avtal för att vissa av dem skulle kunna kliva av, roddade med fackförbund. Och vet ni vad? Samma vecka som vissa av dem klev av deras karusell – och gick vidare till nya jobb i andra bolag – då gick jag in i väggen. Krasch bam BOOM! Jag hade glömt bort mig själv! Detta är bara ett exempel på när min duktig-flicka-göra-allt-rätt-och-riktigt-sida tagit över och varit till min stora, feta nackdel. Jag vägrade misslyckas. Jag skulle ha en nöjd kund och nöjd chef och nöjda individer. Men min kropp var så långt ifrån nöjd. Den gav så mycket av sig själv att den brände all energi och brann ut. 


    Jag har kvar tendenser av att ge för mycket av mig själv i många situationer, men jag har under dessa två åren jobbat stenhårt med att ta bort det. I början upplade jag det ändå som ganska enkelt för mitt första år var jag så fruktansvärt dålig att jag inte ens orkade bry mig om vad andra tyckte, eller för den delen engagera mig i något överhuvudtaget. Jag hade 1 % energi av min kapacitet och den ynka procenten fick jag lägga på att ens orka andas. Men i takt med att jag blivit bättre har detta sakta gjort sig påmint. Och om jag inte är uppmärksam kommer jag säkerligen falla tillbaka i samma hjulspår. Så för min del har jag försökt lära mig att lyssna inåt och på så sätt kunna uppmärksamma när jag nallar för mycket på min energi. I förhållande till vad det är värt såklart. Vissa saker tar mer energi av en själv men är så värt; som ifall jag och Stoffe bråkar och jag investerar massor av energi i att vända och vrida på vad jag gjorde för fel – då är det ju rätt energi. Han betyder ju allt för mig och det är viktigt för mig att jag ger så pass mycket av mig själv i vårt förhållande att vi fortsätter att vara ett team. Men om jag gör ett fel mot mitt gamla jobb (här vill jag gärna vara ”duktig” och göra rätt, dom är ändå väldigt viktiga för mig) så tänker jag mer; dom är inte SÅ viktiga att jag ska bränna mer energi än det är värt. Då gäller det att stoppa i tid.

    Min läkare har myntat ett begrepp oss emellan som han alltid tar upp för att påminna mig: Den enkla vägen, Therese. Alltid den enkla vägen. Så numera tänker jag alltid på det så fort jag gör något. Ska jag avboka en middag med mina vänner eller familj för att jag inte mår bra så får jag lätt oro och ångest över att jag gör någon besviken. Men så tänker jag alltid på hans begrepp och bara avbokar direkt, skickar snabbt ett sms, och sen tänker inte mer på det. Jag måste värna om mig själv. Jag tänker på hans begrepp i typ allt jag gör; vilken färg ska jag välja på cykeln? Bara ta en. Hur ska jag orka ta mig till Arlanda? Ta en taxi. Hur ska jag någonsin få ett jobb? Skit i det, allt löser sig. Vad ska min chef tycka om mig nu? Ja, vad spelar det för roll egentligen bara jag mår bra? Nej tänk om jag gjorde fel med det här? Jahopp, en är ju mänsklig.

    Och sen har jag lite enkla regler för att komma ifrån att vara så förbannat duktig hela tiden, såsom att aldrig svara på sms, mail och telefonsamtal direkt. Det kan vänta. En vecka eller en dag spelar ingen roll men var inte så förbannat effektiv hela tiden. Effektiviteten kan vara helt förödande för du kan du inte känna din egenliga energinivå när du är effektiv, då går kroppen på autopilot. Jag tackar aldrig ja till saker direkt utan ber om att få tänka och återkomma. Jag bokar bara in en sak per dag. Tränar inga tre dagar i veckan utan snarare en dag i veckan och sen promenerar 20-30 min per dag. Jag låter min energi helt enkelt styra. Jag skriver aldrig att-göra listor för det är ju som upplagt för att investera mer energi än man har? Det som blir gjort är bra, resten glöms bort utan dåligt samvete. 

    En annan sak att komma ihåg är att känslor har en tendens att uppfattas som sanning av vår kropp fastän de inte alls behöver vara det. Känslor skapas ju när hjärnan skapar en tanke, som sedan bli till en känsla i kroppen, och genom att försöka ta ett steg tillbaka och titta på sig själv lite utifrån kan det vara enklare att se om känslan som styr kroppen för stunden är rimlig eller inte. Till exempel är det inte rimligt att jobba hur mycket som helst för att man har en känsla av att man inte duger om man inte presterar si eller så bra (som ju hjärnan säger till en att göra…). Nej då är det läge att ta ett kliv tillbaka, se på sig själv med andra ögon, och fundera på om detta är en rimlig känsla som styr mig just nu. Jag gör ofta detta sedan jag insett att jag är extrem känslomänniska, vilket ju är så fint att vara men (stort men!) det får inte leda till att jag låter mina känslor styra över mitt rationella jag. Jag har haft lätt att få ångest i situationer som min hjärna uppfattar som farliga slash negativa slash att jag är dålig ända tills jag insåg: men vänta, det är ju bara känslorna som drar iväg med mig för att hjärnan spelar mig ett spratt och plötsligt har jag tappat min smarta, logiska sida under en stubbe någonstans. Aj då. Bäst att vara observant här så jag kan skilja på vad som faktiskt är sant och inte i min egen kropp. 

    Så, lösningen då? Ja men kanske finns det ingen… Bara massa små saker som man kan tänka på lite hela tiden istället och tillsammans skapar dessa tillslut ett mer hållbart mönster över tid. Jag investerar helt enkelt nuförtiden så lite energi som möjligt i att tänka på grejer som inte betyder så värst mycket i det stora hela. När jag i framtiden kommer börja jobba måste jag påminna mig om att det bara är det jobb. Ett jäkla jobb. Vad gör det om hundra år lixom? Jag kanske inte är bäst på företaget men jag lär nog inte heller vara sämst. Och så länge jag själv mår bra och är lycklig och tar hand om mig själv och behandlar andra med respekt så duger det. Annars får jag ta ett annat jobb som inte kräver att jag ska ge av mig själv personligen i allt. Det är för mycket. Jag orkar inte brinna ut igen.

    Låt inte hjärnan skapa drama

    Det känns som att de senaste två dagarna har haft ett tema. Helt omedvetet såklart men det kom till mig. 

    Igår efter att jag suttit och skrivit på ett par grejer på caféet så blev jag sååå trött. Jag satt där kanske en timme totalt men jobbade snarare runt 30 minuter. Sen kände jag hur koncentrationen dalade ner i botten. Jag kunde inte alls samla upp fokuset och hitta tillbaka till tråden. Istället satt jag och stirrade på skärmen en stund för att sedan börja leta lite inspiration på sidor ett tag. Och sen slog jag ihop skiten och gick hem. Jag kunde ha tänkt ”fyyy vad dålig jag är som bara kunde koncentrera mig en halvtimme. Fasen alltså. Hur ska detta gå?? Sämre än sämst.” MEN valde att tänka ”Oj 30 minuter är ju verkligen mycket bättre än ingenting alls. Jag som inte gjort ett jota på två år. Klart hjärnan är otränad och ovan. Nu bums hem och vila hjärnan”. För det är ju så viktigt. Det där med hur vi tänker. Hur vi väljer att tänka. Hjärnan skapar så lätt sina egna historier av saker och ting och om vi inte är uppmärksamma så har vi plötsligt säkerligen nedvärderat både oss själva och andra i ett nafs. Utan att ens reflektera. 

    Efter min lilla cafésession så gick jag hem, vilade, somnade bums helt slut. Såklart. Huvudet fick testa något helt nytt ju. Sedan vaknade jag och fick för mig att jag behövde en promenad innan mörkret hann falla så på med varma kläder, mössa, vantar och ut. Utanför porten. Väl där så känner jag hur kroppen säger; nej. Jag orkar inte. Nähäpp. Bara att vända på klacken och gå in igen. Och – viktigt! – inte låta hjärnan skapa något drama kring det. Det är helt okej. Jag behöver inte göra någon stor grej av det, utan bara lyssna på kroppen och gå in. Sen somnade jag två timmar till så kroppen behövde verkligen återhämta sig efter förmiddagens ansträngning. 

    Och idag vaknade jag och regnet öser ner utanför fönstret. Återgigen missunnade jag hjärnan att skapa några stories eller drama kring det och gick istället till yogastudion och njöt. Och välkomnade regnet där bland tända ljus, golvvärme, min matta, ljusbollar i taket, mysiga gardiner och smatter mot rutan. Och andades. Och kroppen sa nej vid flera tillfällen i asanas och jag var tvungen att stanna upp och fundera på om det var hjärnan som skapade historier kring att jag inte orkar mer, att jag ska ge upp, eller om det faktiskt var kroppen som sa nej och att vila vore bättre. Jag försökte hitta balansen mellan dessa och tillslut vilade jag i savasana och lät allting bara vara. Inga mer stories. Inget motstånd. Allt är precis som det ska vara. All is well. 



    Reflektioner

    När vi satt på planet i onsdags så kom en så stark känsla över mig. Den lixom rullade in, så som vissa känslor gör, och satte sig i hela kroppen och sedan dess har jag inte kunnat släppa den. Eller velat släppa den heller för den delen. För jag kände mig så tillfreds. Eller ja, jag tror att känslan kallas tillfreds? Typ nöjd. Content. Happy. Joyful.

    Trots att jag hela mitt liv strävat. Efter allt. Velat ha mer. Vara mer. Göra mer. Så har det aldrig egentligen gjort mig lyckligare mer än för en liten stund. Och nu har jag ingenting av allt det jag strävat efter; bara sådant som jag faktiskt förtjänat med ren kärlek. Min fantastiska pojkvän, mina vänner, min familj, Stoffes familj, mina mostrar, vårt mysiga hem, min yogamatta, mina gemstones, möjligheten att vara på min yogastudio…. allt det där som innan ”bara fanns”. Det är allt som betyder något nu. Och trots att jag varken har ett jobb, inga fancy vardagshistorier att dela med mig av, är sjukskriven, har en kraschad karriär bakom mig, tjänar inga pengar… så är jag så tillfreds. Mer än jag någonsin varit. Och då kom det till mig att det lixom inte är något att sträva efter. Allt det där som man tror att man behöver. För det som egentligen behövs är mat på bordet och en rejäl dos kärlek.

    Skapa nya banor i hjärnan

    I våra hjärnor finns miljontals banor som tankar och känslor tar för att kunna spara energi åt hjärnan vid välkända situationer. Detta är såklart jättebra för vi slipper ju tänka ut allt från grunden varenda gång *hur använder man nu igen en kryddburk*. Men det kan också ställa till det för oss om vi inte är uppmärksamma på banor som inte är bra för oss.

    Inom yoga tränas sinnet för att kunna distansera sig till allt som händer med kroppen eftersom i varje position skapar kroppen en etikett på känslan av positionen som antingen är att den fäster sig vid positionen ”det här gillar jag” eller så skapar den en aversion mot positionen ”det här känns obekvämt, aj, ta mig härifrån” (här tänker min hjärna också ungefär; den här läraren kan inte ha koll på vad hen gör!). Detta är bra; det är hela poängen. För efter varje etikett kroppen har satt på positionen så början hjärnan skapa historier kring detta; historier som alltid utgår från jaget; jag känner, mina känslor, mina upplevelser, min kropp, min muskel….

    Exempel på positiva historier som hjärnan skapar:

    • Ahhh det här känns bra. Här vill jag alltid vara.
    • Åh vad jag njuter nu.
    • Åh vad detta gör nytta för mina stela muskler. Mmm….
    • Åh vilken bra lärare som vet så mycket och kan såhär bra positioner.

    Exempel på negativa historier som hjärnan skapar:

    • Åh fy vad hemskt! Jag står inte ut!
    • Åh jag måste flytta lite på mig jag kan inte sitta slash stå slash ligga såhär.
    • Åh jag tror jag kommer skada mig om jag fortsätter.
    • Min kropp går nog sönder här. Muskeln spricker nog lite.

    Ja ni ser poängen. Ni kanske till och med känner igen ett par av de olika historierna om ni brukar yoga och känner igen hur hjärnan försöker skapa en sanning om vad som försiggår. Men, stort men, detta är inte sant. Hjärnan använder sig bara av invanda banor som säger åt den att ta bort det som är jobbigt och fly, och att behålla och göra med av det som är bra.  Det man gör inom yoga är då att träna hjärnan på att inte reagera på dessa tankar. Vi försöker helt enkelt radera ut invanda banor i hjärnan för att lära den att kunna distansera sig från saker som händer. Allt med hjälp av andningen och kontroll av sinnet genom meditation. Såklart ska vi respondera på saker som sker runt oss. Men vi ska göra det medvetet. Inte som en flykt eller som en vilja att fästa oss vid saker ofrivilligt.

    Processed with VSCO with a6 preset

    Träng bort ångestbanor i hjärnan med hjälp av andning

    Ett typiskt exempel för min egen del som jag jobbat med mycket under min utmattning är att hantera min ångest på det här sättet. Den uppstod förut av alla möjliga saker (jag hade ju en obehandlad serotonerg depression dvs hjärnan hade helt hakat upp sig på ångest. Här har jag tidigare berättat om min panikångest och GAD) och jag hade ingen kunskap om hur jag skulle få kroppen att bli av med detta. Tills jag började använda yogan för att börja sudda ut dessa banorna. Varje gång jag fick ångest så tog jag till andningen och fokuserade starkt på den för att avleda hjärnans fokus från ångsten. Efter flera månaders övning fick jag hjärnan att inte agera reaktivt på ångesten; istället kunde jag få distans till den. Detta använder jag mig fortfarande av.

    Likaså använder jag mig av samma övningar när jag inte kan sova. Istället för att, som jag alltid gjorde förut, stressa upp mig över att jag inte kan sova och låta hjärna välja de gamla banorna: ”nu kommer jag vara supertrött imorgon” har jag inte somnat inom två timmar är det kört” ”nu får jag sömnproblem igen.. panik!”, så har jag lärt om hjärnan att skapa nya banor angående sömnen ”det här händer alla emellanåt, det är absolut ingen fara” ”vila hjälper lika bra som sömn så jag bara ligger här och sluter ögonen lite” ”åh nu kan jag låta hjärnan tänka klart på allt jag har i huvudet så kommer jag somna snart”… Helt enkelt så avdramatiserar jag hela grejen kring sömn med hjälp av nya banor i hjärnan.

    Med detta sagt så vill jag självklart tillägga att svåra sömnsvårigheter och svår ångest även måste behandlas av läkare. Jag har ju i samband med mina egna övningar ätit antidepressiv medicin (SSRI) pga mina panikattacker och min obehandlade depression och utan detta hade jag aldrig haft en chans att jobba vidare på egen hand. Där och då var jag helt styrd av ångesten. Men när jag var inne i behandling kunde jag sakta men säkert själv börja arbeta med banorna och på så sätt har jag hittat ett mer långsiktigt sätt att möta mina känslor på.

    Exempel på andningsövningar att ta till för att distansera sig till kraftfulla tankar och känslor som kommer upp:

    • Andas i kvadrat: andas in och räkna till fyra, paus och räkna till fyra, andas ut och räkna till fyra, paus och räkna till fyra. Om och om igen.
    • Andas in på fyra, fem eller sex och andas ut på lika många (längd beroende på hur vana dina lungor är vid övningen)
    • Känn andetaget som lyfter magen på inandning och som sänker magen på utandning – övning för diafragma-andning
    • Fokusera på andetaget i näsborren: känn hur sval luften är när den kommer in och hur varm den är när den sipprar ut
    • Tänk hur du andas in genom fontanellen (toppen) på huvudet och hur inandetaget färdas längs med ryggraden ända ned till svansroten. Känn sedan hur utandetaget färdas från svansroten upp genom hela ryggraden och ut genom toppen på huvudet. Den magiska energin i våra kroppar sägs sitta i ryggraden.
    • Använd inandetaget till att placera det där det känns jobbigt (t.ex. i bröstet vid ångest) och låt all energi i inandetaget fokuseras just där. När du sedan andas ut så föreställ dig hur du slappnar av just där under hela utandetaget och hur det lixom ”tar med sig slash blåser ut” det som gör ont eller är obehagligt.