Att läsa av kroppens återkoppling

Idag var jag på yin/yang yoga på Yogayama. Mitt första pass för veckan eftersom jag har varit magsjuk. Det hör inte till vanligheterna direkt att jag bara yogar en gång i veckan, snarare varje dag, så det var en helt enorm lycka att kunna vara på mattan igen. Vilken känsla efter ett uppehåll! 

Temat för klassen var ”lyssna på kroppens återkoppling”, vilket ju passade mig helt förträffligt just idag. Min mage är fortfarande lite öm och illamåendet ligger där i bakgrunden så jag fick backa rätt många steg i alla ryggradsrotationer och inversioner (huvudet är under höfterna, dvs uppochner-vända positioner). Och sen var det en bra påminnelse överlag tycker jag. Hur enkelt det är att köra på i stunden, för där och då fungerar det, men sen kommer kroppen med återkopplingen en stund/timmar/dagar efteråt. Först då vet man om det var rätt eller inte. 
Alla vi som är i utmattning vet ju hur stor betydelse detta har. Vi är vana vid att kroppen kan vara helt förstörd i flera dagar/veckor efter en överansträngning under ett par dagar. Eller hur en timme för mycket vid TVn sätter käppar i hjulet i flera dygn. För det är ju just det som är grejen med en utbränd kropp; återhämtningen är inte alls som hos en frisk person. En halvtimme för en frisk kropp kan vara flera veckor för en utbränd. Japp, helt sant. Min läkare beskriver en halvtimmes återhämtning för en frisk kropp som ca två veckor för en utbränd. Inte så enkelt därför att alltid veta gränsen och förstå varför bakslaget blir så hårt – man är lixom aldrig riktigt beredd. 
Igår var jag ute i löpspåret på en runda och efteråt kunde jag inte ens resa mig ur soffan på fyra timmar. Fyra timmar! Jag kunde inte ens ställa mig upp för att gå in i duschen, kroppen var så svag. Så även om faktiskt själva löpturen kändes ganska bra så kom kroppens återkoppling, kvittot på om jag tagit i för mycket/lagom/för lite, och visade att jag överansträngt mig. Bara att backa.
För det pratade vi också om idag på yogan. Att man kan backa. Vid nästa praktik/tillfälle/sida av kroppen kan man ta ett steg tillbaka om kroppen sa ifrån innan. Man ska inte döma sig själv för att man tog i för mycket. För att viljan tog över. Det är mänskligt. Men det som avgör om man visar respekt eller inte mot kroppen är om man lär sig och anpassar intensiteten till nästa gång. Klarar man det; DÅ har man lyckats.

Mår SÅ illa!

I skrivande stund sitter jag fullt utrustad med löpkläder och allt på en grässlänt vid sidan av löpspåret. Här blir det ju inte mycket sprunget direkt. Anledningen? Jag kräktes innan jag ens tagit mitt första löpsteg. Fy fasen! Nu har jag suttit här i skuggan typ 40 minuter och vet inte ens hur jag ska kunna gå hem utan att göra hela området osäkert med mitt illamående. 

Så, skriver detta för att försöka tänka på något annat, se om det går över. Inte så härliga morgnar när man mår såhär direkt. 
Idag väntar en lugnare dag än igår. Då var ju Isabel här hela dagen och sen blev det Vinyasa 90 minuter istället för Hatha så jag var rejält slut på kvällen. Somnade som en stock sov nästan 12 timmar. 
När jag planerar mina dagar brukar jag försöka tänka lite varannan-dag-planering. Varannan dag försöker jag vara lite mer aktiv för att pusha och testa, och varannan dag mer oplanerad och utan att träffa vänner eller så. Tid för mig själv och återhämtning. Det tänket håller såklart långt ifrån alltid, men det är mitt utgångsläge och det fungerar bäst för mig. Har jag för mycket att göra två dagar i rad är det förödande för hela veckan framåt och har jag alldeles för lite att göra är det lätt att jag blir lat och rastlös. 
Regeln gäller inte heller om jag är trött och dålig. Då avbokas prick alla aktiviteter oavsett vad. Jag försöker lära min kropp att den kan lita på mig igen och när den ger signaler lyssnar jag så gott jag kan. 
Idag är det alltså en lugn dag. Stoffe slutar tidigt (redan klockan 18… Vilket är en kort dag i vår värld…) så jag ser mest fram emot att hänga med honom ikväll och äta glass och mysa. DET är ju något av det bästa som finns ❤