Hemma igen!

Igår kväll kom vi hem. Vilken vecka vi har haft. Åh! Sol och värme och vatten är bra för kroppen, det känns verkligen. Nu bubblar energin av vitaminerna och ljuset. Och att få spendera en hel vecka med Stoffe är helt underbart ❤ Vi lixom tröttnar aldrig på varandra utan bara skrattar och stojar och pratar och sitter tysta och funderar och tänker… hela tiden. Bredvid varandra. Allt är så härligt då. Så lite som behövs egentligen.

Min utmattning har fungerat bra tycker jag verkligen. Jag hade en dipp typ dag tre, tror jag att det var, när jag var supertrött och kroppen värkte, men då vilade jag bara hela dagen i solstolen och vi åt på hotellet och la oss tidigt. Så blir det ju ibland. Resten av tiden har jag varit pigg och jag känner att resan gjorde gott för mig. Det blev som ett kvitto på att jag ibland orkar mer än vad jag tror och det gör mig såklart glad och hoppfull. Men också har den visat att jag faktiskt ibland gör helt rätt i att stanna upp när kroppen säger nej. Den är inte helt läkt och det måste respekteras.

Det tuffaste tycker jag är själva resandet med taxi, väntan i hallar bland mycket folk, flygplan som är bullriga och barn som gråter. Det tär på hjärntröttheten och sedan slår det mot kroppen, som en dubbelvåg. Det jag försökte tänka på var att vila en hel dag innan resan och en efter, så jag tankar energi och återhämtar den. Idag väntar alltså vila för att repa upp krafterna jag gick minus igår.

Så, härligt att resa och såklart härligt att vara hemma. Jag älskar vårt hem och visualiserar ofta mina tankar hit för att känna trygghet och tillfredsställelse. Detta är vår bas och det känns som att när vi trivs så bra här har vi en bra grund för att annat kan skaka runtomkring. Som det ju har gjort de senaste åren. Att ha ett hem som vi älskar känns då som den renaste lyxen. Så nu väntar en kopp härligt gott kaffe från vår egen bryggare och en riktig hemmafrukost. Tänk vad vardagliga saker ändå betyder mycket i det stora hela.

Everything you are is absolutely fucking beautiful.

The Brasserie

Mat. Alltså mat är väl livet ändå? Alltid på våra resor lägger vi några timmar på att leta runt bland matbloggar och resebloggar för att hitta lite genuina matställen. Absolut inte att det behöver vara dyrt och vita dukar, snarare tvärtom; gärna riktigt, riktigt bra mat med passion och en stor dos gästvänlighet och skön, avslappnad stämning. Ofta ligger dessa restauranger ju en bit utanför TripAdvisors listor även om man såklart kan hitta riktigt bra ställen även där.

Men nu har vi hittat vår favorit för det här resmålet; The Brasserie. Den ligger en bit upp i bergen (kanske 15 minuter med taxi från Meloneras) men resan är så värt! Prismässigt är den som vilken annan restaurang som helst här. Galet egentligen. Men är ni i Meloneras, Maspalomas, Arguineguin eller Playa del Ingles så måste ni verkligen besöka denna. Ni kommer knockas av smakerna.

När Noma blev utsedd till värdens bästa restaurang så var väntetiderna där runt ett år, så då nosade vi rätt på att två av kockarna där slutat och startat en egen restaurang; Radio. Det besöket levererade den bästa matupplevelsen vi haft i livet. Ever. Men den här, The Brasserie, är banne mig inte långt ifrån. Maten är helt magisk. Och stämningen är så avslappnad och casual och servicen är närvarande och genuin. Inga snobberier så långt ögat kan nå, jag lovar!

Vi var faktiskt på ytterligare en restaurang här uppe i bergen som rankats fantastiskt med sina skummade maträtter och fusioner och allt vad det är. Men servicen var så snobbig och rent av otrevlig så jag tänker inte ens nämna den restaurangen här. Sånt vill vi ju inte ha. God mat och bra stämning tack. Annars kan det vara.

Nu lite bilder från The Brasserie! Ledsen om bilderna är lite skuggade och ofokuserade men dessa fotades med först ett glas vin i systemet och sen typ tre så… ja ni fattar. Vissa rätter fotade vi visst inte ens. En sån kväll.

Den första rätten bjöd huset på och det var en avsmakning på lokala råvaror. Längst bort ser ni oliver som lixom inte är oliver men tar man skeden i munnen och tuggar så klickar den till och exploderar totalt av smaken; som 300 oliver i munnen samtidigt. Åh så gott detta var!

Närmare ser ni lokal ost som de fryst och detta var en av mina favoriter. Nästan som frozen cheescake i munnen men med andra smaker.

Och den runda grejen närmast är… en pizza! Den smakar också exakt som pizza och inuti är tomatsåsen, sen ost, oregano och panko runtom. Man tar den i en tugga och hjärnan får lite svårt för att förstå att det här runda faktiskt är pizza. Klurigt sånt där.

Bröd, lokal olja och smör med bränd (!) kummin.

Och den här Burratan my friends, den hade jag kunnat resa över halva jorden för! Det är det godaste jag ätit. Burratan är perfekt krämig i mitten och det ni ser under är som en söt tomatchutney gjord på lokala tomater och sen olja och sen typ känns det som man ska trilla av stolen när man tar första tuggan. För det är sån magi. Kommer drömma om denna typ resten av livet?!

Efterrätten var cheesecake som var både frusen och krispig och kokande heta bär i botten… och den försvann ju såklart snabbt ner i magen. Mums!

Salta bad i Meloneras

Dagarna här fördrivs med strand, sand överallt, bada i vågorna, magsurfa på vågorna, dricka cappuccino, dricka färskpressade juicer, äta helt magisk mat, sova i en solstol, sova i en egengjord säng av sand, duscha av sig salt och sand och solkräm, fundera på om en ens behöver rouge på kinderna på kvällen för huden är ändå alldeles prickig och rosig efter dagen, bli skrattad åt av Stoffe för att mitt ansikte ser helt lerigt ut av alla fräknar, yoga, meditera, dricka vin, äta kokosnötter och färska frukter på stranden, titta på vattnet, faschineras av bergen, vara nära och närvarande och att bara älska varandra precis just nu. Såna dagar alltså ❤

Utmattningen under resan

Ett tag glömde jag nästan att jag har ett utmattningssyndrom. Nästan. Men snabbt blir jag påmind igen.

Våra två första dagar på resan kunde jag leva på precis som en frisk person. Med lite överkänsliga ögon och öron men ändå. Stort framsteg. Men sedan igår kom ett bakslag och kroppen påminde om att den behövde skötas om lite bättre. Efter lunch igår började jag känna att batteriet sinade och jag la mig för att sova i solsängen. Dock insåg jag ganska snabbt att jag behövde mer vila än så och gick ned till rummet för att sova ett par timmar. Vaknad och klar tänkte jag att detta kanske bara är en sån där ”tröskel” som jag når ibland och måste över. Så vi snörade på oss joggingskorna och gick ut för en hike bland bergen. Solen höll precis på att gå ner och svalkan la sig i luften samtidigt som himlen färgades till brinnande eld. Ett ljusspel av rött, rosa och orange framför våra ögon och precis där och då var allt så perfekt. Den stunden. Så vacker. Men därefter kom den stora dippen. Vid middagen orkade jag knappt sitta upp och sedan funderade jag på hur jag ens skulle orka hålla i tandborsten. Batteriet var vid det här laget helt slut. Bara att hoppa i säng. Sov tolv timmar och vaknade fortsatt trög och seg.

Men! Även om detta var en sån där liten dipp som jag brukar få med jämna mellanrum vid överansträngning så tycker jag att min hjärna hanterade det annorlunda den här gången; både innan och under dippen. Jag tänker mindre och mindre på att jag är utbränd och det gör förvisso absolut ingen skillnad på hur utbränd kroppen faktiskt är eller inte är, men det ger mig andningspauser därimellan då jag faktiskt känner mig riktigt frisk. Det är den stora skillnaden.

Också är det enkelt att jämföra med när vi var i Kroatien för tre-fyra månader sedan. Då var jag fortfarande väldigt orolig hela tiden för att överanstränga mig. Mycket energi gick åt till att tänka på att jag kunde tippa över och därav blev jag relativt begränsad i mina aktiviteter. Nu är jag fortfarande begränsad i mina aktiviteter, men det först när kroppen verkligen säger ifrån. Kanske är det ett tecken på att jag börjar ställa om mot ett friskare liv? Att jag faktiskt numera är mer frisk än utmattad ändå?

Det är nu det stora testet kommer för att klara av att balansera utan att bli överansträngd. Så svår balans. Varje gång dippen kommer blir jag ledsen och rädd och skyller på mig själv för att jag inte noterade signalerna innan. Eller i alla fall inte agerade på dem.

Ändå vill jag tro att detta är ett gott tecken. Att jag börjar läka min kropp såpass att min hjärna kan slappna av mer och blicka framåt. Jag tror många utbrända känner igen sig i känslan av att vara så otroligt bränd och sårad av sin krasch och sjukdom att man fortsätter leva med en rädsla för att överanstränga sig. Och detta är ju sunt! Vi ska vara rädda att överanstränga oss. Det är ju hjärnans sätt att kontrollera att vi inte hamnar där igen. Jag har levt med den här enorma rädslan nu i snart två år och den har genomsyrat prick varenda aktivitet jag företagit mig. Ett evigt planerande och pusslande för att få ihop tillräckligt med vila för att orka plocka ur diskmaskinen, gå en promenad, laga middag, borsta tänderna, duscha, handla, meditera och allt det där. Eller något av det där beroende på var i min utmattning jag befunnit mig.

Nu när vi är iväg kan jag se tillbaka på vad det senaste kvartalet faktiskt har gjort för min kropp. Att jag ändå tagit steg framåt fastän jag inte alls sett det när jag varit hemma. Allt sker så subtilt; framstegen. Men nu är allt klarare.

Ändå står fortsatt vila på schemat. Nu skriker kroppen efter mer sömn och återhämtning eftersom jag försummade den lite väl mycket ett par dagar. Läxan för mig blir alltså; fortsätta blicka framåt och låta närvaron leda mig. Kanske är jag vissa dagar faktiskt med frisk än sjuk och andra dagar mer sjuk än frisk. Men det är egentligen bara just här och nu jag kan avgöra detta. Ingen annanstans och ingen annan tid än precis just nu.

Ett snabbt hej!

Fokuserar på att koppla ner tekniken här borta och våra telefoner ligger faktiskt inlagda i ett låst skåp hela dagarna. Skönt det. Men ett snabbt hej kommer här ändå!

Vi relaxar mest. Imorse var jag uppe tidigt för att hälsa på solen med ett yogapass vid en av poolerna och efter det har vi mest legat i en solsäng och vilat oss. Perfekt för att läka kroppen.

Igår kväll var vi på en MAGISK restaurang! Åh ska berätta mer om den sen men vet ni? Jag glömde kameran hemma! Satt typ och sa tjugo gånger hur irriterad jag var över det för maten var så fantastisk. Blir nästan tårögd över så god mat och nu även över minnet vi fick med oss. Men lita på att vi kommer gå dit en gång till under veckan och då ska definitivt kameran med. Måste få visa och föreviga. Vi är såna matnördar och våra bilder består alltid till 80 % av matbilder från alla våra resor. Yepp. Men några andra knäpper vi av såklart. Bjussar på ett par.

Sheraton Salobre

Vi befinner oss på Sheraton Salobre i Costa Meloneras. Det är ett retreat som ligger långt uppe i bergen här på ön. Överallt bara berg och sand och öken och såklart havet. Så vackert! Om dagarna hålls en oändlig massa yogaklasser, meditationsklasser, chakrameditationer och annat hjälpsamt för själen och kroppen. Och såklart finns många pooler, smoothiebarer, drinkställen och restauranger.

Igår kom vi fram på eftermiddagen så då vilade vi lite, yogade och mediterade på deras rooftop (med världens finaste infinitypool!), åkte ner till kusten och åt middag och hem och däcka helt utmattade. Idag var en lugn återhämtningsdag med några timmar i en solsäng, titta på ökenbergen, spana efter båtar, bada massor, yoga, kramas, njuta av att vara nära varandra, vila… och snart middag. En av oss har bränt pannan (undrar vem?) och en ser ut som om det vore februari hemma i Sverige (yepp är sjukt nojjig med solen…). Livet alltså. Så skört och så vackert.

Costa Meloneras

På onsdag åker jag och Stoffe på semester. Costa Meloneras väntar. Vi har bokat in oss på ett ställe uppe i bergen där man ska kunna njuta till max av lugna, lata dagar, yoga, meditation, god mat, goda fruktjuicer, dagar i solstolen, vandra i bergen, lyssna på sus av vind, kramas varje dag och bara leva just precis nu med varandra. Det ska vi göra.

Målbilden vi ser framför oss är ungefär såhär:

Vatten. Älskar. Vatten. Kan vara för att mitt element är tydligt dominerat av eld och att vattnet ger lugn? Läker ut en del av den där brinnande energin? Överhettningen? Men, är tillsammans med en landkrabba så det blir ändå balans där. Jag sliter på poolerna och han sliter på solstolarna.

De flesta bilderna är från resan till Kroatien i somras. Kanske en av våra mest magiska semestrar. Eller ja, ihop med Grekland förra året med Stoffes pappa. Det var också helt fantastiskt faktiskt. Många skratt och minnen som skapades där och då… Och han den där killen där, han i grått, oj vad jag tycker om honom.

Såklart vill jag också påminna om att när man reser och är sjukskriven för utmattningsdepression eller utmattningssyndrom bör man alltid få resan godkänd av sin läkare. Han eller hon har så mycket mer erfarenhet av att säga hur resan kommer att påverka utmattningen. För vi vill ju inte att det ska gå bakåt av resan? Den ska ju göra gott. Här har jag skrivit en text om att resa under utmattningsdepression (inlägg från februari 2016).

Jag kommer försöka uppdatera här inne några gånger under resan. Men också såklart bara vara fullt närvarande. Det viktigaste av allt ❤️ Men jag tror inte min lust att skriva kommer kunna hållas i schack en hel vecka utan att pysa ut lite. Så håll tummarna för att wi-fi fungerar bra däruppe!

Och så kom vardagen

Semestern är över för den här gången och nu är vi tillbaka i vardagen. Vardag för oss betyder ju att Stoffe jobbar och jag jobbar med att ta hand om min kropp tills den är tillräckligt stark för att vi ska kunna ta nästa steg in i arbete; leverera saker och kunna göra något varje dag. En bit bort just nu men ändå har jag gjort stora framsteg de senaste fyra veckorna.

Inatt kunde jag inte sova för jag var helt sprängfylld av pirrig glädje av vår semester. Vi har verkligen haft världens bästa semester och vi har skapat så många fina minnen den här månaden att min tacksamhetskvot är helt överspänd. Jag är verkligen, verkligen glad för allt vi fått uppleva. Våra två veckor i Kroatien… Alltså. Vad kan jag säga? De var bland de bästa vi haft i livet tror jag. Och sen allt vi gjort här hemma; veckan i Blekinge och Grisslehamn. Inte en dag har gått utan att vi har skrattat så mycket att vi inte fått luft. Vi har tramsat oss. Dansat. Skojat. Umgåtts med varandra dygnet runt i en hel månad. Bildat en ännu starkare teamkänsla. Skapat planer för framtiden. Gråtit av saknad för mamma som inte ens vet vad vi har upplevt. Älskat varenda procent av varandra så mycket att det känns som att bröstet ska spricka. Och bara levt ut alla känslor och minnen och pratat och skrattat och… Levt.

Hela våren var mitt mål att jag skulle orka ha en bra semester. Klarade jag det, tänkte jag, så kan jag ha itu med resten sen. Och jag orkade! Jag är sliten nu men vila väntar den närmaste veckan och jag har fått så mycket energi av att umgås bara jag och Stoffe så intensivt. Det finns inte bättre tycker jag. I höst kommer jag att se tillbaka på den här månaden och tänka hur jäklarns bra allt var och det kommer ge mig energi att fortsätta kämpa. Gå framåt. Ta steg vidare. För det är så livet fungerar. Man tankar på med energi i perioder och sen har man en buffert för tuffare tider. Det kommer alltid med- och motgångar och hela grejen är att kunna parera dessa: se att alla delar hör till. Utan mörket finns inget ljus. Det är i kontrasterna nyanser skapas.

Senaste dagarna i händelser

Saker vi gjort de senaste dagarna:

Badat i vattenfall. Surfat ännu mer SUP. Blivit grymma på att yoga på våra SUP. Kollat in bebissköldpaddor som simmade i vattnet. Kört jetski. Mediterat i solnedgången på stranden. Ätit massor av hemgjord glass. Legat i varsin solstol på stranden mitt i natten och kollat på stjärnorna. Pratat om rymden, meningen, hur stort universum är, om att storheten i universum är på riktigt och tankarna som förminskar oss i våra huvuden inte är det. Krupit förbi vakthuset i hamnen sent på natten för att komma in och kolla in alla de största yachterna som ligger på den låsta sidan av marinan, vandrat i skogen, badat minst 10 gånger per dag, svettats enorma mängder genom att bara sitta rätt upp och ner, spelat ping-pong, kastat varandra i vattnet, tappat bort Stoffe på stranden för att han förväxlades med en mörkhyad person, tappat bort Stoffe på stranden för att jag trodde han var en reklamskylt för Kalles Kaviar, vilat, läst, sovit, kramats, nakendansat på hotellrummet, kastat oss i stora vågor, magsurfat på de stora vågorna… Och bara njutit. Och varit närvarande. Här och nu. Och haft pirr i magen för att vi fått uppleva allt detta. Med varandra. Tack. Tack. Tack.