Månad: mars 2016

Dipp

De senaste dagarna (veckorna?) har jag, som ni säkert förstått, haft en dipp. Något hände och hjärntröttheten är tillbaka och jag känner mig inte alls stark längre. Huvudvärken är konstant och efter några veckor av sån smärta så blir man känslig, det hade nog vem som helst blivit. Ändå klandrar jag mig själv för att jag känner mig vek och svag. 

Det känns som att mina känslor har hamnat utanpå, jag känner mig hudlös och mottaglig för prick allt. På morgonen har jag gråtit över småsaker och det är inte jag. Då vet jag att något är ur balans. 

Eftesom min älskade man jobbar ungefär 16 timmar om dagen så åker jag idag till pappa och A. Ibland behöver man bli omhändertagen. Nu behöver jag det. 
Tack igen ni som peppar. Grät (igen) igår kväll när jag läste era fina ord. All kärlek till er ❤

Huvudvärk och tårar

Ledsen mates men idag kommer inget peppigt, informativt eller spännande inlägg. För idag har jag så ont i huvudet. Så ont. Fy alltså. 

Igår jobbade jag med en layout till en grej på datorn och tyckte det gick så bra. Med huvudet alltså (layouten håller vi härifrån). Men tji fick jag. Jag tror jag fick för mycket luft under vingarna och blev lite för exalterad över att jag kunde hålla ögonen på en skärm i två hela timmar. Idiotiskt, för sen kom smällen. Med besked. Låg i sängen i panik, gick till yogan, grät. Tårarna bara strömmade ner för mina kinder för det gjorde så ont. 
När min yogalärare Shay dessutom berättade för gruppen att han under en period av sitt liv led av svår depression och att den enda gången han kände att allt ändå var okej var i Mountain Pose. Då kände han sig stark som ett berg och att allt skulle bli bra till sist. Om jag grät? Blev så berörd att jag stod där med händerna framför bröstet i prayer i Mountain och grät. Och hela Savasana rann tårarna. Jag vet inte ens om jag var glad eller ledsen eller bara hade ont. Allt var en enda röra. Alla känslor kom samtidigt. Och lite grät jag för att han sa att det kommer bli bra. För det kommer bli bra. 
Det tar bara lite tid. 

Jag är introvert

Linus Jonkman har skrivit den mest fantastiska boken inom psykologi: Introvert – Den tysta revolutionen. Det är andra gången på sex månader som jag läser den.

Första gången jag läste boken var den som att en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag visste att jag var introvert men jag hade nog inte riktigt förstått hur mycket det betyder för mitt vardagsliv och mina sociala preferenser. Nu kunde jag se på mig själv på ett helt annorlunda sätt; accepterande. Efter en bok slutade jag helt att döma mig själv och jag fattade en rad viktiga beslut som kom att förändra mycket i mitt liv. Både bra och tråkiga saker, men vissa beslut måste fattas även om de gör ont på kort sikt. På lång sikt vet magen vad som är bäst. Och nu fick jag en starkare magkänsla – jag vågade plötsligt lita på min intuition.

Människor kan alltså delas in i två läger: extroverta och introverta. Det finns också en grupp mittemellan som är ambiverta (delar preferenser från båda sidorna) men dessa har ändå oftast en övervägande preferens i det ena lägret. Det som skiljer introverta och extroverta är sociala preferenser; vad får du din energi ifrån? Vad gör du helst när du laddar dina batterier? Om du är extrovert svarar du här att du gärna umgås med andra människor för du får energi av andra och av att socialisera med människor runt dig. Introverta personer får energi av att vara med sig själva (inte nödvändigtvis att du måste vara ensam i rummet, bara du slipper interagera socialt med andra). De laddar batterierna genom egentid och är egentligen självförsörjande på energi på så sätt. Introversion och extroversion är inpräntat i vårt DNA och inget vi kan förändra. Om du är klar över att du är antingen introvert eller extrovert så är detta såklart inte hjärnkirurgi, du vet säkert om dina preferenser i så fall. Men för mig blev det en omvälvande upplevelse att få reda på att jag inte alls är konstig eller udda. Jag har bara ett annat sätt än de flesta andra (25 % av befolkningen är introverta) att hämta energi på. Och dessutom läcker jag energi om jag inte tar hand om detta på detta bra sätt – något jag måste tänka på när jag i framtiden väljer jobb etc. 

Viktigt att poängtera är att introversion och extroversion inte handlar om social förmåga. Introverta kan vara extremt duktiga på att socialisera med andra bara att vi alltså inte får energi av det, stor skillnad. Jag upplever att jag har en extremt stark social kompetens som har hjälpt mig massor i livet, men om jag behöver ladda batterierna så gör jag det själv. Det handlar alltså inte om hur vi beter oss utan om vad vi har för preferens när vi ska skapa ny energi till kroppen.  

Den viktigaste poängen i boken tycker jag var att introverta ofta känner sig fel i vårt västerländska samhälle eftersom det premierar extroversion. Vi lever i en värld där vi förväntas vara sociala och ta för oss. Det gäller att synas och höras. För en introvert är detta att gå emot sin natur och det resulterar i en derailer (urspårning); vi gör av med extremt mycket energi för att passa in i detta och om vi inte får chans att ladda upp batterierna igen så bränner i mer energi än vi har och blir utbrända.

Så, jag är alltså introvert. De flesta sakerna som jag njuter av i mitt liv har inte hänt i verkligeheten. De finns i mitt huvud. Jag har en fantasi som skapar de mest fantastiska upplevelser och sensationer inuti mitt huvud. Den stora delen av min värld finns alltså inuti mig. Min värld är helt gränslös.

Plantering med ytterst lite jord

Förmiddagen har jag och Stoffe spenderat på balkongen. Solen strålar och det är så otroligt varmt och skönt. Grannen briljerade med att ha varit på Zetas på morgonen och kom hem med helt makalösa blommor. Och jag blev såklart avundsjuk big time. Hittade pyttelite jord i en påse så jag planerade ut rosmarinen i en kruka. I alla fall. Lite jord på händerna. Som ett tiominuters yogapass ungefär. 

Så nu ska jag fråga pappa om vi kan åka till Zetas ihop när de kommer hem från sin golfresa. Vi har det som lite tradition att åka dit bara vi två och handla blommor och jord och äta god ekologisk mat i deras café. Alltid mysiga stunder med pappa. 
Tänkte också på hur härligt det är att faktiskt uppskatta saker igen. Ingen depression som trycker på och gör allt totalt likgiltigt. Att se fram emot saker är en lyx jag inte tänker ta för givet i livet. 

Jag är så rädd att inte orka

En sak som genomsyrat min utmattningsdepression är såklart trötthet. Men lika jobbigt som det är att vara trött är det att vara rädd att hela tiden bli trött. Försöker verkligen att inte alls tänka på om jag blir trött eller inte men grejen är att det alltid kommer så plötsligt; NU måste jag vila. Och så finns ingen återvändo. Det är extremt obehagligt när kroppen bara tvärnitar och det inte ens finns kraft att stå upp fem minuter till. 
Men i alla fall så idag var en dag när jag orkade. Vi tog båten över till Djurgården och åt lunch på Villa Gothem och tog sen en långpromenad runt hela ön. Skönt, friskt och soligt. Så det var ju en bra dag och jag är verkligen glad över det. Just för att jag vet att alla dagar inte slutar så bra. Då är det inget man längre tar för givet; att orka saker. 

Trött på hela skiten

Har inte så mycket energi eller kreativitet just nu. Hjärntröttheten släpper inte alls som jag vill (vem bryr sig lixom??!) så dagarna går mest ut på att försöka balansera den. Så jobbigt om det slår över. Idag har vi yogat här hemma och sett en film. Inte så man trillar av stolen direkt men precis vad vi behöver. Har känt mig så låg de senaste dagarna, antagligen för att jag känner att jag backat i utmattningen och att just hjärntröttheten är så fruktansvärt jobbig. I måndags kväll gick jag en promenad längs med bryggorna här utanför och grät. Allt kändes så hopplöst, just då var jag trött på att ha ont och kände mig frustrerad och allmänt trött på hela skiten. 
Ber kristallerna om hjälp med läkningen. Vi får väl se hur det går. Peace out. 

My Camera

Min nya kärlek införskaffades idag: en Sony a5100 med 16-50 mm objektiv. Har kikat på kamera jättelänge för jag har tidigare tagit alla mina bilder med iPhone6 och även om det är en bra mobilkamera i den så blir bilderna ganska platta och det är nästan omöjligt att fånga rörliga saker i bild. Så nu har jag alltså hittat en helt perfekt kamera som jag kan pyssla med och lära mig mer om foto. Lillasyster kommer över i helgen och ska ge mig en snabbkurs i hur man använder en systemkamera, hon är magiskt duktig på att fota så jag har lite att lära.


En recension lär väl komma när jag har testat den ett tag. Idag har jag i alla fall kunnat knäppa av mina första bilder och de blir sååå fina! Dessutom har jag lärt mig hur man lägger över bilder till mobilen via wi-fi i kameran (inga sladdar behövs, man bara för över) och så har jag kollat in lite inställningar. Nedan är mina allra första bilder med kameran. 

Bilden ovan är helt oredigerad.
Och här är samma bild redigerad i VSCO med filter A4, exponering +1 och vitbalansen justerad med temperatur -1.

Kameran är liten, kompakt och perfekt att ta med; ett av mina krav när jag köpte den. Den har också pekskärm vilket jag redan älskar! Nu ska jag bara lära mig alla funktioner och olika grejer som finns att göra med bilderna. Härligt påskpyssel 🙂

Saker vi aldrig kommer göra igen

Imorse såg jag på Parneviks och just när Peg, Mia och Phoenix sitter i bilen påväg till en match och skrattar ihop, så som en familj gör, så slår kraften in i mig. Vi kommer aldrig göra det igen med vår mamma. Alla dom där helt magiskt fina stunderna när vi skrattat och gråtit och bråkat och blivit sams finns inte mer. Att ha haft en familj som jag faktiskt har haft i 25 år av mitt liv är fantastiskt. Ibland känns det nästan som mer än man kan begära att bli så älskad av människor. Men vi hade den turen. Och även om jag är så j ä v l a tacksam för det så gör det såklart också ont att det aldrig mer kommer vara vi. Det är som ett stort hål där det tidigare var en stark familjekärlek. Oftast tänker jag inte på det i vardagen men ibland dyker tillfällen upp när jag verkligen inser hur stort hålet är. Ett sånt tillfälle var idag.

Alla ni därute som har föräldrar som betyder allt det där för er. Krama om dem medan ni har chansen. Allt varar inte för evigt och plötligt står vi alla där med ett hål som värker. 

Skogspromenad med funderingar

Jag och min vitlockiga groda var idag ute på skogspromenad. Aldrig någonsin har jag egentligen brytt mig om vädret (mer än om det är varmt för det avskyr jag!), och egentligen gjorde jag inte det idag heller, men idag blev jag i alla fall fascinerad. Under våra två timmar ute hann vädret växla mellan sol, ösregn, snö och hagel säkert 20 gånger. Imponerade tyckte nog vi båda även om hunden mest verkade vilja äta upp fåglarna längs hela vattnet… Så kanske brydde hon sig inte så mycket om vädret. Ändå.