Läget är högst ostadigt

Är nästintill helt sängliggande. Det har förbättrats ett par procent sedan onsdag förra veckan men alltså… Detta är inte alls bra. Jag behöver/vill ha/kräver av någon jävligt mäktig snubbe (eller snubba) semester från att vara utbränd. Jag orkar inte mer. Vill inte. Säger upp mig. Vill typ gråta för jag tycker så synd om mig själv just nu. Helt däckad i sängen och svag och orosfylld och darrig och kroppen värker så mycket att bara det typ skulle fälla vem som helst… 


Annonser

Jag saknar dig!

Just nu saknar jag honom. Min fina man. Förra veckan var han i Milano och sen London och förvisso kom han hem natten till lördag men var sedan tvungen att jobba både lördag och söndag. Och igår åkte han till Köpenhamn, sen Helsingborg… En rejäl turné. Och jag kan inte låta bli att verkligen, verkligen sakna honom med hela min kropp. 

Och då menar jag killen ovanför på bilderna. För det är så han är som bäst. Bara Stoffe. Inte mannen med dubbelknäppt kostym, snygga skräddade byxor, fräsiga skor, slips i fint material och dyr portfölj. Nej det är bara en jobbversion av min älskling. Han är som bäst när han är ledig. Med gympadojjor, för stor t-shirt, fula badshorts, rufsigt och blont hår som bleks mer och mer för varje dag i sol och salt, en horribelt ful väska över axeln (för att han alltid släpar mina grejer <3) som vi prutat till oss i ett marknadsstånd någonstans och som är full av badbollar, ping-pong rackets, badkläder och solskydd. 
Och på kvällen tar han på sig en skjorta och tröja i mjukaste cashmere som doftar av honom och av vårt tvättmedel. Och jag kan titta på honom i oändlighet och ligger dubbel av skratt varje sekund bredvid honom. För att det alltid händer så mycket. Saker går fel, blir missförstådda, det sägs fel, spåkas fel och glöms bort saker. Och jag skrattar oavbrutet och bara känner mig så otroligt trygg med honom. Ja, då är han som bäst. 
Och herregud vad jag saknar honom just nu. 

Älskade mamma…

Ofta tänker jag på hur du har det. Vart du är. Det kan vara något av det svåraste med att mista sin mamma; att hon inte är nära mer. Och att hon är borta. Försvunnen. Förgäves har jag letat forskning och hypoteser kring vart en själ tar vägen. Tyvärr finns det bara frågor, inga svar. Så jag antar att du är här någonstans. Det finns i alla fall inget som bevisar motsatsen.

Här är vi nu mamma, 2016. Snart är det fyra år sedan jag kramade dig den där sista gången. Där ute i hallen. Och du höll mig extra hårt, för du visste ju. Att det var sista gången. Jag hade ingen aning. Tur var väl det. Annars hade mina knän vikt sig, mitt hjärta gått i tusen bitar och så hade vi aldrig kunnat slita oss från varandra den där dagen. Nu är det mer ett fint minne. Tänk när vi låg där i sängen, bara du och jag, och pratade, skrattade och grät. För vi visse att allt snart var slut. Bäst att berätta alltihop då. Och fråga. Jag ville verkligen inte ha missat något. Och det har jag aldrig gjort heller. Men jag lär väl göra kanske. Som den dagen jag själv blir mamma, då kommer hålet efter dina råd eka tomt. Och jag kommer känna mig villrådig, förskräckt och undra hur tusan man gör. Men det där är ett tag bort, så vi kan ju ta en sak i taget. Nu är vi här och blonda, rufsiga (och troligtvis väldigt lockiga) bebisar är en stund bort från idag.

Ett tag har vi varit vuxna, Stoffe och jag. Prenumererat på SvD och haft oss. Som riktiga vuxna gör. Men det var inget för oss. Bara weekendbilagan. Så då är man ju ingen direkt morgontidningsmänniska antar jag. Så vi sa upp allt det där. Fortsatte att vara unga och fokusera på saker vi gillar. 
Och Stoffe har haft så många tjänster sen jag berättade för dig, älskade mamma, om den där första chefstjänsten han fick. Då när vi låg i sängen, den sista dagen. Den han skrev på samma vecka som du försvann. Minns du det? Hur stolt du blev. Han frågar mig ofta vad jag tror att du skulle sagt. När han vill ha råd. Så jag brukar ta din röst och pröva ge några råd. Det går väl sådär med råden, men med karriären går det ju bra. För honom.
Min står på paus mamma. Min karriär alltså. Jag ramlade in i väggen. Ingen sa att den var där. Alla hejade på. Tyckte jag var duktig. Det är ju det jag är bäst på, att vara duktig. Så jag fortsatte. Och sen ramlade jag. Och så var väggen just där. Lite typiskt ju. 
Nu har jag varit här i 18 månader. I väggen. Det är svårt att komma ut när man väl ramlat in, så att säga. Det var lixom både utmattning och depression och en hel massa sorg där som gjorde att jag tillslut hade svårt att stå på benen. Och det har jag än. Men jag vet inte om jag skulle gjort annorlunda ändå. Då kanske jag hade varit den där glad-på-utsidan-men-likgiltig-inuti-tjejen fortfarande. Och det vill jag ju inte. Jag tänker att detta är vägen, den tuffa vägen, mot ett bättre liv med mer kärlek, mer glädje och mer närvaro. Dit fram tittar jag alltid när allt känns som jobbigast. Så jag är säker på varför jag gör detta. Glömmer jag för en sekund kan mattan ryckas under mina fötter och så väntar det där avgrundslösa, svarta hålet igen. Bäst att hålla näsan åt rätt håll, eller hur mamma?
Vi bor kvar i alla fall i samma område som vi gjorde den sista tiden du var med oss. Vi köpte en större lägenhet här, sålde vår första lilla Stockholms-pärla. I den här lägenheten hittade jag mina största intressen i livet; yoga och odling. Allt blomstrade ut här. Intressen fanns aldrig på samma sätt i mitt liv 1.0. Men nu finns de där, intressena, i livet. De tar plats och skänker mig glädje och ro. Varje gång jag öppnar hjärtat mot himlen, i yogan eller på vår terrass bland krukorna, så strålar glädjen in i bröstet och jag blir alldeles varm och tacksam. Ibland tänker jag på dig och pappa och att ni möjliggjort detta för oss, att jag är tacksam; men mest tacksam är jag över att ni skapade mig och min syster och gjorde oss till två individer med sunda värderingar och ärliga, öppna, kärleksfulla, generösa själar. För det är bestående. Allt annat kan försvinna, det där runtomkring. Men våra värderingar består. 
Så är livet, älskade mamma, just idag. Saker ändras snabbt och aldrig verkar man kunna veta vad som händer näst. Just nu är jag i väggen, kämpar verkligen hårt med det. Mer hårt än allt vad jobbet krävde. Det här är riktigt jobbigt. Men det ska gå. Det måste gå. Jag ser ju vad som väntar där framme och jag kan knappt bärga mig innan jag kommer dit. Storheten i det är fantastisk. Vägen dit ganska snårig. Jag sticker mig här och där på saker som gör ont, ramlar, faller, reser mig, borstar av gruset och går vidare. Testar ett leende. Testar två. Ger Stoffe, min syster, pappa och hela vårt familj all min kärlek. För att dom alltid kommer att vara viktigast. Och så dig mamma, jag sänder ofta min kärlek till dig. Kan du känna den? Jag brukar låta den strömma ut från bröstet och samtidigt påminna mig själv om att hålla hjärtat öppet. För allt förändras snabbt. Och till sist handlar det bara om hur mycket kärlek jag lyckades göra av med, skänka bort, slösa med, ösa ut. Det är det som är livet. Här innanför väggen låg nyckeln mamma. Jag hittade den! Jag måste bara ta mig ut nu. Med nyckeln i behåll.
Grattis på mors dag mamma. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

Raw chokladbollar

Innan jag orkar berätta om allt det där tråkiga, det som just nu pågår i livet när sjukdomen tagit ett krafttag om min kropp, så tänkte jag bjuda på mitt favoritrecept på rawbollar. Eller raw chokladbollar snarare; de smakar så gudomligt gott att du inte har en aning om vad som kommer slå dig när du tar din första tugga. Godare än chokladbollar. Dina barn kommer äääälska dessa! 

Du behöver: 
12 st färska dadlar
2 dl naturella cashewnötter
2 msk kokosolja
2 msk raw kakao
2 msk stark espresso
En nypa flingsalt
kokosflingor

Tips: 
Det går att byta ut cashewnötter mot andra typer av nötter eller frön. Jag brukar ta det jag har hemma såsom solroskärnor, hasselnötter, mandlar. Det viktiga är att det är osaltade, naturella nötter. 

Självklart är inte kaffe raw, så är du extremist-raw så gör utan kaffe. Tänk också på att om kaffet är varmt så smälter kokosoljan och det blir lite mer kladdigt, men det fungerar absolut. Jag brukar ta en skvätt av kaffet som är kvar från frukosten i kannan. 

Det går egentligen att rulla dem i vadsomhelst man gillar. Som bilden visar så rullade jag just dessa i solroskärnor, chiafrön och kokosflingor. Vi hade helt enkelt för lite kokos hemma och man gör ju av det man har! 

Gör såhär:
Mixa nötterna till ett fint mjöl (i en stavmixer eller i en vanlig mixer). Kärna ur och lägg i dadlarna, kokosoljan, kakaon och kaffet. Ta pyttelite flingsalt och ha i. Mixa tills att har gått ihop. Ta upp och forma bollarna och rulla i kokos. Kyl bollarna minst 1 timme i kylen. Enjoy! 

Bollarna håller upp till 1 vecka i kylen, men jag kan nog lova att de är slut långt innan dess… 

Sängliggandes av utmattning

Det som igår var en bra dag när jag orkade åka in till stan, och till och med köpa några klänningar, blev senare på kvällen dess raka motsats. Vid 19.30 tiden satt jag i soffan och grät för jag var så fruktansvärt trött och kroppen värkte i precis varenda cell. Jag la mig i sängen a pronto utan att borsta tänderna och utan att ens ta av mig kläderna. Stoffe kom in med vatten och en varm vetekudde att använda på de områden av kroppen som gjorde ondast; knän, armbågar och handleder värker alltid mest i min kropp. Sov ganska oroligt av utmattningen och vaknade upp fortfarande helt darrig och svag av total trötthet. 

Sedan dess har jag legat i sängen hela dagen. Att gå upp och göra frukost var en utmaning, när lunchen skulle värmas visste jag inte hur jag ens skulle orka resa mig och att öppna ugnsluckan kändes som ett marathon. Kroppen darrar på insidan för den är så svag och gråten ligger precis under huden; jag känner mig naken, svag, ängslig, orolig och väldigt, väldigt ledsen. 
Såna här dagar är på ett sätt enklare (om än fruktansvärt hemska) när det kommer till att hantera sina förväntningar och egot. Det finns lixom inget sånt som kan stå över denna trötthet. Jag skulle exempelvis behövt duscha men att ta mig in i duschen, få av mig alla kläder, stå upp i tre minuter för att skölja av kroppen, det är helt otänkbart. Jag skulle behövt gå ner med sopor, dammsuga, kanske ta en nypa luft på balkongen… Men självklart inte. Nu är det liggandes viloläge som gäller, emellanåt en podd i öronen och annars bara öronproppar i och en kudde över ögonen. Vila. 
Och jag är så trött på detta. Idag har jag emellanåt gråtit, velat skrika, fått panik över känslor som vällt upp inom mig; det där var väl inte en tanke om att det är lika bra att dö?? Var det så?? Nej fy jag måste ringa akuten! Tidvis vågar jag knappt sluta ögonen för kroppen är så utmattad att jag är rädd att mitt hjärta ska sluta slå. Givetvis gör det inte det. Men känslan är hemsk. 
Tankar kommer och går. Jag är tålmodig och försöker vara positiv men det går inte att sticka under stolen med att detta är extremt påfrestande. Ska jag orka? Kommer jag bli frisk? När i så fall? Hur ska jag orka ta mig igenom detta?
Någonstans där framme ser jag en framtid. Någonstans här känner jag en mening. Och inom mig känner jag, trots allt kaos som pågår i min kropp, en djup och ofattbar lycka som skrider fram sida vid sida med denna olycka. Det ter sig som att lycka inte behöver vara enbart av glad karaktär. Kanske är det bara själva närvaron som är min lycka. Närvaro i glädjen, sorgen och allt det som finns däremellan. 
Jag antar att det kommer göra att jag orkar kämpa. Det måste helt enkelt bli så. 
 

Egot styr mig just nu

Tack alla ni som kommenterade och mailade när jag frågade om löpningen. Så värdefulla inputs och efter era tankar och synvinklar så ändrade jag inställningen till vad jag förväntar mig av mig själv.

Det känns som att min kropp är tröttare nu än för några veckor sedan (då var det mer huvudet som gjorde ont av hjärntröttheten). Och jag har så svårt att acceptera det. Men jag vet ju egentligen vad som är felet – jag låter mitt ego styra för mycket. Allt som heter jag borde, kunde förut, måste… Sånt ska bara bort ur mitt liv just nu. Energipotten ser olika ut för varje dag och jag måste lära mig leva med den energi jag faktiskt har; inte den jag borde ha, kunde haft eller hade. 
Jag lyssnade på Kropp och Själ (P1) och hörde citatet ”En inställd träning, är en träning det också”. Och så är det verkligen för mig. Jag måste tänka att varje gång jag bestämmer mig för att inte träna/yoga/springa så är det mer värt än när jag faktiskt gör det. För mitt sinne fungerar lite tvärtom kan man säga: jag har inga som helst problem med att köra över prick alla gränser och varningssignaler jag har och gå till träningen. Det är det enklaste för mig, mitt ”naturliga” agerande. Däremot har jag extremt svårt att inte genomföra det jag har bestämt mig för. Så därför är ju träningen egentligen det motsatta för mig; att inte genomföra den är faktiskt den riktiga träningen. 
Bilder från Tylösand i april där jag faktiskt hade närvaro nog att bara precis göra det jag orkade. Egot blåstes bort av den fantastiska vinden på den här stranden.