Månad: december 2015

Vi måste prata om det!

Okej allihop vi måste prata om en sak. Det här med psykisk ohälsa. 

För ett år sedan, den 19 december 2014, blev jag utbränd. Det finns andra fina läkartermer för det men jag skriver utbränd för då vet alla vad jag menar, inklusive jag själv. Allt som såg så bra ut i linkedin profilen och på cv:t grävde bara djupare och djupare hål i mig. Jag hade sån ångest. Alltså v e r k l i g e n ångest. Och den förvärrades ca ggr 1000 när jag blev utbränd. När allt kraschade fattade jag direkt vad som var fel, egentligen hade jag haft det på känn länge men tryckt bort alla känslor under flera månader (år?). Och slutat känna. Så enkel lösning. Och så förbannat dum. Allt jag kände baserades istället på hur samhället/normen tyckte att jag borde känna – vad är bra, dåligt, lyckat, sorgligt, framgång… Ja ni fattar. Allt det där som är accepterat. Men nu är det slut på det.

Det finns ingen mall på ett liv som passar alla. Att tjäna mycket pengar, ha ett prestigefyllt jobb eller en fin bostad kanske passar några men inte andra. Låt varje individ själv formulera vad som är framgång just för honom eller henne. Vad driver dig? Vad mår DU bra av? Och hur MÅR du egentligen?

Att våga berätta om min utbrändhet och ångest är naket och avskalande. Men under året så har jag delat min historia med många människor i min omgivning och ni skulle bli förvånade om ni visste hur många som berättar om liknande upplevelser. Utan att ha gjort en undersökning som är särskilt statistiskt säkerställd så uppskattar jag att 70 % av dem jag berättat för har lidit av någon typ av ångestproblematik eller annan psykisk ohälsa. Och vilken lättnad när de äntligen också fick dela sin historia! Ja faktisk, så är det. Det är oerhört befriande att berätta hur man verkligen mår och det har fört mig närmare så många människor det här året. Relationer bygger ju inte på uppskattning eller respekt för materiell framgång, illusioner om perfektion eller avundsjuka. Nej de bygger ju på ärlighet och på ett givande och tagande. Så nu ger jag av mig själv när jag känner att jag kan bidra till andra, och jag vågar också ta genom att berätta sanningen och få råd, tröst, kärlek eller ibland bara en blick som visar att vi förstår varandra.

Så alla ni som känner någon som lider av ångest, utmattning eller annan psykisk ohälsa – snälla prata. Fråga din vän, partner, syster, bror, kollega om du kan göra något. Kan ni gå tillsammans till läkaren om det känns jobbigt? Det finns hjälp att få av helt fantastiska läkare, våga ta den. Det finns inget som heter att man har för lite ångest eller för lite depression för att gå till läkaren. Det är bättre att komma dit i tid så kanske de värsta och jobbigaste stegen i sjukdomen kan undvikas. Sök hjälp. Fråga. Var jobbig och frågvis och tryck på ömma punkter. Ifrågasätt och ge dig inte. Både som vän och som patient.

För min egen del vill jag tacka min helt fantastiska pojkvän som stått pall under hela det här året. Som har hållit mig hårt i sina armar när jag i dagar, veckor, månader, legat i ett mörkt rum och gråtit, skakat och varit då utmattad att jag inte fått ur mig ett ord. Det du har gjort för mig är så vackert och mer än man kan begära av en annan människa. Jag älskar dig mer än allt.

Tack också till min syster och min pappa som bland annat hjälpt mig med allt praktiskt under året. När ni kommit hit med matkassar och satt på kaffet fastän jag bara suttit tyst utan att ens orka säga tack. Och ni har alltid bara tittat på  mig med den där kärleken; den som löser allt tillslut.

Och mina mostrar som funnits där hela vägen. Ni har gjort mig lugn och jag är så tacksam för det. Mamma hade varit så glad för hon höll nog på att oroa ihjäl sig uppe i himlen.

Mina svärföräldrar; tack. Ni har ringt, frågat, respekterat och skänkt så mycket kärlek och förståelse. Inte en enda gång vek ni från min sida i detta. Ni betyder så oerhört mycket och som ni säkert vet så lutar jag mig så mycket mot er när det blåser hårt, ni står tryggt bakom och tar emot. All tacksamhet för det.

Och mina vänner. Tack. Det finns inga ord.

Jag delar detta med er för att jag vägrar vara en del av polerade ytligheter. Jag vill bryta ner min mur; nu och för alltid. Inte delta i samhällsnormer som egentligen inte är sanningen för någon. Ingen är perfekt. Ingen har ett perfekt liv. Det är en utopi som inte är sann. Snälla berätta hur du verkligen mår så kanske vi får en chans att hjälpa varandra. 

Annons

2015

Inga ord på flera månader. Text som inte kunnat skapas. Inget att säga. Allt i mitt huvud går snabb och långsamt på en och samma gång. Glädje och sorg vandrar sida vid sida varje dag. Ändå är jag lyckligare än någonsin. 

Det här året har varit så jävla tufft rent ut sagt. Det har inte funnits något skydd längre och jag har inte kunnat värja mig mot alla känslor som stormat genom min kropp. Det känns som att jag har rivit bort lager efter lager runt min kropp och det enda som finns kvar nu är sanningen. Det här är jag. Min personliga utveckling har verkligen pekat rakt uppåt 2015, det känns som det var året då jag verkligen hittade mig själv. Min karriärkurva däremot är obefintlig, jag har inte arbetat en enda dag på hela året. När jag skriver det så gör det lite ont, men inte för att jag är ledsen över det utan snarare att jag är rädd att jag inte varit tillräckligt tacksam. Men kanske har inte tacksamheten fått plats eftersom jag varit så fruktansvärt sjuk hela året. Hallå, hade jag vetat hur sjuk man är när man gått in i väggen… Fy fasen! Ja då vete sjutton hur mycket panik jag hade haft för ett år sedan när jag kraschade. Då hade jag aldrig trott att jag skulle klara det. Men det gjorde jag ju. So far i alla fall. 
Prövningen för 2016 är nästa fas; när jag ska klara övergången från sjukskriven till att börja jobba. En dag i taget. Jag måste hela tiden påminna mig om att leva efter allt det jag har lärt mig och att inte glömma. Glöm inte Tess! Använd allt du lärt dig, var närvarande i allt du gör och känn dina signaler så kommer det gå. 
Idag känner jag mig verkligen nedstämd. Egentligen vet jag inte varför men kanske är det vemodet att avsluta detta året som kommer över mig. Eller så är det bara att jag fått mens. Haha. Allt är faktiskt inte så konstigt egentligen… Men jag gillar inte känslan av nedstämdhet för den påminner mig så mycket om hur jag mådde varje dag innan utmattningsdepressionen. Den där tomheten som alltid fanns där; låg i bakgrunden och malde vad jag än gjorde. Nu är den borta, oftast. Livet går upp och ner men jag känner mig så mycket gladare och mer genuint närvarande i allt jag gör. Jag kan skratta och verkligen vara glad. Det är nog den största vinsten. Att kunna känna glädje och skratta. Lyckan alltså.
Så många ord finns i min kropp, saker jag vill säga till alla därute som lider av utmattningsdepression och till alla er som inte gör eller gjort det. Så många saker jag upptäckt längs min resa och så mycket ödmjukhet jag har fått inför livet. Jag är så enormt tacksam att detta hände mig så att jag fick en chans att hitta mig själv, min inte röst och att ändra på saker. Det tar jag med mig från det här året. Mig själv. Fy fasen vad jag ska vårda dig Tess!!