Senaste dagarna i händelser

Även om min huvudvärk alltså eskalerat rejält sedan min incident förra fredagen, med det där höga ljudet, så har jag hunnit med lite grejer förutom då att vara online eller annan digital underhållning. Jag och Stoffe och Emma och Calle var ute och käkade på restaurang Göteborg här i sjöstaden. Det blev crepes och öl och såklart rejäl hjärntrötthet på det. Men så värt. Dagen efter det skulle grabbarna träna på gymmet och jag var uttråkad så jag tog med min yogamatta och sträckte ut kroppen mjukt i en tom sal på SATS. Så skönt. Sedan gick jag hem och grinade lite av huvudvärksttacken som kom, troligtvis av musiken på gymmet. Men ändå. Ett tappert försök och en lugn själ. Jag har varit hos läkaren och kollat av statusen på utmattningen. Som alltid firade jag mig själv efter besöket! Man måste klappa sig själv på axeln för allt jobb man faktiskt gör här hemma i tystnad. Att läka en utmattning är mer än ett heltidsjobb. Det blev en fika på Fabrique vid Odenplan och två nya oljor till min yogapraktik; jasmin och vanilj. Underbar kombo. Hittade dem hos en real deal indier på Vegagatan. Bäst. Jag har varit inne på Sturegatan och kikat på noise cancelling hörlurar från Bose och Bang Olufsen. Och bett Stoffe googla runt åt mig för att se om han hittade några mer prisvärda. Nej tyvärr verkar alla vara lika dyra som en veckas solsemester men kanske kommer huvudet tacka mig för den välgöraren ändå? Jag och Stoffe har spenderat en dag med att enbart äta massa gott, strosa inne på Östermalm och fika på Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan. Deras bakverk. Yum. Och så åt vi vegolunch på Martins Gröna. Jag har jagat mal nere i källaren och skrattat åt Stoffes panik över att en mal skulle kunna flyga upp till vår lägenhet när de känner doften av alla hans kostymer. Hysteriskt kul. Jag har simmat en kvart på badhuset. Mest för att det var för halt för att promenera och för att jag ville åt bubbelbad och bastu. Men när jag väl var där kom jag på varför jag simmade varje vecka förut: jag älskar ju att simma! Vatten är helt klart mitt element. Jag är född att simma och svalka min varma energi i vatten. Jag har träffat syrran och Victoria och varit på hipstercaféet här i våra kvarter nån gång för mycket kanske. Men där har dom lixom både en fransk bulldog som heter Frank och jordgubbsjuice med mynta. Vad mer behöver man än det?! Och så har jag lärt Emma att stå på huvudet. Och hon lärde mig konsten att gå till gymmet utan att göra ett dyft. Så fort jag ens lyfte vattenflaskan skrek hon till; Du anstränger dig väl inte!!???? En sån vakt skulle jag behöva dygnet runt. 

Och sen har jag vilat, läst, sovit, ätit, promenerat, hängt med Emma, bakat fyra satser raw-bollar, mixat smoothies, ätit marabou, druckit te, yogat, rensat garderoben, pyntat upp lägenheten med nya växter inför våren… och bara försökt vara närvarande. Trots huvudvärk som gör att jag mentalt vill fly. Men det hjälper ju sällan, så här och nu brukar vara den bästa medicinen. 

Annonser

Holy Mother Hear My Prayer

Holy Mother, where are you?

Tonight I feel broken in two.

I’ve seen the stars fall from the sky.

Holy mother, can’t keep from crying.

Oh I need your help this time,

Get me through this lonely night.

Tell me please which way to turn

To find myself again.

Holy mother, hear my prayer,

Somehow I know you’re still there.

Send me please some peace of mind;

Take away this pain.

Eric Clapton och Pavarotti | Holy Mother 

Tystnad

Att jag inte skriver här är för att jag har så fruktansvärt ont i huvudet. Och om jag då lixom fokuserar på att skriva, använda telefon, padda, tv eller dator, ja då blir det sängläge. Vilket inte är så kul. Så jag försöker  balansera energin så gott jag kan utan något digitalt innehåll överhuvudtaget. På så sätt finns lite energi kvar att orka laga mat, fixa hemma, se till att malarna som invaderat vårt källarförråd har tillräckligt med mat (…), ta en kort promenad, äta och därinellan gråta lite för att tycka synd om mig själv när smärtan blir för mycket. 

Minst en gång om dagen frågar jag Stoffe; Kommer jag någonsin bli av med den här utmattningen? Så ja, det är lite lågt just nu. Men jag vet att ni vet hur det är. 

Familjer på äventyr

Ett litet tips på fint program på SVT Play om ni inte sett det: Familjer på Äventyr. Min pappa tipsade mig om det när första säsongen gick förra året och jag blev helt fast. Och har lixom tänkt ofta på dom där familjerna och resorna dom gjorde… Och nu kom säsong två. Wow. Inspirerande och uppriktigt om hur det är att leva utomlands. Saknaden. Äventyren. Upplevelserna. 

Och så tänker jag på min egen pappa som bor i Sydafrika den här vintern. Testar livet som golfare i ett hus därnere tillsammans med Anette. Inspirerande. 

Allt för idag. Nu ska jag ta med Ebba ut en sväng och sen gosa ner mig med henne i soffan medan Stoffe sticker till gymmet. Besitos. 

New In

För några dagar sedan kom min favvokille hem med en ny vinterjacka till mig. Jag har en helt underbar från Colmar när jag är ute och strövar i spåret och skogen men den är alldeles fläckig av leriga hundtassar och dreggel efter alla hundar, och mina vovvar, som jag brukar klappa och busa med. Dessutom luktar den numera tonfisk-hundgodis i fickorna vilket Stoffe tyckte var sådär tydligen… så han kom hem med en ny! Hur gulligt? 

En dunkappa från Burberry Brit. Gillar att den är ganska neutral då bara innerfodret är ”rutat” (är inget fan av att gå runt som en reklampelare för märken) och inga övriga logos. En liten kant är rutad i luvan också. Annars inget. Superfin. Nu får jag väl kemtvätta min älskade Colmar, den kommer hänga med vidare, och sen får jag ha denna när jag inte har hundar med mig ut. Så jag har åtminstone en ren vinterjacka åt gången. Eller nåt. 

Signaler 

Hjärnan värker långt därinne. Kroppen skriker. Ibland tittar jag mig i spegeln och provar att le. Men leendet når aldrig till ögonen. Tom blick. Och jag funderar på hur det här ska gå egentligen. 

Inställda planer. Lär man sig någonsin? Varenda gång för jag en inre kamp med mig själv. Orkar jag verkligen inte? Kommer det göra mig sämre? Kommer jag kliva över tröskeln och få mer energi? Och ärligt talat vet jag nästan aldrig svaret. Varje gång är en chansning på att jag gör det rätta valet. Försöker lyssna på kroppen när signalerna är tillräckligt tydliga. Boka av. Försöker genomföra om jag tror att det ligger ett uns av uttråkning till grund för mina signaler. 

Idag bokade jag av. Genomförde kriget inom mig. Tog striden. Tänk att det aldrig blir enklare. Men ändå vet jag att jag måste. Kriga. Försöka göra det rätta. Sätta gränser utefter kroppens signaler. Hur ska jag annars vinna tillbaka kroppens tillit? 

Och idag var det ögonen som avgjorde saken. När gnistan är borta blir jag rädd och ledsen. Och då är gränsen mer än nådd.