Även om min huvudvärk alltså eskalerat rejält sedan min incident förra fredagen, med det där höga ljudet, så har jag hunnit med lite grejer förutom då att vara online eller annan digital underhållning. Jag och Stoffe och Emma och Calle var ute och käkade på restaurang Göteborg här i sjöstaden. Det blev crepes och öl och såklart rejäl hjärntrötthet på det. Men så värt. Dagen efter det skulle grabbarna träna på gymmet och jag var uttråkad så jag tog med min yogamatta och sträckte ut kroppen mjukt i en tom sal på SATS. Så skönt. Sedan gick jag hem och grinade lite av huvudvärksttacken som kom, troligtvis av musiken på gymmet. Men ändå. Ett tappert försök och en lugn själ. Jag har varit hos läkaren och kollat av statusen på utmattningen. Som alltid firade jag mig själv efter besöket! Man måste klappa sig själv på axeln för allt jobb man faktiskt gör här hemma i tystnad. Att läka en utmattning är mer än ett heltidsjobb. Det blev en fika på Fabrique vid Odenplan och två nya oljor till min yogapraktik; jasmin och vanilj. Underbar kombo. Hittade dem hos en real deal indier på Vegagatan. Bäst. Jag har varit inne på Sturegatan och kikat på noise cancelling hörlurar från Bose och Bang Olufsen. Och bett Stoffe googla runt åt mig för att se om han hittade några mer prisvärda. Nej tyvärr verkar alla vara lika dyra som en veckas solsemester men kanske kommer huvudet tacka mig för den välgöraren ändå? Jag och Stoffe har spenderat en dag med att enbart äta massa gott, strosa inne på Östermalm och fika på Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan. Deras bakverk. Yum. Och så åt vi vegolunch på Martins Gröna. Jag har jagat mal nere i källaren och skrattat åt Stoffes panik över att en mal skulle kunna flyga upp till vår lägenhet när de känner doften av alla hans kostymer. Hysteriskt kul. Jag har simmat en kvart på badhuset. Mest för att det var för halt för att promenera och för att jag ville åt bubbelbad och bastu. Men när jag väl var där kom jag på varför jag simmade varje vecka förut: jag älskar ju att simma! Vatten är helt klart mitt element. Jag är född att simma och svalka min varma energi i vatten. Jag har träffat syrran och Victoria och varit på hipstercaféet här i våra kvarter nån gång för mycket kanske. Men där har dom lixom både en fransk bulldog som heter Frank och jordgubbsjuice med mynta. Vad mer behöver man än det?! Och så har jag lärt Emma att stå på huvudet. Och hon lärde mig konsten att gå till gymmet utan att göra ett dyft. Så fort jag ens lyfte vattenflaskan skrek hon till; Du anstränger dig väl inte!!???? En sån vakt skulle jag behöva dygnet runt. 

Och sen har jag vilat, läst, sovit, ätit, promenerat, hängt med Emma, bakat fyra satser raw-bollar, mixat smoothies, ätit marabou, druckit te, yogat, rensat garderoben, pyntat upp lägenheten med nya växter inför våren… och bara försökt vara närvarande. Trots huvudvärk som gör att jag mentalt vill fly. Men det hjälper ju sällan, så här och nu brukar vara den bästa medicinen. 

Holy Mother, where are you?

Tonight I feel broken in two.

I’ve seen the stars fall from the sky.

Holy mother, can’t keep from crying.

Oh I need your help this time,

Get me through this lonely night.

Tell me please which way to turn

To find myself again.

Holy mother, hear my prayer,

Somehow I know you’re still there.

Send me please some peace of mind;

Take away this pain.

Eric Clapton och Pavarotti | Holy Mother 

Att jag inte skriver här är för att jag har så fruktansvärt ont i huvudet. Och om jag då lixom fokuserar på att skriva, använda telefon, padda, tv eller dator, ja då blir det sängläge. Vilket inte är så kul. Så jag försöker  balansera energin så gott jag kan utan något digitalt innehåll överhuvudtaget. På så sätt finns lite energi kvar att orka laga mat, fixa hemma, se till att malarna som invaderat vårt källarförråd har tillräckligt med mat (…), ta en kort promenad, äta och därinellan gråta lite för att tycka synd om mig själv när smärtan blir för mycket. 

Minst en gång om dagen frågar jag Stoffe; Kommer jag någonsin bli av med den här utmattningen? Så ja, det är lite lågt just nu. Men jag vet att ni vet hur det är. 

Status: huvudvärk så in i bängen. 

Ett litet tips på fint program på SVT Play om ni inte sett det: Familjer på Äventyr. Min pappa tipsade mig om det när första säsongen gick förra året och jag blev helt fast. Och har lixom tänkt ofta på dom där familjerna och resorna dom gjorde… Och nu kom säsong två. Wow. Inspirerande och uppriktigt om hur det är att leva utomlands. Saknaden. Äventyren. Upplevelserna. 

Och så tänker jag på min egen pappa som bor i Sydafrika den här vintern. Testar livet som golfare i ett hus därnere tillsammans med Anette. Inspirerande. 

Allt för idag. Nu ska jag ta med Ebba ut en sväng och sen gosa ner mig med henne i soffan medan Stoffe sticker till gymmet. Besitos. 

För några dagar sedan kom min favvokille hem med en ny vinterjacka till mig. Jag har en helt underbar från Colmar när jag är ute och strövar i spåret och skogen men den är alldeles fläckig av leriga hundtassar och dreggel efter alla hundar, och mina vovvar, som jag brukar klappa och busa med. Dessutom luktar den numera tonfisk-hundgodis i fickorna vilket Stoffe tyckte var sådär tydligen… så han kom hem med en ny! Hur gulligt? 

En dunkappa från Burberry Brit. Gillar att den är ganska neutral då bara innerfodret är ”rutat” (är inget fan av att gå runt som en reklampelare för märken) och inga övriga logos. En liten kant är rutad i luvan också. Annars inget. Superfin. Nu får jag väl kemtvätta min älskade Colmar, den kommer hänga med vidare, och sen får jag ha denna när jag inte har hundar med mig ut. Så jag har åtminstone en ren vinterjacka åt gången. Eller nåt. 

I fredags tog dagen en vändning som jag aldrig kunde förutse. Jag menar, som utmattad försöker man alltid att vara noga med att sprida ut sina aktiviteter och eventuella energiläckor för att slippa hamna i sängläge. Så man blir lixom ganska duktig på att parera grejer som man vet att man blir dålig av. Men ibland sker det oväntade grejer. 

Jag hade haft en bra dag och orkat duscha och tvätta håret, gå ut med Esther, ätit lunch och haft fika med vildhund och matte. Och sen brakade jag igenom. Ett högt ljud som började låta i vår lägenhet, alltså sjukt högt, förstörde mig helt. Det kom stötvis och var gällt och min hjärna bröts ner totalt av varje stöt. Jag vet inte vad det var, typ en granne som rev hela sin lägenhet? Och inte heller hann jag tänka att jag skulle springa ut härifrån för varje gång det slutade trodde jag att det skulle sluta helt. Men det kom tillbaka. Om och om igen. Och så höll det på i en hel timme. 

Efteråt, när chocken lagt sig, fick jag världens stressattack. Min hjärna måste ha blivit superstressad (hjärntrötthet leder till extrem ljudkänslighet) och jag kräktes och grät och såg alldeles suddigt. Och vad gör man då? Ringer sin trygghet såklart för att få några lugnande ord. 

Stoffe: Hej älskling! 

Jag: Hej (gråten i halsen)

Stoffe: Är det bra? 

Jag: Nej jag känner mig jättedålig. Det var höga ljud i vår lägenhet och jag fick panik och nu har jag kräkts och gråtit och är helt darrig. Och jag ser knappt något på ena ögat. Och darrig. Sa jag darrrrriiigggg? *börjar tokgråta*

Stoffe: Oj men hjärtat det låter som en stressattack. Det måste vara att det höga ljudet utlöste en stressattack och nu känner du dig sådär dålig. Det är ju ingen fara alls. Se det som träning. 

Jag: Träning?? Är du inte klok! Jag har ju fått något fel på hjärnan! Kan du inte komma hem för jag tror vi måste åka till akuten. Något är fel i min hjärna! 

Stoffe: Nej ta det bara lugnt. Det är bara stress. Bädda ner dig i sängen så kommer jag hem snart. Lägg dig och yoga lite med benen mot väggen så du kan andas djupare. 

Jag: Men… jag kan inte bädda ner mig för mitt täckte har massa hål! Och så kom det dun överallt och så satte jag på påsklämmor (!!) på alla hål så de skulle sluta läcka men sen blev det typ 20 påsklämmor och superknöligt och då fick jag tejpa igen alla hål istället så nu är tänker fullt av tejp. (Lägg ändå märke till min kreativitet här)

Stoffe: … ???

Jag: Hallå? Du får ju komma hem! Jag är dålig och har ett täcke fullt av tejp! 

Stoffe: Du kan ju inte tejpa igen hålen, det kommer lossna… 

Jag: ?? 

Stoffe: Älskling lägg dig på yogamattan och andas och ta mitt täcke sen och vila. Beställ en pizza online så du får i dig kolhydrater ordentligt så kroppen kan repa sig. Jag kommer sen. 

Jag: *gråter hysteriskt över både täcket och stressen*

Stoffe: Puss hjärtat. Ring närsomhelst. 

Jag: … Jag kommer nog inte kunna ringa när jag är död av hjärnan som kollapsat. 

Stoffe: Jag har aldrig hört någon dö av höga ljud förut så du kan nog vara lugn. 

Jag: Men då har du aldrig läst om någon utmattad! 

Stoffe: Jag är rätt säker på att ingen utmattad heller har dött av högt ljud. 

Jag: … *surar*

Ja, sådär fortsätter vi tills jag fick gå med på att det nog var stress och att vila och yoga och mat var enda botemedlet. Jag beställde hem pizza och glufsade i mig och åt en hel chokladkaka själv. Då kändes livet liiiiite bättre och sen somnade jag. 

Fortfarande (två dygn senare) är kroppen darrig av urladdningen som stressattacken kom med, och hjärnan är varm och öm och svullen. Och jag har försökt tänka vad jag kände var värst och kommit fram till att jag blev rädd. Rädsla alltså. Det har genomsyrat hela min utmattning. Jag har under dessa två åren förvisso varit ledsen och arg men mest rädd för hur hårt jag kunde driva min kropp. Till att bli såhär sjuk. Och stressattacken, och hur starkt min kropp reagerade efteråt, gjorde mig ordentligt skakad igen. 

Nu är ju detta ett extremfall med tanke på att det oftast inte uppstår så extremt öronbedövande ljud i ens hem. Men det fick mig att inse att hård press på hjärnan och kroppen, om än för en liten stund, är förödande för mig just nu. 

Och så åkte Esther hem. Min fina trollunge. Hennes matte kom hit och vi fikade lite tillsammans. Hon hade då även med sig sin andra labradoodle, den bruna niomånadershunden. Jisses! Vilken show! I vår hyfsat prydliga lägenhet for den runt som en orkan. Och han är lixom ingen liten orkan, det är en jäkla Grand Danois typ. Ohoj. Nu vilar jag ikapp efter den svettattacken. Ville helst behålla våra möbler och blommor intakta men lixom inte hindra hans lekfullhet. Svår balans. 

Nåja. Kroppen mår väldigt bra av att komma ut med hunden så pass mycket varje dag. På så sätt är det verkligen en stor tillgång alla dagar Esther är här. Samtidigt så blir det att jag ibland, omedevetet, sätter mig själv på plats två på prioriteringslistan. Hon kommer alltid först. Och det är ju inte toppen med utmattningen och allt. Eller jag vet inte. Är det? Måste fundera på saken. Jag känner mig tröttare i kroppen men mycket gladare och piggare av all energi jag får. Ska fundera vidare på detta. 

Sist men inte minst har jag beställt nytt duntäcke. Minns ni mitt lakan? Som jag sov sönder. Nu är det massor av slithål i mitt täcke också (!!) så dunet sprutar i moln över hela sovrummet. Inte superkul om en inte gillar att dammsuga ihjäl sig. Så nytt täcke är beställt, check! Imponerades lite över min förmåga att ta tag i det. En tar inte längre sådant för givet lixom *årets medarbetare 2017*. 

Imorse vaknade vi av ett vitt yrväder som tyckte att vi hade sovit klart. Klockan sex på morgonen. Inte direkt vår favorittid även om vi båda är hyfsat morgonpigga… efter klockan sju. Nåja. Stoffe gick upp och stack iväg på en tidig yogaklass och jag låg kvar några minuter och funderade på hur dagen skulle bli. För när jag har saker inplanerade brukar jag göra så; fundera igenom. Försöka skapa en struktur för att inte springa igenom hela dagen med andan i halsen och noll närvaro. Planera in pauser. 

Dagens aktiviteter ser ut ungefär såhär:

• Gå ut morgonpromenad med Esther
• Ge Esther mat och låta henne leka av sig (samma visa efter varje måltid, hon blir helt tokig av glädje)
• Få i mig själv en rejäl frukost för att orka dagen – smoothie, ostsmörgås och kaffe
• Duscha och tvätta håret 
• Fixa mig och klä på mig
• Promenad med Esther på FM ca 45 minuter
• Vila 30-60 minuter 
• Lunch med Isabel i Gamla Stan, cykla dit (PEAKAKTIVITET) 
• Vila 90 minuter
• Promenad med Esther 60 minuter
• Laga middag
• Vila lite framför TV
• Kvällspromenad med Esther 30 minuter

Som ni ser är det väldigt mycket aktivitet på en dag för en utbränd person. Jag måste helt enkelt börja sortera och försöka dela in dagen i mindre pass för att orka. Därav flera vilopauser. Och sen fick jag direkt stryka duscha och tvätta håret för det kommer jag helt enkelt inte att orka. Det behövs men jag får göra nån fin fläta eller tvist och så får den aktiviteten hamna på morgondagen. 

Och alla promenader som en stor hund behöver. Gosh. Det är tufft för kroppen men såklart skönt för huvudet. Ibland tajmar jag in någon granne med hund så våra hundar kan leka av sig ihop (kräver mindre promenad av mig) och ibland tar jag med bollar och sökgodis så hon får göra mycket av jobbet själv. Men det är en utmaning att orka! 

Jaja. Tänkte i alla fall att jag skulle dela med mig av min vardagsproblematik som uppstår, jag tror många av er känner igen det där pusslet om ni har barn och djur och familj. Hur man försöker få energin att räcka och gärna ha sisådär 20 % kvar av energin på kvällen så man inte är helt slutkörd. Vissa dagar går det, andra gråter jag av trötthet klockan 19 på kvällen. 

Exakt i detta nu ligger vi i alla fall såhär; Esther verkar njuta av vilan (…) och jag skriver lite från mobilen. Nu ska jag ta tag i att göra mig iordning. 

Hoppas ni alla får en bra dag! ❤