Mest bara trött

Idag är en riktigt trött dag. Vaknade, åt halva frukosten (orkade inte ens tugga ner hela…), gick och la mig, somnade, vaknade, åt lunch, somnade, borstade tänderna, duschade, ut en kort sväng, hem, sova, vila, läsa, pussa på hundvalp, kolla film, sova med hundvalpen… Och här är vi nu. Lika trött fortfarande. Vad tusan hände? 

Möte med karriärcoachen #2

Idag har jag varit inne i stan för möte med min karriärcoach. Vi sågs i mars någon gång och efter det blev jag så dålig (var ju nästan helt sängliggandes under stora delar av våren) så vi har bara haft några enstaka avstämningar på telefon sedan dess.

Nu känner jag mig lite piggare och åkte in för mötet så vi kunde bolla lite kring framtiden. Så bra med en person som har erfarenhet av både arbetsmarknaden just nu och vilka möjligheter det finns för mig med den psykiska ohälsa som ju faktiskt styr mitt liv nästan helt i dagsläget. Även om detta absolut inte definierar mig så gör det att vi har många parametrar att ta hänsyn till som påverkar eller påverkas av min utmattning. 

Vi bollade kring saker såsom att gå vidare inom det jag utbildat mig i (ekonomi och marknadsföring) vilket då troligtvis innebär kontorsjobb, byta bana helt och omskola mig till exempelvis florist eller på annat sätt hitta ett, för mig, helt nytt sätt att jobba. Vi berörde även ämnet starta eget bolag som jag låg i startgroparna med sist vi träffades men som nu har fått lite nytt perspektiv i mina ögon. Vi löste bra och dåligt med respektive, vad som räknas som ”karriär” och exempel på hur man kan bli extremt ”framgångsrik” (gillar verkligen inte det ordet men ni vet vad jag menar) inom områden som för mig känns otippade. Vi diskuterade vikten av att välja sin chef, att ha en chef som är mogen och inte själv strävar för högt med sin egen karriär (då detta troligtvis kommer att sätta press på mig i nästa led) och av att välja en organisation som inte är för inriktad på korta resultat och därmed är stressig (och troligtvis även sätter högt pris på att vara just snabb / effektiv / resultatinriktad på kort sikt).

Också berörde vi att det valet jag gör nu ju inte är ödesbestämt på något sätt alls. Jag kan prova mig fram, backa, välja om. Livet är långt och det viktigaste är att jag hittar ett sätt att jobba på som fungerar för mig. Om jag är duktig flicka och presterar precis som andra förväntar sig men inte mår bra själv – vad är det då värt? Jag kommer behöva använda mig av strategier för att hålla stress och prestationstriggers på avstånd. Att vara ambitiös är en del av mig men jag kommer definitivt kunna må bra om jag håller det på en armlängds avstånd. Det får inte krypa inpå mig, styra mig, ta mer energi än vad det ger.

Nu delar jag lixom med mig av mina faktiska tankar i realtid. Det är kanske inte optimalt, för detta kan ändras ganska snabbt, men jag hoppas att ni har förståelse för det i då fall. Och jag hoppas inte att jag går händelserna i förväg genom att skriva av mig detta. Nu har jag satt ord på mötet vi hade vilket kan vara bra eftersom jag lär ha glömt det typ efter lunch idag…

Knäppte av en bild från båten påväg in till Nybrokajen imorse. Otrolig härligt väder, hösten känns i luften och hemma hos oss doftade det ren och skär lycka imorse när jag klev upp. Små saker; så viktiga att känna in.

Jag har utbränd

De senaste dagarna har jag känt mig lite låg. Antagligen för att jag förra veckan var väldigt trött, jag hade ju haft en riktigt bra vecka innan dess, och då blir jag lite ledsen. Jag menar, jag vet att livet är upp och ner och båda sidor är precis lika viktiga, just den delen har jag inga större problem med. Det är nog mer själva utmattningen jag börjar bli ganska trött på; trött på att inte orka saker, trött på att vilja så mycket men inte kunna genomföra, trött på att ha ont i kroppen och vara trött i huvudet. Trött på att känna mig utanför hela karusellen och inte bidra med någonting. Bara vandra omkring.

Kanske märker ni lågmäldheten i mina inlägg. De saknar entuasiasm och energi. Jag försöker verkligen att inte klaga eller gnälla men jag måste samtidigt få säga att detta är min sanning  just nu. För att ha utbrändhet är inte en dans på rosor minsann. Och jag säger ha utbrändhet för att förtydliga för mig själv att utbänd inte är vem jag är, det är något min kropp har just nu och det definierar inte mig som person.

I alla fall så i fredags var jag helt förstörd efter en två timmar lång (kort?) utflykt med mig själv vid Nytorget. Jag hade fikat, fotat, ätit lunch och sen låg jag gråtfärdig i sängen hela resten av dagen och kvällen. När Stoffe kom hem runt sex så grät jag och gnydde: ”Jag orkaaaar inte meeeeheeer”. För så kändes det. Jag ville dra täcket över huvudet och hoppas på att någon vuxen skulle lösa situationen åt mig. Eller nåt. Men det händer ju inte. Så bäst att bara krypa ner under täcket, sova för natten och sen vakna upp med förhoppningsvis lite ny energi. I lördags blev det lugnt och igår var jag ju på det igen: en kort utflykt till Il Caffe – skam den som ger sig! Och den gången gick det faktiskt liiiite bättre. Stupade inte hemma i alla fall.

Så vi fortsätter då. En dag  taget. Testa. Falla. Testa igen. Falla igen. Testa igen. Inte falla så djupt. Dag för dag. Stund för stund.

Processed with VSCO with hb1 preset

Lilla Ebba 

Vi har alltså gått och blivit extraföräldrar till en liten hundvalp: minibullterriern Ebba. Det är vår grannes hund men eftersom hon har ett sånt där viktigt jobb, hålla koll på folk i samhället så regler följs och ingen blir skadad, så behövs det hjälp. Vår granne jobbar lixom både dagar och nätter och kvällar och helger; ett sånt jobb som kräver det. Så – vilken grej för oss! Vi blir extramatte och extrahusse till lilla Ebba. 

Vi har väntat och väntat på den här valpen. Först på att mamman skulle gå i löp, sen om hon blev dräktig, sen när hon var dräktig, hur många valpar skulle det bli, och sen när Ebba väl kom så var det tio låååånga veckor med bildbomber från uppfödaren och evigt förberedande för oss. Nu har vi lite att lära henne. Först typ att inte bajsa och kissa inne, sen att inte bitas, inte äta upp saker i hemmet, kunna gå i koppel, inte rusa fram till alla människor hon möter… Och kort och gott att vara en trevlig och väluppfostrad hund. För det är så vi vill ha henne. 

Jag har ju haft en hel del hundar men aldrig uppfostrat en valp på det här sättet (det ansvaret hade ju mina föräldrar) så nu har jag plöjt böcker om valpuppfostran och hundar överlag. Försökt att lära mig hur vi ska tänka. 

Detta blir en utmaning. Och väldigt mysigt såklart. Jag och Stoffe har varit inne på att skaffa en helt egen hund men kommit fram till att vi helt enkelt värderar vår frihet för mycket just nu. Vi reser ihop ca fyra-fem veckor per år och hoppas kunna fortsätta med det i alla fall tills vi blir fler i familjen, och jag spenderar ganska mycket tid på yogastudion och vill kunna göra det ett tag till. Stoffe reser utöver detta ca 70 dagar per år och jobbar också så pass mycket att vår hund hade blivit enbart mitt ansvar. Och det fungerar ju inte. 

Så, en hund som kan komma till oss och bara sova, hänga över dagen, kvällen eller hänga med på minisemester är ju perfekt. Vad är det man säger – it takes two to tango? Så blev det här. Vi hjälps åt helt enkelt! Och Ebba kommer att bli så ompysslad ❤

Sova på dagen 

Så man ska alltså sova på dagen om man behöver när man är i en utmattning? Det var ju tur att jag lärde mig det! Inte för att jag inte sover, det gör jag, utan snarare för att jag alltid känner mig skyldig över att jag inte ens orkar vara vaken. 

På dagarna behöver jag fortfarande sova runt en timme och vila i totalt 2-3 timmar. Detta inträffar nästan alltid (undantag finns beroende av vad jag gjort dagen innan) på eftermiddagen, strax eget lunch. Det här är inte någon skön nap känsla typ ”åh ska nog ta en siesta”… Nej det är som en glödlampa som är påväg att ta slut  *blink blink blink* och sen bzzzzzzt. Svart. Over and out. Helt slut. Totale. Orkar inte hålla ögonen öppna mer så jag stupar i säng.

Hade jag inte vilat den här tiden så hade jag aldrig orkat vara vaken efter 18 på kvällen. Nu, med all vila och sömn på dagen, orkar jag vara vaken ända till 21 (yey!). 

Men! Nu kan jag alltså vila med gott samvete för att tydligen då så ska man vila om man känner att man behöver när man är i en utmattning, utmattningssyndrom eller utmattningsdepression. Så nu ska jag med gott samvete tänka att sömnen läker mig. Ingen mer skuld över det.