Depressionen blir inte bättre av krav!

Så svårt att landa ibland. Vem är jag? Vad vill jag? Utmattningsdepressionen har skakat om mig rejält och plötsligt betyder hälsan och kärleken allt. Det andra finns inte. Ibland vet jag inte om det är bra eller dåligt. Just nu känner jag bara att det enda jag vill är att leva, resten finns ingen vision för. Så skrämmande och skönt på samma gång. Jag har alltid haft starka målbilder och varit fokuserad, men nu är allt mest en enda röra. Hamnade igår på en detour igen när en vän i all välmening ville att jag skulle ha tydligare målbilder för att komma ur depressionen. Fick skyhög ångest och har gått och burit den i nästan ett dygn, googlat utbildningar som en galning.. Tills jag kom på att jag genast måste sluta med det där! Jag har kunnat promenera mer än till Coop i exakt 9 dagar, innan dess var jag konstant sängliggande i 8 månader. Så att jobba med planering är inget jag ska göra nu. Istället ska jag vara här och nu och hjälpa min kropp att läka.

Ofta känner jag att min utmattningsdepression är helt missförstådd. Drivna och prestationsinriktade människor ser på mig som lite svag och tänker nog ibland att de hade minsann kunnat ta sig ur sängen. Men det går inte! Det är så jävla svårt att beskriva hur fruktansvärt slutkörd kroppen är. Jag var själv säkert lika otålig mot utbrända personer innan. Men nu är jag mer ödmjuk. Fullt ut faktiskt. Både mot mig själv och andra. Tyvärr är jag desto mindre ödmjuk när jag märker hur folk lite vänligt försöker pusha mig framåt. Det fungerar inte så! Det kan jag lova er.

Annonser

Vardagshjältar

Fastnar återigen i hashtag yogaeverydamnday och förundras. Inte denna gången av alla fantastiska asanas och bilder utan av alla helt vanliga människor som varje dag utövar yoga för att bli starkare, bättre människor. Eller vad var och en nu har för syfte. Men det är fantastiskt. Yogamattor som trängs med köksbord, barn, hundar och hyllor. Mattor som preciiiiis får plats, men det är allt som behövs. Vi tar oss en stund för reflektion och för att fördjupa kontakten med oss själva. För mig står min matta för det. Den trängs också med soffan, stereobordet och kökspallen. Men den rullas ut. Varje dag. Den står för så mycket vackert som inte bara begränsas till just den fysiska matta som ligger under mig. Den står för livet och kärleken och allt däremellan som också är okej.

DET är för mig yoga på riktigt. Den som gör skillnad lite i taget, den som finns mitt i bland oss, den som når ut i vardagsrummen och sovrummen och köken för att det är där vi lever. Vi gör alla vårt bästa och det är nåt vackert över det.

Luften och vattnet och solen och kärleken

Ännu en sommardag. Scones på balkongen. Flädersaft från underbara Kivik i gammaldags flaska packas ner i ryggsäcken. Vatten som börjar sjunka i grader av kalla nätter. Bikinitopp som gör rännilar längs magen. S som hoppar som en groda i vattnet. Skratt, sallad och en mage som akut fick besöka bajamajan på badstranden. Hem och somna för luften och solen och vattnet tar på krafterna. Det och all kärlek. Kunde du se oss mamma? Ikväll blir det Yoga with Adriene, S hemlagade köttbullar och gott myntate på balkongen. Kanske ett avsnitt eller tre av Broadchurch.

Sommardag

Badkläder på tork på balkongen, båtar som puttrar förbi utanför lägenheten, ljumma vindar och grannar som skrattar och dricker vin runtomkring. Sommaren när den är som bäst. Dagen spenderades med S på en brygga med mat, bad, blöta pussar och en bok. Trädkronorna ovanför oss kan ha bildat det mest fantastiska mönstret jag sett; en mjuk spets i grönt mot blå bakgrund. Och en bebis kom till världen.

En magisk dag.

Surrender

Att inte stressa över att kroppen tar längre tid att läka än vad jag förväntade mig – det är enklare i vissa avseenden och svårare i andra. Förväntningar… Dem håller jag mig borta från nu så gott jag kan. Jag accepterar till viss del den extrema trötthet som kommer med en utmattningsdepression, men ibland tar egot över och jag blir frustrerad över saker jag vill göra men inte orkar. På senare månader har det varit lite enklare för jag har lixom vant mig. Vissa dagar är det en hel dagsuppgift att gå till Coop och handla middag, medan andra har jag kunnat kanske se en vän för en lunch eller gå en kort promenad. Ja, det är där ribban ligger. En lunch med en vän är en sällsynt aktivitet numera för krafterna finns inte där. Huvudvärk utan dess like, kroppen som skriker av smärta i varenda cell och tröttheten som är så total att jag ibland får nästintill panik. Men jag ser till att hålla huvudet fritt från giftiga tankar och mantrat går i mig att min kropp läker, min kropp läker, min kropp läker. Jag måste försöka tro det. 

Surrender. Så vackert ord. Så beskrivande för situationen. Ordet gör mig alldeles lugn och stillar den högljudda tystnaden i min kropp. Surrender.

Vakna och le

S gav mig ett tips: le mot dig själv direkt när du vaknar på morgonen. Det är fint. Provade imorse och det skapar en känsla av glädje i kroppen. Jag brukar göra det några gånger under mina yogapass också, stanna upp och le mot mig själv. Allt är inte så allvarligt och vissa saker behöver man skratta bort. Kanske kan ett extra leende på morgonen skapa ett uns mer ödmjukhet mot mig själv?

Dagens påminnelse

Måste komma ihåg att inte påverkas av ytligheter. Minnas syftet. Tro på min sak och stå stark i det. Vissa dagar är det enklare än andra. Tittar på hashtag yogaeverydamnday och blir överväldigad av alla akrobatiska övningar som är långt ifrån min verklighet på mattan. Påminner mig själv om att det bara är en cirkus. Det handlar om insidan. Låt inte det jag älskar bli ytterligare en prestation. 

Tar med mig mattan ner till bryggan och sträcker ut kroppen för att öppna hjärtat. En svanfamilj med mamma, pappa och sex vackra ungdomar simmar förbi mig och jag minns syftet igen.  
All is well.