Så svårt att landa ibland. Vem är jag? Vad vill jag? Utmattningsdepressionen har skakat om mig rejält och plötsligt betyder hälsan och kärleken allt. Det andra finns inte. Ibland vet jag inte om det är bra eller dåligt. Just nu känner jag bara att det enda jag vill är att leva, resten finns ingen vision för. Så skrämmande och skönt på samma gång. Jag har alltid haft starka målbilder och varit fokuserad, men nu är allt mest en enda röra. Hamnade igår på en detour igen när en vän i all välmening ville att jag skulle ha tydligare målbilder för att komma ur depressionen. Fick skyhög ångest och har gått och burit den i nästan ett dygn, googlat utbildningar som en galning.. Tills jag kom på att jag genast måste sluta med det där! Jag har kunnat promenera mer än till Coop i exakt 9 dagar, innan dess var jag konstant sängliggande i 8 månader. Så att jobba med planering är inget jag ska göra nu. Istället ska jag vara här och nu och hjälpa min kropp att läka.

Ofta känner jag att min utmattningsdepression är helt missförstådd. Drivna och prestationsinriktade människor ser på mig som lite svag och tänker nog ibland att de hade minsann kunnat ta sig ur sängen. Men det går inte! Det är så jävla svårt att beskriva hur fruktansvärt slutkörd kroppen är. Jag var själv säkert lika otålig mot utbrända personer innan. Men nu är jag mer ödmjuk. Fullt ut faktiskt. Både mot mig själv och andra. Tyvärr är jag desto mindre ödmjuk när jag märker hur folk lite vänligt försöker pusha mig framåt. Det fungerar inte så! Det kan jag lova er.

Att inte stressa över att kroppen tar längre tid att läka än vad jag förväntade mig – det är enklare i vissa avseenden och svårare i andra. Förväntningar… Dem håller jag mig borta från nu så gott jag kan. Jag accepterar till viss del den extrema trötthet som kommer med en utmattningsdepression, men ibland tar egot över och jag blir frustrerad över saker jag vill göra men inte orkar. På senare månader har det varit lite enklare för jag har lixom vant mig. Vissa dagar är det en hel dagsuppgift att gå till Coop och handla middag, medan andra har jag kunnat kanske se en vän för en lunch eller gå en kort promenad. Ja, det är där ribban ligger. En lunch med en vän är en sällsynt aktivitet numera för krafterna finns inte där. Huvudvärk utan dess like, kroppen som skriker av smärta i varenda cell och tröttheten som är så total att jag ibland får nästintill panik. Men jag ser till att hålla huvudet fritt från giftiga tankar och mantrat går i mig att min kropp läker, min kropp läker, min kropp läker. Jag måste försöka tro det. 

28 år och utbränd. Hamna i statistiken bland alla duktiga flickor som går rätt in i väggen alldeles för tidigt. Ja, eller det ska ju aldrig hända egentligen men ännu mindre när man ska leva livets glada dagar som ung. Att vara 27 år och vakna en dag och känna att det är en omöjlighet att överhuvudtaget gå upp ur sängen, jobbet finns inte på världskartan. En krasch utan dess like. Det har gått 8 månader och jag kan fortfarande spendera hela dagar i sängen utan att knappt orka vända mig om. Mina vänner har tålmodigt och stöttande väntat vid min sida. Min familj och älskade S har burit mig när jag har fallit. Min älskade mamma har varit min skyddsängel.