Gott Nytt År

Nu vill jag bara som ett sista inlägg för 2016 önska er, mina världsfinaste läsare, ett riktigt Gott Nytt År! Ni betyder så otroligt mycket i min vardag och jag skrattar åt era roliga kommentarer, häpnas av era smarta formuleringar och stöttas ENORMT av era hejarop och puffar och alla fina råd. Tack för alla era kommentarer och mail och ert stöd. Det betyder så mycket ❤ 

Och så avslutar vi det här året. Så mycket sorgligt har hänt i världen. Så mycket hat och oro. Människor som inte förstår att vi alla är en. Att vi inte är separerade från varandra. Skadar du en, skadar du alla. Och klimatet. Oj vilken ångest jag kan få över klimatet… 

Ändå måste jag säga att 2016 har varit ett av mina bästa år i livet, om inte det bästa faktiskt. Det kan låta konstigt med det visar också hur lite vi egentligen behöver för att känna harmoni. 

Gott slut på 2016 och hoppas ni alla får en riktigt härlig nyårsafton. Oavsett vad ni tar för er. Minns nu hur lite som krävs för harmoni och glädje. En stund i taget. 

Gott Nytt År! 

2016

Imorgon är sista dagen på det här året. Jag skrev ett inlägg vid förra året precis den här tiden och det känns hur tungt jag tyckte det var i texten. Sorgen över allt som skett och insikten om att jag inte alls var färdig i min resa. Inför det här årssiftet känner jag mig så mycket mer lätt till sinnes. Och jag har verkligen hunnit vara tacksam. 

Jag lånade en lista för att sammanfatta lite tankar från 2016. Listan i original hittade jag inne hos Wilda på reaktionista.se. Sen ändrade jag om lite och la till ett par frågor som jag hittade på en annan lista och tog bort någon och sådär. Ja ni förstår. Aldrig enligt mallen såklart. 

Vad mådde du bra av 2016?

Livet i stort. Närheten jag känt till mig själv. All ledig tid med Stoffe. Mina vänner. Tid med familjen. Alla stunder på yogamattan. Meditationen. Kristallernas kraft. Solen. Resorna. Esther. Böckerna. Texter. Poddar. Musik. Naturen. 


Vad har du sörjt 2016?

Att det känns som att åren när jag hade tänkt att jag skulle satsa på karriären, eventuellt bli gravid, förlova mig… dom åren har gått åt till min utmattning. Allt blir uppskjutet. Nu bryr jag mig förvisso mindre om den delen som är karriär men desto mer om familjen. Det är en sorg att känna att kroppen just nu inte orkar en graviditet. Men jag jobbar på det. Vidare. Acceptans. En dag så. En stund i taget. 

En sorg är också en relation jag och en vän avslutade i 2015. Beslutet var utan tvekan rätt men ändå gör det ont. Smärtar och skär i bröstet av saknaden. Tvivlet. Det sörjer jag fortfarande. 

Testade du något nytt?

Att välja en osäker väg genom att avsluta anställningen på mitt jobb jag hade när jag gick in i väggen. Det var nytt för mig. Att våga välja frihet före trygghet. 

Vad la du mest tid på?

Vila och sova! Laga mat, fixa hemma, kolla på serier och promenader. 

En mobilanteckning från i år


Min mobil innehåller mängder av anteckningar. Texter jag skrivit, texter andra skrivit, påminnelser, minnen, bilder jag klistrat in i sammanhang… en av dem är texten ovan som Rachel Brathen har skrivit. Hon är oftast citerad i min telefon. Helt klart. Jag hittade också en bild jag klistrat in i en anteckning tilllsammans med texten jag publicerade igår. Och jag älskar den bilden på så många sätt. 


Bästa TV-serien under året? 

Oj jag kan aldrig välja bara en. Jag har sett så många bra serier i år. Skam, The OA, The Affair, The Killing, Broadchurch, Marcella, The Crown, Follow The Money, Dicte, sista säsongen någonsin av Downton Abbey… vilket år för serier. 

Bästa bokupplevelsen under året? 

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist och Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. 

Vem vill du tacka och varför?

Universum för den dagliga guidningen. För livet och kärleken. 



Vad är du stolt över när du ser tillbaka på året?

Resan jag gjort i mig själv. Jag har klarat det helt på egen hand. Att utvecklas som person så pass mycket att jag känner mig som född på nytt. Utan filter. Utan lager av skydd. Det har gjort mig så otroligt känslosam och emotionell men mest av allt så stark. Så ärlig. Så rak mot mig själv. 

Vem saknade du?

Min mamma såklart. Hon fattas mig varje dag. Att inte kunna ta stöd av henne i allt det här har varit tufft. Samtidigt så har min pappa spelat rollen för dem båda och jag vet att mamma hade varit så stolt över honom. Och över mig. 

Vilka lärdomar tar du med dig från 2016?

Att jag duger perfekt precis som jag är när jag bara är mig själv. 

Hur har du utvecklats under året?

På alla sätt. Jag har gjort en helt enorm resa i mig själv under året och resan inåt kan jag med säkerhet säga att det är stort. Enormt stort. Jag är numera närvarande, tacksam, direkt i min kommunikation, öppen för olikheter, tydlig i vad jag vill, vågar sätta gränser, handlös i min kärlek till Stoffe, familj och vänner och jag är helt utan lager. Allt som jag ger är avskalat och sant. 

Bästa upptäckten inom skönhetsvård

Shu Uemuras hårprodukter. Jag. Är. Mållös. Mitt hår har blivit så starkt och kvaliteten har förbättrats avsevärt sedan jag började använda Shu Uemura i somras. 


Vad inspirerade dig 2016?

Kvinnor på sociala medier. Kraften i sociala medier. Kvinnor som vågar gå sin egen väg. Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg från Ångestpodden. Isabella Löwengrip. Rachel Brathen. Hannah Widell. Min vän Emma. Johanna Kajson. Kelly Lawson. Och såklart Shay Peretz. Altough he’s a man. Alla personer som har ett djup och har kontakt med sina känslor. Personer som vågar gå sin egen väg. Naturen. 

Och min vän Isabel som alltid inspirerar mig till att våga låta min spirituella och sensitiva sida blomstra. Att våga ge mig hän åt nuet. 

Bästa besluten 2016?

Att avsluta min anställning. Så läskigt och stort. Men så bra. Häftigt. Jag är stolt över mig själv varenda dag. 

Att köpa ett svindyrt årsmedlemskap på Yogayama. Det har varit värt varenda krona. Yogan har hjälpt mig mycket och lärarna på Yogayama minst lika mycket därtill. Deras råd och kloka inputs har drivit mig framåt. Inspirerat mig till att utveckla mig själv och till att inse att en utmattningsdepression är en tillgång. Den har givit mig så mycket mer än vad den har tagit ifrån mig. 

Hur tog du hand om dig själv?

På en miljon olika sätt. Det är det enda jag gör känns det som. Varenda dag för jag händerna samman, tummarna vilandes mot tredje ögat och påminner mig själv om att alltid ta hand om mig själv. Att i alla situationer välja att må bra. Det gör mig stark när det uppkommer situationer där jag annars skulle ryckts med av en virvel av extern energi. Eller gjort ett destruktivt val. Istället står jag stark i att våga säga nej till saker som inte gynnar min hälsa på minst ett sätt. 

Vad vill du göra om 2017?

Det sägs att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger. Och det tänker jag även på i livet. Därför vill jag inte tänka att jag ska göra om något. Ska jag göra något igen har saker i livet förändrats som gör att jag kommer uppleva det annorlunda den andra gången. Varken bättre eller sämre. Bara annorlunda. Så det blir inget göra om. Det blir göra nytt. 

Vad vill du fokusera på under 2017? 

Jag vill jobba med att vara närvarande. Eller fortsätta jobba med det snarare. Jag har en tendens att låta oro över saker (att jag ska bli för trött, att kroppen ska säga nej, att jag är påväg att bli sämre igen… inga småsaker alltså utan snarare saker som har med min hälsa att göra) äta upp mycket energi. Det handlar uteslutande om att jag fastnar i saker som hänt eller saker som skulle kunna hända. Alltså är jag inte i nuet när jag oroar mig över sådant. Det kommer jag jobba vidare med under 2017. 

Jag skulle också vilja fördjupa mig inom meditation. Avsätta mer tid och energi åt meditation. Och att våga gå djupare i meditationen. Jag har en tendens att bli rädd vid den första porten jag kliver igenom eftersom det ofta framkallar väldigt starka, ledsna känslor hos mig. Men jag måste ta mig förbi det för att nyttja meditationen fullt ut. Det får bli en sån grej som jag utvecklar under 2017. Tystnaden och resan inåt är så mäktig och jag har bara sett början än så länge. 

#freedom

God lives in wild, reckless abandon of structure. Shake things up. Say yes when you normally say no. Break all the rules. Follow your intuition. Travel. Talk to strangers. Laugh out loud. Dance like you don’t give a fuck. Yell at the ocean. Hug a tree. Spend all your money. Cry when you feel like it. Be naked more. Eat whatever the hell you want. Quit your job. Start a new one. Speak your mind. Fall in love. Have your heart broken. Fall in love again. 
Live your life for YOU! You were born a free spirit. Act like it. 

Rachel Brathen

I Love Her Perfect Imperfections

Inför årsskiftet förra året så önskade jag mig mer hundar i mitt liv. Det hade kommit till mig under 2015 att djur har en starkt läkande kraft för mitt sinne och vi övervägde länge att skaffa oss en egen hund. Efter mycket vridande och vändande så kom vi tillslut fram till att vi jättegärna vill ha en hund, i framtiden. För tyvärr passar det inte så bra sålänge jag inte vet hur min vardag ska se ut och Stoffe jobbar så pass mycket. Så istället kom hundar in i mitt liv från andra håll. En av dom är ju Esther. Min vitlockiga, kärlekfulla labradoodle. 

Igår hälsade jag på henne, hennes matte och deras nya familjemedlem, en brun labradoodlevalp, i Trosa. Vilken dag vi hade! Vi åt god mat hemma hos dom, var ute i skogen i två timmar, busade och gosade med hundarna och jag fick äntligen krama på Esther. Jag har inte sett henne på tre veckor så jag längtade ihjäl mig. Och hon verkade minst lika överlycklig och vek inte från min sida på hela dagen. Lilla tjejen. 

Och visst är det häftigt. Hur mycket man kan älska ett djur. Alldeles överväldigande mycket. Hon är världens gosigaste, mysigaste, lugnaste, tryggaste tjej. Esther. Men hon är också så envis, ibland nonchalant, har tusen divalater för sig… och allt det älskar jag med henne. Trots att jag ibland biter mig i tungan över hennes ignorans när vi är ute. För hon väger alltid upp det miljoner gånger när hon tittar på mig och visar att vi är superteamet. Att hon alltid kommer finnas där när jag behöver henne. 

Så igår kväll somnade jag med tårar som rann ner mot kudden. Av tacksamhet för att jag har henne i mitt liv. För kärleken som exploderar inom mig. För saknaden som sliter mitt hjärta i bitar när jag lämnar henne. 

Iaktta tankarna

Jag är så trött. Har varit det sen efter den där influensan. Vad tusan hände?? Funderar på allt jag gjort men får det ändå inte att stämma. Så fort jag ätit frukost är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Borsta tänderna och duscha framstår som dagens största uppgift. Kanske är det något i min medicin jag inte tål. Igen. Då kan det bli såhär tokigt. Måste fundera vidare på det och se vad jag ska göra…

Tänker också mycket på det här med närvaro just nu. Att koppla bort tankepladdret som bara stör. Tar plats. Vill styra. Intellektet kan förstöra för själen. Kväva den. Hindra mig från att leva i nuet och fastna i det förflutna och i framtiden. Bestämma sig för att döma stunden som bättre eller sämre än sen och då. Men det är inte sant. Så jag måste fortsätta öva mig på att iaktta mina tankar. Se att dom inte alls representerar en sanning. 

Det jobbar jag med just nu. 

Juldagen

Idag har vi ätit frukost ihop med våra pappor på hotellet där dom bodde. Grovt danskt rågbröd, hemgjord granola, kaffe med kardemumma… mmm. Efter det gick vi hem för en siesta men somnade i tre timmar. Helt slutkörda. Och vidare fortsatte epicentrum av händelserika juldagar med… film! Julfilmer. Älskar dom. Samma filmer varje år. Det är i princip min viktigaste jultradition. Med en stor chokladask på soffbordet och glögg och te i kannor. Så njutningsfullt.

Igår var verkligen en helt fantastisk julafton. Så himla mysig och superdupergott julbord (tips!!) och perfekt tempo för en utbränd tjej. Lugnt och skönt. Det serverades så himla goda laxar (äter ju inte fisk och kött annars men på julbordet får fisk gå bra, annars är man svältburen till nyår typ) och små potionsbakade tartarer och pajer och så goda rödbetor och ostar.

Julbordet var uppdukat ute i burspråket på Villa Godthem och man sitter så bra där i deras runda soffor och fåtöljer. Det dämpar ljudnivån av alla tyger vilket var löjligt uppskattat av min hjärna. Brasan var tänd och det var otroligt vackert ombonat med alla blommor och ljusslingor. Fint.

Efter julbordet gick vi alla hem hit och tomten kom (inte han från Tokaryd som brukar komma, det här måste ha varit en tomtekusin). Mest pratade vi och skrattade och planerar en resa framåt hela gänget. Spännande och roligt med gemensamma planer.

// Pappa och jag diskuterar skorna med smileys på. Jag hade på mig dom vinröda (från Acne) och en klänning från COS och såklart väskan från Bally som jag fick på morgonen. // Stoffes pappa! // Min syster, som ni nog kan gissa vem av dem det är, och hennes Victoria. Världens roligaste, ödmjukaste, mest förstående, omtänksamma par. Så fina. //

Nu ska här lagas en indisk vegogryta och sen blir det chaite. Besitos amigos!

God Jul

God jul på er alla! Hoppas ni har haft en fin start på dagen. Här hemma sov vi till halv elva och sen har jag och Stoffe givit varandra julklappar och ätit god julfrukost. Och kollat på klassikern A Christmas Carol. Mysigt. Senare idag kommer alltså min familj och Stoffes pappa hit och vi ska vidare för att fira jul på Villa Godthem. Helt nytt för oss! Det ligger ju ute på Djurgården och vi bokade in oss där redan i februari i år – borde man inte få någon typ av pokal för att man är ute i så god tid??! Det blir lixom fullt direkt så vi snodde åt oss några av dom sista platserna där i februari.

Väl där ute kommer vi möta upp Emma och Calle och hela Emmas familj. En salig blandning alltså av familjer och vänner i år.

Måste också visa vilken fin julklapp jag fick av Stoffe! En väska från Bally i perfekt storlek. Åh så fin! Han är verkligen duktig på att se vad jag skulle gilla, många pluspoäng för det 🙂 Älskar den!

Önskar er alla en riktigt God Jul och hoppas ni får en mysig dag. Jag kommer vila i pauser emellanåt och kom ihåg – känn er aldrig dumma för att ni behöver smita iväg och vila huvudet. Vi är fler härute som gör detsamma såna här dagar. Njut av stunden med era nära och vila i tystnaden emellanåt. Stor kram på er ❤️

Oooops nu kom alla hit och jag och Stoffe sitter i pyjamas fortfarande. Så typiskt oss…

Dan före dopparedan

Dagen för julafton. Lilla julafton. Vi brukar spendera den här kvällen hos Stoffes mamma med uppesittarkväll och massor av te och godis. Och det brukar vara den finaste av alla juldagarna enligt mig. Lugnet före stormen lixom. 

Men i år ska vi fira jul hemma i Stockholm så då blir det ju inte alls enligt tradition. Istället ligger jag och vilar en del för att orka morgondagen och emellanåt rör jag lite i en julgröt. För vi är inte världens mest fixiga när det kommer till sånt här. Jul och sånt. Vi håller det enkelt och lägger hellre tid på en mysig film och en promenad än att jäkta i köket. Försöker undvika att prestera julen och allt det där. Det är ju så enkelt att det blir så. 

Hursomhelst så saknar jag såklart Stoffes mamma och hennes man. Men ska fokusera på att göra en mysig kväll i lugnets tecken. Och imorgon kommer Stoffes pappa och min pappa upp, och min syster och hennes flickvän kommer hit. Och vi ska göra en, för oss, annorlunda jul. Mysigt ska det bli!

Igår kokade jag ihop några gräddkolor. Satte fokus på att göra det helt mindful och utan den där prestationsmotorn som så lätt kickar in hos mig. Och det gick bra. För bra kanske. Kulproverna var så goda att jag gjorde säkert tjugo stycken kulor och sen var smeten så hård att gräddkolorna blev mer typ Werthers Orginal. Jaja. Mindful var ju målet och det klarade jag ju. Så pass bra att jag helt glömde tiden. 

Överansträngd 

Jahopp. Ligger i sängen igen. Snuddar vid överansträngningen. Brytet. Kraschen. Magen kollapsar och jag tappar aptiten helt. Mår illa. Kräks. Hjärntröttheten hoppar fram vid minsta ansträngning. Kroppen värker. Jag vilar och sover men orkar aldrig riktigt vakna. Så trött. Slut på så många plan.

Ja och varför? Jag vet inte exakt. Många saker antagligen. Min två-årsdag som utmattad var i måndags. Den gör ont. Min mammas födelsedag i söndags. Den gör ont. Julen ligger framför mig. Den gör helt galet ont av alla dåliga minnen från min utmattning. Jag var rejält sjuk i influensan och den reparationen tar tid. Längre tid än jag vill tro.

Många faktorer. Orsaker. Störningar. En och en ingen större fara. Tillsammans rinner glaset över och energin tar slut. Så nu vilar jag. Läser Eckhart Tolle i små portioner. Fyren mellan haven däremellan.

Och håller tummarna för att det ändå blir en helt okej jul.

Min utmattningsresa

Min resa ur den mörkaste av dalar har aldrig varit rak. Den har varit snårig och ärligt talat känns det som att jag till och med har trampat upp vägen helt själv. Men mina egna nakna fötter. Där ingen visade den riktiga vägen. Folk stod och pekade och tyckte och hejade och klappade händer och ropade. Men ingen visade mig den riktiga vägen. Därför fick jag skapa den helt själv.

Kanske finns det heller ingen väg för alla ur utmattning. Vi har alla hamnat här av olika anledningar och sjukdomen startar ju egentligen så långt innan kraschen så för att komma tillbaka (eller egentligen aldrig tillbaka eller hur?) , bli frisk, så handlar det om att börja nysta upp. Vända ut och in på sig själv och sitt beteende och sina tankar för att kunna ta bort allt det som är sjukt, infekterat, mörkt, och sen fram med det friska. Nya. Och den vägen var aldrig enkel för mig. Den har gjort ont nästan precis hela tiden.

Det har gått ganska exakt två år nu sedan jag gick in i väggen. Och egentligen är det inte förrän den här hösten som jag egentligen börjat må bra. Inte helt bra men ändå bra. Jag trodde att jag mådde bra så många gånger tidigare. Men pusselbitar saknades och dessa dök upp som ständiga påminnelser om att min resa inte var klar än. Jag var inte färdig. Fortfarande har jag såklart tendenser som inte är friska, jag har en inre motor som jag kopplar på ibland på ett osunt sätt, och detta jobbar jag med varje dag. Och kommer nog alltid att göra. Den där motorn kommer kunna ta över mig om jag inte bestämmer mig för att hålla den under kontroll.

Resorna som måttstock

Kanske har den tydligaste måttstocken, på hur jag egentligen tagit mig framåt, för mig varit två saker; våra resor och våra träffar med Stoffes familj. Resorna har vi ju haft regelbundet inbokade (förutom alla avbokade resor då mina första nio månader för då var jag bara helt sängliggandes) från oktober 2015, tio månader efter min krasch, och fram till dagens datum. Vi har rest ungefär var tredje månad under hela den här tiden och det har varit bra för mig. Alltid när jag trott att allt stått stilla, för så känns det ofta när jag bara går här hemma och allt verkar vara precis detsamma hela tiden, så har resorna visat sig gå bättre och bättre för mig. Likaså med våra resor ner till Blekinge för att träffa Stoffes familj. Det är alltid en utmaning med mycket människor och stoj och såklart så mycket skoj. Men jag har sett hur jag själv har utvecklats från gång till gång. Vi ses ungefär hos dem vartannat kvartal och hos oss vartannat kvartal. Så fyra gånger per år ungefär. Och sen då våra resor på det. En hel del aktiviteter när man slår ihop allt och på det då att vara utmattad… Massa kärlek och massa tårar ❤

Varje kvartal har jag ändå blivit starkare. Och kanske är kvartal också lagom att mäta i? För veckor är egentligen alldeles för korta intervaller för en utmattad person, man måste se i betydligt längre perspektiv. Dagar är ju som en liten nysning när man pratar läkning av utmattning. Veckor detsamma. En månad är ungefär läkningstid för två dagars överansträngning i den akuta fasen. Kan ni tänka er? Så kvartalen har jag hållit fast vid som mitt räknesätt.

Processed with VSCO with hb2 preset

December 2014 till September 2015 (mina första nio månader som utmattad)

Det här var min akuta fas. Eller alltså, det visste jag nog inte riktigt då för jag vägrade nog acceptera att jag ens var just utmattad. Jag trodde det ar något helt annat fel på mig. Ingen kan väl bli SÅ dålig av utmattning?? Det stämde aldrig i mitt huvud.

Min krasch var fyra dagar innan julafton. Jag skulle gå på ledighet och ni kan läsa här om hur det hela gick till med besök på SÖS akut och känseltapp och mist talförmåga. Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna uppskatta julen igen, den är bara så mycket ångest eftersom jag påminns om min krasch. När jag skriver detta är det några dagar kvar till julafton och min kropp skakar av ångest. För att det är så fruktansvärt jobbigt. Att minnas. Det gör så ont. Jag sov i princip dynget runt de här månaderna. I juni minns jag att jag mailade min läkare efter att jag hade varit hos pappa och Anette i några dagar och bara sovit. 22 timmar per dygn. I juni. Ett halvår efter kraschen. Men så var det. Min kropp var helt slutkörd.

Mitt starkaste minne från den här tiden är att jag lixom inte kom upp ur sängen. Jag var trött och otroligt nedstämd. Så Stoffe hade ett knep… Han kom in i sovrummet varje morgon och sålde biljetter till en konsert han skulle hålla om fem minuter i duschen för mig. Så jag fick snällt ”köpa” biljetterna av honom och kravla mig till badrummet där han stod redo helt naken i duschen. Och så sjöng han. Och dansade. Oftast till Tomas Ledin (han tycker själv att han är bäst på dom låtarna…) men ibland till något som jag fick välja. Mitt i all misär fick det mig att dra på smilbanden lite att se min fina kille dansa och sjunga naken i duschen varje morgon. Han är bäst ❤

Processed with VSCO with hb1 preset

Jag låg i sängen. I nio månader. Med en depression som min läkare klassade som svår, och jag tog motvilligt emot antidepressiv medicin. För annars hade jag tvingats åka in till psyket. Det var kanske ett hot från läkaren men idag är jag så tacksam för att han stod på sig. Jag trodde på riktigt att jag skulle ta livet av mig själv i perioder, att jag skulle hamna i en psykos eftersom min ångest var så troligt stark att jag helt tappade kontrollen över den. Många gånger.

Jag gick på antidepp och lugnande medicin för att överleva dag efter dag. Efter hand kunde vi ta bort den lugnande medicinen och jag fick chans att börja jobba med acceptansen. Då började resan på riktigt. När nio månader hade gått kände jag hur jag sakta började ta mig ur dimman, en specifik händelse fick mig att skratta för första gången på flera månader och det var startskotet för en vändning. Så för att trycka på vändningen ytterligare kom jag och läkaren fram till att en resa nog skulle vara bra. För att komma iväg och få sol och bryta mönstret. Nu jäklar skulle jag upp ur sängen.

Grekland, Oktober 2015 (10 månader som utmattad)

Inför den första resan till Grekland oroade jag mig som tusan för hur jag ens skulle ta mig till Arlanda?? Jag hade knappt varit utanför dörren på nio månader och så skulle vi tilll Grekland! Den stressen var rejält stor kan jag tala om. Men redan här fick jag börja jobba med det mentala; en sak i taget. En sak i taget. En sak i taget. Ständigt repeterande.

Jag och läkaren pratade mycket om hur viktigt det är att ta en sak i taget och göra den saken så enkel som möjligt. Så taxi till Arlanda blev standard för oss efter detta. Aldrig mer krångel med extpesståg eller buss. Köpa frukost direkt på Arlanda, hitta en lugn vrå och invänta boarding. Gråta av överansträngning redan innan boarding… så var det. På den här resan spenderade jag mycket tid ensam med min yogamatta på hotellet. Jag rullade ut mattan bredvid poolen och satt där och andades. Timme efter timme. Jag hade sån ångest. Och sen åt jag ofta ensam mina middagar på hotellet, ett litet familjehotell så jag satt lixom på terassen på den här villan ensam måååånga timmar, och yoghurt med massa frukt och honung. Och läste. Massor. Det var typ min resa. Stoffe och hans pappa var ute och upptäckte Parga varje dag. Men jag var såååå nöjd och glad bara att få värme och sol och att kunna bada lite och se något annat än taket i vårt sovrum.


Under den här resan kom min största personliga polett att trilla ner: jag är introvert. Jag läste boken Introvert – Den tysta revolutionen av Linus Jonkman. Och den förändrade hela mig. Eller mitt sätt att se på mig själv i alla fall. Och att acceptera mig själv. Jag minns att jag låg på rummet där i Parga på vårt hotell, en stor villa, dubbeldörrarna var öppna ut mot poolen som låg upplyst precis utanför min dörr. Och jag läste och la ifrån mig boken och tänkte och smälte och läste och tänkte och smälte. Och oj vad jag grät. Jag visste ju inte att jag var okej! Men nu förstod jag att jag inte är konstig eller osocial eller något dåligt alls; jag bara behöver få vara ifred för att ladda mina batterier. Och jag uppskattar inte höga ljud och mingel och fester och massa nya människor. För jag behöver inte det. Min värld finns inom mig. Den upptäckten är den största personliga upptäckten jag har gjort i hela mitt liv. Mitt liv som jag levt i ett samhälle som premierar extrovert beteende… Jag har så mycket att tacka den här boken för.

Detta var den första vändningen för mig. Både resan och boken gav mig ny energi att orka fortsätta kämpa. 

Återhämtningen efter den resan var runt två månader. Jag var helt däckad i några veckor och repade mig allt eftersom.

Julen 2015 (12 månader som utmattad)

Sedan firade vi jul nere i Blekinge hos Stoffes familj, som är en helt otroligt stor familj, och det var så mycket folk och vi flängde en del minns jag. Och här var jag så stolt när jag orkade vara med på julafton ute hos hans farmor och farfar. Utan att somna. Jag vilade emellanåt på en säng men jag orkade ändå. När vi kom hem efter tre dagar där nere så återhämtade jag mig. I sex veckor. Jag grät, hade värk och var totalt slut. Men det visste jag ju att det skulle bli så. Vid detta laget var jag ju ettårig som utmattad och visste att återhämtningen är både lång och otroligt tuff efter varje prövning.

Puerto de Mogan Februari 2016 (14 månader som utmattad)

Efter återhämtningen efter julen började jag bli piggare. I princip hela februari mådde jag SÅ bra. Jag var glad, stark och kände mig optimistisk för framtiden. Och tur var väl det för den optimismen skulle snart krossas. I februari åkte vi till Puerto de Mogan i en vecka, jag och Stoffe. Vi hade en så härlig resa med sol, bad, många promenader (jag var stark!) och jag till och med minns att jag sprang en tur längs kusten en dag. Fortfarande var dock orken så pass låg att jag orkade med antingen stranden eller middag ute. Aldrig båda.

Processed with VSCOcam with a6 preset

Men sedan hände något. Vi kom hem och jag förberedde mig på ett antal tuffa veckor som återhämtning. Men jag klarade aldrig att reparera mig riktigt efter resan. Istället för att bli bättre och bättre så blev jag sämre och sämre. Jag minns att jag tillslut hade sådan hjärntrötthet att jag inte ens kunde stå upp utanför mitt mörka sovrum utan att tårarna rann av smärtan i mitt huvud. Jag skrev ett inlägg här om när jag skulle prova gå på ett yogapass och huvudet värkte så jag ärligt talat trodde att jag skulle kollapsa. Efter det gick jag till läkaren. Och det visade sig att jag inte tålde min dåvarande medicin (en antidepressiv SSRI). Något som är extremt ovanligt så oroa er inte. Vi fick reda på att min kropp bryter ner medicin med cirka en fjärdedels takt mot vad en normal person gör. Så jag var helt enkelt förgiftad. Inte första gången dock, detta hade hänt tidigare också men med helt andra symptom. Därav förvirringen varje gång.

Jag bytte medicin och började på ny kula. I tio dagar. Jag kräktes kaskader varje dag och tålde alltså inte den medicinen heller. Så ytterligare ett byte och sen började jag på nu kula. Igen. Under sommaren 2016 jobbade jag mycket med balans. Ständiga dialoger med mig själv om vad som är rimligt och att försöka identifiera när jag hamnar i lägen där autopiloten och motorn tar över.

Kroatien juni och juli 2016 (18 månader som utmattad)

Sedan åkte vi två veckor till Kroatien. Dessa två veckorna är bland de bästa jag har haft i mitt liv och jag mådde så otroligt bra. Framförallt mentalt bra för jag började känna mig på rikigt genuint lycklig igen, men min kropp började kännas starkare och starkare och jag hade bra kontroll på hur mycket jag orkade. Så den här resan blev så perfekt på alla sätt. En riktigt stor, fet belöning efter våra 18 månader av slit med min utmattning. 

När vi kom hem hade jag en dipp på runt en eller ett par veckor, men inte mer. Här började jag så smått ana att jag verkligen är påväg att bli bättre. Kortare återhämtningstid är alltid den bästa barometern för hur bra kroppen mår.

Sommaren löpte vidare med biltur ner till Blekinge till Stoffes familj och jag fortsatte att må otroligt bra. Min kropp orkade mer och mer och jag kände av gränser på ett nytt sätt. Det har jag ju ärligt talat aldrig i hela mitt liv gjort. Men nu fanns de där.

Och jag tror faktiskt att just kroatienresan och hela vår semester den där månaden i somras för mig var den allra största vändpunkten under min resa. Den var ett kvitto på att allt jobb jag gjort lönat sig för att jag kände hur bra jag mådde den här tiden. För mig var detta så obeskrivligt stort.

Meloneras Oktober 2016 (22 månader som utmattad)

Sommaren vandrade mot höst och vi reste ju till Sheraton Salobre i bergen ovanför Meloneras för en vecka med sol, bad, yoga och god mat. Den här gången var jag inte alls orolig och jag visste hur mycket eller lite jag skulle orka. Visst fick jag en liten dipp en dag men efter en resa på nästan två år så är jag så otroligt van. Sånt kommer. Det är inte röd flagg för det.

Hursomhelst orkade jag ju mycket på den här resan. Vi kunde sola och bada på dagarna, yoga på eftermiddagarna och ändå orkade jag de flesta kvällarna gå ut på restaurang. Tänk er! Lyckan! Och när vi kom hem hade jag bara några dagars dipp och sen var jag fit for fight igen.

Processed with VSCO with hb2 preset

Den mentala biten

När jag kom till läkaren den där dagen i mellandagarna 2014. Då var jag så mentalt nedbruten att jag inte trodde jag var värd ens en pantburk. Jag hade otroligt dålig självkänsla ihop med ett gott självförtroende inom det mesta – en kombination som slet mig i stycken. Jag levde för att bevisa att jag kan. Och jag jämförde mig ständigt med mina vänner och prick allt och alla runtomkring. ”Jag var inte så bra som den” ”Jag hade inte vad den hade” ”Jag skulle aldrig kunna det för att….”. Och sedan den dagen har min läkare peppat mig till tusen varje gång. För han visste att därunder fanns en riktigt härlig tjej. Om bara självkänslan skulle komma på plats. Och det har den gjort. Efter mina första nio månader i sängen insåg jag att jag ju faktiskt är värd en hel del. Jag är rätt av ganska bra…. faktiskt.

Så nu jämför jag mig aldrig. Jag klankar aldrig ner på mig själv. Jag låter inte mina negativa orosmoln kring mig själv (för dom finns ju såklart där) ta över mitt huvud. För jag duger helt perfekt som jag är. Inga yttre omständighet om vad jag har eller vad jag jobbar med påverkar det. Jag är jag. Och jag duger helt perfekt oavsett allt annat.

Om jag har känt mig låg? Definitivt. Om jag har känt mig ledsen? Varje dag. Om jag har låtit det bryta ner mig? Aldrig. Jag har försökt att varje dag se det hela med glimten i ögat. Inte ta mig själv på så jäkla stort allvar. Kriser händer. Överallt. Det händer alla. Det här är min kris just nu. Den är inte mer eller mindre jobbig än någon annans. Så jag bestämde mig ganska tidigt för att inte låta den mentala delen ta kål på mig. Det är annars ganska lätt hänt när man spenderar månader ensam i sängen… Men för mig gick det bra. Mycket tack vare yogan. Jag yogade ju med Adriene på Youtube hela första perioden (Yoga when you are sick) och jag kände att hon och jag bondade ganska bra. Så hennes ord hjälpte mig verkligen. Sometimes you just need to take care… Right?

Processed with VSCO with a6 preset

Mina stöttepelare

Tidigare har jag nämnt att jag inte längre tar råd från allt och alla. Att jag har en tydlig gräns. Vid några tillfällen märkte jag hur jag kände mig värdelös och otillräcklig för att jag inte klarade av att ”prestera” efter allas råd. För ja, råd kan till och med vara en prestation för en riktig prestationsknarkare. Så då bestämde jag mig för att välja vilka jag skulle ta råd av. Och det är Stoffe, min pappa, min läkare och min vän Johanna som ingår i den lilla klanen. Min råd-klan. Dom vet nog knappt om det själva faktiskt. Att jag bara lyssnar på dom. Men så är det.

I övrigt så bollar jag såklart massor av tankar och sånt med andra personer också. Ibland snappar jag upp något intressant men jag är noga med att sätta upp min mentala grind när andra kommer med pekpinnar och goda råd.

Men sen har jag mina övriga stöttepelare. Dom som jag förvisso kanske inte använder som mina rådgivare men som lixom finns där och har funnits där längs hela vägen. Med tålamod och kärlek när jag som mest behövde det. Mina svärföräldrar har respekterat mig och accepterat mig precis som jag är. Hela vägen. Med allt det där mörka som jag burit på. För dom har jag alltid bara varit Therese. Deras stöd har varit ovärderligt och dom har ringt och peppat och tröstat och kommit med så mycket ömhet. Om jag innan tänkte på dom som min extrafamilj så gör jag inte det längre. Dom ÄR min familj nu. Precis lika mycket som min övriga familj.

Och min syster Beatrice och hennes Victoria och mina friends in crime Emma och Isabel och mina mostrar. Dom har hängt med hela vägen. Allihop. Och inte en enda gång har jag behövt be om ursäkt för att jag är på ett visst sätt eller om jag dragit mig undan så har de inte ens höjt på ögonbrynen. Jag har alltid varit mer än okej för dom och för mig har deras närvaro betytt så mycket.

Så all kärlek till er. Mitt eget rådgivargäng som känner mig utan och innan. Mina vänner. Mina svärföräldrar. Min världsfinaste syster och hennes underbara Victoria. Mina mostrar. Tack ❤

Nu och framåt

Och nu är vi här. Snart två månader sedan vår senaste resa, två år efter min krasch, och jag tycker att jag mår helt okej. Jag har överansträngt mig lite de senaste två veckorna men det handlar också om att jag börjar bli uttråkad och rastlös (bra tecken!). Fortsatt sover jag runt 9-10 timmar per natt och en siesta på cirka två timmar varje eftermiddag. Utan det klarar jag mig knappt en hel dag faktiskt. Jag jobbar varje minut med mentala bitar med mig själv för att sända all min medvetenhet och kärlek till min kropp. Som jag idag älskar helt förbehållslöst. Så stor kärlek jag känner till mig själv. Det kan vara den största vinsten i allt det här.

Framåt hoppas jag såklart att den positiva kurva jag haft sedan i somras håller i sig. Att jag fortsätter vara snäll mot mig själv är ett måste för att det ska fungera. Så är det bara. Min resa har ju egentligen bara börjat. Nu kommer snart den tuffa prövningen i att klara att hålla balans när det kommer in jobb och krav i bilden. Och hela resten av livet. Att balansera mig själv samtidigt som jag ska bolla en familj och jobb och ett hem och mina intressen. Det blir en prövning. För jag ser mig inte som frisk. Jag kommer nog aldrig se mig som fri från utmattningen utan istället ha den med mig som en påminnelse om hur viktig jag är. Hur värdefull jag är. Och att den enda som kommer att ta hand om bara mig är jag själv. Det är mitt ansvar.