Fredag!

Känner mig bättre och bättre när magen sakta slutar ömma och istället tar emot mat. Mår fortfarande lite illa men det mesta fungerar ändå att äta tycker jag. Dock har jag blivit helt extremt trött. Kroppen värker och jag känner mig helt klubbad. Kanske pga hela den här veckans magsjuka och dessutom har jag känt mig frustrerad och ledsen… Så det går väl an antar jag. Tar ett steg tillbaka och gör lugnare saker samt planerar in vila. 

Esther är här. Hon hade fått något eksem av allt badande så hennes matte hade igår lämnat in henne på närmaste hundklippning för den vanliga vid St Eriksplan var full fram till juli (hur galet? Funderar på att skola om mig…)… Resultatet? Hon ser ut som en italiensk greyhound. Helt slät/naken och verkligen inte alls som Esther the labradoodle. Dessutom är det så dåligt klippt så hennes öron är mer sexkantiga än runda *emoji som skrattar hysteriskt* *förlåt snuttis*. 
Man ska inte skratta åt djur men det är verkligen helt hysteriskt roligt. Hon brukar vara supersöt med stora vita lockar och jättetjock päls. Tänkte ta en bild men det känns nästan för elakt. Hon löper dessutom och om någon hade tagit en bild på mig när jag har min period, tjock och svullen och dan, när jag dessutom blivit våldssnaggad… Då hade jag lackat ur. Så bild blir det inte. Nope. Bjussar istället på en från ett par veckor sen. 

Nu ska här lagas fyllda aubergines med ris och mungbönor till. Sen ska jag be Stoffe köpa med sig lite choklad så vi kan fira in den här helgen. Hoppas ni alla får en fin fredagskväll! 
Annonser

Tröttheten kommer alltid efteråt

Nu efter den här långa sjukdomstiden har jag lärt mig vissa mönster i min sjukdom. Som det här med trötthet. När vi är iväg på något fungerar det (oftast!) ganska okej där och då; men sen… PANG! Kommer tröttheten. Efter ett par dagar. 

Efter helgens äventyr väntar nu alltså en vecka av rehab för mig själv. Försöka ta igen en kropp som värker och ett huvud som är helt utmattat av alla intryck; det får inte plats mer. Så att vara ute passar huvudet eftersom naturens takt är lagom för mig just nu. Bara det att kroppen helst vill ligga ner och vila. Så det blir lite dragkamp där och jag försöker balansera dagarna så gott det går för att det inte ska slå över åt något håll. 
Men så är det ju. Livet som utbränd. En ständig kamp mellan viljan att komma framåt och förmågan att vara här och nu i stundens förutsättningar. Det är hela svårigheten. Och hela lärdomen också kanske.