Sista veckan var jag fått två frågor i kommentarsfältet som jag gärna skulle vilja svara på i ett inlägg eftersom båda frågorna är så intressanta, och jag tror att vi är många som behöver påminnas om att det inte finns en rätt väg till tillfrisknande i utmattning. Hela resan är så individuell och jagandet efter svaren gör en halvt utmattad på vägen i utmattningen. Ironiskt? Ja. Rimligt? Ja. Hur gärna vill man inte ha svaren? Jag svarar nedan efter mina förutsättningar och erfarenheter, men kom ihåg att dom riktiga svaren finns bara hos oss själva. Men ett litet erfarenhetsutbyte är aldrig fel, det gör oss alla mer rustade i vår resa. 

FRÅGA: Jag funderar på det här med vila. Vilan är något vi behöver dagligen. Men är inne i en sväng då jag är less på vilan. Känner att jag behöver lägga mig men ligger liksom inte ”bekvämt” utan det kan dra i gång lite stress. I början var vila att tvärsomna i sängen för mig. Idag kan vilan variera. Sitta å läsa i fåtöljen, spikmatta, stirra i taket eller bädda ner mig i sängen osv. Det jag funderade över är, hur ser din vila ut eller om det är någon annan som vill delge sitt sätt att vila? Min vila som behövs har oftare och oftare blivit en stressfaktor mer som ett måste fast att jag vet att jag behöver.

Vila. Ett så härligt ord som blivit något stundtals ångestladdat och beroendeframkallande. Hela utmattningen har på något sätt handlat om just vila känns det som. Stundtals har jag nästan varit besatt av kvalitativ vila eftersom jag annars inte fungerat överhuvudtaget. Mina första nio månader som utmattad bestod av enbart vila och sömn. Jag orkade absolut ingenting förutom det. Är man i den situationen så funderar man ju naturligtvis inte heller så mycket över om man behöver vila eller ej, den bara är där. Man somnar ätandes vid matbordet, på toaletten och i soffan till varenda film. Efter den ”akuta” (jag kallar i alla fall mina första nio månader av totalt sängläge för den akuta fasen) fasen så kom en tid då jag var mer på benen, starkare för varje dag, men jag behövde kopiösa mängder vila. Jag sov djupt 12 timmar per natt och vilade/sov ytterligare kanske 6-8 timmar per dag i sängen. Jag var så trött. Den dagliga tiden för vila minskades sedan efter hand och fram till ungefär årsskiftet i år (2 år som sjukskriven för utmattning) vilade jag 2-3 timmar per eftermiddag. Och då menar jag sov-vila. 

Efter årsskiftet har vilan skiftat om för min del. Jag har ibland behovet av att sova en timme på eftermiddagen. Ibland kanske jag istället kollar en serie eller läser en bok. Jag behöver alltså fortfarande stillheten men inte direkt sömn-vilan på samma sätt. Nu kommer säkert någon säga att det beror på att jag blir mer rastlös eftersom jag också gör mer saker på dagarna nuförtiden, och ja kanske är det sant. Däremot tänker jag att det är ganska normalt att inte behöva sova på eftermiddagen utan har man ett ”normalt” liv orkar man ju utan den sömnen. Så jag tillåter mig att skippa den. Men jag planerar alltid in några timmar efter lunch (ibland på förmiddagen istället) för oplanerad tid. Då har jag möjligheten att vila men kan också kolla serier, yoga, läsa eller rent av gå en promenad om energin finns. 

Så, jag tror att kroppen vet om den behöver sömnen eller bara lite aktivitetsfri tid. Ibland känner jag att jag är så uppe i varv att jag inte kan somna, och jag blir då stressad av att jag inte kan koppla av, men övar mig på att tänka ”fasen vad bra, det finns ju energi här inne”. Jag försöker helt enkelt vända på det mentalt. Den riktiga vilan kommer alltid förr eller senare, oftast när jag skalat ner på alla måsten och aktiviteter och tillåter kroppen att leda mig fullt ut. Men min vila är alltså helt annorlunda idag mot tidigare, ett naturligt steg i resan mot att faktiskt bli friskare.

FRÅGA: Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom och svår depression sedan 7 månader. Jag tycker det är så fruktansvärt svårt att veta hur jag ska läka. Jag vilar mest och sover , lite mediyoga ibland om jag orkar. Motion säger alla ska vara så himla bra… men när hela kroppen fortfarande skriker efter vila och blir ansträngd efter minsta lilla ska man ändå tvinga sig ut på en 10-minuters sakta promenad? Jag är så förvirrad och vet inte om det hjälper hjärnan att läka om man pressar sig ut i naturen en liten stund…trots att man blir ännu tröttare efteråt och rasar ihop. Det kanske helt enkelt är för tidigt med promenader. Jag förstår att det är olika för alla såklart och man måste hitta sitt eget sätt och sin egen balans och vad man klarar av osv. Men det är så svårt och jag blir så uppgiven. 

Denna ständiga press på vad man ska göra och inte göra, den höll på att ta kol på mig i början. Jag lyssnade, precis som många andra, på många olika råd och rön kring hur man blir frisk från utmattning. Så hur blir man frisk? Genom att lära sig lyssna på sin egen kropp. Ja, så tråkigt och jobbigt svar. 

För min egen del så pushade min läkare på mig också och menade att tio minuters promenad är bra. Det läker. Ja, om en orkar ta på sig skorna då. Jag orkade verkligen inte det. Jag blev, precis som du, totalt utslagen av att ens gå till kylskåpet och kolla efter mat. Hur ska man då orka gå utanför dörren? 

Jag tror verkligen på att inte pusha för hårt i början. Det som ledde oss in i utmattning var att vi är så grymma på att pusha våra kroppar lååååångt utanför dess gränser. Vi känner inte av spärrar och har ingen koll på våra egna signalsystem. Därav tror jag det är bättre att, om kroppen inte orkar gå ut, låta den slippa. I alla fall i den första fasen. Här hemma har vi t.ex. en balkong med en soffa på så jag bäddade ner mig där ibland när det var sol ute, men täcke och allt, för att få lite solljus. Det var det närmaste jag kom promenad för mig egen del just då. När man orkar mer så kan man lägga på korta, korta promenader efter hand. Men ingen stress.

Receptet för att läka; lyssna på vad just din kropp behöver. Meditera och vila och försök känna i varje cell av din kropp vad den frågar efter. Och ge den det. Det är mitt absolut bästa råd. Vila och sömn läker, speciellt i början. Sen kanske natur, yoga, bra mat, musik, ett nytt jobb eller det gamla jobbet, familj och vänner, te, skratt, morgonpromenader… ja, vad som helst som din kropp frågar efter. 

All kärlek till dig – fråga mer än gärna om du undrar fler saker ❤ Vi är många som har varit precis där du är just nu! 

Ibland hamnar jag utanför min egen balans. Utanför mitt fokus. Kanske har jag jämfört mig för mycket med någon annan, lyssnat på någons annans åsikt som inte stämmer överens med mina egna värderingar, tillåtit mig att tänka att jag inte duger för att jag inte är på ett visst sätt. Inte lika utåtriktad eller energisk eller karriärsdriven eller intressant. Kanske har jag låtit mitt sinne vandra iväg så långt att livet inte duger perfekt som det är just nu. Men mest av allt tror jag att jag har mist förmågan att stå upp för mig själv, att säga ifrån och hålla fast vid mina åsikter och tankar och beteenden. Då hamnar jag här ute. Så jag måste börja jobba inåt igen. 

Några dagar i Piemonte alltså. Viner, vinrankor och gröna kullar så långt ögat kan nå. Calle fyllde 30 så resan var en överraskning för honom. Emma hade fixat så fint och såklart, med dom skådespelarskillsen, även kunnat hålla det hela totalt hemligt för Calle. Det blev en rätt rolig scen på Arlanda kan jag tala om. 

Vi har bott på en vingård som heter Villa La Madonna; litet och familjärt i ett helt fantastiskt landskap. Dagarna har väl mest bestått av sol och bad och såklart det viktigaste – mat. Kan man tänka på något annat i Italien? Pasta och olivolja och tomater och gott bröd… vad mer behövs i livet? 

Vi flög till Milano och hyrde en bil för att ta oss till gården. Det tog cirka två timmar att köra från flygplatsen vilket kändes rätt smidigt. Resten av gänget använde bilen för utflykt en dag också, då till Barolo och Alba. Jag behövde egentid och stannade kvar på hotellet den dagen. Ja ni vet ju hur det är, inte alltid de roligaste valen man gör men man måste ju som utmattad alltid tänka på den begränsade energiresurs man utgår ifrån. För mig innebär det att om jag ska orka äta femrätters till middag varje kväll så är det endast avkoppling på dagen som gäller. Inte så mycket att fundera över. 

En av dagarna hade Emma och Calle köpt en privatlektion i yoga till mig – lyckan! Jag fick använda klassen hur jag ville och valde yin med fokus på höfter. Det känns som om all känslomässig stress sätter sig i mitt rotchakra så det fick sig en rejäl omgång i form av höftöppnare. Underbart att få välja helt själv och ett program anpassat efter mig. Hur härligt är det att yoga är samma i hela världen så man alltid känner sig som hemma så fort man kliver in i en studio? Älskar. 

På vägen tillbaka till Milano igår så körde vi bort till Barbaresco. Gullig by och jag blev såklart tagen av den vackra arkitekturen. Värt ett besök om ni är i krokarna. Speciellt om ni gillar utsikt över vinodlingar tills man inte förstår om det är på riktigt eller i en film. Så mycket vinrankor och kullar. Och mat. Här finns god mat. Om man kollar öppettider dårå. Det gjorde inte vi. 

Så, till den stora frågan: går det att åka på semester med andra på det här sättet? Det gick så bra! Mitt bästa tips om ni ska resa med andra är att inte tveka på att köra ert eget race med vila och lagom aktivitet för just er situation. I alla fall våra fina vänner förstår precis när jag säger att jag inte orkar vissa saker, jag måste gå och lägga mig senast klockan 23 för efter det är jag ett vrak, jag är noga med att äta mycket för att fylla på energi vid rätt klockslag, jag kan inte köra runt halva Italien för att kolla på sevärdheter eller testa olika restauranger och jag kan definitivt inte dricka lika mycket vin som alla andra för då skulle min kropp behöva lägga 50 % av energin på att rena systemet och inte på att bygga sig starkare. Det är helt enkelt en resa med modifikation utifrån min egen situation som den ser ut just nu. 

Vi har haft helt fantastiska dagar med så mycket god mat, vin, sol, bad, skratt, picknick, planer, diskussioner, böcker i solstolar, litervis med vatten, hundraelva caprese och så mycket kärlek. Våra fina, fina vänner. Såna här helger minns man livet ut. I höst sker lite förändringar så jag njuter av att ha haft den här upplevelsen tillsammans alla fyra ❤️ Dom är bäst, dom där två alltså. Så jäkla fina. 

Inte så tätt med inlägg den här veckan. Jag har haft fullt upp med arbetsträning (är uppe i fyra dagar nu, tre timmar per dag), besök hos läkare och psykolog. Och så nu är vi i Piemonte med Emma och Calle. Jag ska såklart ladda upp lite bilder men jag har helt enkelt prioriterat vila alla stunder jag fått till och därav ligger alla bilderna kvar på kameran än så länge. Två ynka mobilbilder har jag i telefonen så de bjussar jag på. Den ena är Stoffe i poolen och den andra tog jag på terassen till vårt rum när jag yogade en kväll. Bra vackra, gröna vinodlingar precis överallt. 

Ville i alla fall önska er en trevlig helg och hoppas att ni tar hand om er ordentligt ❤️  

Idag har vi varit inne i stan för att kolla lite lägenheter. Vi funderar på att flytta. Ganska orimligt med tanke på utmattningen men ändå så känns det som en rolig förändring. Något positivt. Jag har redan haft några stressattacker på grund av detta, en mitt i natten och ett par idag i visningsstressen, men jag försöker hålla tillit till att det ska gå bra. 

Vi överger faktiskt att röra på oss ända in till Östermalm efter sex år i Hammarby Sjöstad. Nu får vi se om det blir så för efter den här dagen är jag nåååågot mer skeptisk till det snabba tempot. Jag är verkligen en Ferdinand in soul and spirit. Älskar lugn och ro. Så vi får väl se. Må bästa lägenhet vinna (och störst plånbok tydligen!). 

Alla bilder från Notar; objekt Riddargatan 36 

Idag är det fem år sedan du försvann mamma. Fem år av totalt mörker, ett famlande för att hitta meningen med alltihop, glädje i att se ljuset, starka känslor av hopp och lycka, eufori, utmattning, krampande smärta i bröstet och en sorg som jag inte hade en aning om hur fysisk den är innan jag själv fick uppleva den. För jag visste så lite då mamma. Så lite om hur smärtsamt ont det gör att förlora någon så nära. Någon man lutar sig mot och älskar sådär villkorslöst som man bara gör med dom som står precis bredvid.

Och jag visste så lite om hur mycket man behöver sin mamma genom livet. Alla dom stunderna jag kommit att skrika ditt namn rakt ut i luften för jag har varit så förbannad på att du inte varit här. Att du inte kunde stanna kvar. Men jag visste inte heller hur stor plats ens pappa kunde ta därefter. Hur han växte och växte och nu har tagit rollen för er båda och axlar den med sån stolthet och kärlek att jag spricker lite inombords av glädje varje gång jag ser honom. Han är så jävla fin mamma. Tack för att du valde honom åt oss. Han är den finaste och mest betydelsefulla och genuina och snälla och omtänksamma person jag vet. Han var det då. Och han är det nu mer än någonsin. Du ser honom eller hur?

Men allt är lite enklare nu mamma. Saker går väl framåt tror jag och jag jobbar lite igen. Fyller upp dagarna mer och mer och fler dagar är bra numera. Men jag tror du vet. Även om jag ibland drabbas av en ledsamhet över allt som blev så ser jag mer och mer mening i det. En stålbad har det varit. Raktigenom. Inte en enkel väg att vandra och så svårt att förklara för den som aldrig varit där. Men det har gjort att jag har förstått mer om mig själv och framförallt mer om vad som är själva grejen.

Så nu ska jag sticka iväg på ett yogapass. Hela dagen har mitt inre darrat och vibrerat av sorg. Minsta ord och allt svämmar över. Jag grät under morgonpromenaden. Under frukosten. När jag skulle lägga mascaran. När jag cyklade till jobbet. På toaletten. När pappa ringde och berättade om hur fin minnesplatsen var idag, mamma. Men jag gjorde allt ändå. Jag genomförde dagen och tänkte att det är såhär det är idag. Och nu känner jag hur du stirrar på mig däruppifrån och vill att jag ska öppna hjärtat mot himlen så att klossen lossnar. För det är då jag mår som bäst. Så nu gör jag det, mamma. Jag ska öppna hjärtat och dansa med musiken och flöda genom mina vibrationer. Jag gör det för mig och jag gör det med dig i mitt hjärta.

Mamma, största av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

De senaste dagarna, veckorna, har vi ändå hunnit med en del. Vi har haft över Isabel och Marcus för augustihäng på vår balkong. Det gör vi varje år. Plockar fram goda öl och beställer hem stoooora fat med sushi. Alltid just i augusti. Och i år var det lite extra speciellt för dom kom nyss hem från Seychellerna där de gift sig; på en strand och med en storslagen resa, precis som de ville ha det. Och då vill vi såklart få fira deras kärlek på vårt alldeles egna sätt här hemma. En fin kväll. 

Vi har också haft Emma och Calle här för pizzakväll med vin från deras bröllopsresa och öl från vårt lokala bryggeri på gatan bredvid. Sammanstrålat efter en hel sommar då vi varit på olika håll. Tackat av sommaren och andats de första strimmorna av kylig luft som kom in över Stockholm. 

Sen har jag hängt med syrran och Vic och pappa ett par dagar också. Tankat på med energi från familjen. Bästa ❤️ Vad vore livet utan dom alltså. Dom betyder allt. Kanelbullar och kaffe och total avslappning. 

Och vi har fattat ett beslut för framtiden. En ny taktik för min egen del för att våga ta ett stort steg var att fatta beslutet enbart med hjärtat. Jag kopplade helt bort all logik om vad som vore rimligt och smart och konsekvenser och eventuella biverkningar. Istället fokuserade jag all min energi på hjärtat och vet ni? Det talade! Så tydligt. Lyssna inåt och svaren finns där. Utan hjärtat hade jag aldrig vågat chansa. Jag hade snurrat in mig i resonemang om än det ena, än det andra. Och tillslut lagt all energi på att bara tänka. 

Vi har också lyssnat på musik. Fyllt på kreativitet genom att lyssna på Håkan Hellström och Lars Winnerbäck och Veronica Maggio och Peter LeMarc. Och vi har druckit massor med te på balkongen och yogat varje kväll med alla dörrar öppna fastän det nästan är för kallt och gått promenader för att mota bort överskott av Kapha och dansat när ångesten blivit för svår. Och jag har gråtit till varenda film och jag har slagit på Solsidan innan jobbet för att skratta det första jag gör på morgonen och jag har tänkt på mamma varje dag. Och varje gång känns det olika. Ibland vill jag vika mig dubbel och gråta ner i min egen kropp, ihopvikt och liten och kompakt och trygg. Ibland vill jag kasta alla våra vinglas i kaklet för att det skulle kännas så mycket enklare om det var dom som gick sönder istället för mitt hjärta. Gång på gång. Och ibland ler jag vid något minne som värmer hela min kropp. En blixt av en känsla eller en förnimmelse. Precis som om hon vore här. Men mest av allt kan jag inte förstå att det har gått fem år. Det känns som om det var igår jag låg på hennes säng med min hand i hennes, den där sista dagen vi sågs, och vi grät för att vi visste att det var sista gången och vi sa allt det där vi ville säga. Det känns som igår jag pratade med henne i telefon den där sista gången. Då när jag ville berätta att jag hittat en ny yogastudio här i Stockholm men jag sa aldrig det. För det var som om något inom mig sa att jag aldrig mer skulle höra hennes levande röst. Och då slösar man inte med orden. Berättar bagateller om studios. Så något inom mig fick fram orden, bara häromdagen tror jag, att jag älskar henne så. Jag älskar henne så. Och så la vi på. Den där sista dagen. Häromdagen som var för fem år sedan. Och fem år känns också som ett helt liv. Som om allt har hänt sedan dess. 

Min kompis Emma skickade mig artikeln nedan om utmattning. Hon och jag hade ett långt samtal om att en väg ur utmattning troligen skulle vara att hitta en passion och en stark mening. Inte direkt såklart. Men efter en tid av läkning. Jag har, efter min akuta fas i utmattningen, ibland känt att en stark meningslöshet griper tag i mig. Som om ”vad spelar det för roll?!”. Men nu när jag arbetstränar har jag sakta börjat komma tillbaka till hur skönt det är att ha en uppgift att utföra på dagarna. Det ger mig en otroligt stark känsla av tillfredsställelse. Och då menar jag inte prestationsinriktad tillfredsställelse, utan snarare en mening i att utföra något varje dag. Hur rutinartat och oviktigt det än är i grunden så är det viktigt för mig just nu. Några som hälsar välkomna på jobbet, undrar hur helgen var, frågar om jag vill ha nybryggt kaffe, dela upp arbetet mellan oss för dagen, jobba, pausa, prata, lyssna på P3 ihop och skratta. Alla dom små sakerna som gör att jag ingår i ett sammanhang. En ovärderlig känsla som jag inte ens visste att jag saknat så mycket. 

Artikeln ställde allt på sin spets efter vårt samtal med meningen: hur det kan komma sig att vi är mer utbrända i Sverige än i många andra länder där människor faktiskt arbetar fler timmar, hårdare och med lägre livskvalitet? Allt sammanfattat på pricken. Vi behöver en meningsfull vardag (och tillräckligt med kvalitativ sömn och återhämtning såklart däremellan…). 

”Det är naturligtvis sant som forskningen lär oss att vi behöver lära oss att varva arbete och vila och att sömnen är oerhört viktig. Men min erfarenhet säger mig också att vi behöver titta på orsakerna till att vi arbetar så mycket men även hur det kan komma sig att vi är mer utbrända i Sverige än i många andra länder där människor faktiskt arbetar fler timmar, hårdare och med lägre livskvalitet? Jag menar att det som vi betraktar som sjukdom och ohälsa på många sätt bör ses som friska människors symptom på ett samhälle och en kultur i allvarlig obalans där livets mest grundläggande värden som skapar mål och mening gått förlorade. Detta är dock svårt att greppa, förklara och sätta ord på eftersom vi ”kastat ut barnet med badvattnet” då vi frigjorde oss från religionen och folkhemmet med tiden lämnat oss i ett existentiellt vakuum.”

Ur artiken Mindfulness och självhjälp räcker inte! av Fredrik Bengtsson 

Så det tänker jag på just nu. På det och på Miriam Bryants sommarprat. Jag grät igenom hela. Dels för att det var så sorgligt och så vackert, men mest för att texten bakom orden var fantastisk. Har ni inte lyssnat så måste ni göra det. Hennes ord och meningar dansar iväg med hjärnan. Episkt. Det är det enda ord jag tycker kan beskriva hennes sommarprat. 

Som jag skrev tidigare så har jag alltså ofrivilligt fått sluta med den antidepressiva medicinen. Allt började som vanligt, jag är ju något av en stjärnelev på det där med att inte tåla mediciner nu, med kraftig ledvärk, hjärntrötthet och allmän sjukdomskänsla. Det var kanske ett par veckor sedan. Redan då insåg jag att det här bådar inte gått men som den envisa åsna jag ibland kan vara så fortsatte jag med medicinen som vanligt och hoppades att det skulle ge med sig. 

Nu i tisdags var jag hos optikern och bad henne kolla för jag hade fått problem med skav i ögonen. Hon kikade och blev alldeles tyst och frågade hur ont det egentligen gjorde. Nja inte så farligt tyckte jag (en blir ganska tålig av utmattning då man typ har ont i kroppen eller huvudet varannan dag). Hon frågade vad för mediciner jag åt och såg mycket bekymrad ut när jag nämnde min antidepp. Hursomhelst fick jag gå hem och jag skulle linsvila ett par dagar och komma tillbaka för det kanske skulle läka ut, vad det nu var hon såg. Jag blev såklart extremt orolig och eftersom jag redan känt att jag inte tålde Voxra längre så mailade jag läkaren och berättade vad som hänt. Han sa att det troligtvis är en allergisk reaktion och att jag absolut gör rätt i att ta bort den tillsvidare. 

Väl i fredags var jag tillbaka hos optikern. Då med skavande, torra och ganska svullna ögon. Dessutom var min syn på ena ögat kraftigt nedsatt. Hon blev väldigt bekymrad och skickade mig direkt till St Eriks Ögonakut. Yepp. Då blir man ju inte alls orolig. Stoffe följde såklart med och skämtade hela vägen om ledarhund och gick med händerna framför sig genom hela Kungsholmen som om han hade fått en vit pinne. Kul skämt 🙄

Men. Det som blev svaret efter undersökningarna på St Eriks är att jag troligtvis fått en allergisk reaktion av medicinen som satt sig på ögonen. Mina hornhinnor var rejält svullna och dessutom fanns det prickar på båda hornhinnorna och under ögonlocken som tyder på allergi. Detta har alltså lett till att jag inte alls ser så bra på ena ögat men de trodde, var svårt att säga säkert, att det skulle rätta till sig efter några veckor. Däremot kommer jag nog inte kunna ha linser så mycket mer i livet, mer än i kortare stunder, för det ser ut som att jag fått kroniska skavsår under ögonlocken som inte kommer tåla linser även när de läkt. 

Jahapp. Inte så kul. Men detta är alltså inget generellt mot SSRI eller Voxra utan det är bara min kropp som alltså inte tål den typen av medicin. Bara så att inte ni blir oroliga. Det har inget med det att göra. Det är en allergi som vilken allergi som helst. 

Så ja, jag blev uppgiven. Och ledsen. Och rädd. Mest rädd tror jag. Men nu försöker jag att tänka framåt och faktiskt finns inte så mycket jag kan göra just nu åt det. Jag kommer inte kunna sätta in en ny medicin förrän ögonen har läkt och det skulle ta 5 veckor till 6 månader trodde de. Men jag är än så länge vid ganska gott mod. En stund i taget. Nu håller jag hårt i mantran för meditation och kristallerna för läkning och lugn och så tänker jag att allt väl ändå måste ordna sig till sist. 

Tystnaden beror på att jag har strul med medicinering. Jag fick en allergisk reaktion av Voxran. Joråsåatte…. All energi går åt att inte hamna i min egen bedrövelse. Försöker hålla mig flytande och tar stund för stund. Rädslan för att hamna där på botten igen kan ta kål på vem som helst. Har man då dessutom, som många av oss har, verkligen kravlat på botten under lång tid så är rädslan gastkramande.