Senaste dagarna i händelser

De senaste dagarna har jag vilat ikapp för att låta kroppen ta den energi den behöver för att komma igen. Jag har varit hemma hos Therese för att promenera och sparka löv och titta på hästarna på Gärdet och äta middag och prata, prata, prata massor. Skönt att dela ibland med henne för våra killar är delägare i samma bolag så vår vardag ser väldigt lika ut med sena kvällar, mycket jobb, mycket resor och såklart en del representation och smilande för människor vi undrar vilka tusan det är egentligen. Jag har tänkt på Eva Svärd som var på hotell Diplomat i helgen med sin man och jag har hoppats flera gånger om dagen att dom har en helt fantastisk helg. Jag har saknat Stoffe som är i Amsterdam några dagar. Jag har bombarderat Stoffe med SMS om att jag vill köpa en Vitamix mixer för att kunna laga massor av goda smoothies, nötsmör, hummus, soppor, juicer. Ja allt. Stavmixern börjar kännas lite liten och jag vill ha mer smoothie så jag kan fylla flaskor och dricka under dagen för boost. Jag har läst ByLittleNeas inlägg och tänkt att det är bland det bästa jag läst. Det kommer inifrån och träffar mig rakt in i ❤ Ilskan, frustrationen, sorgen, uppgivenheten. Så ärligt. Fina Nea, det kommer bli bättre! Jag har yogat på studion. En klass mjuk hatha och jag kom på varför jag verkligen älskar yogan så mycket. Måste påminna mig själv om att de mjuka klasserna är mina favoriter. Och flow. Och vinyasa. Och allt. Älskar yoga. Jag har sparkat i gula löv som ligger i drivor på vår gata. Magi. Jag har velat stanna tiden för utanför vårt fönster står fyra stora träd som brinner i gult och orange och rött och våra fönster går lixom ända från taket till golvet så jag tror träden står i vårt vardagsrum och det gör bara allt så mycket vackrare. Att dom står där. Och jag vill att det alltid ska brinna likadant som precis just nu. Jag har hängt med min granne Sandra på snack och promenad i Nackareservatet. Jag har lixom två tjejer i min egen ålder som bor på samma plan som jag i varsin lägenhet – lyxen? Att alltid ha någon att gå över till och snacka, låna mjölk, dricka te.. Allt det där. Tryggheten. Och nu ska jag sätta mig på ett fik och skriva ett par grejer i någon timme. Unna mig en måndagscappu, lite mascara på ögonfransarna och ett läppstift. Så kickar vi igång den här veckan!

Annonser

Reflektioner

När vi satt på planet i onsdags så kom en så stark känsla över mig. Den lixom rullade in, så som vissa känslor gör, och satte sig i hela kroppen och sedan dess har jag inte kunnat släppa den. Eller velat släppa den heller för den delen. För jag kände mig så tillfreds. Eller ja, jag tror att känslan kallas tillfreds? Typ nöjd. Content. Happy. Joyful.

Trots att jag hela mitt liv strävat. Efter allt. Velat ha mer. Vara mer. Göra mer. Så har det aldrig egentligen gjort mig lyckligare mer än för en liten stund. Och nu har jag ingenting av allt det jag strävat efter; bara sådant som jag faktiskt förtjänat med ren kärlek. Min fantastiska pojkvän, mina vänner, min familj, Stoffes familj, mina mostrar, vårt mysiga hem, min yogamatta, mina gemstones, möjligheten att vara på min yogastudio…. allt det där som innan ”bara fanns”. Det är allt som betyder något nu. Och trots att jag varken har ett jobb, inga fancy vardagshistorier att dela med mig av, är sjukskriven, har en kraschad karriär bakom mig, tjänar inga pengar… så är jag så tillfreds. Mer än jag någonsin varit. Och då kom det till mig att det lixom inte är något att sträva efter. Allt det där som man tror att man behöver. För det som egentligen behövs är mat på bordet och en rejäl dos kärlek.

Återhämtning

Även om jag inte känner mig supertrött efter resan så vet jag hur viktig återhämtningen är för mig. Så nu vilar jag ett par dagar här hemma. Idag är en sån dag när jag fortfarande har på mig tröjan jag sov i inatt och håret i samma knut som igår. Läser nya ELLE, kollar ikapp serier, sover, tvättar för att få bort all sand ur våra kläder, pratar med vänner för att recapa vad som hänt i veckan och sånt… Sen var Brie-osten i kylen påväg att gå ut så den behövde ätas upp *vad synd*. 

Hoppas ni får en fin fredagskväll allihop! 

Hemma igen! 

Igår kväll kom vi hem. Vilken vecka vi har haft. Åh! Sol och värme och vatten är bra för kroppen, det känns verkligen. Nu bubblar energin av vitaminerna och ljuset. Och att få spendera en hel vecka med Stoffe är helt underbart ❤ Vi lixom tröttnar aldrig på varandra utan bara skrattar och stojar och pratar och sitter tysta och funderar och tänker… hela tiden. Bredvid varandra. Allt är så härligt då. Så lite som behövs egentligen.

Min utmattning har fungerat bra tycker jag verkligen. Jag hade en dipp typ dag tre, tror jag att det var, när jag var supertrött och kroppen värkte, men då vilade jag bara hela dagen i solstolen och vi åt på hotellet och la oss tidigt. Så blir det ju ibland. Resten av tiden har jag varit pigg och jag känner att resan gjorde gott för mig. Det blev som ett kvitto på att jag ibland orkar mer än vad jag tror och det gör mig såklart glad och hoppfull. Men också har den visat att jag faktiskt ibland gör helt rätt i att stanna upp när kroppen säger nej. Den är inte helt läkt och det måste respekteras.

Det tuffaste tycker jag är själva resandet med taxi, väntan i hallar bland mycket folk, flygplan som är bullriga och barn som gråter. Det tär på hjärntröttheten och sedan slår det mot kroppen, som en dubbelvåg. Det jag försökte tänka på var att vila en hel dag innan resan och en efter, så jag tankar energi och återhämtar den. Idag väntar alltså vila för att repa upp krafterna jag gick minus igår.

Så, härligt att resa och såklart härligt att vara hemma. Jag älskar vårt hem och visualiserar ofta mina tankar hit för att känna trygghet och tillfredsställelse. Detta är vår bas och det känns som att när vi trivs så bra här har vi en bra grund för att annat kan skaka runtomkring. Som det ju har gjort de senaste åren. Att ha ett hem som vi älskar känns då som den renaste lyxen. Så nu väntar en kopp härligt gott kaffe från vår egen bryggare och en riktig hemmafrukost. Tänk vad vardagliga saker ändå betyder mycket i det stora hela.

Everything you are is absolutely fucking beautiful. 



The Brasserie

Mat. Alltså mat är väl livet ändå? Alltid på våra resor lägger vi några timmar på att leta runt bland matbloggar och resebloggar för att hitta lite genuina matställen. Absolut inte att det behöver vara dyrt och vita dukar, snarare tvärtom; gärna riktigt, riktigt bra mat med passion och en stor dos gästvänlighet och skön, avslappnad stämning. Ofta ligger dessa restauranger ju en bit utanför TripAdvisors listor även om man såklart kan hitta riktigt bra ställen även där. 

Men nu har vi hittat vår favorit för det här resmålet; The Brasserie. Den ligger en bit upp i bergen (kanske 15 minuter med taxi från Meloneras) men resan är värt! Prismässigt är den som vilken annan restaurang som helst här. Galet egentligen. Men är ni i Meloneras, Maspalomas, Arguineguin eller Playa del Ingles så måste ni verkligen besöka denna. Ni kommer knockas av smakerna. 

När Noma blev utsedd till värdens bästa restaurang så var väntetiderna där runt ett år, så då nosade vi rätt på att två av kockarna där slutat och startat en egen restaurang; Radio. Det besöket levererade den bästa matupplevelsen vi haft i livet. Ever. Men den här, The Brasserie, är banne mig inte långt ifrån. Maten är helt magisk. Och stämningen är så avslappnad och casual och servicen är närvarande och genuin. Inga snobberier så långt ögat kan nå, jag lovar! 

Vi var faktiskt på ytterligare en restaurang här uppe i bergen som rankats fantastiskt med sina skummade maträtter och fusioner och allt vad det är. Men servicen var så snobbig och rent av otrevlig så jag tänker inte ens nämna den restaurangen här. Sånt vill vi ju inte ha. God mat och bra stämning tack. Annars kan det vara.

Nu lite bilder från The Brasserie! Ledsen om bilderna är lite skuggade och ofokuserade men dessa fotades med först ett glas vin i systemet och sen typ tre så… ja ni fattar. Vissa rätter fotade vi visst inte ens. En sån kväll. 

Den första rätten bjöd huset på och det var en avsmakning på lokala råvaror. Längst bort ser ni oliver som lixom inte är oliver men tar man skeden i munnen och tuggar så klickar den till och exploderar totalt av smaken; som 300 oliver i munnen samtidigt. Åh så gott detta var! 

Närmare ser ni lokal ost som de fryst och detta var en av mina favoriter. Nästan som frozen cheescake i munnen men med andra smaker. 

Och den runda grejen närmast är… en pizza! Den smakar också exakt som pizza och inuti är tomatsåsen, sen ost, oregano och panko runtom. Man tar den i en tugga och hjärnan får lite svårt för att förstå att det här runda faktiskt är pizza. Klurigt sånt där. 

Bröd, lokal olja och smör med bränd (!) kummin. 

Och den här Burratan my friends, den hade jag kunnat resa över halva jorden för! Det är det godaste jag ätit. Burratan är perfekt krämig i mitten och det ni ser under är som en söt tomatchutney gjord på lokala tomater och sen olja och sen typ känns det som man ska trilla av stolen när man tar första tuggan. För det är sån magi. Kommer drömma om denna typ resten av livet?! 

Efterrätten var cheesecake som var både frusen och krispig och kokande heta bär i botten… och den försvann ju såklart snabbt ner i magen. Mums! 

Salta bad i Meloneras 

Dagarna här fördrivs med strand, sand överallt, bada i vågorna, magsurfa på vågorna, dricka cappuccino, dricka färskpressade juicer, äta helt magisk mat, sova i en solstol, sova i en egengjord säng av sand, duscha av sig salt och sand och solkräm, fundera på om en ens behöver rouge på kinderna på kvällen för huden är ändå alldeles prickig och rosig efter dagen, bli skrattad åt av Stoffe för att mitt ansikte ser helt lerigt ut av alla fräknar, yoga, meditera, dricka vin, äta kokosnötter och färska frukter på stranden, titta på vattnet, faschineras av bergen, vara nära och närvarande och att bara älska varandra precis just nu. Såna dagar alltså ❤

Utmattningen under resan

Ett tag glömde jag nästan att jag har ett utmattningssyndrom. Nästan. Men snabbt blir jag påmind igen. 

Våra två första dagar på resan kunde jag leva på precis som en frisk person. Med lite överkänsliga ögon och öron men ändå. Stort framsteg. Men sedan igår kom ett bakslag och kroppen påminde om att den behövde skötas om lite bättre. Efter lunch igår började jag känna att batteriet sinade och jag la mig för att sova i solsängen. Dock insåg jag ganska snabbt att jag behövde mer vila än så och gick ned till rummet för att sova ett par timmar. Vaknad och klar tänkte jag att detta kanske bara är en sån där ”tröskel” som jag når ibland och måste över. Så vi snörade på oss joggingskorna och gick ut för en hike bland bergen. Solen höll precis på att gå ner och svalkan la sig i luften samtidigt som himlen färgades till brinnande eld. Ett ljusspel av rött, rosa och orange framför våra ögon och precis där och då var allt så perfekt. Den stunden. Så vacker. Men därefter kom den stora dippen. Vid middagen orkade jag knappt sitta upp och sedan funderade jag på hur jag ens skulle orka hålla i tandborsten. Batteriet var vid det här laget helt slut. Bara att hoppa i säng. Sov tolv timmar och vaknade fortsatt trög och seg. 

Men! Även om detta var en sån där liten dipp som jag brukar få med jämna mellanrum vid överansträngning så tycker jag att min hjärna hanterade det annorlunda den här gången; både innan och under dippen. Jag tänker mindre och mindre på att jag är utbränd och det gör förvisso absolut ingen skillnad på hur utbränd kroppen faktiskt är eller inte är, men det ger mig andningspauser därimellan då jag faktiskt känner mig riktigt frisk. Det är den stora skillnaden.

Också är det enkelt att jämföra med när vi var i Kroatien för tre-fyra månader sedan. Då var jag fortfarande väldigt orolig hela tiden för att överanstränga mig. Mycket energi gick åt till att tänka på att jag kunde tippa över och därav blev jag relativt begränsad i mina aktiviteter. Nu är jag fortfarande begränsad i mina aktiviteter, men det först när kroppen verkligen säger ifrån. Kanske är det ett tecken på att jag börjar ställa om mot ett friskare liv? Att jag faktiskt numera är mer frisk än utmattad ändå? 

Det är nu det stora testet kommer för att klara av att balansera utan att bli överansträngd. Så svår balans. Varje gång dippen kommer blir jag ledsen och rädd och skyller på mig själv för att jag inte noterade signalerna innan. Eller i alla fall inte agerade på dem. 

Ändå vill jag tro att detta är ett gott tecken. Att jag börjar läka min kropp såpass att min hjärna kan slappna av mer och blicka framåt. Jag tror många utbrända känner igen sig i känslan av att vara så otroligt bränd och sårad av sin krasch och sjukdom att man fortsätter leva med en rädsla för att överanstränga sig. Och detta är ju sunt! Vi ska vara rädda att överanstränga oss. Det är ju hjärnans sätt att kontrollera att vi inte hamnar där igen. Jag har levt med den här enorma rädslan nu i snart två år och den har genomsyrat prick varenda aktivitet jag företagit mig. Ett evigt planerande och pusslande för att få ihop tillräckligt med vila för att orka plocka ur diskmaskinen, gå en promenad, laga middag, borsta tänderna, duscha, handla, meditera och allt det där. Eller något av det där beroende på var i min utmattning jag befunnit mig. 

Nu när vi är iväg kan jag se tillbaka på vad det senaste kvartalet faktiskt har gjort för min kropp. Att jag ändå tagit steg framåt fastän jag inte alls sett det när jag varit hemma. Allt sker så subtilt; framstegen. Men nu är allt klarare. 

Ändå står fortsatt vila på schemat. Nu skriker kroppen efter mer sömn och återhämtning eftersom jag försummade den lite väl mycket ett par dagar. Läxan för mig blir alltså; fortsätta blicka framåt och låta närvaron leda mig. Kanske är jag vissa dagar faktiskt med frisk än sjuk och andra dagar mer sjuk än frisk. Men det är egentligen bara just här och nu jag kan avgöra detta. Ingen annanstans och ingen annan tid än precis just nu.