Bob Hund – han vet jag vem det är!

I helgen var systeryster Bea och hennes flickvän Victoria här. Ni vet den där dagen när allt var skit… Då kom dom med goda bullar från Magnus Johansson och, såklart, massor av god choklad. Så fina.

Bea och Victoria är lixom stencoola och världens lugnaste. Victoria jobbar som sjuksköterska inom akutsjukvård så ni kan ju tänka er; henne skulle man kunna skriva ut på recept mot ångest typ. ”Ordineras: två timmar med Victoria på valfritt fik”. Jepp. Den effekten har hon. Man känner sig lugn, trygg och för en stund vet jag att allt verkligen kommer ordna sig så himla bra.
Och min syster alltså. Fina syster. Hon älskar musik, alltså verkligen älskar musik. Hon går på konserter med band man aldrig hört talas om och bokar upp lixom 10 av 12 konserter med respektive band när de åker på turné. Spelar de i Stockholm, Linköping , London eller Paris spelar ingen roll. Hon drar dit (ofta med Victoria snällt medåkandes). Inget är ett problem och absolut ingenting är jobbigt i hennes värld. Så fin egenskap. 
I förra veckan hade hon varit två kvällar på konserter på Gröna Lund. Den ena kvällen spelade Bob Hund. Jag som gärna ville stoltsera med mina hyfsat begränsade musikkunskaper (även om jag definitivt lyssnar mycket på musik):
Bea: I torsdags var jag på och i fredags på Bob Hund
Jag: Ja! Bob Hund vet jag vem det är *orimligt stolt*
Bea: Bob Hund är inte en han, det är ett band *biter sig i läppen för att inte skratta åt sin just i stunden överlyckliga storasyster*
Jag: … *Drar ner rullgardinen och känner mig som 65++ snarare än 29*… 
Med vänlig hälsning,
Old Lady
Annonser

Att läsa av kroppens återkoppling

Idag var jag på yin/yang yoga på Yogayama. Mitt första pass för veckan eftersom jag har varit magsjuk. Det hör inte till vanligheterna direkt att jag bara yogar en gång i veckan, snarare varje dag, så det var en helt enorm lycka att kunna vara på mattan igen. Vilken känsla efter ett uppehåll! 

Temat för klassen var ”lyssna på kroppens återkoppling”, vilket ju passade mig helt förträffligt just idag. Min mage är fortfarande lite öm och illamåendet ligger där i bakgrunden så jag fick backa rätt många steg i alla ryggradsrotationer och inversioner (huvudet är under höfterna, dvs uppochner-vända positioner). Och sen var det en bra påminnelse överlag tycker jag. Hur enkelt det är att köra på i stunden, för där och då fungerar det, men sen kommer kroppen med återkopplingen en stund/timmar/dagar efteråt. Först då vet man om det var rätt eller inte. 
Alla vi som är i utmattning vet ju hur stor betydelse detta har. Vi är vana vid att kroppen kan vara helt förstörd i flera dagar/veckor efter en överansträngning under ett par dagar. Eller hur en timme för mycket vid TVn sätter käppar i hjulet i flera dygn. För det är ju just det som är grejen med en utbränd kropp; återhämtningen är inte alls som hos en frisk person. En halvtimme för en frisk kropp kan vara flera veckor för en utbränd. Japp, helt sant. Min läkare beskriver en halvtimmes återhämtning för en frisk kropp som ca två veckor för en utbränd. Inte så enkelt därför att alltid veta gränsen och förstå varför bakslaget blir så hårt – man är lixom aldrig riktigt beredd. 
Igår var jag ute i löpspåret på en runda och efteråt kunde jag inte ens resa mig ur soffan på fyra timmar. Fyra timmar! Jag kunde inte ens ställa mig upp för att gå in i duschen, kroppen var så svag. Så även om faktiskt själva löpturen kändes ganska bra så kom kroppens återkoppling, kvittot på om jag tagit i för mycket/lagom/för lite, och visade att jag överansträngt mig. Bara att backa.
För det pratade vi också om idag på yogan. Att man kan backa. Vid nästa praktik/tillfälle/sida av kroppen kan man ta ett steg tillbaka om kroppen sa ifrån innan. Man ska inte döma sig själv för att man tog i för mycket. För att viljan tog över. Det är mänskligt. Men det som avgör om man visar respekt eller inte mot kroppen är om man lär sig och anpassar intensiteten till nästa gång. Klarar man det; DÅ har man lyckats.

Rasar nedåt

Dippen håller i sig tyvärr. Det är inte enkelt det här med att vara utbränd. Är rätt less just nu på allt faktiskt, så jag är ledsen om jag låter lite klagande här… Men jag vill bara orka saker, slippa den här jävla hjärntröttheten som håller på att ta kål på mig, vara glad, slippa ångest, orka, orka, orka…
Äter ju ingen medicin nu eftersom det ju gick så himla dåligt med den sista. Får se om detta är hållbart. Tror tyvärr inte det. Ångesten kryper på, oron och stresskänsligheten tar över och ärligt talat så orkar jag inte ha ångest mer. 
Så många runtomkring mig som försöker övertala mig, i all välmening såklart, att jag ska sluta äta medicin. 
 – Det löser inget
 – Du behöver bara komma ut i jobb igen
 – Jag skulle också bli deppig av att bara vara hemma
Jaaa… Alla vill så väl men det får mig att känna mig dålig. Som att detta är något jag väljer. Som om jag kunde göra mer eller bättre så skulle jag bli frisk. 
Tyvärr fungerar det ju inte alls så, men jag orkar inte argumentera. Orkar inte förklara hur hjärnan ser ut i en utbrändhet. Hur jäklarns bränd man faktiskt är. Men jag vet. Jag har lärt mig massor om hjärnan, hjärnceller, synapser, stödjeceller… Allt. Man kan inte bortse från att det är hjärnan som är skadad. Det är inte min vilja det är fel på. Snarare tvärtom. 

Att våga skapa MITT liv

Träffade en vän igår i löpspåret. En gammal vän. Vissa personer träffar man inte på flera år och så möts man och så är allt bara helt självklart. Vi behöver inte prata om exakt vad som hänt. Vi möts här och nu, en vardagkväll i maj, och bestämmer oss för att gå runt Årstaviken tillsammans. Och pratar om livet och ångesten och katastroferna och kärleken och tacksamheten. Och allt som betyder något på riktigt. 

När jag sen promenerar hemåt tänker jag på mina vänner och vad de gör på dagarna. Och jag nästan spricker av stolthet. Alla dessa intelligenta, vackra, smarta och roliga tjejer som jag får omge mig med. De har alla, prick varenda en av dem, haft toppjobb inom corporate-världen, jobbat i internationella bolag och bara ett par år efter universitetsexamen har de uppnått målen de satt för sig själva att uppnå innan fyllda 35. Och sen… Har alla valt att hoppa av karusellen. Gå vidare. Jobba med saker som betyder något på riktigt och skapa ett liv som tillåter dem att göra det de vill. Alla mina fantastiska tjejer har idag (ungefär 5 år efter vår examen) egna bolag, projektanställnigar, konsultanställningar eller vikariat för att få syssla med något som berör och är på riktigt. De har alla tackat nej (!) till utlandsflytter och high potential-program för att kunna göra det de vill. Varje dag. För att kunna styra över sitt eget liv från måndag till söndag. Och det gör mig stolt. Orimligt stolt. 
Det handla inte om att något är rätt eller fel. Men det handlar om att våga lita på magkänslan kring vad som är rätt i sitt eget liv och våga bryta mot samhällsnormer om enstaka alternativ – det finns massor av sätt att leva sitt liv på. Att kunna ha frihet är ett av dem. Trygghet en annan. En vacker dag kanske dessa går hand i hand men här och nu har vi alla valt att gå på frihet och magkänsla. Imorgon kanske trygghet står högst upp på listan med en familj eller småbarn som tar mycket av ens fritid. Eller inte, vem vet. Det viktiga är att man aldrig behöver be om ursäkt för sitt val. Det är bara du som lever just ditt liv.
Just idag gör det mig extra stolt att jag har så coola och starka tjejer runt mig som peppat mig varenda dag så jag vågade ta nästa steg. Ni är bäst ❤ 
Who run the world? GIRLS! Every DAMN DAY! 

Grillkväll på Ekerö

Gårdagen blev ju inte alls sådär lugn som jag tänkte mig. Efter löprundan (som faktiskt blev av efter att jag suttit där i gräset i över en timme) kände jag mig HELT slut för det var så varmt och jag blev helt utpumpad av att ha kräkts bort all vätska och salt. Men vilade mig lite (ett par timmars siesta är pyttelite när man är utbränd…) och så bestämdes det att vi skulle åka ut till Ekerö till Stoffes bror och hans tjej. De bor i villa därute så grillning stod lixom högt i kurs för oss utan trädgård. Sagt och gjort så åkte vi ut dit och grillade och hade oss. Så mysigt.
Jag är löjligt stolt att jag orkade åka ut dit efter min tuffa förmiddag och dessutom orkade jag med, nästan, hela kvällen. När lillen (deras lilla kille på snart två år) skulle sova såg jag min chans och nattade honom. Låg och kliade honom på ryggen tills han somnade… Och så somnade jag också. Perfekt nap! Det var ganska mycket folk på plats och många barn så det tar på krafterna – men ett rejält eldprov. Men när det är ens familj är allt så avslappnat och härligt, och känslan av att närsomhelst kunna gå och lägga sig eller se en film eller bara sätta sig i en solstol ÄR helt avgörande. Allt blir så mycket enklare utan all press (från mig själv?!) att jag ska uppföra mig eller konversera på ett visst sätt. 
Vi kom hem runt ett på natten och sen bums i säng och sov läääänge, så idag blev istället en väldigt lugn dag. Vi har myst på balkongen, yogat, lagat mat och bara vilat. Den balansen behövdes. 
Nu står en zucchini-lasagne-variant i ugnen och sen blir det popcorn och film. Trevlig söndag allihopa! ❤

Att leva utan kontroll

Viss saker har jag undvikit att prata om här i bloggen. Inte egentligen för att det är olämpligt utan mer för att det helt enkelt har varit för känsligt för mig. Det jag berättar om i det här forumet är saker som pågår i mitt liv här och nu. Det ni läser på tunnelbanan, på bussen, när barnen lagt sig, när maten gräddas i ugnen… Det är mitt liv i realtid. Och vissa saker är känsligt och gör ont. Fruktansvärt ont. Men mer och mer har jag börja acceptera situationen och inse att jag inte ÄR min utbrändhet. Jag är fortfarande Therése. Och att ni alla vill mig så väl. Det hjälper min läkning.

Att skriva är en del i min process för att upprätthålla min personlighet i den här jäkla sjukdomen som just nu spelar en överhängande roll mitt liv. Så tack för att ni läser och kommenterar och mailar och peppar. Det betyder massor och er energi gör att jag vågar öppna mig mer och bjuda in fler på min resa. 
Nästa steg i min process ha jag kommit fram till är att våga dela med mig mer av min bakgrund. Det är en stor del av mig, men också en del jag för tillfället inte alls identifierar mig med. Den är så långt borta. Karriäristan och prestationsprisessan ligger i en låda långt, långt ner. Och är inte heller välkommen fram rikigt ännu. Det är för riskfyllt. Att öppna lådan och släppa lös henne; den destruktiva tjej som gömde sig bakom en ridå av prestationer.

Innan jag gick in i väggen jobbade jag som affärsutvecklare på ett amerikanskt konsultbolag som hjälper företag i förändringsprocesser, omstruktureringar, ledeutvecklingprocesser mm. Ett bolag som alltså agerade strategisk HR-partner åt företag i olika skeden av förändring och utveckling. Jag är i grunden utbildad civilekonom med en masterinrikting på internationell marknadsföring och har tidigare jobbat finansiellt inom bank med rådgivning etc. Men det här jobbet var alltså helt B2B och, som ni förstår, intensivt till sin karaktär eftersom det hela bygger på snabba puckar. Förändringar kan planeras i evighet men ändå när man väl står där vid kantens rand så blir läget mer eller mindre krisartat; oavsett om man är privatperson eller företag. Vi går alla igenom en kriskurva. 
Jobbet var för mig en identitet och jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte det var rätt kul att som ung kvinna ta den positionen som jag gjorde och driva det här bolaget framåt. När jag jobbar är jag extremt orädd och det hade jag nytta av här; jag bryr mig inte om vem jag talar med och jag vet att jag kan det här området på mina fem fingrar – därför kunde jag sitta i möte efter möte med höjdare inom vårt svenska näringsliv och berätta om hur de kunde reda ut en kris, utveckla en situation eller fatta beslut som kommer gynna dem framåt. Det är ganska kaxigt för att vara en 25-årig tjej faktiskt, och idag är jag stolt att jag vågade. 
Sista året innan jag brände ut mig var jag 27 år. Varje kvartal kunde man vinna olika kategorier för bästa prestation och jag kammade hem en efter en; Q1, Q2 och Q4. Sedan hamnade jag på topplistan över mest lönsamma affär globalt (plats 3 av 10) och kammade slutligen hem det prestigefyllda priset Årets Prestation i både Sverige och Europa. Året innan satt jag på galan när det priset delades ut och sa till mig själv: det där ska jag också klara! Och det gjorde jag alltså – dubbelt upp (när jag skulle ta emot priset på galan året efter var jag utbränd och låg i sängen sen flera månader tillbaka, det säger en del om hur jag kämpade). Det bolaget jag jobbade i har hundratusentals anställda så jag har faktiskt rätt att vara lite stolt tycker jag. Men där och då, när jag vann, fanns ingen glädje alls. Noll. 
Depressionen hade växt fram under många år och eskalerat det sista året. Allt det fantastiska som skedde runtomkring mig var jag totalt likgiltig inför. Totalt. Kunde inte bry mig mindre. Jag minns särkilt ett scenario där jag nyligen fått frågan om jag kunde tänka mig att flytta utomlands (med Stoffe såklart som spouse) för att delta i bolagets High Potential program där nya ledningsgruppsmedlemmar helt enkelt skulle skolas fram. Jag genomgick massor av tester och intervjuer för detta och när jag väl kom så långt att de alltså frågade och jag klickade i ett ”ja” på formuläret så ringde jag min kompis Emma från kajen, när jag väntade på båten hem, och grät. Jag hulkade fram att jag bara vill ha ett vanligt liv, att jag inte orkar detta. Jag berättade att det kändes som att jag tappat kontrollen och att omständigheter helt enkelt styrde mitt liv. 
Vad hade hänt? Jag ville slippa pressen inser jag i efterhand. Och få tillbaka kontrollen över mitt eget liv; ta tillbaka mina egna värderingar om vad som är viktigt. En vecka senare kraschade jag och då löste helt enkelt ödet min situation. 
Vad jag vill säga med detta är egentligen att vi som sitter här utbrända, sjukskrivna och idag är halvt utanför arbetsmarknaden kan ha varit extremt duktiga personer som nu alltså tappat vår identitet totalt. Det är inte enkelt att gå hemma varje dag i flera månader om man är driven och vill saker med sitt liv, kanske inte annars heller. Detta är det svåraste jag gjort hittills. Att jobba var piece of cake i jämförelse! 
Hade jag följt mina nycker jag fått till och från under året som sjukskriven (när jag haft bättre perioder såklart…) skulle jag säkerligen ha startat ett tiotal bolag eller tagit ett av alla de jobberbjudanden som faktiskt inkommit till mig under året. Och ärligt talet hade det varit den enkla vägen. Men jag valde inte det den här gången. Jag valde att göra rätt. Fokusera på min hälsa varje dag och envist stå fast vid att mitt värde som människa inte alls påverkas av att jag går på Försäkringskassan och ibland ligger i sängen i flera veckor. Det här är det riktiga jobbet, den hårda biten. Läxan jag fick av att inte lyssna på min kropp tidigare. 
Det andra jag vill med det här inlägget är att skriva av mig. Varje dag kämpar jag med att pussla ihop saker som hänt i mitt liv, förstå mönster hos mig själv, se tendenser i mitt beteende, lära mig av mina misstag, programmera om hjärnan… Allt för att kunna gå vidare. Bygga ett nytt sätt att vara på för att slippa hamna här igen. Och att skriva detta är en pusselbit. Den jag var då är inte den jag är nu. Den jag är nu är inte den jag måste vara framöver. 

Sveriges historia

Vi var ju på stand-up i lördags eftermiddag på Cirkus ute på Djurgården. Det var Özz Nujen och Måns Möller som höll i underhållningen och jag måste säga att det var över all förväntan. Av flera anledningar. 

Den första var att det var en över förväntan rolig show. Måns Möller är verkligen sjuk i huvudet på riktigt och vi alla skrattade så tårarna sprutade i prick 120 minuter. Han. Var . Så. Rolig. Eller båda såklart, men Måns har den där lilla krumeluren extra som gör att han är ett totalt yrväder. De skämtade mycket om nutida problem som flyktingpolitiken, kulturella utmaningar och politiska problem vi står inför. Och såklart om missförstånd mellan klasser i samhället och mellan religioner. Stundtals är det extremt hård humor (tycker till och med jag som själv har ganska hård och sarkastisk humor) men det är samtidigt just det som gör det så roligt; det finns för en stund inga spärrar. Så, helt enkelt över alla förväntningar och asgarv utlovas. En masse. 
Det andra som också var över förväntan var att jag klarade att sitta där hela showen! Det gick väldigt bra faktiskt, med öronproppar såklart då. Vi har varit på en del shower, musikaler och teatrar under året och det har alltid inneburit total panik för mig med huvudvärken. Men detta gick alltså bra. Dels var det nog på grund av att det ju bara var två personer som pratade på scen, ingen musik och inga flashiga ljus eller så. Dels var det nog också min inställning om att jag närsomhelst kunde gå ut som gjorde att jag slappnade av mycket mer. Glad blev jag i alla fall över att jag klarade det! 
Efteråt gick vi till Diplomat och åt middag bara jag och Stoffe, hans bror och blivande Mrs har en liten kiddo på snart två så de ville hem innan han somnade. Men vi ungdomar (nåja, hans bror är tre år yngre..) fortsatte alltså turnén. Middag på tu man hand och sen promenerade vi längs Skeppsbron och över Södermalm hem. Överallt tågade människor ut mot Skansen och till Kungsträdgården för det var valborgsfirande och desstom ville ett par stycken gratta Kungen. Vi köpte med oss en Ben & Jerrys som vi åt i sängen och sen somnade vi, trötta och nöjda.
Så en helt enkelt väldigt lyckad Valborg blev det. Idag åkte min andra hälft till Berlin för att jobba lite och dessutom ha en par grabbdagar med en kompis så jag har fyra hela dagar ensam hemma denna veckan. Men som den hemmafru (…) man är så blir detta ingen större skillnad mot våra övriga vardagar. Synd bara att Esther (hunden) är borta denna veckan, annars hade jag kidnappat henne så jag hade en kompis här att hänga med.

Nu väntar i alla fall ett par viktiga grejer som ska göras idag. Men först ut: kaffe på balkongen och en pratstund med min granne Anneli. Som alltid när solen är framme. Cheerz.