Hej från Puerto de la Cruz 

Ett snabbt hej från Puerto de la Cruz innan middagen. Allt går bra. Vi har haft helt fantastiska dagar och är väldigt förälskade i den här lilla byn. Så vacker! Utmattningen har varit hyfsat snäll även om jag blir rejält trött efter ett tag. Batteriet räcker ganska länge (enligt mina mått mätt) men när det tar slut så är det slut. Då måste det till en natts sömn för att ladda om. Och hjärntröttheten från förra veckan sitter kvar en del. Såklart bättre än vad det var då, men den triggas igång av minsta lilla. Ett trappsteg som ska bestigas. 

Men hursomhelst en härlig semester. Vädret har varit strålande, så himla god mat har vi lyckats få i oss och rejält med avkoppling både på stranden och på hotellets Garden Spa. Och hotellet är en historia för sig, vilken fullträff. Här finns allt och lite till och framförallt fantastisk service. Ni som läst ett tag vet att jag gillar kristaller, yoga och meditation. Det gör dom också. Yepp. Inte alla som förstår det där med energier och sånt men här har personalen stenkoll på sånt. Rekommenderas varmt! 

Imorgon bär det av mot Sverige igen. Med lite mer vila i kroppen, rejält fräknig och brunbränd hud och så många minnen. Kameran full med bilder. De tre musketörerna på resa; Stoffe, svärfar och jag. Ganska många skratt kan jag lova 😇🙃😉 

Annonser

Teneriffa

Imorgon sticker vi till Teneriffa. En paus som kommer lägligt. Mitt huvud bankar och ömmar och de senaste dagarna har jag inte ens kunnat se på tv, föra normala samtal eller läsa. Allt gör ont. Det är väl en normal reaktion nu när jag börjat med ny tjänst och sitter vid datorn hela dagarna, hjärntröttheten ligger lixom nära tillhands för kroppen ännu.

Det kan se förvirrande ut i bloggen eftersom jag har en tendens att skriva mer i perioder när allt inte är toppen. För annars har jag lixom fullt upp. Men denna hösten, sedan i mitten av sommaren, har jag mått väldigt bra. Jag har känt mig stark och glad och mina fysiska symptom har minskat allteftersom. Men såklart i perioder som denna, när jobbet trappas upp, så slår det tillbaka. Och så blir jag lite ledsen såklart. Men men. Det är väl normalt antar jag. Men kontentan är ändå att jobbet har fått mig att må så otroligt mycket bättre. Rutinerna gjorde att jag orkade lyfta lite till. 

Hursomhelst så ska det bli en skön vila från datorer och telefoner och allt annat surr. Vi checkar in på ett härligt hotell med yoga och bad. För exakt ett år sedan såg det ut såhär, då pausade vi en stund på Sheraton Salobre i Meloneras:

Hoppas ni får en fin vecka ❤️

Ångesten alltså 

Blä. Ångesten som kommer av att man försöker göra nya saker. Eller en sak för mycket. Lära sig ett datorprogram, typ. En enda liten sak för mycket och kroppen skriker NEJ! Hjärnan kollapsar totalt. Ett pip från någon och jag blir spänd och gråtfärdig. Hoppar till av ljud. Orkar inte se tv eller telefon eller läsa en bok. 

Efter jobb och eftermiddagsvila gick jag en promenad i skogen, tappade andan av alla vackra färger, kände kärleken i bröstet. Dunk dunk dunk. Och så behövdes det disktabletter så en sväng inom Coop ovanpå det. Kände paniken växa. Kunde knappt andas när jag väl kom till kassan. Domningar i ansiktet och benen. Kroppen som förbereder flykt. Bit mig men det kommer inget blod. Småsprang hem i panik. Och nu försöker jag vara förstående mot mig själv. Det är tufft med nytt jobb. Förändringar. Allt som ruckar mitt mönster drar undan prick all min stabilitet för stunden. 

Så, what to do? Andas eller nåt. Även om jag helst vill gråta och säga till hen som bestämmer att nu ORKAR JAG INTE MER! Hur mycket ska en behöva kämpa?! 

Och juste. Så läste jag Lotta Lundgrens debattartikel på SvD som ärtan på moset. Grädden i glassen. Oliven i ginen. ”Ytliga människor med ytliga ideal drabbas alltid av tomhet och utmattning.” Joråsåatte. Tackar och bockar. Kärlek och förståelse. Den bollen tänker jag inte fånga, nope. 

Första dagen på jobbet – vi provar igen! 

Idag var jag på nya jobbet igen, jobbade så som planerat. Blev så extremt trött att jag knappt orkade cykla hem från Gullmarsplan sen, men jag tror ändå att det är normalt att det blir en dipp nu med nya jobbet. Jag har ju lagt till en resväg på cirka en timme och en kvart, och dessutom måste jag numera äta lunch på jobbet för att få ihop timmarna, så det blir rätt mycket mer. I tid två timmar mer per dag och i ansträngning en hel massa mer än så. Men jag trivs verkligen bra! 

Och min läkare säger alltid (behöver påminna mig själv nu!): ”När du lägger till aktiviteter så får du tillbaka symptom på utmattning men det betyder inte att du är sämre i din utmattning.” Så bara för att det just idag känns som att jag aldrig mer kommer komma upp ut sängen och jag blir såklart lite ledsen av tröttheten för den är förknippad med så mycket tråkigheter i min hjärna, så vet jag rent logiskt att detta är normalt. Såhär måste jag pusha mig för att komma framåt. Så nu är det bara jobb på jobbdagar och inga fler aktiviteter eller knappt ens matlagning. Förenkla blir ledordet och vila är det viktigaste just nu. 

På det igen!

Så efter veckans bakslag så provar jag igen. Allt blev helt enkelt för mycket och vi fick alltså dra oss ur köpet av lägenheten i sista stund. När jag skriver det vill jag gråta lite för jag ville så gärna flytta in i den där fantastiska lägenheten, men kroppen klarar inte allt på en gång. Jag får helt enkelt samla mig och minnas att lägenheter finns alltid, hälsan är min prio just nu. Och framförallt: att jag ens övervägde att flytta är så stort! Det hade inte hänt för sex månader sedan. Framsteg ändå alltså *fanfar*. 

Och jag skulle varit hemma från jobbet idag också (var hemma i tisdags och igår för att landa kroppen) men imorse kände jag mig så sugen på att våga mig på att i alla fall åka in fram och tillbaka med tunnelbanan och typ ta en kaffe på jobbet. Sagt och gjort! Var mer noga med min morgonrutin imorse, slarvade av nån dum anledning i måndags, och tog 20 minuter promenad innan fruskost när solen gick upp, kollade in bävern som käkar pinnar på exakt samma ställe varje morgon, kikade på svanarna som sovandes guppade på vattnet och gjorde sen min oljemassage med olivolja som jag fick av min ayurvediska läkare. Sen cyklade jag till Gullmarsplan och tog tunnelbanan därifrån. Lite mer medveten helt enkelt. En del stresspåslag men galaxer ifrån hur det var i måndags. Skam den som ger sig. 

Mitt i all den här röran är jag extremt tacksam över min chef som är så förstående och tillmötesgående. Jag är numera rak och ärlig med hur jag mår och vem som helst hade kunnat backa vid den tornadon. Men han möter mig alltid och kommer med förslag på hur vi kan underlätta och jag kunde verkligen inte vara mer tacksam. Så idag var det verkligen roligt att vara tillbaka och mötas av den positiva känslan. 

Och hur viktigt är det inte att både känna efter när det är för mycket, för att då backa, men också känna efter när man faktiskt vågar testa vingarna igen? Att inte bli bekväm är också en övning. Jag har en tendens att dra mig undan jobbiga och påfrestande situationer för att skydda mig mot stress och ångest (hej psykologtimmargångerhundra) så idag gjorde jag mig stolt när jag vågade sitta upp på hästen igen. På det igen bara! 

Sist men inte minst, några bilder på lägenheten som inte blir vår denna gången. OBS! Bortse från inredningen 🤓 

Kök och matsalsdel separat, och stor balkong mot innergården. 

Coola industrifönster. Härinne skulle bli yogarum! Nej vi har ju inga barn så då får man lyxa med sånt tillsvidare va?! 

Ljuvligt badrum som är lite mer grått än på bilden. Ville typ bosätta mig i enbart badrummet. Älskade det. 

Och ja det fanns ett stort eget gym i huset, torrbastu och ångbastu och hundspa och yogastudio och inte minst… 

BIO. En annan gång ❤️ 

Samtliga bilder är från Mäklarhuset.se Objekt: Hammarby Allé 53 B i Hammarby Sjöstad 

Bakslag i utmattningen

Just nu är allt i mitt huvud och min kropp kaos. Så många förändringar som råkar komma samtidigt. Igår började jag nya tjänsten. Vi letar lägenhet febrilt och planerar fotografering och visning av vår nuvarande. Och ovanpå det ett par grejer som skakade om mig rejält förra veckan. Behöver jag säga att mina stresssymptom är på max? Jag sover riktigt dåligt, gråter och är emotionell på ett sätt som inte är härligt, ångesten flyger i taket och igår påväg in till jobbet fick jag en rejäl ångestattack som jag inte lär glömma i första taget. Jahapp. Är det detta som kallas bakslag antar jag? 

Idag har jag varit hemma från jobbet och istället bokade jag tid hos psykologen och träffade henne nu på eftermiddagen. Tillsammans kunde vi reda upp lite surr i huvudet och vi pratade om att strukturera upp i huvudet en sak i taget. Inte bli överväldigad av allt, för även om vi köper lägenhet nu så ska inte vår fotad förrän om två veckor, visas om fyra veckor, flytt om kanske tre månader… ja sånt. Och jobbet får jag ta dag för dag. Inte låta rädslan ta över (mina nervbanor vill få det till att jag är tillbaka till innan kraschen, så är det givetvis inte). Men jag blir rädd. Så är det bara. Alla alarmsystem lyser rött och nu när jag lärt mig lyssna blir jag så rädd. 

Men jobbar på det. En stund i taget. Andas. 

Punkter vi kom fram till som kan hjälpa i alla fall mot panikattacker på tunnelbanan:

– Magandning

– Spänna händer och axlar krampaktigt för att sedan slappna av och känna skillnaden

– Tysta hörlurar (hur kunde jag glömma dom hemma igår??!) / öronproppar 


Men gör bakslaget att jag ska stoppa livet och fly från problemen? NEJ! Jag ska påminna mig själv om att bakslag är bra för det gör att jag återigen får tillfälle att använda verktygen jag fått i min utmattning. Nu prövas vartenda ett. Och jag måste komma ihåg att hitta glädjen i alla de förändringar som pågår. För det är ju därför jag genomför dom. För att jag är nyfiken på hur det skulle kännas med dom implementerade i mitt liv. Glädjen… som jag har jobbat med den de senaste månaderna. Nu ska jag bara hitta den igen. 

Puuuhhhh! Hoppas ni mår bättre än vad jag gör just nu ❤️