Glad alla hjärtans alla ni. Hoppas ni ser sarkasmen i mina ord… Stoffe är i Köpenhamn eller London eller nåt (han reser så mycket i jobbet så jag har sällan koll på vart han är, men vet att det nog var dessa två denna veckan) (*bra flickvän*) och min kväll såg ut såhär:

För så kan det ju också vara! Oavsett om man är gift, ihop, singel, inte ihop, poly, skild… ja så är det inget jäkla rosa skimmer över den här dagen. Inte varje år. Jag är ju rätt obrydd om sånt så jag äter gladeligen thai och kollar serie. Hoppas ni också gör det ni känner för idag ❤

Och i övrigt alltså. Livet. Så upp och ner. Har idag tackat nej till ett erbjudande om en tjänst för att magkänslan sa nej. Borde få stående ovationer för det typ. Men känner mig lite rädd för vem vet vad jag nu ska hitta på? Och samtidigt känner jag mig fri. För att jag vågade lita på magen och lyssna inåt och ta beslut efter det, och sånt gör att jag känner mig fri och modig och levande. Men just idag mest rädd, ledsen, ynklig, needy och ganska fri. Inte jättekul kombo men helt okej med tanke på sistnämnda.

Det är ju inte en dans på rosor det här med att hitta jobb efter en sjukskrivning. Många intervjuer blir det. Många nej. Många kanske. En del ja som jag får dålig känsla för och säger nej. En del glidningar när de vägrar betala ens en rimlig lön och jag blir sur över skamliga förslag. Och trött och sliten känner jag mig. Men ändå lite spänd på livet just nu. Allt är en enda röra och ändå känner jag mig nyfiken och hyfsat lugn, emellanåt i alla fall. Kanske kommer ett ja tillslut från både mig och dom.

Tänkte bara säga det egentligen i det här inlägget; att det inte är så enkelt. Men att det är helt okej ändå.

Fina ni. Total tystnad. För en gångs skull beror den inte på att jag mår dåligt eller känner mig trött (så trött på ordet trött, kommer nog aldrig mer kunna ha en normal relation till det ordet) utan på att jag har fullt upp i livet.

Jag slutade ju min arbetsträning i mitten av december och valde att gå vidare. Smart beslut för då kom energin tillbaka och jag kan tydligare se vad jag behöver framåt. Nu söker jag jobb på halvtid och går på intervjuer och mailar företag och sånt. Och mest av allt jobbar jag med att göra det på ett hållbart sätt för mig själv och framförallt att inte låta det definiera mig, för man kan bli rätt sänkt av själva jobbsökandet. Mycket energi ut och nästan ingen alls tillbaka vissa dagar. Mailkorgen ekar tom. Men sen plötsligt så hör flera företag av sig och energin kommer tillbaka. Men jag är lite mer kräsen nu, noga med att välja ett företag som kan hålla liknande värderingar som jag vad gäller balans mellan jobb och fritid. Och bäst av allt? Såna företag finns! Har träffat på flera stycken så känner mig ändå hoppfull och glad till mods. Så vi får se hur detta slutar men ingen stress, bättre att det blir rätt och att jag får en bra start in i den sista fasen i min utmattning; den som ska ta mig från sjukskriven till halvtidsjobb till förhoppningvis heltidsjobb. En viktig pusselbit för framtiden och för hållbarheten i min egen återgång. Men hit me om ni vet företag som är bra eller om ni hör någon som söker en halvtid marknadskoordinator eller liknande. Ni sitter på samma erfarenhet som jag så jag vet att ni har bra öga för goa arbetsgivare.

Och förutom jobb så känns det som att livet snurrar på. Jag har lättare nu att lyfta blicken och våga se framåt, våga drömma och våga planera. Ibland ilar det till i magen när jag tänker på våra planer och jag kan bli lite darrig av stresskänslor som väller över mig. Men stresskänsligheten är en svag länk och bara för att jag blir rädd så betyder inte det att känslan är sann. För nu gäller det samtidigt att våga drömma. Det är en av sakerna jag tror kommer putta mig framåt den sista biten. Att visualisera och drömma och vara pirrig av förväntan. För bakslagen kommer lixom ändå. Dom behöver jag inte tänka så mycket på. Dom kommer med jämna mellanrum i veckorna och jag kliver emellanåt rätt in i total trötthet som gör att benen viker sig, eller så slutar hjärnan att koppla så att jag knappt får fram orden. Men jag blir inte riktigt lika rädd längre, för nu har jag verktygen som kan ta mig ur det. Återhämtning. Våga ta bort stressorer. Våga säga nej. Går det inte så går det inte. Ingen big deal.

Häromdagen var jag ute på Lidingö på Göran Adléns nya föreläsning Framgångsbedägeriet – revolten mot prestationssamhället. Göran är ju trendspanare och han var även faktiskt rådgivare åt oss när jag och min kompis Sarah skrev vår masteruppsats om just trender för affärsmodeller inom retailbranchen, så lite extra kul att följa hans olika uppdrag nu. Och ja. Framgångsbedrägeriet. Behövs det sägas något mer? Vem är egentligen lycklig?

Och lite träning blir det också. Och en del tid på caféer med datorn. Eller en bok. Läste nyss Tid och blev helt tagen. Och nu läser jag Mod att vara sårbar av Brené Brown; ganska passande för mig just nu känner jag.

Och så lyssnar jag på musik. Och njuter av februariljuset som strålar in genom våra fönster och ger mig hopp och lust att ta en tur till Zetas med pappa och köpa vårblommor. Och att förodla årets grönsaker. Och jag struntar i att städa så ofta för att orken inte riktigt finns, så då blir det sex säsonger av Sex and the City istället. Bättre prioritering. Och framförallt känner jag mig väldigt pirrig. Antalet koltrastar jag sett senaste tiden har jag slutat räkna, jag förstod snabbt att det var ett tecken. Förändring är påväg. Och sen såg jag bävern två gånger uppe på land nedanför oss. En meter ifrån mig. Ett tecken. Våga bygga nytt. Nya projekt på gång. Pirret alltså. Många tårar och mycket frustration. Men värt. Ljuset är så mycket större nu när jag vågat möta mörkret inom mig.