Allt snurrar snabbare och snabbare i vardagen sedan jag börjat jobba. Speciellt nu när tiden på jobbet utökas. Jag får svårare och svårare att stanna upp och känna efter, även om jag tycker att jag generellt ändå verkligen anstränger mig för att göra just det. Det sitter som en spärr i kroppen när det går utför och jag är snabb på att bromsa. Men enkelt är det ändå inte. Att stanna upp och ge efter för signaler.

Och ibland kommer den där jobbiga värken, den i kroppen ni vet. Ordspråket trött ända in i märgen är på riktigt. Det känns ju som att tröttheten sitter djupt, djupt inne i skelettet. Så obehagligt. Och så svårt att beskriva för den som aldrig upplevt sådan bedövande trötthet.

Vad jag vill säga just nu vet jag inte. Kanske bara ge ett livstecken. Det blir mer och mer sällan att jag skriver härinne, men jag hoppas att ni alla där ute tar hand om er. Jag försöker göra det i alla fall. Även om det ibland stryker med roliga saker som måste prioriteras bort, jobb som borde gjorts som inte blir gjort, hämtmat kommer till dörren lite för ofta för kraften till att skapa är svår att hitta alla dagar. Ändå hinner vi också med en hel del; matlagning med stjärnkock på Aveqia, Stoffes mamma på besök, frukost med Emma och Calle som snart flyttar (gråten i halsen…), ätit massor av choklad och pepparkakor, fått tid med Isabel på söder (kompisluncher alltså <3), deluxemiddag hos Bea och Victoria (<3) inklusive kattgos och jag har till och med satt upp julstjärnorna. Sånt som ger energi helt enkelt. Minnen och stunder i vardagen.

Så i stort är ju allt så mycket bättre sedan jag började jobba. Dagarna är roligare och ger innebörd på ett annat sätt. Och att backa ur det nu skulle jag aldrig, aldrig göra. Det ger så otroligt mycket. Så var inte rädda. När ni väl är redo såklart. Då väntar resan framåt på riktigt. Och man känner sig mer levande igen.

Det är inte helt enkelt att backa när det blir fel, men det har jag gjort nu. Och rätt snabbt dessutom, magkänslan gav mig något som gjorde att jag tog ett steg tillbaka. Som ni vet började jag pendla till jobbet i stan och en ny tjänst, och rätt snabbt började jag må sämre och sämre. Att bo i Stockholm och pendla till jobbet är ingen lugn busstur eller en stund på ett tåg där man får sitta ner en halvtimme. Nej här står man packad på tunnelbanan med så många människor att man måste luta sig mot sina medpassagerare för att inte dörrarna ska stängas och klippa av nästippen på en. Man går av tunnelbanan och får snällt glida med strömmen av hundratals människor i led som ska upp i olika gångar. Stannar man är man påsprungen och bufflad på á la minute. Härligt för någon? Nej. Lite extra ohärligt för en utmattad hjärna med hjärntrötthet? Ja. Jag fick så mycket intryck varje dag att det slutade med svimningskänslor och yrsel och kräkningar och panikkänsla för att hjärnan inte hann med att registrera allt som hände.

Kanske var inte tröttheten det värsta utan känslan av att kroppen börjar brytas ned på ett sätt som jag ännu inte har buffert för. Så då tog jag tag i situationen, pratade med min chef, och vi kunde lösa det ihop. Jag slutade efter bara tre-fyra veckor inne i stan och fortsatte istället här ute i sjöstan. Två steg fram och ett tillbaka helt enkelt! Jag jobbar fortfarande med mina ”nya” arbetsuppgifter men sitter på ett annat kontor än mitt team. Fin anpassning och sjysst av min chef att gå med på det!

Men därav har allt varit rätt rörigt. Jag har mått sämre rent mentalt, känt mig nedstämd och ledsen, mest för att jag först kände att det var ett misslyckande. Men nu har jag insett att det var tvärtom: jag lyckades lyssna på kroppen och göra det som min magkänsla sa till mig.

Och det fortsätter att vara lite rörigt. Nu går snart min arbetsträning ut och jag ska väl söka någon typ av tjänst på deltid. Har ni andra någon erfarenhet av det? Vågar knappt tänka tanken på att behöva prestera något på riktigt, även om jag ju egentligen gör precis det ändå. Jag sköter ju ett vanligt jobb på halvtid idag. Men då kan någon lixom förvänta sig massa saker och kräva något av mig; något som känns läskigt. Stresskänsligheten är ju min svaga länk, helt klart. Å andra sidan vore det skönt att få betalt för det jobb jag ändå gör. Det kanske skulle kännas mer fair nu när jag jobbar så pass många timmar och dessutom skulle det vara en stabilitet att veta lite mer om framtiden. Att leva i ett inferno av ovisshet är prövande för mig som gillar trygghet och rutiner. En plus och minussida helt enkelt.

Mitt i allt så tänker jag ändå på att för ett år sedan jobbade jag inte ens. Då var jag hemma på heltid och kände mig riktigt trött. Nu har ett år passerat och jag har lyckats söka arbetsträning själv, börja jobba 25 % och till och med öka arbetstiden till 50 %. Allt detta på nio månader. Inte så illa ändå. Klappar mig själv på axeln ändå för att jag vågar lyssna på kroppen och vidta dom åtgärder som krävs för att jag ska må som bäst. En bra sak som kommer med lärdomen av utmattning.

Så trött på att säga att jag är trött, men det är sanningen. I måndags gick jag upp i tid lite till på jobbet och det tar ut sin rätt i kroppen. Ändå tänker jag ibland (idiotisk tanke egentligen) att ”en timme extra per dag är väl ingenting”, men jo. Det är det. Roligt såklart, mitt jobb är verkligen roligt, men det är ändå en påfrestning på kroppen att gå upp i tid. Nåja. Jag får vara snäll mot mig själv längs vägen (as always right?). 

Och så skulle jag ha velat fota den här boken som jag nu tänker tipsa om men det har jag tyvärr inte orkat; så här kommer tipset ändå. Och det var faktiskt min vän Isabel som tipsade mig om den här: Våga vara operfekt av Brené Brown. Läs! Så bra tankar om personlig utveckling och att få lov att vara sårbar – något som ju vårt samhälle i stort inte direkt ger applåder för. Men vi ska tamejtusan ändå våga vara sårbara och operfekta för det är så man mår bra. Ja hörde ni? Det är vägen till att leva ett helhjärtat liv. Det har Brené forskat fram, för hon är just det; forskare. Läs boken och omfamna det operfekta och sårbara, både hos sig själv och hos andra. 

Clear eyes. Full heart. Can’t lose. 

Rupi Kaur, Mjölk och Honung

Så. Hemma igen. För mig har resorna som ni vet varit en måttstock på hur jag mår; jag tas ur min vardag och bekväma zon och testar vingarna. Denna gången gick det lika bra som på resan till Grekland i juli och Italien i augusti. Det kändes lixom likadant, varken bättre eller sämre. Vissa dagar bättre än andra, mer energi och ork, andra tröttare eller till och med rejält trött någon dag. En blandning. 

Sedan i somras har jag ju gått upp en dag i jobb (jobbar fyra halvdagar per vecka) och dessutom nyligen helt bytt arbetsuppgifter. Det är en påfrestning i sig och då stannar min progress i utmattningen upp eller till och med backar ett par steg (i upplevda symptom, inte i egentlig utmattning). Fullt normalt. Så då märks det ju som en helhet på resorna också. 

En skillnad på denna resan jämfört med t.ex. Grekland i somras är att jag under mina pigga dagar har ett betydligt större behov av rörelse och motion. Om jag inte får röra på mig när jag känner mig pigg så riktas all den energin inåt och jag blir irriterad, frustrerad och otålig. Dessutom tycker jag att jag är mindre orolig och ångestfylld om jag får ut energi i rörelse, när energin väl finns där. 

Hursomhelst så är jag glad att jag orkar så pass mycket som jag gör. Sex timmar på stranden och en, okej hyfsat snabb, middag går oftast okej. Jag har betydligt mer energi på dagarna än kvällarna så det är jag snäll mot mig själv med. Ett antal middagar blir på hotellet eller till och med roomservice om jag är supertrött. Det är okej. En rimlig anpassning efter mina förutsättningar. Så nu tar jag med mig denna resan in i vardagen och försöker komma ihåg; 

• att rörelse är bra för mig
• inte boka in för mycket kvällstid för det gör mig fortfarande väldigt trött
• jag behöver regelbunden meditation för att vara mitt gladaste jag
• min kropp behöver yoga varje dag (om än bara fem minuter)
• jag får fortfarande kraftig ångest av platser med mycket människor, undvik om möjligt om pressen är hög och träna om pressen i övrigt är låg 
• hjärntröttheten är en svag länk för mig, still going on… 
• jag har gått igenom många faser av olika teman i personlig utveckling under utmattningen, saker som dykt upp längs vägen som jag insett att jag behöver jobba med hos mig själv – just nu är temat gränssättning och att stå upp för mig själv 
• att jag numera har för vana att titta in i ögonen på mig själv (i spegeln), och även på andra människor, för att se vad själen talar om, så mycket finns att se därinne – en enkel check på hur jag mår, några gånger om dagen
• att det finns en inneboende djup tacksamhet inom mig som är så vacker och mäktig
• jag är en mer närvarande och lugnare och GLADARE person nu än jag någonsin varit

Ändå, gott folk: utmattningen ÄR värt det i slutändan. Den personliga utveckligen är enorm. Så vi fortsätter kämpa och vinna ytterligare några snäpp medvetenhet och glädje på vägen.