Acceptans

Alltså jag får lust att ge mig själv ett hårt slag i huvudet när jag ser att rubriken på sista inlägget innan jag dippade i lördags är ”att skapa balans”. WFT?! Men samtidigt, även om allt har varit lite i det yttersta laget av vad jag orkar de senaste veckorna, så tycker jag att jag har haft balans. Eller jag har i alla fall prioriterat återhämtning. Det har jag verkligen. Så kroppens utspel just nu är lite dubbelt för mig. Men blir man något klokare av att analysera sönder? Antagligen inte. Så jag försöker jobba med acceptans och som Isabel brukar säga till mig: own it! Äg varje känsla. Det ska jag banne mig göra alltså.

Annonser

Läkarutlåtandet

Tack fina ni för era kommentarer ❤️ Det värmer mer än ni kan ana.

Var hos läkaren idag och han bestämde att nu drar vi i handbromsen rejält. Bort med arbetsträning för en stund och fokus på att försöka komma ut 30 minuter på lunchen för dagsljus, meditation dagligen, lugn och mjuk yoga, vila, sömn och mat. Back to basics helt enkelt. Och bakslaget har ju kommit av en anledning, det har varit alldeles för mycket de senaste veckorna. Och även om jag blir lite tjurig på mig själv (bra hjälp, verkligen) för att jag inte klarade av att bromsa tidigare så är det egentligen en positiv sak att bakslaget kommer med en historia. Då vet jag vad jag behöver ändra på. Lite enklare så ju.

Men för nu är det vila som gäller. Kroppen känns precis som när man kört ett stenhårt pass på gymmet och är sådär skakig och matt att man knappt får av locket på vattenflaskan – så känns det hela tiden. Totalt utpumpad. Och hjärnan likaså. Orden kommer inte fram och ibland minns jag knappt hur jag ska formulera en mening. Men så får det vara en stund.

Som ni skrev, det är en krokig väg. Upp och ner. Och det är bäst att bara följa med på åkturen utan motstånd.

Träningsvärken

Kraschade rejält. Kroppen skakar okontrollerat och kan knappt formulera en mening. Hjärnan stänger av och den där tröttheten som gör att man inte ens kan sitta upprätt en sekund till kommer över mig. Ringde Stoffe som var på jobbet och storgrät med panik i rösten; jag har nog gått in i väggen igen trots att jag redan är i väggen. Lugnet på andra sidan. Nej älskling. Andas. Det är ingen panik. Halva paniken skapar du i huvudet. Tänk på allt du har gjort de senaste veckorna och röran med jobbet och påfrestningen. Tillslut kommer bakslaget. Det är som när man tränat och får träningsvärk för att kroppen bryts ner för att kunna bli starkare. Fast lite värre då. Men det är en del av din process.

Alltså. Grät några minuter till för att jag har världens finaste kille som får mig att känna mig trygg med mig själv på en minut. La undan telefonen. Tog med duntäcket till soffan, lät tårarna rinna, plockade fram grönsaker och dipp ur kylen, pepparkakor och te, och slog på en julfilm på Netflix. Om det blev bättre? Kroppen skakar fortfarande av någon typ av överansträngning de senaste veckorna. Tårarna rinner än. Men ändå lite bättre. Fallet kommer tillslut. Måste påminna mig om det (eller uppenbarligen be någon annan att påminna mig om det). En del av den här processen som gör så fruktansvärt ont och skapar sånt tvivel i kroppen. Kommer jag att klara detta? Meditationen som måste fram nu: tillit. Allt kommer att bli bra. Det är bara inte så bra precis just nu ❤

Att skapa balans

Efter senaste inlägget fick jag en klok fråga från Elin som jag tänkte att jag kan dela med er alla, svaret kan vara intressant för flera. Hoppas det var okej med dig Elin att jag delar frågan!

Fråga: Det jag undrar är väl hur du (& arbetsgivare) söker & hittar balans? Jag får upplevelsen av att du är duktig på att lyssna & hitta gränserna för dig själv innan du kliver över, eller är det något jag bara läser in..? Är det du gör nu likt eller olikt ditt tidigare jobb, & hur ser du på fördelar/nackdelar med det? Tack för allt klokt & transparent du delar

Tack fina du för feedbacken och för frågan ❤️ Det där att hitta balans kom aldrig naturligt för mig förut, jag förstod lixom inte att balans var något jag var tvungen att skapa och att det inte bara var något som plötsligt infann sig. Jag trodde lixom att vissa människor hade balans och andra inte. Och inte jag då såklart… Men någonstans längs vägen insåg jag att jag måste jobba för balans själv, varenda dag, vecka, månad och år. Att en dag ibland kan bli överfull men veckan måste vara någorlunda i balans och månaderna måste vara olika intensiva och åren likaså. Och ingen annan kommer att se över detta åt mig utan det är jag som måste stoppa och stanna och planera, planera, planera.

Så vad gjorde jag? Köpte en almanacka, en sån där old school som man skriver i. Där kunde jag ha översikt över veckorna och månaderna till att börja med. Och nu ska faktiskt sägas att detta var, för mig, svårare när jag var sjukskriven på heltid. Då var jag så lycklig över minsta gnutta energi att jag varenda gång gjorde av med allt och lite till. Och det blev bakslag. På bakslag. På bakslag. Tills jag lärde mig mer och mer och allra bäst blev det faktiskt när jag var tvungen att styra upp dagarna och veckorna efter jobbet. För nu kan jag inte längre göra av med all energi i ett svep för jag måste alltid spara lite och ha en buffert så jag orkar hela veckorna. Tufft ibland men så mycket enklare att energiplanera.

Nu har jag en egen regelbok för hur veckorna får se ut:

  • Endast en social aktivitet utanför jobbet per vecka (mån-fre)
  • Endast en social aktivitet per helg
  • Max ett träningspass utöver promenader per vecka
  • Max ett träningspass per helg
  • Yoga 20-30 minuter yin/restorative tre veckodagar och en helgdag (ger energi och balans)

Mitt jobb (arbetsträning) både ger och tar energi såklart men det känns mer som att det ger ändå. Jag jobbar med något heeeelt annat än vad jag gjorde förut (affärsutveckling B2B) och har taggat ner cirka 89 steg på karriärstegen. Idag jobbar jag i ett e-handelsbolag, med inrikting träning och hälsa, med lite allt möjligt men framförallt med saker där jag inte sitter ytterst ansvarig för någonting what so ever. Jag har helt enkelt rätt lite grejer att oroa mig över när jobbdagen är slut. Det har verkligen varit toppen för mig att inse att ett jobb kan vara hyfsat enkelt och prestigelöst och jag mår så bra av det. Så i och med det har det också varit enklare att skapa balans mellan jobb och fritid.

För mig hade det nog inte fungerat, tyvärr alltså, att jobba med samma saker som innan utmattningen. Jag älskade det jobbet men det sitter för djupa spår i mig av prestation som nog kommer ta lång tid att sudda ut. Kanske fungerar det om några år men just här och nu måste jag tänka om för att kunna bli frisk och skapa ett bra liv för mig själv. Så det är tvådelat och lite sorgligt inom mig med tanke på att jag gillade det, men jag tänker att jag har många år på mig och det som passar just nu är nu och sen är sen.

Fördelarna med att ha ett enklare jobb har varit att jag som sagt slipper tänka på jobbet efter jobbet (att det uttrycket ens ska behöva tas upp som något extraordinärt är sjukt…), att jag mer och mer lärt mig att skala av prestationsprinsessan inom mig och känt att jag kan göra jobbet med vänsterhanden och inte behöver bevisa någonting för någon, att jag inte känt att jag är ute efter att jobba med samma sak i längden så jag har mest jobbat nu för att skapa en rutin, och många många fler saker.

Nackdelarna har varit kanske att jag blivit lite uttråkad stundtals för att jag inte blivit tillräckligt stimulerad, att jag nu måste fundera på vad jag ska jobba med ”på riktigt” när arbetsträningen är över. Men i övrigt inte några direkta nackdelar tror jag. Jag upplever det nästan enbart som positivt; jag har jobbat med enklare saker i en miljö som jag var rädd för innan detta och har lixom insett att jag faktiskt klarar av massor av saker. Hello?!

Min chef är i min egen ålder och jag har hela tiden kunnat vara så extremt rak mot honom om hur jag mår och vad som fungerar och inte fungerar. Den dialogen har varit guld. Jag har haft lite sjukdagar strödda här och där och detta enbart för att jag ibland varit påväg ur balans. Då har jag stoppat direkt. Ingen prestige funkar i detta läget. Jag har lixom ingenting att bevisa för någon just nu, och framförallt så gäller nog fortfarande regeln om att jag är min egen värsta fiende när det gäller det där med prestation. Jag har så extremt höga krav på mig själv och dessa har jag verkligen jobbat hårt med under arbetsträningen. Men still in progress kan man säga.

Undrar om detta svarade på din fråga? Så glad att ni ställer frågor för det gör det mer levande för mig också att veta vad ni funderar på. Nu står jag inför utmaningen att våga kasta om och söka ett riktigt jobb. Där folk kan kräva saker av mig *skriet-emoji*. När jag säger det till Stoffe skattar han bara; ”Den enda som har ångest över din prestation är du själv. Gör 60 % av vad du tycker är bra så kommer det vara en överprestation.” Så ja, jag lägger mig väl på 40 % då och tränar. Enda vägen framåt.