Kategori: Balans

Grillkväll på Ekerö

Gårdagen blev ju inte alls sådär lugn som jag tänkte mig. Efter löprundan (som faktiskt blev av efter att jag suttit där i gräset i över en timme) kände jag mig HELT slut för det var så varmt och jag blev helt utpumpad av att ha kräkts bort all vätska och salt. Men vilade mig lite (ett par timmars siesta är pyttelite när man är utbränd…) och så bestämdes det att vi skulle åka ut till Ekerö till Stoffes bror och hans tjej. De bor i villa därute så grillning stod lixom högt i kurs för oss utan trädgård. Sagt och gjort så åkte vi ut dit och grillade och hade oss. Så mysigt.
Jag är löjligt stolt att jag orkade åka ut dit efter min tuffa förmiddag och dessutom orkade jag med, nästan, hela kvällen. När lillen (deras lilla kille på snart två år) skulle sova såg jag min chans och nattade honom. Låg och kliade honom på ryggen tills han somnade… Och så somnade jag också. Perfekt nap! Det var ganska mycket folk på plats och många barn så det tar på krafterna – men ett rejält eldprov. Men när det är ens familj är allt så avslappnat och härligt, och känslan av att närsomhelst kunna gå och lägga sig eller se en film eller bara sätta sig i en solstol ÄR helt avgörande. Allt blir så mycket enklare utan all press (från mig själv?!) att jag ska uppföra mig eller konversera på ett visst sätt. 
Vi kom hem runt ett på natten och sen bums i säng och sov läääänge, så idag blev istället en väldigt lugn dag. Vi har myst på balkongen, yogat, lagat mat och bara vilat. Den balansen behövdes. 
Nu står en zucchini-lasagne-variant i ugnen och sen blir det popcorn och film. Trevlig söndag allihopa! ❤

Annons

Jag är så rädd att inte orka

En sak som genomsyrat min utmattningsdepression är såklart trötthet. Men lika jobbigt som det är att vara trött är det att vara rädd att hela tiden bli trött. Försöker verkligen att inte alls tänka på om jag blir trött eller inte men grejen är att det alltid kommer så plötsligt; NU måste jag vila. Och så finns ingen återvändo. Det är extremt obehagligt när kroppen bara tvärnitar och det inte ens finns kraft att stå upp fem minuter till. 
Men i alla fall så idag var en dag när jag orkade. Vi tog båten över till Djurgården och åt lunch på Villa Gothem och tog sen en långpromenad runt hela ön. Skönt, friskt och soligt. Så det var ju en bra dag och jag är verkligen glad över det. Just för att jag vet att alla dagar inte slutar så bra. Då är det inget man längre tar för givet; att orka saker. 

Eat wise, drop a size

Lyssnade på förra veckans avsnitt av Ångestpodden (in och lyssna!) och de pratade om orimligheten i all den träning och hälsa som exponeras i sociala medier; hur påverkad man blir av att andra personer tränar 9 pass i veckan, äter typ gurkstavar och morötter till lunch och visar sina perfekta kroppar. Som ni förstår är rubriken typ den största ironin ever… Jag fick lyckokänslor i hela kroppen när de tog upp just detta citatet ”Eat wise, drop a size” och skrattade så hysteriskt att de knappt fick luft. Så befriande.

Nu har Ida och Sofie 250 000 lyssnare i månaden på sin podd och de ligger idag tvåa på podcasters lista över mest nedladdade poddar under veckan. Och jag kunde inte vara mer stolt och glad för deras skull. Och dessutom är jag stolt och glad över Sverige som tar till sig deras fantastiska åsikter med öppna armar och börjar prata om den psykiska ohälsan i vårt land. Vi ska aldrig skämmas. Och vi ska aldrig vara tysta. Aldrig. 

Klagotant

Känner mig som en tjatig bandspelare varje gång någon frågar hur jag mår och jag svarar ”Åh, det är bra. Bara den där huvudvärken…”. Alla lär ju tro att det bra är att ta en Ipren och lägga sig en timme så blir allt bra. Tyvärr är det inte riktigt så.

Hjärntrötthet tar månader och kanske ÅR att repa sig från. Just det onda kommer i perioder och gör så ont. Inte som vanlig huvudvärk utan lixom en trötthet i huvudet som skjuter ut smärta i hela pannloben och över ögonen. Fy fasen. 
Ligger i alla fall i sängen, har kunnat ta en promenad med solbrillorna på (tur att det var soligt så jag slapp se ut som ett miffo…), har sått årets grönsaker och lite annat fix som passar när jag inte kan kolla på tv, läsa, träffa folk… Inte mer spännande än så just nu. 
Vill inte klaga så därför ger jag mig själv en klapp på axeln. Folk sa ofta till mig när mamma gick bort att jag var stark. Grejen var bra att jag inte hade något val och jag kände mig verkligen inte stark! Men nu i detta känner jag mig stark. Jag har ett enormt tålamod och jag klagar väldigt, väldigt sällan på situationen utan försöker göra det bästa av dagarna. Men nu tycker nog alla andra att jag är en klenis istället, precis som jag ibland tyckte (mitt förra jag…) om folk som ‘inte orkade gå upp ur sängen’. Ajaj så fel jag hade! NU är jag stark; ge mig en kram för att jag kämpar. Please. Jag behöver den idag.