Hemma igen

Sent igår kväll kom vi hem. Trötta efter resan med tillhörande flygplatskaos men väldigt glada. Nu känner jag mig trött, trött, trött och idag har jag mest vilat, tagit en lugn promenad, sovit, kollat serier och ännu mer vilat. Kanske kommer en smäll efter detta med extrem trötthet; även om resan är lugn och återhämtande så är nya intryck, mycket människor och byte av miljö alltid en extrem påfrestning för en utmattad hjärna. Det kommer man aldrig ifrån. Så nu inväntar jag kvittot på hur det gick. Vi får se vad kroppen säger…

Kroatien

Imorgon åker vi till Kroatien. Två njutiga veckor ska vi vara där. Underbart.

Men såklart är jag rädd, orolig och har väl en del ångest över hur det ska gå. Det där med att resa med utmattningssyndrom är inte helt smärtfritt. Vi bokade resan i mars nångång när jag var betydligt piggare än vad jag är nu. Men det hjälper ju inte att tänka på det. Min läkare har hursomhelst godkänt resan och menar på att jag lika gärna kan ligga i en solstol där och vila som jag ligger hemma. Sant. 
Vi har ofta väldigt lugna semestrar som balans till våra ganska energifyllda personligheter (ja ni hör ju vad jag lärt mig!) och dessutom har vi på resor under tiden jag varit sjuk alltid haft hotell med bra restauranger. Det blir ofta att jag inte orkar gå ut på kvällen, efter en dag på stranden, så detta var viktigt när vi bokade. 
Och sen packningen då. Det är ju en tuff utmaning för hjärnan. I väskan ligger yogamattan, pass och badkläder. Tänker att jag kommer rätt långt med det. Resten som kommer med bli väl en bonus. 
Målbilden ser väl ut ungefär såhär inför resan: 

Här har jag skrivit mer om våra tidigare resor och vad man kan tänka på om man ska resa med ett utmattningssyndrom eller en utmattningsdepression. Ja, alltså inte med. Man åker väl med någon annan (även om utmattningen ibland känns som ens enda och ständiga följeslagare i livet…), men alltså med sjukdomen i kroppen. Och knoppen. 
Jag kommer försöka uppdatera här inne under resan, men inte lika frekvent såklart, och så hoppas jag såklart att wi-fi fungerar okej på hotellen. Det kan vara lite comme ci comme ca med det. 
Hoppas ni alla har en fin midsommar! Kram på er! 

Psykbrytet inför middagen

I lördags när vi hade middag så var det som sagt jag som fixade – allt! Jag var stolt. Längs vägen så blev det ett par gupp, om alltid, och såhär lät det när jag på lördagen på dagen ringde Stoffe och hade panik (han var på jobbet):

Jag: Hej (ynklig röst)
Stoffe: Hej älskling! Har det hänt något? 
Jag: Nja nej inte direkt…
Stoffe: Men jag hade 8 missade samtal sen lunch? 
Jag: Jaha (spelar nonchalant), ja.. Jag känner mig konstig.. (jag har svårt att sätta ord på känslor, vårt ständiga issue). 
Stoffe: Jaha hur då konstig? Trött, hungrig eller sjuk eller något annat? 
Jag: Jag är nog stressad. Jag har typ inte sovit någonting inatt (detta var helt sant, jag var vaken i fyra timmar och grubblade…)
Stoffe: Stressad för vadå? 
Jag: Middagen ikvähähähll *börjar gråta och snörvla som ett litet barn* Dom kommer om sex timmar och jag vet inte hur jag ska hinna duscha, torka av handfatet och duka innan dess (gråter och hulkar) 
Stoffe: … ? 
Jag: Alltså om jag ska hinna vila också. Vart ska jag börja lijihixxxommm?! 
Stoffe: Börja vila är nog en bra idé. Om du hinner duscha eller duka spelar ju ingen roll hjärtat. Jag fixar allt sånt när jag kommer hem. Och duscha – vem bryr sig? 
Jag: Trohooorr du det?! *torkar snoret* Jag trodde jag skulle orkaahah detta… 
Stoffe: Vila nu så kommer jag sen. Jag ska bara jobba klart här. Vi kan köpa hem all mat så tänk inte på någonting.
Jag: Okej… *hick hick*. Vi ses sen då. 
Stoffe: Det gör vi sötnos. Puss 
Så… Jag hade alltså legat vaken i fyra timmar (!!) på natten och funderat över hur tusan jag skulle hinna, på en hel dag (de kom vid sju på kvällen); handla mat, gå till bageriet, duscha, duka, torka av badrummet och vila. Jag vred och vände på det på natten, la upp scheman i huvudet, stressade upp mig själv, såg hur allt blev kaos, fick panik. Trodde hjärtat skulle hoppa ut av stress. Ja men ni kan ju tänka er! 
Såhär är det alltså. Att vara stresskänslig. Det är inte att man enbart typ är känslig för livsomvälvande beslut och av att man inte hinner till bussen. Nej det är att man bryter ihop av att ha mer än typ en sak på schemat på en hel dag. Man får inte ihop det. Hjärnan kan inte strukturera och planera och allt blir kaos. Både i kroppen och i huvudet. 
Så… Lördagen var kaos för mig. Men jag genomförde det och det stärkte mig. Men hade jag inte pallat alls och bara lagt mig rätt upp och ner och vi hade köpt hem 60 bitar sushi istället så hade det också varit okej! Allt som innebär att jag lyssnar på kroppen och testar mina gränser i lagom mängd är bra, oavsett vad resultatet blir i slutändan. 
På kvällen körde jag i alla fall shorts från H&M, linneskjorta från Gina Tricot och halsband från H&M. 

Bokmal

Gillar ni att läsa? Jag älskar att läsa! Periodvis går det förstås rätt illa med läsandet eftersom min hjärna är hjärntrött, men jag tar igen det i bättre perioder. Hemma hos oss svämmar hyllorna över av böcker och jag har så svårt att göra mig av med en enda. Alla betyder något på sitt sätt. Jag är inte direkt en boksnobb som måste ha bundna varianter och hela den biten, nej jag köper massor av pocket mest för att jag slukar så många böcker i månaden. Annars hade jag behövt löneförhandla med Försäkringskassan *OBS skämt* *Eller?* *Överväger detta som ett alternativ*

Men hursomhelst. På mitt nattduksbord ligger det alltså travar med påbörjade böcker. För jag har ju svårt att fatta beslut och det där med att fullfölja saker, det är det sisådär med nuförtiden. Så jag läser lite här och där. De två nedersta bilderna är alltså mina travar bredvid sängen *lägger in ansökan om rehab pga missbrukstendenser* Älskar att blanda skönlitterärt med saker jag kan lära mig. Oftast då om yoga, meditation, ayurveda, psykologi eller liknande. Just nu läser jag Yoga är min terapi, Ayurveda för ditt sinne, Hjärntrötthet, En yogis självbiografi och Arvet efter dig – samtidigt. 
Om ni är sugna på boktips kan jag tipsa om Cecilia Samartins böcker. De är så bra. Så bra. Älskar dem. Varenda en. Vackert språk, fina berättelser, viktiga och helt underbart fängslande. Tips inför lata dagar på stranden! 

Vad har vi egentligen lärt oss?

Mycket tankar i huvudet just nu. Det känns som jag inte hinner tänka klart någon av dem, bara hoppar direkt till nästa. Kanske är jag snurrig i huvudet av allt som hänt sista veckan, kanske är jag bara lite ur balans. Vi har ett ganska stort beslut framför oss på det privata planet och plötsligt ställs allt på sin spets: vad har vi egentligen lärt oss av det här året? Nu är det upp till bevis för prövningen kastades i knät på oss. 
Det är inte så enkelt att fatta beslut när man är hjärntrött och utmattad. Jag orkar aldrig rikigt tänka klart en tanke och dessutom känns det som att jag knappt kan tänka mer än ett steg. Det tar stopp. Analysförmågan orkar inte ens en liten bit på vägen. Detta försvårar läget lite just nu och jag lägger kanske lite väl mycket energi på att just tänka, och dessutom en betydande del av beslutet skjuter jag ifrån mig. För att jag inte orkar. Tänka alltså. 
Jag tror och hoppas att vi väljer rätt och jag tror och hoppas att vi lärt oss något. Men det är svårt. Väldigt svårt. 
Den fina fiolfikusen fick jag av Bea och Victoria för några veckor sedan. Älskar den. Otroligt vacker med sina mörka, tjocka blad och den starka kontrasten av ådringar i bladen. Ett lager i taget växer den. Och jag tänker att livet är betydligt rörigare än så. Lite här och där på samma gång. 

Promenerar och tänker, skapar, känner

Eftermiddagspromenad runt sjön. Äppelblommor i träden. Grenar som tornar upp sig mot himlen. Tjocka stammar vittnar om långt liv. Tänker på min kropp. Förbannar. Förlåter. Tänker om. Känner sorgen. Känner saknaden. Skapar texter. Skapar minnen. Skapar utrymme i bröstet. Ser det lilla. Upplever det stora. Lever och minns och öppnar hjärtat för allt det vackra runtomkring.  

Att läsa av kroppens återkoppling

Idag var jag på yin/yang yoga på Yogayama. Mitt första pass för veckan eftersom jag har varit magsjuk. Det hör inte till vanligheterna direkt att jag bara yogar en gång i veckan, snarare varje dag, så det var en helt enorm lycka att kunna vara på mattan igen. Vilken känsla efter ett uppehåll! 

Temat för klassen var ”lyssna på kroppens återkoppling”, vilket ju passade mig helt förträffligt just idag. Min mage är fortfarande lite öm och illamåendet ligger där i bakgrunden så jag fick backa rätt många steg i alla ryggradsrotationer och inversioner (huvudet är under höfterna, dvs uppochner-vända positioner). Och sen var det en bra påminnelse överlag tycker jag. Hur enkelt det är att köra på i stunden, för där och då fungerar det, men sen kommer kroppen med återkopplingen en stund/timmar/dagar efteråt. Först då vet man om det var rätt eller inte. 
Alla vi som är i utmattning vet ju hur stor betydelse detta har. Vi är vana vid att kroppen kan vara helt förstörd i flera dagar/veckor efter en överansträngning under ett par dagar. Eller hur en timme för mycket vid TVn sätter käppar i hjulet i flera dygn. För det är ju just det som är grejen med en utbränd kropp; återhämtningen är inte alls som hos en frisk person. En halvtimme för en frisk kropp kan vara flera veckor för en utbränd. Japp, helt sant. Min läkare beskriver en halvtimmes återhämtning för en frisk kropp som ca två veckor för en utbränd. Inte så enkelt därför att alltid veta gränsen och förstå varför bakslaget blir så hårt – man är lixom aldrig riktigt beredd. 
Igår var jag ute i löpspåret på en runda och efteråt kunde jag inte ens resa mig ur soffan på fyra timmar. Fyra timmar! Jag kunde inte ens ställa mig upp för att gå in i duschen, kroppen var så svag. Så även om faktiskt själva löpturen kändes ganska bra så kom kroppens återkoppling, kvittot på om jag tagit i för mycket/lagom/för lite, och visade att jag överansträngt mig. Bara att backa.
För det pratade vi också om idag på yogan. Att man kan backa. Vid nästa praktik/tillfälle/sida av kroppen kan man ta ett steg tillbaka om kroppen sa ifrån innan. Man ska inte döma sig själv för att man tog i för mycket. För att viljan tog över. Det är mänskligt. Men det som avgör om man visar respekt eller inte mot kroppen är om man lär sig och anpassar intensiteten till nästa gång. Klarar man det; DÅ har man lyckats.