The Invitation

It doesn’t interest me what you do for a living. I want to know what you ache for and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the centre of your own sorrow, if you have been opened by life’s betrayals or have become shrivelled and closed from fear of further pain.

I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it,
or fade it,
or fix it.

I want to know if you can be with joy, mine or your own; if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, be realistic, remember the limitations of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself. If you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul. If you can be faithless and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty even when it is not pretty every day. And if you can source your own life from its presence. I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand at the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, ‘Yes.’

It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone and do what needs to be done to feed the children.

It doesn’t interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the centre of the fire with me and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you from the inside when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.

Oriah Mountain Dreamer. The invitation.

Annonser

Adrenalinet innan en krasch gör att man missar signalerna

God fortsättning på 2018! Nu skriver jag i ren och skär… upplysning! Detta eftersom Fröken Duktig kommenterade ett tidigare inlägg och gav mig svar på något jag har funderat över sedan jag gick in i väggen. Jag trodde att ett av mina sista stressignaler eller urspårningsbeteenden är att jag blir extrovert (är ju naturligt introvert i grunden). För i mitt huvud har jag satt samman sambandet att jag precis innan min stora krasch, cirka ett par veckor innan, samt inför alla mindre krascher under de senaste tre åren som utmattad, har haft tydliga extroverta drag som jag inte känner igen i mig själv. Plötsligt har jag tagit för mig betydligt med socialt än vad som är naturligt för mig, jag har hållit låda länge på kvällarna och jag har känt mig extremt energisk. Det låter ju såklart som väldigt härliga grejer alltihop men för mig är det konstigt eftersom jag inte är sån tjej som håller låda sent på kvällar i vanliga fall, jag är social men jag tar inte mest plats socialt i sammanhang, och jag har energi men inte en rusig energi där jag är stirrig utan mer en bestämd energi som gör att jag får saker gjorda; så alla dessa beteenden var ovana för mig och jag kände innerst inne att det inte riktigt var naturligt. Så jag har lixom funderat rätt mycket på detta.

Men så kom svaret! Läs Fröken Duktigs kommentar (och läs hennes blogg!) : ”Ja men ibland är det som att man inte fattar att det håller på att gå över styr. Kanske för att adrenalinet sätter in ett tag innan en krasch och då tror man att allt är bra och att man har energi och balans. Sen tar adrenalinet slut väldigt plötsligt och kraschen är ett faktum.”

Det var en pollett som föll ner här för mig, tack för den kommentaren. Det är alltså adrenalinet som gör att man spårar ur sista tiden och kör rakt in i kaklet. Det förklarar så mycket. Kanske behöver man inte heller anklaga sig själv så mycket för att inte kunna bromsa då heller, signalsubstanser är otroligt kraftfulla och att stå emot ruset är svårt.

Så även om det inte förändrar något så är det skönt att veta varför kroppen beter sig på vissa sätt. För mig hjälper det att se beteenden och signaler för att kunna bromsa in.