Viss saker har jag undvikit att prata om här i bloggen. Inte egentligen för att det är olämpligt utan mer för att det helt enkelt har varit för känsligt för mig. Det jag berättar om i det här forumet är saker som pågår i mitt liv här och nu. Det ni läser på tunnelbanan, på bussen, när barnen lagt sig, när maten gräddas i ugnen… Det är mitt liv i realtid. Och vissa saker är känsligt och gör ont. Fruktansvärt ont. Men mer och mer har jag börja acceptera situationen och inse att jag inte ÄR min utbrändhet. Jag är fortfarande Therése. Och att ni alla vill mig så väl. Det hjälper min läkning.
Att skriva är en del i min process för att upprätthålla min personlighet i den här jäkla sjukdomen som just nu spelar en överhängande roll mitt liv. Så tack för att ni läser och kommenterar och mailar och peppar. Det betyder massor och er energi gör att jag vågar öppna mig mer och bjuda in fler på min resa.
Nästa steg i min process ha jag kommit fram till är att våga dela med mig mer av min bakgrund. Det är en stor del av mig, men också en del jag för tillfället inte alls identifierar mig med. Den är så långt borta. Karriäristan och prestationsprisessan ligger i en låda långt, långt ner. Och är inte heller välkommen fram rikigt ännu. Det är för riskfyllt. Att öppna lådan och släppa lös henne; den destruktiva tjej som gömde sig bakom en ridå av prestationer.
Innan jag gick in i väggen jobbade jag som affärsutvecklare på ett amerikanskt konsultbolag som hjälper företag i förändringsprocesser, omstruktureringar, ledeutvecklingprocesser mm. Ett bolag som alltså agerade strategisk HR-partner åt företag i olika skeden av förändring och utveckling. Jag är i grunden utbildad civilekonom med en masterinrikting på internationell marknadsföring och har tidigare jobbat finansiellt inom bank med rådgivning etc. Men det här jobbet var alltså helt B2B och, som ni förstår, intensivt till sin karaktär eftersom det hela bygger på snabba puckar. Förändringar kan planeras i evighet men ändå när man väl står där vid kantens rand så blir läget mer eller mindre krisartat; oavsett om man är privatperson eller företag. Vi går alla igenom en kriskurva.
Jobbet var för mig en identitet och jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte det var rätt kul att som ung kvinna ta den positionen som jag gjorde och driva det här bolaget framåt. När jag jobbar är jag extremt orädd och det hade jag nytta av här; jag bryr mig inte om vem jag talar med och jag vet att jag kan det här området på mina fem fingrar – därför kunde jag sitta i möte efter möte med höjdare inom vårt svenska näringsliv och berätta om hur de kunde reda ut en kris, utveckla en situation eller fatta beslut som kommer gynna dem framåt. Det är ganska kaxigt för att vara en 25-årig tjej faktiskt, och idag är jag stolt att jag vågade.
Sista året innan jag brände ut mig var jag 27 år. Varje kvartal kunde man vinna olika kategorier för bästa prestation och jag kammade hem en efter en; Q1, Q2 och Q4. Sedan hamnade jag på topplistan över mest lönsamma affär globalt (plats 3 av 10) och kammade slutligen hem det prestigefyllda priset Årets Prestation i både Sverige och Europa. Året innan satt jag på galan när det priset delades ut och sa till mig själv: det där ska jag också klara! Och det gjorde jag alltså – dubbelt upp (när jag skulle ta emot priset på galan året efter var jag utbränd och låg i sängen sen flera månader tillbaka, det säger en del om hur jag kämpade). Det bolaget jag jobbade i har hundratusentals anställda så jag har faktiskt rätt att vara lite stolt tycker jag. Men där och då, när jag vann, fanns ingen glädje alls. Noll.
Depressionen hade växt fram under många år och eskalerat det sista året. Allt det fantastiska som skedde runtomkring mig var jag totalt likgiltig inför. Totalt. Kunde inte bry mig mindre. Jag minns särkilt ett scenario där jag nyligen fått frågan om jag kunde tänka mig att flytta utomlands (med Stoffe såklart som spouse) för att delta i bolagets High Potential program där nya ledningsgruppsmedlemmar helt enkelt skulle skolas fram. Jag genomgick massor av tester och intervjuer för detta och när jag väl kom så långt att de alltså frågade och jag klickade i ett ”ja” på formuläret så ringde jag min kompis Emma från kajen, när jag väntade på båten hem, och grät. Jag hulkade fram att jag bara vill ha ett vanligt liv, att jag inte orkar detta. Jag berättade att det kändes som att jag tappat kontrollen och att omständigheter helt enkelt styrde mitt liv.
Vad hade hänt? Jag ville slippa pressen inser jag i efterhand. Och få tillbaka kontrollen över mitt eget liv; ta tillbaka mina egna värderingar om vad som är viktigt. En vecka senare kraschade jag och då löste helt enkelt ödet min situation.
Vad jag vill säga med detta är egentligen att vi som sitter här utbrända, sjukskrivna och idag är halvt utanför arbetsmarknaden kan ha varit extremt duktiga personer som nu alltså tappat vår identitet totalt. Det är inte enkelt att gå hemma varje dag i flera månader om man är driven och vill saker med sitt liv, kanske inte annars heller. Detta är det svåraste jag gjort hittills. Att jobba var piece of cake i jämförelse!
Hade jag följt mina nycker jag fått till och från under året som sjukskriven (när jag haft bättre perioder såklart…) skulle jag säkerligen ha startat ett tiotal bolag eller tagit ett av alla de jobberbjudanden som faktiskt inkommit till mig under året. Och ärligt talet hade det varit den enkla vägen. Men jag valde inte det den här gången. Jag valde att göra rätt. Fokusera på min hälsa varje dag och envist stå fast vid att mitt värde som människa inte alls påverkas av att jag går på Försäkringskassan och ibland ligger i sängen i flera veckor. Det här är det riktiga jobbet, den hårda biten. Läxan jag fick av att inte lyssna på min kropp tidigare.
Det andra jag vill med det här inlägget är att skriva av mig. Varje dag kämpar jag med att pussla ihop saker som hänt i mitt liv, förstå mönster hos mig själv, se tendenser i mitt beteende, lära mig av mina misstag, programmera om hjärnan… Allt för att kunna gå vidare. Bygga ett nytt sätt att vara på för att slippa hamna här igen. Och att skriva detta är en pusselbit. Den jag var då är inte den jag är nu. Den jag är nu är inte den jag måste vara framöver.
alldamnstories 