Kategori: gå in i väggen

Skansen

Sakta, sakta börjar kroppen repa upp sig. Nu kliver jag med myrsteg framåt för att inte stressa på eller förvänta mig för mycket av dagarna. Vi skulle egentligen åkt på min kusins student den här helgen nere i Blekinge men det går tyvärr inte, kroppen orkar inte det. En lång bilresa ner och sen massor av folk och tjo och tjim… Nej. Jag har varit väldigt ledsen över detta i några dagar för jag hade så gärna velat åka. Det var ett stort personligt mål att jag trodde att jag skulle orka åka ner så därför känns såklart nederlaget lite extra. Men också för att jag vill ju så gärna se honom springa ut! Vilken känsla det hade varit ❤

Dock försöker jag nu se det positiva i saken och det är ju ändå att jag faktiskt lyssnat på min kropp. Den säger nej och jag lyssnar. Stort framsteg! 
Så istället för att deppa för detta testade vi att göra en kort utflykt idag och tog båten över till Djurgården för att gå på Skansen. Det är ett hett tips att gå på Skansen på vardagar off-season för då är det nästan inget folk där (ensamvargar)… Idag var det lite ströturister och vi typ på hela Skansen och det var så himla skönt. Skönt att flanera i sakta mak och kolla på djuren, skönt att komma utanför hemmet en stund, skönt att andas luft och skönt att få en dag med Stoffe i lugn och ro.
Vi älskar båda djur och vissa somrar har vi varit på Skansen alldeles för många gånger för att det ska klassas som sunt, men det är ju så mysigt. Röda hus, gamla torp, lösa fåglar som springer runt, alla djur och ungar, våfflor, goda hembakade kringlor, kaffe i solen, utsikten över vattnet… Ja, man kan nog inte vara där för många gånger ändå. 

Vi glömde båda våra telefoner hemma, och även kameran, så inte en enda bild har jag att dela med mig av. Levde lite mindful där för en stund. Dock hoppade vi in i en fotoautomat och tog den klassiska Skansen-remsan. Såklart. Med socker runt munnarna och vispgrädde på tröjan. 

Annons

Inte mycket att säga

Har inte alls mycket att säga just nu. Alla dagar ser likadana ut ungefär. 

Gå upp
Äta frukost
Vila
Meditation inne eller på balkongen
Snabbdusch
Vila
Lunch
Vila
Mellis
Vila
Laga middag eller äta rester
Vila
Meditation och benen mot väggen
Sova
Jamen ni hör ju… Så intressant. Funderar en del på saker som kommer till mig. Försöker att inte fastna i något men inte heller skjuta bort något. Låta det flyta utan att döma mina tankar och känslor.
Häromdagen fick jag någon typ av meditativt genombrott. Satt där på min matta som vanligt och fokuserade på andningen. En konstig, obehaglig känsla kom upp i mig och tårarna rann. Jag vet inte var det var men det kändes fysiskt som att jag kläckte ett skal runt mig. Som att jag kom åt något som jag inte visste att jag gick och höll kvar inom mig. Inte heller är det solklart vad det faktiskt var, men mäktigt var det. Att sitta där med tårarna rinnandes och inte förrän efteråt reagerade jag på hur lätt jag kände mig. 
Så ja, att ligga i sängen större delen av dagen kan verkligen innebära genombrott på det personliga planet. Här tvingas jag vara ensam med mina tankar och gå igenom lager för lager av mig själv, skala bort allt som jag vill bli av med och bort med det som tynger mig som inte längre behövs. Det som finns kvar av mig är helt raktigenom äkta. Det är ett som är säkert. 

Ett stort, innerligt, varmt tack

Tack, tack, tusen tack alla ni som tar er tid att kommentera, peppa, komma med råd, kärlek och humor. Det betyder så obeskrivligt mycket för mig. När jag känner mig såhär ynklig och ledsen, som att allt bara ska ryckas bort och så är det dessa spillror som är kvar av livet, då vill jag bara krypas upp i mammas varma famn och höra hennes röst som berättar för mig att allt kommer bli bra. Livet är upp och ner. Det flyter. Allt flyter. Inget är för evigt. 

Men eftersom jag inte har någon mamma som kan säga detta till mig längre så är jag mer och mer stark i min tilltro till mitt eget psyke och omdöme. Frågar mig själv vad som är rimligt. Avfärdar mina egna mörka tankar. Och så får jag era kommentarer som hjälp på vägen. Kanske är det därför det betyder så mycket att ni skriver; för det är sällan jag sätter tilltro till att någon annan ska krama om mig och berätta att allt kommer lösa sig. När ni gör det känns allt så fint.

Ni ska veta att jag läser varenda kommentar och jag skrattar, gråter, blir varm och fylld av kärlek. Jag lovar att svara när jag har huvudet med mig och orkar fatta tag i den delen av hjärnan som uttrycker allt det jag känner just nu. 

Tack tack tack! ❤

Sängliggandes av utmattning

Det som igår var en bra dag när jag orkade åka in till stan, och till och med köpa några klänningar, blev senare på kvällen dess raka motsats. Vid 19.30 tiden satt jag i soffan och grät för jag var så fruktansvärt trött och kroppen värkte i precis varenda cell. Jag la mig i sängen a pronto utan att borsta tänderna och utan att ens ta av mig kläderna. Stoffe kom in med vatten och en varm vetekudde att använda på de områden av kroppen som gjorde ondast; knän, armbågar och handleder värker alltid mest i min kropp. Sov ganska oroligt av utmattningen och vaknade upp fortfarande helt darrig och svag av total trötthet. 

Sedan dess har jag legat i sängen hela dagen. Att gå upp och göra frukost var en utmaning, när lunchen skulle värmas visste jag inte hur jag ens skulle orka resa mig och att öppna ugnsluckan kändes som ett marathon. Kroppen darrar på insidan för den är så svag och gråten ligger precis under huden; jag känner mig naken, svag, ängslig, orolig och väldigt, väldigt ledsen. 
Såna här dagar är på ett sätt enklare (om än fruktansvärt hemska) när det kommer till att hantera sina förväntningar och egot. Det finns lixom inget sånt som kan stå över denna trötthet. Jag skulle exempelvis behövt duscha men att ta mig in i duschen, få av mig alla kläder, stå upp i tre minuter för att skölja av kroppen, det är helt otänkbart. Jag skulle behövt gå ner med sopor, dammsuga, kanske ta en nypa luft på balkongen… Men självklart inte. Nu är det liggandes viloläge som gäller, emellanåt en podd i öronen och annars bara öronproppar i och en kudde över ögonen. Vila. 
Och jag är så trött på detta. Idag har jag emellanåt gråtit, velat skrika, fått panik över känslor som vällt upp inom mig; det där var väl inte en tanke om att det är lika bra att dö?? Var det så?? Nej fy jag måste ringa akuten! Tidvis vågar jag knappt sluta ögonen för kroppen är så utmattad att jag är rädd att mitt hjärta ska sluta slå. Givetvis gör det inte det. Men känslan är hemsk. 
Tankar kommer och går. Jag är tålmodig och försöker vara positiv men det går inte att sticka under stolen med att detta är extremt påfrestande. Ska jag orka? Kommer jag bli frisk? När i så fall? Hur ska jag orka ta mig igenom detta?
Någonstans där framme ser jag en framtid. Någonstans här känner jag en mening. Och inom mig känner jag, trots allt kaos som pågår i min kropp, en djup och ofattbar lycka som skrider fram sida vid sida med denna olycka. Det ter sig som att lycka inte behöver vara enbart av glad karaktär. Kanske är det bara själva närvaron som är min lycka. Närvaro i glädjen, sorgen och allt det som finns däremellan. 
Jag antar att det kommer göra att jag orkar kämpa. Det måste helt enkelt bli så. 
 

Att leva utan kontroll

Viss saker har jag undvikit att prata om här i bloggen. Inte egentligen för att det är olämpligt utan mer för att det helt enkelt har varit för känsligt för mig. Det jag berättar om i det här forumet är saker som pågår i mitt liv här och nu. Det ni läser på tunnelbanan, på bussen, när barnen lagt sig, när maten gräddas i ugnen… Det är mitt liv i realtid. Och vissa saker är känsligt och gör ont. Fruktansvärt ont. Men mer och mer har jag börja acceptera situationen och inse att jag inte ÄR min utbrändhet. Jag är fortfarande Therése. Och att ni alla vill mig så väl. Det hjälper min läkning.

Att skriva är en del i min process för att upprätthålla min personlighet i den här jäkla sjukdomen som just nu spelar en överhängande roll mitt liv. Så tack för att ni läser och kommenterar och mailar och peppar. Det betyder massor och er energi gör att jag vågar öppna mig mer och bjuda in fler på min resa. 
Nästa steg i min process ha jag kommit fram till är att våga dela med mig mer av min bakgrund. Det är en stor del av mig, men också en del jag för tillfället inte alls identifierar mig med. Den är så långt borta. Karriäristan och prestationsprisessan ligger i en låda långt, långt ner. Och är inte heller välkommen fram rikigt ännu. Det är för riskfyllt. Att öppna lådan och släppa lös henne; den destruktiva tjej som gömde sig bakom en ridå av prestationer.

Innan jag gick in i väggen jobbade jag som affärsutvecklare på ett amerikanskt konsultbolag som hjälper företag i förändringsprocesser, omstruktureringar, ledeutvecklingprocesser mm. Ett bolag som alltså agerade strategisk HR-partner åt företag i olika skeden av förändring och utveckling. Jag är i grunden utbildad civilekonom med en masterinrikting på internationell marknadsföring och har tidigare jobbat finansiellt inom bank med rådgivning etc. Men det här jobbet var alltså helt B2B och, som ni förstår, intensivt till sin karaktär eftersom det hela bygger på snabba puckar. Förändringar kan planeras i evighet men ändå när man väl står där vid kantens rand så blir läget mer eller mindre krisartat; oavsett om man är privatperson eller företag. Vi går alla igenom en kriskurva. 
Jobbet var för mig en identitet och jag ska inte sticka under stolen med att jag tyckte det var rätt kul att som ung kvinna ta den positionen som jag gjorde och driva det här bolaget framåt. När jag jobbar är jag extremt orädd och det hade jag nytta av här; jag bryr mig inte om vem jag talar med och jag vet att jag kan det här området på mina fem fingrar – därför kunde jag sitta i möte efter möte med höjdare inom vårt svenska näringsliv och berätta om hur de kunde reda ut en kris, utveckla en situation eller fatta beslut som kommer gynna dem framåt. Det är ganska kaxigt för att vara en 25-årig tjej faktiskt, och idag är jag stolt att jag vågade. 
Sista året innan jag brände ut mig var jag 27 år. Varje kvartal kunde man vinna olika kategorier för bästa prestation och jag kammade hem en efter en; Q1, Q2 och Q4. Sedan hamnade jag på topplistan över mest lönsamma affär globalt (plats 3 av 10) och kammade slutligen hem det prestigefyllda priset Årets Prestation i både Sverige och Europa. Året innan satt jag på galan när det priset delades ut och sa till mig själv: det där ska jag också klara! Och det gjorde jag alltså – dubbelt upp (när jag skulle ta emot priset på galan året efter var jag utbränd och låg i sängen sen flera månader tillbaka, det säger en del om hur jag kämpade). Det bolaget jag jobbade i har hundratusentals anställda så jag har faktiskt rätt att vara lite stolt tycker jag. Men där och då, när jag vann, fanns ingen glädje alls. Noll. 
Depressionen hade växt fram under många år och eskalerat det sista året. Allt det fantastiska som skedde runtomkring mig var jag totalt likgiltig inför. Totalt. Kunde inte bry mig mindre. Jag minns särkilt ett scenario där jag nyligen fått frågan om jag kunde tänka mig att flytta utomlands (med Stoffe såklart som spouse) för att delta i bolagets High Potential program där nya ledningsgruppsmedlemmar helt enkelt skulle skolas fram. Jag genomgick massor av tester och intervjuer för detta och när jag väl kom så långt att de alltså frågade och jag klickade i ett ”ja” på formuläret så ringde jag min kompis Emma från kajen, när jag väntade på båten hem, och grät. Jag hulkade fram att jag bara vill ha ett vanligt liv, att jag inte orkar detta. Jag berättade att det kändes som att jag tappat kontrollen och att omständigheter helt enkelt styrde mitt liv. 
Vad hade hänt? Jag ville slippa pressen inser jag i efterhand. Och få tillbaka kontrollen över mitt eget liv; ta tillbaka mina egna värderingar om vad som är viktigt. En vecka senare kraschade jag och då löste helt enkelt ödet min situation. 
Vad jag vill säga med detta är egentligen att vi som sitter här utbrända, sjukskrivna och idag är halvt utanför arbetsmarknaden kan ha varit extremt duktiga personer som nu alltså tappat vår identitet totalt. Det är inte enkelt att gå hemma varje dag i flera månader om man är driven och vill saker med sitt liv, kanske inte annars heller. Detta är det svåraste jag gjort hittills. Att jobba var piece of cake i jämförelse! 
Hade jag följt mina nycker jag fått till och från under året som sjukskriven (när jag haft bättre perioder såklart…) skulle jag säkerligen ha startat ett tiotal bolag eller tagit ett av alla de jobberbjudanden som faktiskt inkommit till mig under året. Och ärligt talet hade det varit den enkla vägen. Men jag valde inte det den här gången. Jag valde att göra rätt. Fokusera på min hälsa varje dag och envist stå fast vid att mitt värde som människa inte alls påverkas av att jag går på Försäkringskassan och ibland ligger i sängen i flera veckor. Det här är det riktiga jobbet, den hårda biten. Läxan jag fick av att inte lyssna på min kropp tidigare. 
Det andra jag vill med det här inlägget är att skriva av mig. Varje dag kämpar jag med att pussla ihop saker som hänt i mitt liv, förstå mönster hos mig själv, se tendenser i mitt beteende, lära mig av mina misstag, programmera om hjärnan… Allt för att kunna gå vidare. Bygga ett nytt sätt att vara på för att slippa hamna här igen. Och att skriva detta är en pusselbit. Den jag var då är inte den jag är nu. Den jag är nu är inte den jag måste vara framöver. 

Ilskan är borta!

Den där aggressionen jag kände igår är försvunnen, jippi! Stoffe fick dock tyvärr stå ut med ett par riktigt sviniga kommentarer igår kväll som jag ska kompensera honom för ikväll, stackaren. Han biter ihop såklart. Min fina man. 

Okej. Fredag! Idag tänker jag sätta på min favoritmusik på högsta volym och yoga NAKEN tills svetten rinner. Sedan ska jag dansa till min favvospellista och hoppa i sängen tills jag knappt kan andas. Ut med allt! Nu kör vi fredagsfeeling crazy deluxe och låter endorfinerna spruta. Kram på er!