På lördag morgon, tidigare än vad som egentligen borde vara en laglig avgångstid för något flygplan överhuvudtaget, ska vi flyga till Grekland. Till Thassos närmare bestämt. Två njutiga veckor ska vi spendera där och vältra oss i saltvatten och sol och värme och grekisk sallad och tzatziki. Alla komponenter för en lyckad semester. 

Och jag får ibland frågan här i bloggen angående resor och många är oroliga för sina planerade utsvävningar; hur ska det gå? Hur ska jag orka? Och jag kan bara säga; jag känner exakt samma rädsla som ni. Varenda gång. Hisnande känslor av att detta kommer aldrig att gå, blandat med förväntan och längtan. Och ändå tar den ju alltid över till sist, förväntan. För så härligt det är att resa om man har möjlighet. Solen och värmen och vattnet gör fantastisk gott för kroppen. Om man väl kommer på plats och så vidare såklart. För vägen dit är ju en bergsbestigning utan dess like. 

Här har jag skrivit en sammanfattning kring mina tankar kring att resa med utmattningssyndrom och utmattningsdepression. Det inlägget skrevs för cirka ett och ett halvt år sedan men jag tycker ändå att jag fångade essensen i tankarna då, och framförallt sammanfattade hur olika mina efterföljande reaktioner har blivit på resorna, allt beroende av vad jag gjort och var i min process jag har befunnit mig. Viktig poäng från den texten är bland annat: gör inget som hindrar ditt tillfrisknande eller förvärrar läkningsprocessen. Tvärtom ska det hjälpa dig på traven. En kort dipp efter en resa tror jag dock är helt normalt för att man sedan ska blir starkare och orka mer. För nästa gång klarar du antagligen ytterligare litegrann. 

Jag och min läkare har pratat många gånger om hur jag ska tänka inför resorna. Det har blivit några stycken men ändå tycker jag att en påminnelse alltid är bra så att jag inte tappar bort viktiga huvudpunkter att förhålla mig till. Nedan är de saker han varenda gång påminner mig om, samlade i en lista. 

Tips för resor under en utmattningsdepression eller utmattningssyndrom:

• Välj ett resmål efter ditt sjukläge. Vad passar dig just nu? Lata dagar i solen? Några dagar i en stad? Temperatur, tidsskillnader och tempo. Tänk igenom vad som gör dig trött och undvik att ha för mycket av det.
• Ta extremt lugna dagar dagarna innan avresa. Ladda energi.
• Gör det enkelt! Krångla inte till något överhuvudtaget! Ta taxi till flygplatsen, inte krångla med bussar eller tåg, och ta det lugnt efter incheckningen. Inte stirra omkring eller stirra upp sig över massor av folk runtomkring. Boka transfer till hotellet.
• Ta en sak i taget. Jag har hela tiden försökt tänka på bara ett steg te.x: ta mig till Arlanda, inte bekymra mig för flygresan. När jag väl är på Arlanda försöker jag vara närvarande i det, inte tänka på flyget. Väl på flyget är jag där och tänker inte på hur det blir när vi kommer fram osv. Ett steg i taget. Annars blir bara resan helt övermäktig.
• Välj ett hotell med bra restaurang och pool. Detta var viktigt för mig för jag orkade inte vara iväg varje dag och varannan kväll åt jag ensam på hotellet och gjorde yoga själv, allt för att inte läcka ut för mycket energi.
• Ha med öronproppar (hellooooo….) eller noise cancelling hörlurar. På flyget kan det vara skrikiga barn eller stimmigt och på restauranger kan det vara högljutt. Undvik i största möjliga utsträckning alla miljöer som är ljudliga, men om du hamnar där kan öronproppar verkligen hjälpa (ja, jag har suttit X antal middagar och ätit med mina skrikrosa öronproppar instoppade i öronen…).
• Försök fördela din energi under dagarna och under veckan. Ska du med ut och äta på kvällen måste du kanske vila på hotellet hela dagen? Gör det då. Vill du med till en strand på dagen? Då kanske du bör stanna hemma ensam på kvällen och äta på hotellet och bara ta det lugnt. Jag försökte hela tiden balansera dagarna och fördela ut aktiviteterna och se till att ha en hel del ensamtid i tystnad. Det är också semester!
• Glöm inte att kolla med din läkare att du kan åka. Viktigt! Tillsammans avgör ni vad som passar dig och att det inte försämrar din utmattningsdepression.
• Kolla på Försäkringskassans hemsida att/vart du kan åka. De har vissa restriktioner och jag har kollat upp innan vilka länder man kan besöka och om det behövs sjukintyg. Och om du arbetstränar måste du få ledigt från Försäkringskassan såklart. Ring din handläggare i så fall. 

Det viktigaste tipset av alla är: DEN ENKLA VÄGEN. Välj alltid den enkla vägen. Taxi dit det går (inom någorlunda rimligt pris såklart), se till att ha nära till det du behöver, mat i närheten om du måste vila en hel dag ensam på rummet. Ja allt som gör att du känner att resan ändå kan bli så smidig som möjligt och att du känner dig så trygg som möjligt i den nya miljön. 

Men framförallt; NJUT. Fy fasen vad man ska njuta. Så många dagar i mörkt rum och gråtandes i fosterställning och smärtor. Njut av en stund i solen och tänk på framsteget att du ens kunde åka på semster. Bara att ta sig iväg är så ofattbart stort. 

Den här veckan blev det tyvärr ingen arbetsträning. Kroppen strejkade rejält och den tar inte direkt hänsyn till min vilja utan håller själv låda. Så jag var tvungen att lyssna, det känns som en av mina absolut viktigaste uppgifter just nu, och bromsa. Och alltså stanna hemma. Så tråkigt men sant. 

Så nu har jag försökt vila upp mig. Läst ut Alex Schulmans bok Glöm mig på två dagar. Och apropå boken; hej imponerad tjej. Jag blev helt besatt. Från första meningen. Totalt fast. Och då såklart dels för att berättelsen är otroligt intensiv och naken, men mest för språket. Hatten av och bugar och bockar för en av mina största läsupplevelser (Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv ligger högt på den listan också). Varenda sekund har jag njutit av språket, meningarna, uppbyggnaden av texterna, samspelet mellan stycken och mellan kapitel. Ren och skär magi för min del som älskar det sättet att skriva. Spännande att se hur skickligt han gör det. Läs och njut. 

Nu väntar jag på leverans av sushi. Var inne och fixade håret idag och med tanke på den knappa energireserven så blir det hämtmat på det. Att stå vid spisen känns bara så orimligt efter en sån utmaning. 

Sushi, myntate, meditation, stretch och en ny bok från min hög. Det får bli kvällen. 

Hoppas ni mår bra ❤️

Nej. Det kommer inte att vara enkelt. Att komma tillbaka efter en sån här utmattning. Det sjunker in mer och mer för varje dag och jag inser att jag fortfarande har så mycket att lära. Så mycket mer att förstå kring mig själv och kring hur samhället pressar på och hur normer och förväntningar utspelas varenda sekund inom mig, omkring mig och i periferin. Vissa saker går obemärkt förbi. Andra får mig bokstavligen att ramla ihop till en hög på golvet och gråta. Hur menas det att man ska leva egentligen? Hur gör alla andra? Varför STOPPAR ingen detta sjuka skådespel? Vem är egentligen vinnaren i detta? 

Och framförallt; vad är meningen med detta? Jag tänker så ofta på det. Vad ska jag använda min lärdom till och är jag på rätt väg? Samma fråga varje dag. Varje vecka. Varje svacka. Varje topp. Universum är ibland tyst (jag tolkar det som att jag hamnat lite snett) och ibland bekräftas det att jag är på rätt väg. Det är tufft och det gör ont och det är slitsamt men det är helt rätt. Idag var allt så tyst när jag frågade och jag är säker på att det är för att jag inte har lyssnat tillräckligt noga de senaste veckorna. Då måste jag lära om. Backa tillbaka och ta en annan väg för att lära mig ytterligare någonting. Jag hade missat en del av läxan. Inga genvägar accepteras i utmattningens utmanande terräng. Och absolut inga snabbvägar, försök att komma fram fortare än tänkt är alltid dömda att misslyckas brutalt på just den här resan. 

Men alltså när man har gjort resan från den absoluta botten. Där nere i mörkret, lamslagen av rädsla och utmattning, liggandes och stirrandes upp i taket i dagar, veckor, månader, år. När man rest sig upp och tagit ett glas vatten. Så har man gjort det första stora steget. När man sedan vågar sig utanför dörren har man tagit nästa. Och så fortsätter det hela vägen fram till den dagen då man ska ta det ”sista” steget ut i arbetslivet igen. Som sedan inte alls visar sig vara sista steget. Utan snarare bara steget någonstans på hälften. För här börjar Den Stora Anpassningen till resten av samhället och alla människor runt en och normer och oskrivna regler och förväntningar från andra. Och allra mest förväntningar från en själv. Som aldrig tycks tystna. Känslan av att aldrig vara tillräcklig. Att aldrig duga bara för att finnas. Även om man ju gör precis det. Duger. Men ändå vacklar varenda cell i min kropp. Räcker det här? Gjorde jag fel nu? Gick för långt? Igen? Tusan alltså. Kan jag aldrig lära mig? Vad är det för FEL på mig?  

Inom mig sitter en blockad av frustration. Över att det har blivit som det har blivit och att jag just nu har väldigt svårt att bara acceptera. Svälja. Se syftet. Men jag vet att det finns där och det är såklart därför jag fortsätter att fråga. Men den största från av alla kanske är; vågar jag lyssna på svaret? 

Glad midsommar fina ni ❤️ 

Alla planer för den här midsommaren ställde vi in. De senaste veckorna har allt snurrat alldeles för snabbt så nu drog vi rejält i bromsen och bestämde oss för att stanna hemma. Helt utan krav har dagen passerat. Och det kunde inte ha varit mer välkommet. Gott bröd från bageriet imorse, tre liter svenska jordgubbar att smaska på hela dagen, potatis till middagen och egenodlad mynta och gurka till vattnet. Och glass såklart. Plus en rejäl dos vila. 

Gårdagen slutade i en kraschlandning för mig. Grät i flera timmar för jag var så slut. Orkade inte stå på benen och den känslan är alltför välbekant och skrämmande. Och farlig. Så nu ska jag försöka vila ordentligt i helgen så får vi se hur nästa vecka blir. Det viktigaste är hälsan. Allt annat kan vänta. 

Kram på er! 

Igår fick jag en vänlig tillrättavisning av min läkare. Panikångesten beror på att jag gjort för mycket. Som jag ju INTE ska göra. För mycket alltså. Så han fick snällt visa mig tillbaka till min ruta. Inom vilka gränser jag bör röra mig. Påminde mig om hur många saker som är rimligt på en vecka. Jobbdag är endast jobbdag och inget mer. Nej inte ens en promenad. Nej ingen fika med kompis. Nej ingen städning. Nej inte ens tvätta. Bara jobb sen hem och vila. Ledig dag är en sak att göra. Inte två eller fyra. En. En promenad. Eller en fika med en kompis. Eller en middag med vänner. Eller träning. Eller simning. Men bara en av sakerna. Aldrig fler. Därimellan vila. 

Så med det i facit kanske inte mina attacker är så konstiga. De senaste veckorna har varit stora i utsvävningar och i förändringar. Så mycket har hänt. För många stimuli jagar tydligen igång systemet och BAM! så är man där. Aningen direkt eller dagen efter eller dagarna efter. Men reaktionen kommer. Och vad gör man när man får en reaktion? Backar. Therese kom ihåg detta nu. Man backar. 

Och så kommer ett litet boktips. Har läst ut denna boken på bara ett par dagar (vilket kanske säger mer om min aktivitetsnivå än om boken iof). Men så vacker. Så fin. Så många bra påminnelser om intuitionen, den kollektiva utmattningen i vårt samhälle och om att livet vi lever är så välsignat. 

Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker

Klickade nyss hem sex nya böcker inför sommarens resa (snaaaaaart!). Ska visa er när jag fått hem alla. En salig blandning som alltid när jag läser men tror det finns ett par guldkorn i den beställningen. 

Idag strålar solen in genom fönstrena. Ränder bildas på golvet av mellanfaserna i vårt burspråk. Den finaste stunden på dagen. Ljuset och skuggorna som spelar och jag njuter av varenda sekund. 

Idag väntar finbesök av svärisarna. Det blir hämtmat och övernattningskalas för hela slanten. Mysigt. Innan dess ska jag ut en sväng, promenera, simma, lugna den där energin som skapar oro i min kropp. En onaturlig oro utan direkt orsak. Den verkar enklast manövreras med dans och rörelse. Så igår hade vi dansfest här hemma. En hel timme dansade vi två. Han och jag. Och det var en helt magisk kväll. 

Hoppas ni går en fin lördag ❤️ 

Yepp. Som rubriken skvallrar om. De senaste två veckorna har jag haft ett antal panikångestattacker. WHAT?? Var tusan kom dom ifrån? Jag har inte haft panikångest sedan preciiiiis efter min krasch (och såklart innan i många år) men trodde att jag var av med detta. Men nej. De har alltså kommit tillbaka. Och fasen vad det skrämmer mig!! 

Inte nog med att varje attack är rena helvetet att genomlida så är ju dessutom rädslan för att de ska komma igen nästan exakt lika jobbig eller ännu jobbigare. Jag är konstant spänd för jag är så rädd att detta ska vara något mönster. Så kontraproduktivt alltså så det finns inte. 

Men så är det i alla fall. De senaste veckorna har ju inneburit stora förändringar och påfrestningar för mig så uppenbarligen tar det ut sin rätt. Sen tror jag inte heller att min medicin Voxra riktigt tar emot ångest. Det känns inte så i alla fall. Den hjälper på många sätt men nog inte ångesten. 

Ska försöka vänta ut och se om det ger med sig och även ta ett snack med läkaren om detta. Om det är ett dåligt tecken eller en normal reaktion på den stress jag upplevt senaste månaden. 

Mysigt är i alla fall att vi är hundvakt åt Drivvan, våra kära är såklart på bröllopsresa så vi får mysa med deras hund. Han ger mig lite annat att tänka på vilket är tacksamt. Och så arbetsträningen… är så glad att ha den. En rutin som tvingar ut mig när det stormar i min kropp. Det behövs dessa dagar alltså. En fast punkt att hålla i. 

Peace out. 

Alltså. Tystnaden härinne beror alltså på livet och på energin och på kärleken. För i helgen gifte sig våra älskade vänner Emma och Calle ❤️ 

Utan att skriva för mycket om detaljerna, det känns ganska privat, så kan jag bara säga: WOW! Vilken fest. Dra mig baklänges vilket drag det var från första sekund. Det var dans vid borden till varenda tal, folk ställde sig på stolar och busvisslade och sjöng och grät och skrattade och allt var bara så ofattbart välplanerat och fantastiskt. 

Men mest av allt vill jag bara hylla mina fina vänner. Deras kärlek alltså. Så obeskrivlig. Har gråtit så mycket den här helgen att jag idag är helt urlakad på känslor. Vi matades med så vackra och roliga ögonblick hela helgen så jag måste ta några veckor att smälta allt. 

Och ser inte bruden helt fantastisk ut så säg? Hennes aura är ren magi. 

En sak som jag hoppas att jag får dela, som slår ett slag för kvinnors kraft och för Emmas jävlaranamma när det gäller The Future is Female, är det faktum att bruden inledde hela kvällen med ett eget tal till brudgummen. Och i det talet fanns bland annat orden:

”Traditionen säger att bruden inte ska hålla tal under sitt eget bröllop. Bara det gör ju att jag självklart måste hålla tal… /…/ Och ingen dröm ska tamejfan vara för stor när man är gift med mig. Så min älskade Calle, för dig; välkomna in Magnus Tingsek.”

Calles min i den stunden alltså. Obetalbar. Den kommer jag aldrig glömma. Tårarna. Magnus Tingsek bränner av låtar och vi står på första parkett. MAGI ⭐️ Om middagen börjar så hur tusan ska den sluta lixom?! 

Och här är vi alla på trappan till ena flygeln. Vi har precis klätt bruden och skålat i champagne, peppar upp inför vigseln och fuldansat en låt för att släppa nerverna. 

Och juste; klänningen blev en korallfärgad Jackie Kennedy-modell med silvrigt skärp i midjan. Glömde såklart att fota men man ser lite på bilden. Nåja. 

Jag gråter bara jag skriver detta. Det här bröllopet är något vi alla kommer att minnas hela livet. Vi kommer prata om stämningen på middagen som påminde om den galna stämningen på middagarna på nationerna i Lund. Skor som stampar i golvet, folk på stolar, sång, dans och gapskratt genom hela kvällen. Inte ett öga torrt. Det kan jag lova. Och ett sånt bröllop har man bara om man är så generösa, roliga, smarta, påhittiga och älskvärda som dessa två. Inga ord räcker till ❤️

När man är utbränd får man många frågor. Folk man möter som undrar hur det är, att vara utbränd alltså. Hur det känns. Vissa kommer med påståenden som i ens egna ögon verkar helt sinnessjuka; läs det här inlägget till exempel. Och många undrar för sin egen räkning ”jag har också känt att jag börjar tappa greppet, hur var dina symptom innan kraschen?” (Såklart! Det är verkligen en bra fråga!). Men flera gånger biter jag mig i tungan för att inte svara något idiotiskt tillbaka när människor kommer med det klassiska ”ta en extra kropp kaffe”-påståendet. Dock tror jag inte att någon menar något illa så jag brukar ändå svara vänligt att det inte fungerar så. Och känner jag mig helt okej i balans för stunden kan jag till och med berätta lite om hur det faktiskt är att vara utbränd. Om jag orkar alltså. För sånt är rätt energikrävande att prata om. Såklart. Känslor rivs upp och allt det där. 

Men idag såg jag senaste avsnittet av Skam, säsongen med Sana avsnitt sju. Där sitter hon och Isak på en bänk och Isak förklarar vikten av att Sana besvarar alla ”fientliga” och ”hatiska” frågor hon får kring sin religon. Hon menar att folk frågar för att sätta dit henne. Isak breddar hennes syn och menar att om hon inte svarar så fortsätter folk att skapa egna uppfattningar om muslimer och det hela når en snöbollseffekt som hamnar långt utanför sanningen. Sana blir ställd men inser att hon kanske ändå måste svara och att folk faktiskt frågar för att de inte vet. 

Detta fick mig att tänka på alla frågor om min utmattning. Hur viktigt det är att faktiskt svara. För hur knäppa frågorna eller påståendena än kan verka, så vill jag ju inte heller att andra ska gå runt med en skev bild av vad det är att vara utbränd. Att det blir någon typ av allmän missuppfattning att utmattade individer är lata gnällspikar. Så hädanefter ska jag ta varje fråga med glädje. Förvisso har jag aldrig trott att någon menat något illa, aldrig någonsin, jag har nog mer varit irriterad på hur lite kunskap det finns kring sjukdomen. Blivit trött på att detta samhällsfenomen ligger så långt ifrån mångas verklighetsuppfattning, men ack så nära i verkligheten. Men nu inser jag att en av mina uppgifter är att bygga på kunskapen från mitt håll. Sprida till dem som jag möter. Så blir det snöbollseffekt åt andra hållet istället.