Allt med henne är så ofattbart vackert ❤️

Jag ska svara på alla era fantastiska kommentarer när huvudet har lite mer resurser över. Tog varmt emot era råd och mår lite bättre! Backade en del grejer privat och tog ett mentalt steg tillbaka i allt, och kände hur kroppen kunde slappna av mer. Tack tack tack!

Men vill bara säga att jag vet att alla har olika förutsättningar ekonomiskt och att strunta i FK var för mig ett råd jag verkligen tog – trots att jag vet att det absolut inte är möjligt för alla. Men den energin dom kan kräva alltså… den finns inte för mig nu. Så kan vi vara respektfulla mot varandra vad gäller detta är det uppskattat! Vi har alla olika förutsättningar och inget är rätt eller fel, bara en fråga om var man befinner sig och hur ens övriga situation ser ut. Hoppas vi kan vara snälla mot varandra i detta då jag inte vill att någon ska känna att den inte vågar skriva sina råd i kommentarerna, för mig var detta ett bra råd och jag tog emot det med värme.

Nu ska vi till Ikea och beställa ett kök och sen fortsätta vilan. Jobbar på att fylla på reserverna igen ❤️ Tack igen för alla era kommentarer – satan i gatan vad ni är bäst. Hejar på varenda en av er ❤️

Knappt att jag vet hur jag ska formulera detta. Hjärnan är helt avstängd. Kroppen kryper och darrar av ångest. Amygdala inställt på hot. Tröttheten gör att jag har svårt att fungera. Måste pausa på promenader. Drog i handbromsen privat och ställde in saker jag sett fram så mycket emot. Gråter hejdlöst. Hur fasen ska jag orka jobba såhär? Och då är det ändå halvtid.

Det blir väl en chock. Alla krav som kommer med ett riktigt jobb. Har inte varit där på flera år. Omställningen gör att hela min existens känner sig hotad. Skriker att jag ska lägga av för annars blir det som när jag kraschade. Vad är sant och vad är överdrivna signaler? Jobbet i sig är superkul och allt jag älskar att göra ryms däri. Och företaget och kollegorna är magiska. Det är min egen hjärna som fått spinn och tappat bort sig helt i prestationsångest. Jag visste inte ens att man kan ha sån här prestationsångest! Hemskt är det, speciellt eftersom det är inuti mitt huvud som allt sitter. Vill bara ruska om mig själv och säga åt mig att tagga ner. Inget blir bättre av den här oron.

Fy fasen vad tufft det är. Är ni fler som upplevt detta när ni kommit tillbaka till ”verkligheten”? När kraven börjat komma och hjärnan skriken nej?! Ändå vet jag ju att till en viss gräns måste jag stå ut, detta är träningen på livet tillbaka. Måste lära mig leva på nytt lixom. Som en rehab tillbaka.

Okej. Babysteps. Backa lite. Testa igen. Våga sätta gränser. Ta mig själv på allvar men inte bli rädd för signalerna.

Puhhhh… vill bara gråta och säga till den som bestämmer att jag inte vill vara utbränd längre. Att jag vill backa bandet. Hur länge ska en behöva kämpa?

Kan någon hjälpa med tips här? Fick kommentaren nedan av Linda i ett annat inlägg och eftersom jag själv gått privat utanför högkostnadsskydd så hoppas jag att någon annan kanske sitter på bra tips på läkare i Stockholm?

”Jag skulle också vilja veta vilken privat läkare du vänt dig till. Alla som har en bra privat läkare får gärna ge mig tips. Men det måste gå på frikort och högkostnadsskydd.

Kommunikationen med min läkare där jag går nu fungerar så dåligt att jag måste söka mig vidare, men det är ju en djungel här i Stockholms-området. Hur hittar man rätt?”

Jag har hört bra om Stressmottagningen, någon som har erfarenhet? Som sagt, alla tips mottages tacksamt! ❤

I övrigt dålig uppdatering här, är ledsen för det. Livet rullar på med nya jobbet, vi har köpt en ny lägenhet och sålt vår gamla. En trög marknad och 15 visningar hann vi med innan den såldes, en prövning utöver det vanliga vill jag lova! Men nu är den såld och snart tar vi över den nya lägenheten som ska renoveras och därav är det en hel del planer som smids här hemma och några besök hos köksleverantörer, badrumsinspirationsställen, golv, dörrar… ja. Sånt. Som är kul ett tag men sen tröttnar man (jag) och då är det tur att jag har en man som gillar att planera byggen. För efter köket ligger jag redan i soffan och googlar nytt matbord istället, mycket enklare att bestämma. Och roligare.

Nåja. Har inga bilder på nya lyan då vi köpte den innan den hann fotas men den ligger i Hammarby Sjöstad, det slutade med att vi valde den här stadsdelen ännu en gång alltså. På visningen gick jag rakt in och ställde mig mitt i vardagsrummet och blev så tagen av utsikten att jag aldrig ville lämna. Kunde inte slita mig. Sa till Stoffe direkt att om jag så ska sova på en madrass här ifall vi inte får råd med möbler så vill jag ha den. Den var gjord för oss. Den enda bilden jag har är utsikten från terassen som jag tog med mobilen en aprildag när vi hade byggjobbare på plats:

Inte så tråkigt att yoga där ute. Men men. En sak i taget. Ber om hjälp för Lindas räkning ovan och ska nu laga lite mat och kolla nån mysig serie med Stoffe som drar till Como imorgon. Bäst att ta vara på tiden ikväll ❤️

Hittade anteckningen nedan i telefonen idag. Kanske ett tecken. Hursomhelst så tog jag det som en påminnelse – vi är på rätt väg. Vi valde med kärlek. Det var allt jag behövde veta för nu ❤️

Here is the key: Always choose love. Every time. That doesn’t mean that you’ll be avoiding difficulty for the rest of your life – it simply means that you’ve made the decision to let your heart guide you instead of your mind. Let feelings of insecurity be a sign to take a deep breath and become aware if what’s stirring within you. Listen to the nudges of irritation that you are overcome with from time to time. They are here to teach you great things! Every difficult moment is an opportunity for you to choose love over fear. Be grateful for the lows as much as you cherish the highs.
Move with love and love will move with you. Give love. Give all you got. You can never run out.

Yoga Girl

Just nu befinner jag mig i en situation som är utmanande. Den tar tid, kräver massor av jobb, är definitivt ångestframkallande till tusen och jag vet inte ens när detta ska sluta. Och jag har funderat massor på det här, utmaningar och sånt. Att livet lixom kastar oss in i situationer som vi tycker är så svåra och jobbiga att vi (jag…) bara vill lägga oss under täcket och hoppas att det jobbiga försvinner, men så måste man ju ställa sig upp och kämpa. Trampa på. För det är ju vad det innebär att vara människa ibland.

Och hur mycket vi än duckar och skyddar oss mot tuffa situationer så kommer dom ändå. Kastas över oss. Tvingar oss att växa. Kanske ibland oftare än annars. Och kanske får vi precis den dosen vi klarar av. Just då, för stunden. Det känns övermäktigt men vi klarar det. För tillslut handlar allt bara om hur man förhåller sig till sina bekymmer. Eller hur? Att stå stadigt och låta kärleken finnas kvar i bröstet är ett val vi gör. Om och om igen. Varje minut och timme och dag. Vi väljer att förhålla oss med kärlek till livet.

Men fy fasen vad jag har kämpat nu. Kan jag inte bara få krypa under täcket en stund och att allt löser sig under tiden? När man inte orkar mer lixom? Då tar man väl ett andetag till och trampar vidare.

Radiotystnaden beror på att så många saker händer i livet just nu. Ingen vila, ingen ro, minst sagt. Jag lovar att dela med mig av allt men tar lite i taget eftersom jag själv måste hinna bearbeta lite.

Men en sak som hänt är i alla fall att jag ska börja ett nytt jobb i början på maj. Lixom ett sånt jobb där man tjänar pengar och grejer. På halvtid då såklart, här gör vi inget förhastat längre. Det är en tjänst som ansvarig för sociala medier och innehåll på ett företag som jobbar med HR. Alltså lite olika komponenter från min bakgrund sammansatta i en tjänst; har ju jobbat på ett bolag som sysslar med strategisk HR åren innan jag kraschade, har varit marknadskoordinator på två jobb och dessutom spetsat mig inom sociala medier både genom min arbetsträning och dessutom via den här bloggen. Och nu ska jag få sammanväva dom kunskaperna och skriva massa roligt om ledarskap, motivation, kultur och worklife balance. Det känns helt fantastiskt. Och då har vi inte ens kommit till det bästa än…

Att företaget är så jäklarns bra! De har en kultur i företaget där man jobbar fritt, ingen som bestämmer vilka tider jag ska jobba, en chef som håller på med yoga och meditation och som själv fått läxan av vad utmattning kan göra mot hälsan, fantastiska kollegor som verkar så roliga, smarta, härliga och jordnära. Ja allt verkar verkligen så bra. Jag letade ju med ljus och lykta efter ett företag där min resa dessa åren skulle bli accepterad och helst till och med uppskattad, och som har en fri kultur där jag slipper känna stressen av tider att passa och jag vill kunna jobba därifrån jag gör bäst jobb den dagen helst enkelt. Inte konstigare än så. Och här klickade allt. Tacksamheten alltså. Grät en tår på andra intervjun när chefen kläckte ur sig att min karriär är så intressant och spännande, men det bästa med mig är min resa i utmattning. Att jag verkar trygg och grundad och klok. Tack tack tack ❤

Och vad vill jag förmedla då? Jo; det finns bra arbetsgivare. Och utmattning kan faktiskt, hos rätt arbetsgivare, vara en tillgång. En mognad som de uppskattar. Jag har under de senaste tre månaderna varit på säkert 30 intervjuer. Ratat 25 företag direkt med raka rör – talat om för dem att deras kultur inte känns modern och holistisk och att det för mig därför inte kommer att passa att jobba för dem. Jag har fått skamliga förslag om att jag ”visst kan jobba 50 % men det hade varit bra om du aldrig är sjuk, alltid har telefonen på, alltid är tillgänglig kvällar och helger…”. Nej tack. Lite självrespekt har jag numera. Så jag höll ut. Tackade vänligt (men som ni förstår även ganska bestämt) nej. Letade vidare. Is i magen. Visualiserade varje dag hur känslan skulle vara på det jobbet jag hittade, friheten, kulturen, kollegorna. Känslan. Bestämde mig för att jag kunde skicka ut signaler om detta för då kanske det kommer tillbaka till mig. Vilket det alltså gjorde tillslut. När förra veckan gick så stod jag med tre jobberbjudanden på tre fantastiska företag men detta var överlägset. Deras bemötande och värme fick full pott och jag vet att detta var meningen hela tiden. Allt skulle sluta i detta. Allt längs vägen var bara en prövning; men detta var målet. 

Så tveka aldrig, aldrig på att ni kan fortsätta att vara er själva fullt ut . Oavsett antal intervjuer och knäppa förslag. Tro på er resa. Var säker på att den är värd mycket mer än vad ni hade kunnat utvecklas i ett jobb under samma tid. Utmattning är en lärdom för livet. Den förändrar hela ens existens och för mig känns det nästan som att jag idag har en annan uppsättning DNA än vad jag hade innan. Tryggheten i mig själv och att jag betyder mycket, jag är värd att tas på allvar. Och tillslut hittade jag någon som kunde uppskatta det fullt ut.

Självklart är jag supernervös – hur ska det gå? Men jag försöker att tänka att det är normalt och vem tusan hade inte varit det? Jag är väldigt mån om att göra ett bra jobb och detta har inte försvunnit ur min kropp, det sitter kvar. Men jag är också pirrig av förväntan eftersom detta är ett stort steg i riktning framåt. Ett steg tillbaka in i livet och ut ur utmattning. Skicka mig lite kärlek i början av maj ❤

Ikväll är det nymåne. En av de kraftfullaste på hela året. 17 mars har stått i min kalender sedan länge med en notis om att sätta nya intentioner. Sagt och gjort. Anteckningsboken ligger framme och mattan är utrullad, när mörkret faller ikväll kommer jag att skriva några rader och meditera några minuter för att ta tillvara på nystarten. Den behövs. Just den senaste veckan har varit otroligt tuff och jag har balanserat på en skör linje mellan gråt, driv framåt och känslan av att bara vilja lägga mig under täcket och hoppas att allt ska ordna sig (som om det nu skulle hjälpa..).

Och som grädde på moset, pricken över i, oliven i ginen, känner jag mig sjuk. Blä. Vaknade i morse, kände mig helt svettig och genomfrusen om vartannat, rotade runt efter en temp och hittade en, använde den inte i munnen om man säger så och insåg sen att det var tempen från Natural Cycles som man använder för att hålla koll på ägglossningen (i munnen) (kan nog räknas som förstörd nu…), visade 38 grader och jag dunsade ner i soffan igen. Skit också. Bäst att vila.

Och som vilo-aktivitet kan väl nästan räknas att så några frön? Gjorde det i alla all. Sådde chili, gurkan var slut på frön så jag måste köpa nya. Ovan ser ni resultatet. Jag vet att det finns snygga anordningar med platsglas och sånt man kan köpa och så i men jag kör faktisk bara basic såna där plastkrukor som är minimini som man får när man köper penséer på våren (sparar alltid) och sätter frön i såjord, blöter ner jorden lite och på med plastfolie och runt men en gummisnodd. Prickar några hål med en potatiskännare. Funkar utmärkt. Och just chili är ju himla tacksamt att så för det blir väldigt mycket chili på varje planta, runt 40-60 stycken skulle jag tippa på hos den sorten jag använder (den som ligger vid sidan där som ni ser). Satte några extra för jag tänkte ge bort ett par, Isabel får en varje år ❤

Så många chili blev det från en planta förra året. Hur vackra?

Förra året satte jag tomater men det kommer jag nog inte att göra i år. Det kommer förvisso många tomater men de kommer ju så sent så hälften är fortfarande gröna i september lixom. Tråkigt tycker jag. Även om jag gillar fried green tomato. Dessa skördade jag förra året, en hel ugnsplåt.

Nu ska jag vila lite till, se om febern går ner. Dricka te. Läsa Perfect Guide (gillar mest Hugos sida i början och sista sidan där någon beskriver sin helg – läser ni den?). Hoppas ni får en fin lördag och att solen skiner på er också!

Kanske en bättre dag. Startade med KBT och fick i uppgift att se till att varje vecka innehåller samtliga komponenter:

• Något som känns viktigt för mig
• Något som ger mig glädje
• Återhämtning

Inga nyheter direkt men ändå kan man inte bli påmind ofta nog. Har inte varit hos psykologen på länge men har gånger kvar så tänkte använda dem, och idag kom hon med påminnelsen om att verkligen inte fatta beslut utifrån rädsla – något som ju är vanligt att man gör efter en utmattning. Man är så himla rädd att ta slut på energin att man glömmer bort att det är minst lika viktigt att fylla på energin. Jag har ändå jobbat stenhårt med detta och är ganska modig när det gäller att kasta mig ut i saker, men ibland märker jag hur inrotat det sitter i mitt system att fly situationer som jag upplever som stressande.

Men nu blir det till att påminna mig själv om det igen. Att vardagen kan vara stressande på många sätt och det kommer man inte ifrån, men att återhämtningen får kompensera för det.

Och nu skiner solen utanför fönstret så jag ska ta mig ut för en lunch eller fika med Stoffe och bara njuta av att våren kanske ändå ligger runt hörnet. Hoppas ni gör detsamma ❤

Har btw tappat bort mina favvosolisar från Ray Ban. Åh! Orkar inte. Måste köpa nya. Men hur irriterande när en hade ett par fullt fungerande men bara är slarvig?

Nej vissa dagar alltså.. orkar inte. Idag har jag haft en så dålig dag mentalt och känt mig om vartannat panikslagen över framtiden, värdelös på typ alla sätt som går och dessutom gråtfärdig nästintill hela tiden (obs inte ens pms – wtf?). Ja så är det väl antar jag. Livet lixom. Har försökt att acceptera men just nu känns det bara så uselt.

Tackade nej till fortsatt deltagande i en jobbprocess i måndags då företaget verkade ha riktigt usel kultur och ledarskapsstil – förväntan på att ha telefonen på till 22 på kvällen och även helger, man fick inte vara sjuk utan skulle alltid finnas med på mail och telefon. Nej tack. Jag strukturerar mitt jobb till tusen och ser alltid till att ligga i fas, då orkar jag ju inte att någon annan ska ringa och stressa mig för att dom inte kan ha samma framförhållning. Men ändå kändes det såklart jobbigt för allt det här med jobb just nu är ganska ångestfyllt och, framförallt, har jag en känsla av att inte ha kontroll.

Och sen… jag är den sista att klaga på vintern egentligen, jag älskar kyla, men detta börjar bli rätt segt med halkan. Igår ville jag gråta av lycka när det regnade så äntligen kanske snön skulle smälta bort men så inatt FRÖS SKITEN och jag höll på att slå ihjäl mig cirka fem gånger idag på väg till gymmet. Blev så tjurig. Jag vill kunna promenera i skogen men just nu är det helt uteslutet. Det hjälper inte direkt min deppighet för just skogspromenader brukar lixom vara ett säkert kort för att tillföra energi, inspiration och glädje till mig kropp.

Men det är slutgnällt för nu. Jag får sätta mig en stund på mattan med kristallerna, en kopp te, rökelse och bara andas. Allt är faktiskt okej. Det får kännas jobbigt och tufft för jag vet att i kroppen mår jag egentligen bra och det är en så stor vinst att jag knappt kan förstå det själv.

Om vi ska ta några roliga saker istället:

• Projektet jag nämnt innan känns ändå nära. Kanske skulle det kunna vara något? Funderar och låter mig ryckas med fram och tillbaka i tankar och planer. Skriver ner, stryker och förkastar och kommer med nytt.
• Min fina syster tipsade om Sarah Klangs album Love in The Milky Way och vill föra tipset vidare. Kan inte sluta lyssna. Älskar varenda låt. Lyssna om ni har en stund över.
• Har haft världens mysigaste helg med Stoffes familj; vi bodde på At Six i Stockholm som var precis sådär underbart som det ser ut. Mysiga rum, goa sängar, goooood frukost… ja allt. Tack svärmor ❤ Och vi åt på B.A.R på lördagskvällen som får bli ett tips om ni inte varit där – så god mat, kul koncept och trevligt! Och sist men inte minst var vi på TAK. Drinkarna!
• Snart kanske våren kommer så jag kan plantera på balkongen, har preppat för att förså chili och gurka iaf. En start. Men är rätt sugen på blommor också.
• Längtar till söndag när jag ska hem till Isabel som har preppat yinyogapass för några tjejer och dessutom bakat dadel/kakaokladd. Hur skön söndag?
• Eftersom jag är vuxen kan jag ju bestämma att ikväll ska jag få äta hur mycket Marabou jag vill trots att det bara är onsdag. Det är värt att vara glad över varenda gång.