Det är fortsatt förkylt här. Ni vet sådär risig och ofräsch man känner sig när man är förkyld? Som att snoret rinner nonstop och ansiktet är svullet? Precis så. Har legat i sängen nästan hela dagen, sovit och vilat. Kollat serie med Stoffe som är ledig idag. Och nu försöker jag pilla i mig lite mat. Och sen har han den där mannen bakat rawbollar som jag får smaska på. Och så försöker jag tigga kramar av honom hela tiden men blir nekad gång på gång. Han säger att han är inne i ett så bra träningsflow att han inte vill bli sjuk (har ni hört en så dålig ursäkt??!!). Och jag börjar muttra om att en kroppskondom ändå vore en bra uppfinning. Typ så. Varken mer eller mindre idag. 

Det är ändå betydligt enklare att vara sängliggandes av förkylning än sängliggandes av utmattning. Det ska gudarna veta. Nu låter jag i alla fall täppt och ser ut allmänt som skit. Plötsligt känner jag att det är helt okej att ligga i sängen hela dagen och kasta snorpapper nedanför sängen. Men utmattningen gör mig tusen gånger sämre än detta. Så förkylningen blir som en legitimerad semester från utbrändheten. 

Nä alltså ibland undrar man?! Är det möjligt? Nu är jag förkyld igen. Halsen är så svullen att jag knappt kan svälja och den gör så ont. Och tempen ligger strax över 38 grader. Inte jättemycket men tillräckligt för att man ska känna sig rätt hängig. 

Igår vilade jag efter mitt långa arbetspass på måndagen. För jag trodde att det var därför jag var trött. Släpade iväg mig till lunchyogan, vinyasa var det igår, och efteråt darrade mina ben så mycket att jag knappt kunde gå. Så märkligt tyckte jag för jag tog det verkligen lugnt, jag är ju van att känna mina gränser numera. Vilade hela eftermiddagen och kvällen och vaknade upp förkyld. Jahapp. Så nu vilar jag. 

Besitos amores. 

Puh! Idag har jag varit handy woman och slipat, tvättat och oljat hela vår balkong. Det tog nästan nio timmar. NIO timmar! Eller ja, vissa pauser såklart och en kort sovstund på dagen men i övrigt jobbade jag hela tiden. OM jag är trött nu? Jag är fysiskt slut i hela kroppen och har ont precis överallt. Mest i ryggen och rumpan med nämn valfri kroppsdel och jag kan lova att jag har ont i den. 

Och man skulle ju kunna tycka att jag kunde delat upp passet i två dagar men när jag väl hade slipat allt så visste jag inte vad som hände om det börjar regna. Kanske skulle träet bli förstört. Så jag körde på. 

Golvet slipat men inte oljat ovan. Den lilla delen av balkongen. Sen har vi en loungedel…. typ 12 kvadrat balkong totalt. Det tar tid. Nu får ingen nämna golvslipning på minst sex månader för då tror jag att jag kreverar. 

En sovande gutt i sovrummet. Ja alltså min dårå. Ingen okänd. Jag ligger i soffan och har fått i mig goda frallor jag var och köpte på bageriet imorse. Det och kaffe kickar igång varje söndag. På TV surrar Nyhetsmorgon. Mest för att TV4 Play har gjorts om på AppleTV och jag har varit så irriterad över reklamen så nu bojkottar jag den skiten. Nyhetsmorgon får duga. Sen ska jag säga upp abonnemanget *rabiat*. 

Ikväll blir det söndagsmiddag hos Emma och Calle. Och innan dess yoga eller skogspromenad. Kroppen bestämmer. Och jag känner mig glad och pirrig. Inför allt. Kan knappt vänta. Vill bara leva, leva, leva. För bröstet sprängs av lycka dessa dagar. En explosion av ljus. 

Åh idag känns det liiiite bättre. Gårdagen var kasst och fortfarande har jag någon blockad över bröstet som jag måste försöka bli av med. Men det känns lättare i sinnet ändå. 

Och dagen idag hjälpte till så mycket. Jag ska berätta mer om vad vi gjorde men nu måste jag bumsa ner i soffan för att ta igen mig. Jag har hursomhelst träffat massa goa människor, världens gulligaste katt, yogat, fått healing och ätit fantastisk (!!!!) mat. Och fått tillbringa hela dagen i Carols (se även hennes Instagram) fantastiska hus. Jag är tagen. Helt.

Och vet ni? Jag älskar ju Hammarby Sjöstad så enormt mycket men alltså… jag vill bo i Bromma. Direkt när jag klev av i Äppelviken så slog det mig; här ska vi bo. Så nu väntar jag på att Stoffe ska komma hem så jag får berätta för honom om våra framtidsplaner (känner att jag erhåller någon typ av veto när det gäller just platser vi ska bo på) och säga åt honom att lägga span på hus eller flerfamiljshus i Bromma och Alvik. En liten detalj bara; priset. Det är lixom inget kommatecken mellan siffrorna 1 och 7 för en villa där utan dom sitter lixom ihop. Hello? Vem bestämde att just Bromma ska vara så dyrt? 

Jaja. Formaliteter. Jag har i alla fall hittat något jag verkligen känner för så det är väl ett bra steg? Och sen fick jag ett änglakort idag som jag ska visa er vad det stod på. Mitt hjärta bokstavligen brinner. Hon bekräftade det. Healingtjejen. Så mycket kärlek och energi. Så mycket sorg. Så mycket som jag inte vet om framtiden som gör att min energi bara far runt därinne och jag håller bokstavligen på att sätta eld på mig själv. Ett brinnande klot i mitt bröst. 

Tack för er fina respons på inlägget igår. Det gör mig varm att ni kommenterar och berättar hur ni känner när ni läser. Och det gör mig skitförbannad att alla inte får veta såna här viktiga saker från sin läkare. Mer tankar om detta ska jag dela med mig av. Men inte idag. 

Fy fasen vilken dag. Inte alla dagar är hemska att gå hemma men vissa är verkligen det. Idag är det så. Jag känner mig inombords så ledsen. Som att gråten sitter i bröstet på mig och vill fram men jag har inte ens kraften och närvaron att hjälpa den ut. Det sitter som en blockad över mitt hjärta som hindrar gråten men som också hindrar glädjen. Det känns så avstängt. Och att vara ensam i detta är bara så… ensamt. 

Imorgon väntar en kurs yoga och healing. Kanske kan det vara lägligt. Kanske kommer jag bryta ihop om blockaden släpper. För just nu känner jag mig emotionellt supertrött. Oengagerad. Orkar inte ta tag i det som känns. Bara knatar på. 

För ett tag sedan fick jag en fråga här i bloggen angående att jag några gånger poängterat att jag blivit diagnostiserad med serotonerg depression. Vad betyder det?

Såhär skriver Praktisk Medicin om olika typer av depression:

”Depression med ffa serotonerg bild uppvisar nedstämdhet, gråtighet, irritabilitet, impulsivitet, oro/ångest, minskad sömntid, aptitförlust, ev tvångstankar, tvångshandlingar.

Depression med ffa dopaminerg bild uppvisar trötthet/energibrist, likgiltighet, ”sänkt vakenhet”, brist på lust att göra saker som man vanligen tycker om, nedstämdhet, svårigheter att ta itu med vardagsbestyr, motorisk hämning, kognitiva symtom i form av minnesstörning/koncentrationsbesvär/uppmärksamhetsstörning/verkar avskärmad. Minskad förmåga till planering/översikt. Sötsug/ökad aptit.

Depression med ffa noradrenerg bild uppvisar energilöshet, oro, trötthet, brist på intresse, ångest, irritabilitet.”

Källa: Praktisk Medicin

Och ganska precis så har faktiskt min läkare förklarat för mig också. Vi har löpande gjort många olika typer av utredningar för att få fram vilken signalsubstans min kropp saknar. Och för mig har det alltså varit serotonin. Bristen på förmågan att ta upp serotonin har gjort mig så orolig och ångestfylld. Något som jag dragits med nästan så länge jag kan minnas. Jag har aldrig haft problem att få saker gjorda, snarare tvärtom faktiskt, och heller inte känt mig mörk till sinnes speciellt påtagligt. Det har mer varit ångesten som har varit helt förlamande för mig. Och såklart har den bidragit till nedstämdhet i viss mån, men inte av typen ”orkar inte ta mig för någonting”.

När man svarar på undersökningen MADRS hos läkaren brukar den kunna ge en bra bild av vilken typ av depression det rör sig om. Jag är ju inte läkare men har förstått att just MADRS ofta används för detta. Den har jag svarat på varenda gång jag varit hos läkaren under min utmattning. Den och vissa andra såsom GAD och Burnout Questionnaire.

För mig var medicin inte alls självklart i början. Jag hade, precis som säkert många andra, hört att antidepressiva ska man akta sig för. Ajabaja. Inte ska du väl ta medicin??? Det botar bara symptomen men aldrig orsaken. Så var det sagt. Så jag var ju livrädd. Totalt. Hade stirrat upp mig själv så till den grad att jag knappt vågade hämta ut medicinen. Jag minns hur jag vankade fram och tillbaka utanför Apoteket innan jag vågade gå in. Pratade försiktigt med en kvinna i kassan som tog min legitimation och sa direkt:

”Är det Escitalopram du vill hämta ut?”

”Ja alltså.. jag vet inte om jag vill hämta ut det… är den farlig? Ger den mycket biverkningar? Måste jag ta den tror du? (hur fasen ska hon veta det lixom??)”

”Åh den är supervanlig (hörde ni?? SUPERVANLIG!!). Kvinnor med PMS-besvär brukar ta den från ägglossning fram till mens för att hålla huset (autokorrekt: här skulle det stå humöret men huset lät bra så det får stå kvar) stabilt.”

”Va? Min superläskiga medicin? Tar folk (läs: kvinnor såklart) den mot PMS? Kan du kolla listan igen för jag tror inte det är samma?”

”Jo, den är jättevanlig. Du ska inte alls vara rädd. Man kan bli lite torr i minnen och må lite illa men många märker det knappt.”

Jag: *Gråter av tacksamhet över denna fantastiska apotekskvinna*

Så på den vägen var det. Jag fick med mig min superläskiga medicin i en grön påse hem och skakig på hand tog jag min första seritoninhöjande tablett. Och BAM – dog lite, nej skoja. Inget hände! Vilket antiklimax va?!

Efter ett par veckor kände jag bubblorna komma tillbaka. Som lite kolsyra innanför bröstkorgen. På en av mina långpromenader runt huset. På den tiden låg jag ju i sängen i princip 23,75 timmar per dygn. Men nu kom i alla fall liiiiiite glädje tillbaka. Sakta sakta. Ångesten minskade i sakta mak. Det var alltså lite serotonin som behövdes.

Åter till det här med serotonerg depression. Detta är alltså något som läkaren utreder på mig och det är ju enbart på grund av honom som jag lärt mig allt om olika signalsubstanser och hur dom påverkar ångest, nedstämdhet och somatiska besvär i kroppen (fysiska symptom som kroppen ställer till med pga depression, jag har haft extremt mycket fysiska besvär av min depression). Nyligen läste jag boken Charmen med tarmen som ju är skriven av en tysk forskare och dessutom Food Pharmacy som är skriven av två tjejer tillsammans med en svensk forskare. Båda böckerna gav mig denna, något chockerande, information: 90-95 % av serotoninet i kroppen finns i tarmen. I tarmen!! Ynka 5-10 % finns i hjärnan! Detta hade jag ingen aning om.

Forskningen inom all psykisk ohälsa ligger ju fortsatt i sin linda. Det är så mycket man inte vet. Och så mycket man trodde att man visste som man nu fått riva upp för det var helt enkelt fel. Men intressant att ju mer man forskar kring tarmen desto mer hittar man som styrs därifrån. Och att depression och ångestsymptom skulle alltså kunna bero på obalans i tarmfloran som gör att kroppen är inflammerad. Och därför inte kan producera och ta upp signalsubstanser på ett optimalt sätt. Att detta börjar komma fram tycker jag också tyder på att det är inte oss utmattade och deprimerande det är fel på. Vi har inte gjort något fel (som man ju ofta blir beskylld för när man lider av psykisk ohälsa). Det är en kroppslig obalans som beror på vår tids stressiga kultur och dåliga mat och felaktiga ordinationer av läkemedel mm. Allt det sammantaget skapar kraftiga obalanser i kroppen och tillslut kraschar kroppen. Intressant? Jag var mäkta fascinerad. Min läkare har pratat om att hjärnan är inflammerad vid utmattning och depression. Men det kan alltså vara så att större delar av kroppen lider av inflammation och kronisk inflammation.

Allt sånt här ska man såklart ta med en nypa salt. Jag läser mer än gärna (är ju extremt kunskapssökande till min natur) och tar till mig av nya rön från forskningen men jag lyssnar alltid bara på vad läkaren ordinerar. Men om 10 år kanske läkare kommer att ordinera helt andra saker för att bota utmattning och depression? Kanske får vi ta en shot av bakterietillskott för att få igång produktion och upptag av serotonin, noradrenalin och dopamin? Eller en shot superstark gurkmeja (snark, tröttnar man aldrig på den där gula roten?) för att blockera inflammationsdrivande gener, COX-2, i kroppen (inget läkemedel är ännu tillräckligt funktionellt för detta, gurkmeja verkar vara det bästa forskningen hittat hittills). Men ja, jag ska sluta snacka goja om gurkmeja (samtidigt som jag fortsätter tänka på hur jäkla intressant det vore ändå att hoppa fram 20 år och se vad sjutton som kommit fram i forskningen). Men jag slänger ändå ut en hint om att Charmen med tarmen och Food Pharmacy kan vara intressant läsning för den nördiga med lite för mycket ledig tid (= jag).

Men ta det med en nypa salt. Det viktigaste är att vi ska leva. För det missade vi kanske lite innan vår krasch. Så det kan vara smart att ta igen det. Och lixom ångest och massa strikta regler kring mat läker ingen utmattning. Det är jag ganska säker på. Tarmen mår nog bra av lagom. Men i bakhuvudet undrar jag ändå vad tusan som rubbade min balans i kroppen, gener och bakterier i kombination med stress? God knows.

Idag fyller min pappa år. Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag älskar den här människan. Han är den mest omtänksamma, pålitliga, kärleksfulla, smarta, allvetande, roliga, förstående personen jag känner. Han lär mig fortfarande saker varje dag; pekar på djur och berättar om dom. Visar mig växter. Pratar om politik. Samhällsfrågor. Intresserar mig för allt som sker runtomkring och hjälper mig att förstå historien. Innan jag fanns. Sätter världen i ett sammanhang. Och han förstår mig bättre än någon annan. Läser av minsta lilla förändring med en förälders intuition. Hjälper mig. Och framförallt så påminner han mig om vem jag är. Gång på gång. När jag tappat bort mig. Han är världens bästa förälder. Han betyder hela världen. 

Grattis min fina pappa ❤ Mamma är proud as fuck up there. 

Just nu sitter jag på Finefood med Emma. Vi har lite skrivarstuga. As usual. Hon skriver jobb hon får betalt för och jag skriver blogginlägg.

Och imorse var jag på provtagning hos doktorn. Det gör jag alltid var tredje månad; kollar av alla prover så det ser bra ut. En måste ha rätt nivåer av vitaminer och sånt i kroppen för att kunna läka med bästa möjliga förutsättningar åtminstone. Min läkare är så noga med sånt. Skickar dit mig stup i kvarten för att kolla av d-vitaminvärden, b12, b6, järn, sköldkörtel… ja allt. Får hem en lång lista på hur jag ligger inom olika värden och varje gång gör jag high-five med mig själv när jag ser att jag faktiskt äter bra mat och att det gör skillnad för värdena. Han påstår också det, min läkare, att jag måste äta bra för ingen av hans patienter har så bra värden *plats för att känna sig stolt*. Dock är jag i övrigt hans mest svårbehandlade patient. Det har jag fått höra ett par gånger. Och jag brukar skoja om att jag är nummer ett på hans svarta lista. Enbart på grund av min medicinöverkänslighet. Annars är jag nog rätt trevlig vill jag tro. Skojar och har mig med honom.

Hursomhelst. Måndag. Den här veckan väntar lunch med Isabel, en heldag yogakurs i Bromma (tack mitt hjärta <3), promenader, vila efter helgen, balkongfix i form av tvätt av utemöbler och slipa och olja golvet och njuta av eventuell sol. Och annars njuta ändå.