Senaste dagarna i händelser 

De senaste dagarna har vi:

Kört massor av bil; ända ner till Blekinge och hem igen. Kollat på alla kossor längs med vägarna. Stannat på urmysiga fik på vägen så våra resor har tagit ca dubbelt så lång tid. Men varit så mycket mysigare. Ätit god mat med Stoffes föräldrar. Gosat med en tvååring. Dansat med en tvååring. Läst hela årets ELLE och Damernas Värld. Där hemma finns alla tidningar i hela världen (peppen!). Träffat mostrar och kusiner. Kramats. Pussats. Vilat. Gosat med världens mysigaste katt. Matat katten med god, lagrad ost. Ätit frukost på farstutrappen med solens varma strålar mot benen. Yogat med bara gräs under fötterna. Druckit gott kaffe från en man som rostar kaffe själv hemma som man kan köpa om man bor där (åh!). Pratat om riktiga saker med Stoffes mamma. Badat i iskallt hav i skärgården. Haft så fina stunder. 

Inte lika fint var det kanske när vi pratade med svärisarna över en lunch:

Stoffes mamma: Åh, det är ärtor i! Jag tycker inte om ärtor. 

Jag: Va gör du inte? Det visste inte jag! (Man lär sig nya saker hela tiden om sin familj)

Stoffes mamma: Nej, det gör jag inte. 

Jag: Jag ÄLSKAR ärtor. Särskilt frysta, sådär stenhårda och så tuggar man sönder dom.

Stoffes mamma: …

Jag: Jag älskar hårda saker! 

Stoffes mamma: … (!!??!!!!!!)

Stoffe: … (Ramlade ihop under bordet av skam..) 

Jag: (fattar ingenting)

Men men. Så lyxig helg i alla fall. Blekinge bjuder på en helt magisk skärgård, väl värt ett besök om man gillar vita knutar, röda hus, hav och kobbar.

Annonser

Hemma igen

Sent igår kväll kom vi hem. Trötta efter resan med tillhörande flygplatskaos men väldigt glada. Nu känner jag mig trött, trött, trött och idag har jag mest vilat, tagit en lugn promenad, sovit, kollat serier och ännu mer vilat. Kanske kommer en smäll efter detta med extrem trötthet; även om resan är lugn och återhämtande så är nya intryck, mycket människor och byte av miljö alltid en extrem påfrestning för en utmattad hjärna. Det kommer man aldrig ifrån. Så nu inväntar jag kvittot på hur det gick. Vi får se vad kroppen säger…

Snart boarding

Idag åker vi en senare flight än vi brukar göra när vi flyger. Tyvärr måste jag nog säga. För just nu känns det som att typ hela Sveriges befolkning från både inom och utanför Stockholm befinner sig på Arlanda. Varenda jäkel. Och som grädde på moset är alla barn här också. Och de verkar ha vaknat på fel sida, varenda en. 

Så, jag har fått typ tre panikflodvågor som har vällt fram i mig idag. Dels för att det är så mycket folk här och dels för att alla barn skriker så högt att mitt huvud går i kras.
Så. Slutklagat. Nu hoppas vi på att sitta på lugna platser på flyget och tackar någon däruppe för att vi sen ett par år tillbaka har som regel att bara boka barnfria hotell. Kul par. Nej vi älskar barn men alltså… detta. Att vistas här just nu är mer effektivt än alla preventivmedel i världen tror jag. Vi bara stirrade på varandra när alla barn skrek samtidigt och tänkte båda: HUR orkar man?! Man gör väl det. Om det är ens egna älsklingar. Såklart.

Idag känner jag mig hursomhelst parisiskt chic i en mörkblå klänning i linne och silke från COS och sandaler från Church’s. Alltid något ju. När allt annat blir mer knas än förväntat. 

Kroatien

Imorgon åker vi till Kroatien. Två njutiga veckor ska vi vara där. Underbart.

Men såklart är jag rädd, orolig och har väl en del ångest över hur det ska gå. Det där med att resa med utmattningssyndrom är inte helt smärtfritt. Vi bokade resan i mars nångång när jag var betydligt piggare än vad jag är nu. Men det hjälper ju inte att tänka på det. Min läkare har hursomhelst godkänt resan och menar på att jag lika gärna kan ligga i en solstol där och vila som jag ligger hemma. Sant. 
Vi har ofta väldigt lugna semestrar som balans till våra ganska energifyllda personligheter (ja ni hör ju vad jag lärt mig!) och dessutom har vi på resor under tiden jag varit sjuk alltid haft hotell med bra restauranger. Det blir ofta att jag inte orkar gå ut på kvällen, efter en dag på stranden, så detta var viktigt när vi bokade. 
Och sen packningen då. Det är ju en tuff utmaning för hjärnan. I väskan ligger yogamattan, pass och badkläder. Tänker att jag kommer rätt långt med det. Resten som kommer med bli väl en bonus. 
Målbilden ser väl ut ungefär såhär inför resan: 

Här har jag skrivit mer om våra tidigare resor och vad man kan tänka på om man ska resa med ett utmattningssyndrom eller en utmattningsdepression. Ja, alltså inte med. Man åker väl med någon annan (även om utmattningen ibland känns som ens enda och ständiga följeslagare i livet…), men alltså med sjukdomen i kroppen. Och knoppen. 
Jag kommer försöka uppdatera här inne under resan, men inte lika frekvent såklart, och så hoppas jag såklart att wi-fi fungerar okej på hotellen. Det kan vara lite comme ci comme ca med det. 
Hoppas ni alla har en fin midsommar! Kram på er! 

Psykbrytet inför middagen

I lördags när vi hade middag så var det som sagt jag som fixade – allt! Jag var stolt. Längs vägen så blev det ett par gupp, om alltid, och såhär lät det när jag på lördagen på dagen ringde Stoffe och hade panik (han var på jobbet):

Jag: Hej (ynklig röst)
Stoffe: Hej älskling! Har det hänt något? 
Jag: Nja nej inte direkt…
Stoffe: Men jag hade 8 missade samtal sen lunch? 
Jag: Jaha (spelar nonchalant), ja.. Jag känner mig konstig.. (jag har svårt att sätta ord på känslor, vårt ständiga issue). 
Stoffe: Jaha hur då konstig? Trött, hungrig eller sjuk eller något annat? 
Jag: Jag är nog stressad. Jag har typ inte sovit någonting inatt (detta var helt sant, jag var vaken i fyra timmar och grubblade…)
Stoffe: Stressad för vadå? 
Jag: Middagen ikvähähähll *börjar gråta och snörvla som ett litet barn* Dom kommer om sex timmar och jag vet inte hur jag ska hinna duscha, torka av handfatet och duka innan dess (gråter och hulkar) 
Stoffe: … ? 
Jag: Alltså om jag ska hinna vila också. Vart ska jag börja lijihixxxommm?! 
Stoffe: Börja vila är nog en bra idé. Om du hinner duscha eller duka spelar ju ingen roll hjärtat. Jag fixar allt sånt när jag kommer hem. Och duscha – vem bryr sig? 
Jag: Trohooorr du det?! *torkar snoret* Jag trodde jag skulle orkaahah detta… 
Stoffe: Vila nu så kommer jag sen. Jag ska bara jobba klart här. Vi kan köpa hem all mat så tänk inte på någonting.
Jag: Okej… *hick hick*. Vi ses sen då. 
Stoffe: Det gör vi sötnos. Puss 
Så… Jag hade alltså legat vaken i fyra timmar (!!) på natten och funderat över hur tusan jag skulle hinna, på en hel dag (de kom vid sju på kvällen); handla mat, gå till bageriet, duscha, duka, torka av badrummet och vila. Jag vred och vände på det på natten, la upp scheman i huvudet, stressade upp mig själv, såg hur allt blev kaos, fick panik. Trodde hjärtat skulle hoppa ut av stress. Ja men ni kan ju tänka er! 
Såhär är det alltså. Att vara stresskänslig. Det är inte att man enbart typ är känslig för livsomvälvande beslut och av att man inte hinner till bussen. Nej det är att man bryter ihop av att ha mer än typ en sak på schemat på en hel dag. Man får inte ihop det. Hjärnan kan inte strukturera och planera och allt blir kaos. Både i kroppen och i huvudet. 
Så… Lördagen var kaos för mig. Men jag genomförde det och det stärkte mig. Men hade jag inte pallat alls och bara lagt mig rätt upp och ner och vi hade köpt hem 60 bitar sushi istället så hade det också varit okej! Allt som innebär att jag lyssnar på kroppen och testar mina gränser i lagom mängd är bra, oavsett vad resultatet blir i slutändan. 
På kvällen körde jag i alla fall shorts från H&M, linneskjorta från Gina Tricot och halsband från H&M. 

Min första middag!

I lördags hade vi middag med Stoffes mamma och hennes man. De bor nere i södra Sverige (ja min kille pratar skånska – galet, I know!) så de var här uppe på snabbvisit och sov hos oss en natt. 
Jag hade fixat middag som bestod av Bönotto (risotto utan ris med bönor) på kantareller, vitt vin, cannellonibönor och spenat, och till dessert körde vi ostbricka. Gott, gott. 
Mest nöjd var jag över att jag orkade fixa. Det blev ett par psykbryt längs vägen (info om det kommer),
men det var alltså den första middagen på 18 månader som jag planerade och genomförde. Innan har vi alltid köpt hem mat när vi haft vänner över. Det fungerar ju toppen, och jag tänker fortsätta köra på det ibland för att slippa fixa, men den här gången var det mysigt att få fixa själv. 
Jag klarade det! 

Jag frågar inte men jag bryr mig

”Jag var så sjuk att jag var oförmögen till beslut. Vår dotter flyttade till Schweiz i samma veva och de två fick ordna med allt. Jag fick ibland stålsätta mig för att inte lägga näsan i blöt och fråga något för om jag frågade kom stressen med ångest bara de hann säga de första orden som svar.”

Det här svaret fick jag från kloka Eva Svärd, Mrs Excalibur, på det här inlägget. Och jag var lixom tvungen att lyfta detta för hon beskriver det så på pricken. Så som det är. Att inte kunna fråga om saker för man kan inte hantera svaret. Det blir för mycket för hjärnan.

Och grejen är att det har ingenting att göra med att man inte bryr sig, för det gör man. Men hjärnan orkar inte hantera information och när människor runt en börjar prata om praktiska saker blir det till stressorer som utlöser ångest. Det börjar flimra framför ögonen och ångesten kryper i kroppen så fort någon berättar om saker som ska göras, grejer som hänt eller förväntar sig ett svar på något av beslutsliknande karaktär. 

Ett tydligt exempel för mig är när vi sålde vårt landställe tidigare i våras. Jag har inte skrivit så mycket om det för det har varit ganska tufft att bearbeta under några månader. Det var lixom så mycket, det där huset i Trosa: min mammas plats, min morfar byggde huset, vi har spenderat hela vår barndom där, det var det sista fysiska jag hade kvar sedan livet med mamma och pappa ihop, jag älskar att vara där, bada där… Och dessutom så var det där, på landet, som vi spenderade de sista tre veckorna hela familjen innan mamma gick bort. Allt det där; inte konstigt att det var så jobbigt att sälja det? 

När vi skulle fatta beslut om försäljning, köpare, acceptans av pris mm så blev jag så stressad att min kropp helt stängde av. Min pappa fick fatta alla beslut kring detta för jag kunde helt enkelt inte. Jag orkade inte. Fram till sista dagen när vi skulle skriva papper och lämna nycklar, när allt var beslutat och klart, tyckte jag att det kändes okej och orkade till och med åka till Trosa för att träffa köparna. Konstigt det där. Men jag frågade knappt något alls om landet under den här tiden när jag visste att pappa höll på för fullt och fixade och städade och hade kontakt med mäklare. Jag kunde inte. Orkade inte hantera hans svar. Och det var inte för att jag inte brydde mig. Inte alls. Jag brydde mig massor och till och med så mycket att det gick in i kroppen och stressade mig.

För lite så är det. Ju närmare i familjen beslutet ligger. Desto mindre orkar jag fråga. För jag bryr mig så mycket. Ju närmre desto mer. Att inte kunna fråga sina närmaste om hur de verkligen mår och hur det går med saker som man vet är viktiga i deras liv, det gör ont. Fruktansvärt ont. 

Och jag är ledsen för alla jag sårat på vägen för att ni inte tror att jag brytt mig. Men det gör jag. Så väldigt mycket.