Jag ska svara på alla era fantastiska kommentarer när huvudet har lite mer resurser över. Tog varmt emot era råd och mår lite bättre! Backade en del grejer privat och tog ett mentalt steg tillbaka i allt, och kände hur kroppen kunde slappna av mer. Tack tack tack!

Men vill bara säga att jag vet att alla har olika förutsättningar ekonomiskt och att strunta i FK var för mig ett råd jag verkligen tog – trots att jag vet att det absolut inte är möjligt för alla. Men den energin dom kan kräva alltså… den finns inte för mig nu. Så kan vi vara respektfulla mot varandra vad gäller detta är det uppskattat! Vi har alla olika förutsättningar och inget är rätt eller fel, bara en fråga om var man befinner sig och hur ens övriga situation ser ut. Hoppas vi kan vara snälla mot varandra i detta då jag inte vill att någon ska känna att den inte vågar skriva sina råd i kommentarerna, för mig var detta ett bra råd och jag tog emot det med värme.

Nu ska vi till Ikea och beställa ett kök och sen fortsätta vilan. Jobbar på att fylla på reserverna igen ❤️ Tack igen för alla era kommentarer – satan i gatan vad ni är bäst. Hejar på varenda en av er ❤️

Knappt att jag vet hur jag ska formulera detta. Hjärnan är helt avstängd. Kroppen kryper och darrar av ångest. Amygdala inställt på hot. Tröttheten gör att jag har svårt att fungera. Måste pausa på promenader. Drog i handbromsen privat och ställde in saker jag sett fram så mycket emot. Gråter hejdlöst. Hur fasen ska jag orka jobba såhär? Och då är det ändå halvtid.

Det blir väl en chock. Alla krav som kommer med ett riktigt jobb. Har inte varit där på flera år. Omställningen gör att hela min existens känner sig hotad. Skriker att jag ska lägga av för annars blir det som när jag kraschade. Vad är sant och vad är överdrivna signaler? Jobbet i sig är superkul och allt jag älskar att göra ryms däri. Och företaget och kollegorna är magiska. Det är min egen hjärna som fått spinn och tappat bort sig helt i prestationsångest. Jag visste inte ens att man kan ha sån här prestationsångest! Hemskt är det, speciellt eftersom det är inuti mitt huvud som allt sitter. Vill bara ruska om mig själv och säga åt mig att tagga ner. Inget blir bättre av den här oron.

Fy fasen vad tufft det är. Är ni fler som upplevt detta när ni kommit tillbaka till ”verkligheten”? När kraven börjat komma och hjärnan skriken nej?! Ändå vet jag ju att till en viss gräns måste jag stå ut, detta är träningen på livet tillbaka. Måste lära mig leva på nytt lixom. Som en rehab tillbaka.

Okej. Babysteps. Backa lite. Testa igen. Våga sätta gränser. Ta mig själv på allvar men inte bli rädd för signalerna.

Puhhhh… vill bara gråta och säga till den som bestämmer att jag inte vill vara utbränd längre. Att jag vill backa bandet. Hur länge ska en behöva kämpa?