The Invitation

It doesn’t interest me what you do for a living. I want to know what you ache for and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the centre of your own sorrow, if you have been opened by life’s betrayals or have become shrivelled and closed from fear of further pain.

I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it,
or fade it,
or fix it.

I want to know if you can be with joy, mine or your own; if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, be realistic, remember the limitations of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself. If you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul. If you can be faithless and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty even when it is not pretty every day. And if you can source your own life from its presence. I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand at the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, ‘Yes.’

It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone and do what needs to be done to feed the children.

It doesn’t interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the centre of the fire with me and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you from the inside when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.

Oriah Mountain Dreamer. The invitation.

Annonser

Adrenalinet innan en krasch gör att man missar signalerna

God fortsättning på 2018! Nu skriver jag i ren och skär… upplysning! Detta eftersom Fröken Duktig kommenterade ett tidigare inlägg och gav mig svar på något jag har funderat över sedan jag gick in i väggen. Jag trodde att ett av mina sista stressignaler eller urspårningsbeteenden är att jag blir extrovert (är ju naturligt introvert i grunden). För i mitt huvud har jag satt samman sambandet att jag precis innan min stora krasch, cirka ett par veckor innan, samt inför alla mindre krascher under de senaste tre åren som utmattad, har haft tydliga extroverta drag som jag inte känner igen i mig själv. Plötsligt har jag tagit för mig betydligt med socialt än vad som är naturligt för mig, jag har hållit låda länge på kvällarna och jag har känt mig extremt energisk. Det låter ju såklart som väldigt härliga grejer alltihop men för mig är det konstigt eftersom jag inte är sån tjej som håller låda sent på kvällar i vanliga fall, jag är social men jag tar inte mest plats socialt i sammanhang, och jag har energi men inte en rusig energi där jag är stirrig utan mer en bestämd energi som gör att jag får saker gjorda; så alla dessa beteenden var ovana för mig och jag kände innerst inne att det inte riktigt var naturligt. Så jag har lixom funderat rätt mycket på detta.

Men så kom svaret! Läs Fröken Duktigs kommentar (och läs hennes blogg!) : ”Ja men ibland är det som att man inte fattar att det håller på att gå över styr. Kanske för att adrenalinet sätter in ett tag innan en krasch och då tror man att allt är bra och att man har energi och balans. Sen tar adrenalinet slut väldigt plötsligt och kraschen är ett faktum.”

Det var en pollett som föll ner här för mig, tack för den kommentaren. Det är alltså adrenalinet som gör att man spårar ur sista tiden och kör rakt in i kaklet. Det förklarar så mycket. Kanske behöver man inte heller anklaga sig själv så mycket för att inte kunna bromsa då heller, signalsubstanser är otroligt kraftfulla och att stå emot ruset är svårt.

Så även om det inte förändrar något så är det skönt att veta varför kroppen beter sig på vissa sätt. För mig hjälper det att se beteenden och signaler för att kunna bromsa in.

Paradiset, julafton och ayurvediskt te

De senaste dagarna har vi hunnit med att fira jul i Blekinge, mysa med en hundvalp på julafton, promenera genom Elleholm och de öppna fälten, hälsa på moster och lillkusin som jag ville krama extra hårt just nu, äta choklad och kola och massor av potatis. Dom enda bilderna jag har från julen i år är en suddig bild på Stoffe och hundvalpen (11 veckor OMG!) och några bilder på havet och naturen; antagligen är det helt naturligt eftersom djur och natur är det som inspirerar mig allra mest och därmed får mig att vilja plocka upp kameran. Den har legat nere ett tag så jag antar att det är ett gott tecken att jag vill fota igen.

Och sedan har dagarna bestått av att vila, läsa, träna, äta mat och godis, kolla filmer och planera lite mat inför nyår. Eftersom vi har varit iväg över julen och Stoffe jobbar sina mest intensiva dagar på hela året i mellandagarna, så har vi bestämt oss för att vara hemma och ha en lugn nyårsafton. Jag har förberett lite god mat, beställt skaldjur och humrar och gjort min favoritefterrätt Frozen Cheesecake med citron. Så enkelt. Igår bestämde vi också att vi inte ska sitta uppklädda utan köra all in i mjuka kläder och bara så som vi älskar att ha det.

Årets raggsockor från Stoffes farmor. Minns ni förra året (bild nedan)? Använder raggisar så mycket så är oändligt glad att få så fina, hemstickade sockor varje år.

Yogar lite varje dag, mjukt och lugnt precis som kroppen behöver just nu. Dricker också ett ayurvediskt te som lugnar min Pitta-eld. Smakar kardemumma. Tips för er andra pittor därute.

Och idag har jag blivit tårögd en gång redan, så typiskt mig, alltid så känslosam. Det var när jag besökte Paradiset i Sickla imorse för att handla lite. Har inte varit där innan och blev såååå inspirerad och glad! En affär som tänker på miljön raktigenom, bara goda grejer som är bra för kroppen och inga tillsatser och färgämnen och grejer så långt ögat kan nå. Tack tack tack. Kolla in tehyllan (älskar te…), godishyllan och hyllan som brukar innehålla dåliga schampon och tvålar och sånt som här är fylld med ekologiska, underbara grejer. Blev så rörd. Fy fasen vad jag ska handla här.

Nu är det snart ett nytt år. Så många saker är annorlunda nu från hur det var inför förra årsskiftet. Allt flyter. Allt förändras. All is well.

Gott slut på er allihop och hoppas ni får en underbar nyårsafton!

På fötterna igen

Hörni det sägs inte mycket här inne just nu. Jag känner mig rätt så frånkopplad. Men jag reste mig från den senaste dippen efter en stund. Nån vecka tog det tror jag och sen ytterligare nån vecka att bygga upp kroppen med träning och mat och ytterligare vila. Och jag antar att jag kommer fortsätta att dras med bakslag då och då. Att det är en del av processen. För vägen är inte spikrak, men man lär sig grejer av varje gupp. Ny lärdom: avsluta saker saker som inte fungerar snabbt. Du har inte energi att lägga på sånt. Värna om dig själv och gå vidare.

Acceptans

Alltså jag får lust att ge mig själv ett hårt slag i huvudet när jag ser att rubriken på sista inlägget innan jag dippade i lördags är ”att skapa balans”. WFT?! Men samtidigt, även om allt har varit lite i det yttersta laget av vad jag orkar de senaste veckorna, så tycker jag att jag har haft balans. Eller jag har i alla fall prioriterat återhämtning. Det har jag verkligen. Så kroppens utspel just nu är lite dubbelt för mig. Men blir man något klokare av att analysera sönder? Antagligen inte. Så jag försöker jobba med acceptans och som Isabel brukar säga till mig: own it! Äg varje känsla. Det ska jag banne mig göra alltså.

Läkarutlåtandet

Tack fina ni för era kommentarer ❤️ Det värmer mer än ni kan ana.

Var hos läkaren idag och han bestämde att nu drar vi i handbromsen rejält. Bort med arbetsträning för en stund och fokus på att försöka komma ut 30 minuter på lunchen för dagsljus, meditation dagligen, lugn och mjuk yoga, vila, sömn och mat. Back to basics helt enkelt. Och bakslaget har ju kommit av en anledning, det har varit alldeles för mycket de senaste veckorna. Och även om jag blir lite tjurig på mig själv (bra hjälp, verkligen) för att jag inte klarade av att bromsa tidigare så är det egentligen en positiv sak att bakslaget kommer med en historia. Då vet jag vad jag behöver ändra på. Lite enklare så ju.

Men för nu är det vila som gäller. Kroppen känns precis som när man kört ett stenhårt pass på gymmet och är sådär skakig och matt att man knappt får av locket på vattenflaskan – så känns det hela tiden. Totalt utpumpad. Och hjärnan likaså. Orden kommer inte fram och ibland minns jag knappt hur jag ska formulera en mening. Men så får det vara en stund.

Som ni skrev, det är en krokig väg. Upp och ner. Och det är bäst att bara följa med på åkturen utan motstånd.

Träningsvärken

Kraschade rejält. Kroppen skakar okontrollerat och kan knappt formulera en mening. Hjärnan stänger av och den där tröttheten som gör att man inte ens kan sitta upprätt en sekund till kommer över mig. Ringde Stoffe som var på jobbet och storgrät med panik i rösten; jag har nog gått in i väggen igen trots att jag redan är i väggen. Lugnet på andra sidan. Nej älskling. Andas. Det är ingen panik. Halva paniken skapar du i huvudet. Tänk på allt du har gjort de senaste veckorna och röran med jobbet och påfrestningen. Tillslut kommer bakslaget. Det är som när man tränat och får träningsvärk för att kroppen bryts ner för att kunna bli starkare. Fast lite värre då. Men det är en del av din process.

Alltså. Grät några minuter till för att jag har världens finaste kille som får mig att känna mig trygg med mig själv på en minut. La undan telefonen. Tog med duntäcket till soffan, lät tårarna rinna, plockade fram grönsaker och dipp ur kylen, pepparkakor och te, och slog på en julfilm på Netflix. Om det blev bättre? Kroppen skakar fortfarande av någon typ av överansträngning de senaste veckorna. Tårarna rinner än. Men ändå lite bättre. Fallet kommer tillslut. Måste påminna mig om det (eller uppenbarligen be någon annan att påminna mig om det). En del av den här processen som gör så fruktansvärt ont och skapar sånt tvivel i kroppen. Kommer jag att klara detta? Meditationen som måste fram nu: tillit. Allt kommer att bli bra. Det är bara inte så bra precis just nu ❤