Eller? Nej så känns det inte riktigt idag. Men jag försöker bara strunta i utmattningen idag och ska se vad som händer. Går säkert rätt åt pipsvängen. 

Stoffes pappa och jag åkte in till stan. Vi ska fixa ett par ärenden och äta semlor. Hittills har vi hunnit med en affär. Han shoppar och jag sitter med tysta lurar på en pall och väntar. Yepp. Med både Stoffe och hans pappa är jag alltid den som sitter på stolen och väntar och suckar lite halvhögt. För att jag är så minimalt intresserad av kläder i jämförelse med vad dom är. Det ni. 

Så här sitter jag och dinglar med fötterna och försöker känna mig ganska Queen of Fucking Everything. Inte dumt ibland. 

Några dagars tystnad. Har haft en lugn helg med Stoffe och Esther och försökt att repa mig efter dippen som kom i slutet av förra veckan. Känner mig lite bättre men kroppen är seg. Trött. 

Och ärligt talat är jag trött på att vara utmattad just nu. Jag är extremt trött på att vara trött. Trött på att inte orka saker. Trött på att alltid behöva balansera min energi på en jäkla guldvåg. Trött på att dippa. Trött på att aldrig våga vara för glad för då slår det alltid fel. Trött på hjärntröttheten. Trött på att inte kunna planera saker framåt för det känns alltid som jag börjar meningen med ”om jag orkar….”. 

Bara jävligt less. Så är det. 

Inte många knop här. Tröttheten känns liiiiite bättre än igår men fortfarande helt darrig i kroppen. Totalt slut på energi. Har mest legat i soffan och sängen hela dagen. Försöker att göra minsta möjliga för att kunna ladda upp batterierna igen. 

Har i alla fall besök av Esther i helgen och även Emma och Calles labrador har varit här några timmar idag. Dom två alltså. Så roliga ihop. Damen bestämmer alla dagar i veckan. Han anpassar sig snällt efter varenda order hon ger. 

Nu: mer vila, middag och marabou! Hoppas ni alla får en fin helg ❤

Igår kväll dunsade jag ner i sängen. Skakig i kroppen. Händer som inte orkar lyfta sig. Ben som inte orkar bära. Orkade inte prata. Formulera ord. Tänk att det blir så efter bara ett fåtal timmar av prestation. Som om kroppen själv väljer att slå av knappen. Så nu var det nog. Inte mer sånt. Så känns det i alla fall. 

Det var fantastiskt roligt och jag är så himla glad att jag gjorde det. Men nu är jag så slut. Ligger i sängen och kroppen darrar. Visst är det normalt efter överansträngning? Jag glömmer varje gång. Förtränger dom här hemska stunderna i sovrummet. Allt avbokat i alla fall för resten av veckan. Fokus på vila. Det enda är att Esther kommer hit över helgen så jag har en sängkamrat när Stoffe jobbar. Hon är nyopererad så vi är väl lika dimmiga hon och jag. 

Och gårdagens middag blev pizza. Ingen mer ork kvar. Då försöker vi underlätta allt vi kan. Slut på prestation. 

Idag trotsade jag hjärntröttheten och gjorde något väldigt spännande: jag var på SVT och spelade in för SVT Edit: Stories! Vaaa? Ja, bloggen har blivit så pass stor nu att jag hittades av någon (förträffligt duktig måste hon ha varit…) researcher på SVT för programmet. Så jag fick åka dit och spela in och sminkas och ha mig idag. 

Stoffe var såklart med som stöd under dagen och matade mig med ballerinakex när jag blev alltför trött emellanåt. 

Jag berättar i programmet om min utmattningsresa. Så idag var det känsligt vill jag lova. Det sitter som ett trauma i kroppen hur allt var precis veckorna innan och även den där första tiden i min utmattning. Trots distansen så gör det fysiskt ont. Men jag samlade ihop mig så gott jag kunde och berättade. För det är ju så förbannat viktigt det här. Att visa hur illa det kan gå. 

Programmet kommer att släppas inom en snar framtid på SVT Play och på deras Facebooksida. Jag lovar såklart att säga till när det släpps. 

Vilken grej! Tack alla ni som läser här inne varje dag som gör det möjligt för mig att sprida ordet om utmattning. Utan kunskap kan ingenting förändras. 

Min huvudvärk, kära vänner, är som att gå runt med en svart mask för ögonen och varken se eller höra någonting klart. Det gör så ont. Ömmar. Är obekvämt. Och oftast känns det som att det lixom är mitt fel att jag har ont. Så fort jag råkar göra något för mycket eller för lite, äta fel, dricka fel, sova fel, ha fel vanor kring tv och internet, tänka fel, yoga fel… allt. Allt blir fel. Och det utlöser den här hemska hjärntröttheten som gör så fruktansvärt ont att tårarna sprutar. 

Och det värsta är att även om kroppen känns bra i övrigt så känns det som att hjärntröttheten lixom kommer att förfölja mig som den svaga länken i många år framåt. Fasen alltså. Jag kan inte tänka klart när det gör såhär ont och ömmar inuti huvudet. Allt blir grötigt och trögtänkt. 

Så nu ska jag bädda ner mig en stund i sängen och lägga en kylmask i pannan. Och försöka andas. Fanns det en mening med hela skiten eller hur var det? 

Om jag har uppfattat det rätt så gillar många av er att läsa? Jag med. Jag verkligen älskar att läsa. Och det har blivit ännu viktigare under min utmattning eftersom TV-tittande inte alltid fungerar så bra för mitt ömmande huvud. Men oftast fungerar läsning. Vissa undantag såklart.

I veckan kom en ny last med böcker som jag klickat hem. Jag brukar läsa flera böcker samtidigt så det är en salig blandning för att passa alla mina olika humör och lustar. Men nu bjuder jag på vad jag läser just nu!

Charmen med tarmen – är det fler som är nyfikna på tarmens funktioner? Varför kan man styra hur högt man ska prutta? Är det farligt att hålla inne en fis? Varför kan man stanna bajset i tarmen ibland och varför fungerar inte det vid magsjuka? Hur luktar det i tarmen? Jag vet. Jag är besatt av konstiga tankar. Men sånt funderar jag på lixom.

Har läst ungefär halva denna just nu och är helt fast – tänker på vad jag ger kroppen för näring, hur jag sitter när jag äter, hur magen känns beroende på vad jag ätit. Allt. Hon skriver extremt roligt och lättsamt och jag förstår att hon är prisad forskare. Denna härliga Giulia Enders född 1990.

Maten är min medicin av Janesh Vaidya – jag har läst alla hans böcker och de två böckerna om yoga (Yoga är min terapi) och ayurveda för sinnet (Ayurveda för ditt sinne) är mina handböcker. Yogaboken använder jag varje dag för att kunna anpassa mitt yogautövande beroende på dagsform och obalanser i kroppen. Och ayurveda för sinnet har hjälpt mig så mycket i att förstå mina drivkrafter och naturliga element. Så den här tror jag blir en ny handbok? Massa goa indiska recept för ens egen individuella kroppstyp. Kroppen tackar och bockar.

Jag lät dig gå av Clare Mackintosh – spänning, brott. Avkoppling. Vill inte lägga ifrån mig!

Yoga och meditation av Josefine Bengtsson – kan man få för många yogaböcker? Tror inte det va? Josefine undervisar ju på många av studiorna i Stockholm och är sådär härlig att man aldrig vill att klassen ska ta slut. Har dessutom gjort en rejäl vändning i karriären; från ekonom och strategikonsult till yogalärare på heltid. Inspirerande.

Tack för alla era kommentarer om medicinen. Ni är ju bäst ❤ Nu kommer jag att våga testa en ny och hoppet finns att det faktiskt kan bli bra tillslut. Tack! 

I övrigt har jag så mycket jag skulle vilja skriva men min hjärntrötthet är så extrem. Orkar inte belasta med något för då kommer den där attacken sen. Som alltid. Men i alla fall så var jag inne i Vasastan en sväng igår och hittade dom här helt fantastiska tulpanerna utanför Makalösa Blommor. Och solen strålade och det kändes som vår i luften. Det doftar lite annorlunda på våren. Mer dammigt och mjukt än på vintern. Och igår kändes den doften inne i stan. 

Strosade runt lite, fikade, var inom Stoffes jobb en sväng och hälsade på. Ibland behöver jag nog bara känna att allt är som vanligt. Glömma bort den här utmattningen och alla mediciner och hjärntrötthet och allt tråk. Så även om en sån dag resulterar i trötthet deluxe och många timmar i ett mörkt sovrum, så är det värt. För där finns glimtar av ett annat liv och en person som lever som vanligt. Utan att väga varje aktivitet på guldvåg. Utan att behöva fundera över alla tunga frågor som oundvikligen surrar runt i huvudet när man är riktigt sjuk. Hon finns där. Den där tjejen. Om än för bara någon timme då och då. 

Nä fy alltså. Är det inte det ena, så är det definitivt det andra. Så mycket har man ju lärt sig. De senaste dagarna har ångesten ilat runt i kroppen. Ingen direkt aning om varför. Inatt låg jag vaken, efter en kraschlandning igår kväll, och plötsligt var jag tillbaka till hur allt var innan kraschen. Ångest, likgiltighet, mörker. 

Troligtvis är det ju avsaknaden av mina mediciner som spökar. Det tog några veckor men nu visar hjärnan tydligt att den har ett fortsatt behov av stabilitet från medicinen. Vad tusan gör jag nu lixom? Har testat åtta SSRI men tål uppenbarligen inte en enda. Fick förslag på en ny. Men hur samlar jag modet att våga hoppa på igen? Kanske behövs det inget mod. Kanske finns det inget val. Bara att ta sig igenom. 

Måste fundera vidare på detta. 

Hamburgersemlor enligt tradition från Magnus Johansson.