Snabbvisit på Östermalm

Tog båten in till Östermalm imorse, tidigt. Redan klockan sju var jag ute på vattnet och hade mig. Det var soligt, varmt och alla pendlare i kostym tog av kaffet som serverades på båten, satte sig på dynor uppe på däck, lutade mot relingen, och njöt. Jag gjorde såklart samma sak. Båten puttrar förbi Djurgården och från tio meters håll ser vi hur Gröna Lunds bergochdalbanaor testkörs inför dagen. På andra sidan lyser den varmgula morgonsolen upp Södermalm. 

Allt jag tänker på är: hur kan man ha sån tur i livet? Hur kan vi ha det såhär bra? Vad gjorde vi för att förtjäna detta? Och sen minns jag. Vi förtjänar detta. Livet har varit ganska tufft och nu ger universum oss detta för att vi har förmågan att njuta av det. Uppskatta det. Se detaljerna och närvara. 

Tidigt besök hos min hudläkare som håller koll på acnen. Den är nästan helt läkt enligt mig, inte alls läkt enligt honom. Han är petnoga och jag hamnar under en stor, ljus lupp varje gång jag går dit. Vem har fin hy då?? Hursomhelst så fortsätter jag med vegetarisk kost och ser hur sol och salta bad hjälper med det sista. Han tycker vi ska satsa på p-piller. Nope. Vägrar. Inget mer skit nu, orkar inte med allt som går galet med kroppen och mediciner. Jag tycker ju jag har fin hy! Stoffe gick upp med mig imorse och trodde jag ville till hudläkaren för att få en egoboost – nån som bekräftade min fina hy (som han också tycker jag har!)… Jaja, han är petig. Det är väl bra. 
Bilden ovan är från läkarens mottagning på Riddargatan 12. Kan mer än allt rekommendera den hudmottagningen. Så trevliga, enkla och väldigt gulliga både doktorn och sköterskan. Fina härliga lokaler är det också, som en stor Östermalmsvåning. Inte alls sjukmiljö. Väldigt, väldigt vackert. 
Nu sitter jag på Nybrogatan och äter frukost. Cappuccino och en croissant med ost. Älskar croissanter. Sen ska jag införskaffa en klänning inför kusinens student. Alla mina gamla var för små så det är bara att skänka bort och glömma och istället köpa nya. Så blir man av med den ångesten i alla fall. Den enkla vägen var det ju. Peace out. 

Annonser

Promenerar och tänker, skapar, känner

Eftermiddagspromenad runt sjön. Äppelblommor i träden. Grenar som tornar upp sig mot himlen. Tjocka stammar vittnar om långt liv. Tänker på min kropp. Förbannar. Förlåter. Tänker om. Känner sorgen. Känner saknaden. Skapar texter. Skapar minnen. Skapar utrymme i bröstet. Ser det lilla. Upplever det stora. Lever och minns och öppnar hjärtat för allt det vackra runtomkring.  

Tröttheten kommer alltid efteråt

Nu efter den här långa sjukdomstiden har jag lärt mig vissa mönster i min sjukdom. Som det här med trötthet. När vi är iväg på något fungerar det (oftast!) ganska okej där och då; men sen… PANG! Kommer tröttheten. Efter ett par dagar. 

Efter helgens äventyr väntar nu alltså en vecka av rehab för mig själv. Försöka ta igen en kropp som värker och ett huvud som är helt utmattat av alla intryck; det får inte plats mer. Så att vara ute passar huvudet eftersom naturens takt är lagom för mig just nu. Bara det att kroppen helst vill ligga ner och vila. Så det blir lite dragkamp där och jag försöker balansera dagarna så gott det går för att det inte ska slå över åt något håll. 
Men så är det ju. Livet som utbränd. En ständig kamp mellan viljan att komma framåt och förmågan att vara här och nu i stundens förutsättningar. Det är hela svårigheten. Och hela lärdomen också kanske.