De senaste dagarna har jag vilat. Förra veckans överansträngning satte sina spår och det enda receptet är sömn, meditation och vila så det är väl lika bra att göra som man ska? Dessutom har jag träffat en barndomskompis från Trosa som jag inte träffat på 15 (!) år. Vi tog en promenad här i Hammarby Sjöstad och pratade om allt som hänt och inte hänt och jag ler fortfarande åt att hennes skratt är precis nu som då: rättfram och äkta. Sånt gör mig glad på riktigt. Jag har rensat avloppet jätterent i badrummet men glömde visst att skruva tillbaka rören så när Stoffe kom hem och spolade i kranen sprutade vattnet över hela badrummet och det blev kaos. Hoppsan *tralallallaaaa* *hjärntrött* Emma och Calle kom över spontant igår kväll och vi hade årets mest oförglömliga sommarkväll här hemma. Det var god mat på balkongen, ljusslingor som lyste upp augustikvällen, höstvindar i luften, champagne och öl och vin och ingefärsshots i en salig blandning, dubbeldörrar öppna överallt och ljus tända. Och musik. Och vi pratade om resor vi vill göra ihop, om minnen, om välgörenhetsgalan som kommer snart, om hur vi har varandra och hur framtiden kanske kommer se ut. Och skrattade åt alla skånska missförstånd från han som jag bor med. Det blir alltid lika tokigt. Och jag fick den mest kryptiska kommentaren av min lillasyster på det här inlägget så jag blev helt till mig och grinade av lycka för vad jag tror att det betyder och kunde inte sova en blund på hela natten. För jag var så glad. Jag ville hoppa upp ut sängen och springa en mil direkt, göra världens yogapass, dansa vilt och skratta högt. Och det är ju inte så vanligt direkt. För en utbränd menar jag. Höstvindarna har kommit till Stockholm. Och jag njuter. Jag tror faktiskt jag njuter lika mycket av kylan som andra njuter av solen på våren och sommaren. För jag älskar hösten. Men det påminner mig också om att träden snart skiftar till brinnande rött och det väcker kroppen till liv med samma skärande smärta jag kände den där tidiga hösten, 2012. Då när mamma gick bort. Det var såna här dagar då. Men den röda smärtan är nu borta och inom mig bor ett grönt lugn och en glittrande gul glädje. Och så har jag haft tre lediga dagar med Stoffe och vi har som alltid vilat, läst, promenerat, kollat på serier, fuldansat i vardagsrummet och pratat så mycket när vi ska sova att vi inte kunnat sova. Blivit för uppspelta. Och sen fnittrat halva natten.