Nu efter den här långa sjukdomstiden har jag lärt mig vissa mönster i min sjukdom. Som det här med trötthet. När vi är iväg på något fungerar det (oftast!) ganska okej där och då; men sen… PANG! Kommer tröttheten. Efter ett par dagar.
Efter helgens äventyr väntar nu alltså en vecka av rehab för mig själv. Försöka ta igen en kropp som värker och ett huvud som är helt utmattat av alla intryck; det får inte plats mer. Så att vara ute passar huvudet eftersom naturens takt är lagom för mig just nu. Bara det att kroppen helst vill ligga ner och vila. Så det blir lite dragkamp där och jag försöker balansera dagarna så gott det går för att det inte ska slå över åt något håll.
Men så är det ju. Livet som utbränd. En ständig kamp mellan viljan att komma framåt och förmågan att vara här och nu i stundens förutsättningar. Det är hela svårigheten. Och hela lärdomen också kanske.
alldamnstories 
Den gör ju det tyvärr! Även när en gjort fina och roliga saker. Jag vet att jag alltid hoppas att den inte ska komma. Att det här är gången då det vänder, men hittills har det inte hänt. Fortsätter hoppas ändå!
Vila och återhämta dig nu ❤️
GillaGilla
Ja exakt, samma här. Tror alltid att det vänner men nej… Nu vilas det. Tack fina! Kram! ❤️
GillaGilla