Om mig

Den här bloggen startade jag för att få skriva av mig all skit som kom upp till ytan när jag gick in i väggen. Allt om prestationskraven, utmattningsdepressionen och dess utveckling och mitt liv i stort och smått. Lite personligt och några stories däremellan om livet här och nu.

Jag heter Therese. Är idag 30 år gammal och sjukskriven pga utmattninsgdepression. Jag har varit hemma i lite mer än två år och spenderar fortfarande hela veckor i sängen med ångest, total utmattning och en likgiltighet som heter duga. Men jag är lycklig idag. Även om externa faktorer är tuffa, utmanade och rent av vidriga stundtals.. Så är jag lycklig. Jag ligger hellre dessa veckor i sängen, och har taggar i bröstet av min resa längs den här vägen, än jag är den tjejen som jag var innan jag gick in i väggen.

Ni kan läsa om dagen när jag kraschade och lite om tiden därefter här. Och här kan ni läsa om vad jag gjorde innan jag gick in i den där förbannade väggen. Sen har jag sammanfattat min utmattningsresa här. Jag har också skrivit på flera ställen om sorgen efter min mamma som gick bort i cancer 2012 bland annat här, här och här ❤ Och såklart hittar ni många fler inlägg och kategorier i arkivet och i menyn. Undrar ni något så tveka absolut inte att fråga!

Processed with VSCO with hb1 preset

Processed with VSCO with hb2 preset

Processed with VSCO with hb2 preset

Processed with VSCO with hb1 preset

Annonser

27 reaktioner på ”Om mig

  1. Tack för att du skriver så fina texter, verkligen ett stöd i min vardag. Så mycket frågor jag skulle vilja ställa till dig. Men en sak som snurrar i mitt huvud väldigt mycket är det här med tid. Ser med sorg tillbaka på all tid som gått ”förlorad”. Tid som jag skulle vilja spendera med mina barn men orkar inte. När man då heller inte vet NÄR man kommer att orka igen, det där vardagliga som att vara med familjen, umgås med vänner osv. Hur förhåller du dig till det? Jobbet känns totalt oviktigt just nu, jag önskar bara kunna orka lite utan att rasa ihop dagen efter. Om du har ork att skriva om det vore det väldigt spännande att ”höra”.
    Kram Angelica

    Liked by 1 person

    1. Åh tack vad fin du är och vad glad jag blir 💜 Ja men fråga på bara, bloggen vore ingenting utan er respons så jag är bara glad när den lever.

      Hmm… det med tid. Har funderat sedan igår när jag läste din kommentar för att ge ett så ärligt svar som möjligt. Grejen är att jag har ju inte barn, ännu, så jag har så svårt att sätta mig in i hur smärtsamt det måste vara att hela tiden behöva stoppa upp för att ”mamma är trött, mamma måste sova, mamma har ont i kroppen, mamma måste vila…”. Jag vet ju hur jobbig man kan känna sig bara mot andra vuxna som ju ändå förstår mer.

      Men tid har för mig lixom försvunnit lite som begrepp. Första året handlade nästan allt om NÄR?? för mig. Men inte nu längre. Nu ser jag hur mycket mer djup och innehåll jag har fått i alla mina relationer, och i hela mitt liv, och det betyder så mycket mer än tiden.

      Jag fortsätter skriva snart – nu ska vi åka 😬 KRAM

      Gilla

      1. Åh, lycka till nu, hoppas det blir en fin stund för er.

        Jag vet att jag behöver släppa sorgen över allt som jag gått miste om men märker att jag loopar tillbaka till det väldigt ofta.
        Jag har absolut fått en djupare relation med min man men i övrigt så har inte orken räckt till vänner o närstående. Barnen o min man har blivit prioriterade. Jag vet någonstans innerst inne att detta kommer att leda till något bra men det är svårt att hålla modet uppe de tunga dagarna.

        Liked by 1 person

      2. Ja det ÄR en sorg. Jag har tyvärr fått prioritera vilka vänner jag vill ha runt mig framöver och skala bort vissa. Så tråkigt men det var nödvändigt för mig. Hårt men sant.

        Och relationen till andra nära och vänner… det kommer. Första året träffade jag typ ingen men var tydlig med att jag uppskattar deras stöd, men jag orkar inte prata/sms/träffas nu. Tyvärr. Jag var ju tvungen att prioritera MIG. Så svårt det där med att känna att man misssar grejer, det har jag verkligen gjort också ju, men samtidigt har detta givit så mycket mer i slutändan. Det går inte ens att jämföra! Ärligt skulle jag aldrig mer vilja hamna där jag var igen, men jag skulle alla dagar göra om resan för allt jag fått med mig av den. Det var så värt allt ändå. Och tänk, det säger jag nu, idag, när jag fortfarande sitter här helt slut med DUNKANDE huvudvärk av hjärntrötthet. Till och med nu är det värt det. För allt ljus det gav mig 💜 Åhhh så svårt att förklara i ord men jag hoppas att du kommer känna samma sak när fler ljusa dagar tar över 😘 KRAM

        Gilla

  2. Tack för dina ord 💞
    Det har fått mig att fundera en del och små saker faller på plats, en liten bit i taget. Jag hoppas o längtar tills jag kommer ända till dina kloka insikter 💞
    Kram

    Liked by 1 person

    1. Åh jag vet inte om jag är så klok egentligen. Jag har mer varit tvungen att tänka om kring vad som är viktigt för mig i mitt liv och satsa på att leva efter det.

      Och jag tänkte på en till grej angående det här med tid som jag kom fram till typ efter ett halvår in i min utmattning (då var jag SUPERSTRESSAD över att det tog sån tid!!). Att livet går i olika faser och vi hamnar i otakt med faser med människor runt oss. Det du går igenom nu är kanske ett par år av ditt liv, som någon annan kanske hamnar i om tio år lixom. Eller nåt annat. För mig har det ju hänt mycket mellan 20-30 eftersom min mamma gick bort i cancer och jag har gått in i väggen efter det, två gånger till och med, och samtidigt har mina vänner runt mig förlovat sig, gift sig och skaffat barn. Vi har inte gjort något av det! Barn är inte aktuellt förrän jag orkar och att förlova sig och gifta sig under utmattning är ju inte direkt supernajs… och detta hade kunnat stressa mig massor. Men jag jobbade hårt med det under mitt första år och har nu kommit fram till att vår tid kommer. Vi kommer också få göra allt det där men några år äldre; och betydligt klokare! Och när vi är där, så kanske nån annan går igenom stor sorg i vår vänskapskrets eller utmattning eller så och då kommer jag ju tänka igen på att allt har faser. Andra måste få vara lyckliga när vi är olyckliga, men vi måste också senare tillåta oss att vara lyckliga när andra kanske går igenom olycka. Så är ju livet. Vi stöttar varann men allt går i faser och vi måste samtidigt tillåta oss att känna nuet fullt ut! KRAM

      Gilla

  3. Har reflekterat mycket över det du skrivit och jag tycker verkligen att du uttrycker det här med faser väldigt bra. Gav mig perspektiv och uttrycket ”var sak har sin tid” fick nytt liv igen.
    Kram

    Liked by 1 person

  4. Hej!
    Jag har läst din blogg ett tag nu. Tack för det du delar med dig av.
    Jag har en fråga om sjukskrivning…Jag har varit sjukskriven i lite mer än ett år.då blev jag utförsäkrad. Påbörjade att jobba 25% och det gick bra. Är nu uppe i 50 %och det är ok. Problemet är att försäkringskassan numera efter utförsäkringen baserar min SGI på det jag arbetat. Om jag blir sjuk igen så får jag pengar baserat på 25%inkomst… hur gick det till för dig att få fortsatt sjukskrivning efter ett år? Vad gjorde du som jag inte gjorde undrar jag?

    Jag är absolut inte girig eller elak eller så för att du har fortsatt sjukskrivning för det behöver du ju uppenbarligen. Men för mig hade det varit skönt med en trygghet ekonomiskt. Slippa uppleva stressen detta innebär för min egen del.
    Hoppas jag inte besvärar dig med sån tråkig fråga men jag har ingen kunskap om hur det funkar.
    Vänlig hälsning från Anna-Maria

    Liked by 1 person

    1. Tack fina du! Hmmm det här med sjukskrivning verkar vara så olika beroende på var man bor och vilken handläggare man har. Och läkare kanske? Jag har haft rejäl ät tufft med min medicinering (SSRI) under dessa två år och hade troligen kunnat gå ut betydligt snabbare i jobb om det inte vore för medicinerna. Jag var tvungen att hitta en för min depression var så svår, men det visade sig att min kropp bryter ner läkemedel med ca 1/4 takt mot ”normala” människor. Det har gjort att jag sex (!!) gånger legat veckor i sträck i förgiftning av mina mediciner utan att förstå varför jag varit så dålig. Därav tror jag att både FK och min läkare har varit väldigt försiktiga med att börja tala om jobb för tidigt. Nu är jag sugen på att jobba och medicinen verkar gå bra (äter en fjärdedels pyttetablett!) men då är det jag som själv sagt till FK att jag vill testa jobba.

      Ang SGI så har min också sänkts under åren eftersom jag slutade mitt gamla jobb under min sjukskrivning. Så sänkte FK min SGI till en nivå som ligger typ en femtedel mot vad jag hade i årsinkomst på mitt förra jobb. Inte kul men för mig var friheten så mycket viktigare än pengarna. Iom avslutningen av det så lättade en stor börda för mig.

      MEN jag blir så förbannad över att det är så lite pengar man får, det står inte alls i proportion till vad jag tjänade och hade jag tex haft barn så veti tusan hur vi hade fått runt allt. Det som gör mig näst mest upprörd är att det är betydligt fler kvinnor som går i väggen eftersom vi har en större samlad arbetsbörda jämfört med män om man ser till jobb och hem och socialt engagemang – och när vi väl kraschar så står vi där barskrapade och beroende av vår man pga ekonomi. Det är inte alls kul. Med dom förutsättningarna är det omöjligt att skapa ett helt jämställt förhållande eftersom pengar skapar frihet och utan pengarna är vi beroende. Åhhhh tänker så mycket på detta…

      Men tillbaka till frågan om SGI så låter deg helt galet att din SGI baseras på 25 resp 50 % av din inkomst? De borde iaf dubbla upp den så det är en 100% inkomst? Har du ett fackförbund? Mitt fack har hjälpt mig massor med sånt här för att jag ska få så liten ekonomisk smäll som möjligt. Har du fack så be dem om hjälp. Tyvärr är jag själv så dålig på sånt förutom när det gäller uppsägning – då har jag lärt mig typ allt!

      Fråga gärna igen om jag var otydlig i något eller om du har fler frågor – jag hjälper gärna med det lilla jag kan. Om du vill så får du jättegärna dela lite om hur du upplever det att jobba deltid och hur det har gått… jag står själv inför det snart då jag börjar bli ganska sugen på att jobba igen. Då på ett annat jobb såklart eftersom jag ju inte är kvar på mitt förra.

      STOR KRAM på dig och tack för att du läser och frågar, det värmer massor!

      Gilla

      1. Åh tack för dina svar. Jag anar en vis och stark person bakom dem. Du har fått utstå mycket du…Usch. låter hemskt med förgiftning. Men det är ju väldigt avancerade mediciner så det passar ju inte alla. Jag åt det i ca 10 mån och i efterhand ser jag att det inte hjälpte utan stjälpte mig ännu mer in i dåligt mående…

        men men nu är jag fri och på gång igen. Det är.just detta med ekonomin som är så krångligt. Jag är en av alla dem i statistiken från fk som fått sjukpenningen indragen…fastän alla läkarintyg och folk runtomkring intygar ngt annat. Jag är inte frisk. Men jag är friskare…

        Att jobba deltid går bra. Jag har förmånen att få komma tillbaka till ett jobb som numera får mig att växa och trivas. Andra kollegor annat arbetssätt och annan respekt för mig som person. Men bara för att jag trivs och mår bra så kan jag ej ösa på med energi och idéer som förr….livet är mer än jobbet….
        Även fast humör och motivation oftast finns så är jag ju mer än det. Jag är också en kropp, musiker, vän, fru, mamma, släkting, granne osv. Det gäller att ge sig själv balansen mitt i allt som en ”är”. Svårt men inte omöjligt!

        Jag jobbar sällan en hel vecka. Är oftast frånvarande en dag pga hjärntrötthet, behöver prioritera vila o återhämtning mkt noga.

        Det är ett stort äventyr du står inför. Och jag tror det kommer gå bra för du är mkt närmare dig själv nu. Det är din grund o så länge den ligger fast så är det ok att det stormar runtomkring. Men ge dig själv utrymme och bli vän med ordet ”nej” och låt ditt goda(ej dåliga) samvete råda!!

        Liked by 1 person

      2. Ja ekonomin blir en stressfaktor som man ju absolut inte behöver under sin tid som utmattad. Men jag tror nästan alla blir stressade över just det faktiskt. Tyvärr.

        Och hur hemskt att du fått sjukpenningen indragen?? Finns inga överklagansfunktioner för sådant? Låter så fruktansvärt. Man behöver ju tiden som sjukskriven annars kommer det bara att jaga ikapp en senare och då blir det ändå dyrare för samhället i slutänden. Fy alltså!

        Tack för att du delar angående jobbet. Känns ändå positivt! Och jag tänker också på att alla delar ska finnas i livet när jag börjar jobba, alla är lika viktiga. Det är något nytt att ta med sig. Vårda alla pusselbitar. Återhämtning, jobb, yoga, mat, vänner, familj, kreativitet..

        Tack för råden. Jag hoppas verkligen jag har lärt mig läxan hela vägen men jag tror det… jag känner mig som en helt annan människa idag. Det gör inte ens att jämföra! Resan är ju så värt det ändå. Även om jag ibland trodde jag skulle dö på kuppen ärligt talat. Men jag står ju upp, och du likaså – det ger hopp! En stund i taget är det ju… KRAM

        Gilla

  5. Du verkar så klok, stark och omtänksam.
    Du hade varit en fin vän att ha i soffan med en kopp te. Saknar och längtar till sånt umgänge och har försökt lite men ”vanliga människor” pratar så högt och snabbt så man orkar inte med det och efteråt så känns det som att hjärnan skaver och surrar och som man fått sårskorpor på trumhinnorna. 😣
    Glad att jag har mina katter, dom är ett tyst och energigivande umgänge. 💛
    Kolla gärna på mina pälsklingar på Instagram @tiimiis och @raafpeanut
    Har du nån instagram? 😊
    Ta hand om dej

    Liked by 1 person

    1. Tack fina du ❤ Jag har också känt som du måååånga gånger under min utmattning – att jag inte orkar med andra människor. Jag har verkligen försökt att lyssna på den signaler och varit tydlig mot mina vänner att jag kommer vara tyst en stund men att jag hör av mig när jag är piggare, och dessutom är jag numera EXTREMT noga med vilka jag väljer att umgås med. Jag har vänner runt mig som jag kan ge och ta energiutbyte med och som verkligen inspirerar mig till att LEVA och våga vara mig själv fullt ut. Så viktigt beslut längs vägen.

      Åh ska kolla in din insta! Har inte själv instagram och använder inte FB och sånt.. lite gammalmodig antar jag 🙈 Men kollar ibland öppna konton såsom Rachel Brathen på insta – älskar bilderna såklart 💜
      KRAM

      Gilla

  6. Jag ska börja arbetsträna 6 timmar i veckan 18 april på ett litet apotek utanför stan. 🙂
    Det känns faktiskt jättekul. Innan har inte ens kunnat delta på mötena med Försäkringskassan. Nu känns det kul inför mötena med min Fk-handläggare och min AF-handläggare. Dom är så noga med att påminna mej om att det hela tiden är jag som bestämmer takten framåt. Trodde aldrig jag skulle känna mej kapabel och redo för nåt sånt här. Jag vågar till och med svara när dom ringer och ringa upp om jag missat deras samtal. 🙂

    Liked by 1 person

    1. Sååå roligt att du ska börja arbetsträna! Grattis! Jag kommer också börja snart (runt 1 maj tror jag) så då är vi två 💙 Och älskar att du fått så bra bemötande från FK och AF. Viktigt att belysa att man faktiskt KAN ha en sån upplevelse.

      Har du jobbat inom Apotek innan eller hur gjorde du när du valde plats? Är lite osäker på hur jag själv ska tänka nämligen.. KRAM

      Gilla

      1. Nej har inte jobbat på apotek innan. Har suttit i kassan på Ica och jobbat på Pressbyrån.
        Jag började med att säga vilka miljöer som funkar bättre och sämre. Sämre miljöer är mkt folk, mkt ljud, mkt rörelser, starkt ljus, kallt. Också pratade vi om mina erfarenheter. Sen har jag och min man åkt runt lite i närområdet dit vi ska flytta 1 maj och jag fick rätt känsla när jag var på apoteket där. 🙂 Så min handläggare kontaktade dom och fixade ett studiebesök. Studiebesöket gick jättebra men blev nervös efteråt när min handläggare hade fått mail där dom frågade anledningen till att jag behövde arbetsträna. Min ångesthjärna var helt inställd på att dom inte ville ha mej när dom fick reda på långtidssjukskrivning och utmattningssyndrom. Men jag var välkommen att arbetsträna! 🙂 Kändes som en lottovinst! Ska plocka med varor och kanske ta kassan lite ibland om det känns ok för mej. Det dumma är att mellan midsommar och augusti så kanske jag måste vara nån annanstans då de har några extrainsatta och det kan bli lite trångt i lilla lokalen…Men det får vi ta då. Vad pekar din arbetsträning mot? Vad har du jobbat med innan?

        Liked by 1 person

      2. Åh har du börjat jobba idag? Hur kändes det? Om du orkar svara såklart! Jag har varit helt däckad här i två dagar så sent på svaret… resan tog ut sin rätt. Men idag träffade jaha ett hunddagis för arbetsträning.. får se om det blir det. Jag har jobbat som Key Account på ett amerikanskt bolag som jobbar med strategisk HR. Sjukt krångligt. Fattar knappt själv vad jag jobbade med 😛 Men nu blir det något annat. Är dock vääääldigt osäker på vad. Apotek lät så mysigt så jag blev lite inspirerad av dig att kanske tänka om lite där faktiskt!

        Du kanske kan få lite semester några veckor i sommar tänker jag? Kan vara ett skönt avbrott också? Om de ändå har fullt så menar jag.

        Gilla

  7. Var så nervös dagarna innan så jag varit så matt och svag så jag knappt orkat föra besticken till munnen, samtidigt som kroppen är så uppskruvad så man inte kan slappna av eller sova. På väg dit skrek hela kroppen nej så min man fick köra mej dit. Väl där gick det faktiskt jättebra, personalen där var hur goa som helst. Jag fick svansa efter hur mkt jag ville. ☺ Valde själv att ta några kunder i kassan och jag plockade upp lite varor och frontade till det snyggt i hyllorna. Fick hejda mej själv för att inte vara duktig och inte jobba på för snabbt. 😝 Mina tre timmar gick snabbt. Och wihooo, JAG har haft kafferast! ❤
    Sen kommer det jobbiga efteråt, kroppen vill inte vara ner, hjärnan går på högvarv, kan inte solla ut en enda ren tanke. Vill bara känna den sköna tröttheten som kommer så sällan, den som är sömnig och avslappnad, inte den utmattande känslomässiga tröttheten som gör att kroppen rusar av adrenalin. Kan känna att när det går bra när man umgås med vänner och klarar till exempel detta med arbetsträning så är det fake. Jag gör det och visar den Fatima som jag vill vara och den jag tror att andra vill och förväntar sej att jag ska vara..en fasad. Man vill ju så gärna vara en människa som folk vill umgås med, en som har ett jobb att gå till. Men när man blir så mentalt utmattad efteråt så känns det inte som man klarat av det på riktigt, även när folk berättar hur duktig man är. Förstår du hur jag menar?
    Detta betyder inte att jag inte vill fortsätta, för det vill jag för allt i världen. Kan du uppleva att ibland när du gjort många saker en dag när du är så där trött i huvudet så även om du vet att du gjort allt det där så har du varit för trött för att uppleva det som ett riktigt minne och en riktig upplevelse? Är det bristen på full närvaro som skapar den känslan tro?

    Gilla

  8. Jag hittade din blogg idag. Och har nu suttit och läst i flera omgångar. Du är väldigt bra på att skriva och kan verkligen uttrycka dig på ett sätt som är lätt att ta till sig. Och du skriver så många kloka och viktiga saker. 💛 Jag känner igen mig i mycket. Jag är också en sån som alltid har engagerat mig lite för mycket och haft svårt att säga nej. Och jag har precis som du läst miljoner reviews och recensioner på nätet då jag ska köpa nåt eller boka en resa. Du skrev att din läkare gett dig rådet att alltid ta den enkla vägen. Det är en sak som jag har fått/får öva mycket på.

    Jag har nu varit sjukskriven pga en enorm trötthet och depression sen slutet av januari. Jag var också sjukskriven en längre period tidigare (nov 2014-juli 2015) pga stressen över två obotligt sjuka föräldrar. Min mamma fick cancer 2008 och min pappa alzheimers, vilket upptäcktes omkring 2012. Min mamma dog sen våren 2015. Min stora oro och stress/ångest över min mammas sjukdom gav mig svåra sömnproblem under 2012-13 och det utvecklades småningom till depression. Vilket mest ger sig i uttryck som en blytung trötthet. Dessutom så biter just inga antidepressiva mediciner på mig, så jag testar nu den femte sorten sen 2013. Den kommer att avslutas nästa vecka då inte heller den här medicinen har gett nån verkan. Men i mars började jag i psykoterapi (kbt) och henne ska jag nu träffa varje vecka under ett års tid. Så jag hoppas att det kommer att ge resultat. Jag har också en bra psykiater som jag träffar ett antal gånger per år. Men visst känns livet ofta otroligt segt!

    Du skrev också att du kände dig superstressad ett halvt år in i din sjukskrivning. Ungefär där har jag befunnit mig de senaste veckorna. Det känns så hopplöst att IGEN befinna sig i detta trötthetsträsk där man inte orkar nånting. Och att inte ens vårsolen kan få mig det minsta piggare. Jag har aldrig varit så djupt deprimerad att jag skulle ha varit sängliggande mer än nån dag. Men det är nog till stor del tack vare att vi har barn som behöver en mamma som fixar olika saker till dem (i den mån hon orkar). Orsaken till varför jag igen mår så dåligt beror delvis på att jag hade sån ångest inför min mammas död och hennes begravning. Så jag tog alldeles för mycket lugnande medel under den perioden. Vilket kändes bra just då (eftersom det bedövade alla känslor), men nu bubblar allt under ytan istället.

    Jag älskar också att resa och just att planera resor har varit en viktig och mycket givande energidepå i mitt liv. Men nu orkar jag inte alls fundera på resor. Hur har du lyckats hitta energi till att ta dig ut i värden – och sen kunnat njuta av det? Vår senaste resa var till Krabi i Thailand över jul och nyår. Den tiden jobbade jag ännu, men var psykiskt jättetrött. Så jag kunde inte just alls njuta av våra två veckor i Thailand. Trots att hela familjen var samlad (vi har fyra barn i varierande åldrar). Den andra veckan längtade jag bara hem till vår soffa. Vilket inte alls är likt mig. I sommar hade vi planerat att åka två veckor till Skottland och hyra en bil och köra runt där. Jag planerade den resan redan i höstas och har hittat massor av fina platser som jag vill se där. Men nu under våren har jag känt att jag absolut inte orkar med en sån resa. För jag vill ju kunna njuta av den. Jag träffade min man tidigt i livet (våren 1987) då jag var femton år och vår dotter föddes 1,5 år senare, så hon är redan 28 år. Hon har bott/studerat/jobbat i Aberdeen i Skottland sen 2008 (samma år som hennes tredje och minsta lillebror föddes), så därför åker vi regelbundet på semester dit. Men vår kommande bilsemester där får bli i juni 2018. Vilket sorts resande jag orkar med i sommar får vi se sen. Eventuellt blir det en långhelg i södra Holland (där vi har bott sex år) eller så en tur över till Sverige. Jag saknar verkligen att kunna drömma om resor och planera dem. Men jag tror och hoppas att den energin återvänder en dag. Även om vissa stunder känns hopplösa då det gäller framtidstänkande.

    Ni skrev här ovan om arbetsträning. Jag fyllde just i en ansökan om det för det är eventuellt tänkt att jag ska börja jobba kortare dagar igen i augusti. I nuläget känns det som en utopi. Men jag vet från tidigare upplevelser att läget nog kan förbättras ganska snabbt sen bara det vänder. Jag jobbar som förskollärare och vill också återvända till min gamla arbetsplats där jag alltid har trivts bra. Hoppas att er arbetsträning ger positiv utdelning! Och jag kommer absolut att fortsätta att titta in på din blogg. För den verkar vara precis ett sånt andningshål som jag behöver. 😊 Fylld med positiva tankar. Så tack för det! ❤️ Det är också skönt att kunna läsa om andra som lever ett liknande liv som en själv. Och känna att man inte är ensam i kampen. Kram från Finland (och en som aldrig kan fatta sig kort)

    Gilla

    1. Hej Camilla! Vad kul att du hittat bloggen och tack för att du tycker om den ❤ Känner igen mig så mycket i det du beskriver, sömnproblemen av stress när man har en nära som är svårt sjuk. depressionen kommer som ett faktum. Resan är hemsk!

      Först måste jag säga att jag verkligen beklagar din mammas bortgång. Det gör ont i mig för jag minns det som igår när min egen mamma gick bort. Den första tiden är som en dimma av allt praktiskt och sen kommer ifatt. Min egen sorg som som en käftsmäll
      sju månader efter att min mamma gått bort. Jag satt på ett cafe i Florens med Stoffe och insåg *min mamma kommer aldrig veta att jag gjort den här resan*. Då small det. Jag grät och grät och efter det blev nog nästan allt svart. Jag kraschade i en lättare utmattning efter det och var sjukskivan två månader från jobbet. Kom tillbaka. Trodde allt var som vanligt. Jobbade ihjäl mig för att slippa känna. 1,5 år senare gick jag rakt in i väggen. Yepp. Den resan. Då började jag bearbeta sorgen efter min mamma.

      Och grejen är att sorgen är så hemsk. Den gjorde att jag grät på ett sätt som jag aldrig hört någon annan gråta och aldrig tidigare upplevt. Det var som stötande ljud inifrån min kropp och jag ramlade ihop till en hög på golvet. Låg där. det tog aldrig slut.

      Ända tills det faktiskt tog slut. För det gör det. Cirka tre år efter mamma gick bort så kände jag hur det ändå lättade lite. Ytterligare ett år senare känns det ändå helt okej. Men det är FYRA år. Tänk vilken tid ändå.

      Så massa babbel men det jag vill säga är: inte stressa. Låt det ta tid. Alla säger att efter ett år känns det bättre.. sånt stressade mig massor. För det var inte så för mig. Jag tyckte det blev värre efter ett år! Jag tog inget lugnande då men jag jobbade för att döva alla känslor, olika saker men samma effekt. Allt kommer ikapp. Men sen orkade jag ta tag i det och bearbeta mer och mer. En bit i taget.

      Men man slutar aldrig att sakna. För kärleken var så fantastiskt stor. Och saknaden är om möjligt ännu större ♥

      Nu svarade jag säkerligen inte på alla dina frågor för mitt huvud känns ganska rörigt idag, men tveka inte att fråga och kommentera! Jag blir jätteglad och det ger både mig och andra intressanta vinklar på utmattning. Jag har lärt mig så mycket av er som läser och kommenterar!

      Ang. resorna bara: ett steg i taget. Jag ar aldrig rest med en hel familj ju utan bara jag och min sambo. tror det kan vara lite skillnad på tempo. Så jämför dig inte med mig eller någon annan. Gör det som magkänslan säger.

      Stor kram på dig!! ❤

      Gilla

  9. Hej igen och tack för ditt svar. Nu har jag gråtit en skvätt pga så mycket igenkännande i det du skriver. Ledsamt att du förlorade din mamma så tidigt i livet. ❤️ Jag fick ändå ha kvar min tills jag var 43 år. Min mamma dog den 30 april 2015 (och efter det kommer Valborgsmässoafton aldrig att bli den glada kväll den var tidigare i livet) och efteråt kände jag konstigt nog mest lättnad. Över att hon inte behövde lida längre och för att jag faktiskt hade överlevt situationen utan att falla ner i en bottenlös mörk brun. Jag minns inte så många detaljer från den våren då jag tog så mycket lugnande medicin. Så jag är tacksam över att jag skrev en del under den tiden, så jag kan pussla ihop mycket med hjälp av bl a facebookmeddelanden och sms med olika nära personer.

    Sommaren 2015 mådde jag helt bra och vi hade 8 makalöst underbara semesterdagar i en jättefin lägenhet innanför ringmurarna i Visby. Och det kändes bra att börja jobba igen i augusti efter min nio månader långa sjukskrivning. Allt flöt på fint ända tills senhösten 2016. Då jag blev allt tröttare igen och inte orkade engagera mig i jobbet så som jag borde och brukade. Och mina tankar började kretsa kring min mammas död igen och den hemska tanken att jag aldrig kommer att se henne igen. Vilket fick mig att hamna tillbaka i stunder av avgrundsgråt (precis som du också skrev att du grät). Så min nertryckta sorg kom till ytan igen efter ca 1,5 år. Vilket gjorde att jag nästan druknande i en blytung trötthet. Nu har jag tack vare min terapi kommit förbi det värsta. Och mest fantastiskt av allt just nu är att jag i bytet mellan mina mediciner (slutade med en overksam sådan i lördags och skulle börja med en ny i dessa dagar) så har jag plötsligt fått känna av positiv energi igen. Så nu planerar jag att vara medicinlös ett tag och se om mitt mående fortsätter utvecklas i rätt riktning. Och jag hoppas att jag snart kan minnas min mamma med glädje istället för djup sorg. För det finns ju så många fina minnen. ❤️ Det känns fint och hoppfullt att läsa att du har tagit dig så långt att det inte känns enbart jobbigt att tänka på din mamma.

    Du verkar ha ett fint stöd i din kille. Jag gillade verkligen hans påhitt med biljetter till dans i duschen då du mådde som sämst. Ett väldigt kärleksfullt sätt att stödja dig mitt i allt det jobbiga. ❤️ Jag och min man firade otroliga 30 år ihop i början av april. Och han är och förblir absolut kärleken och den viktigaste personen i mitt liv. Och det är helt ömsesidigt. 💕 Men jag har alltid haft svårt att prata känslor med andra inklusive honom. Så det är inte alltid som han vet hur jag mår just då. Men han är verkligen klippan i mitt liv. Visst är det skönt att ha en sån!

    Gällande resor så bestämde jag igår att det nog blir en tur till våra gamla hemtrakter i Maastricht/Holland (bodde där 1999-2005) i mitten av juni. Min man reser dit regelbundet i jobbet och har då ett fredagsmöte där. För nu känner jag att jag nog har tillräckligt med ork och energi att åka dit. Det var vårt paradis på jorden under sex härliga år och en helt underbar plats att bo på. Så det ska bli kul att återse alla favoritställen där. För några dagar iallafall. Ett steg i taget mot rätt riktning. Tack för dina tankar och lycka till med arbetsträningen! 💛Kram💛

    Gilla

    1. Tack fina du för dina kommentarer! Svarar efter bästa förmåga. Min hjärntrötthet är ganska tuff så sitter bara korta stunder vid datorn och telefonen. Men jag läser allt! Stor kram på dig ❤️❤️❤️❤️

      Gilla

  10. Hej, tack för att du delar med dig av ditt liv. Har precis hittat din blogg, värdefullt att få läsa om någon annan med samma sjukdom. Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom och svår depression sedan 7 månader. Skulle vilja ställa en fråga och du svarar bara om du orkar och vill. Jag tycker det är så fruktansvärt svårt att veta hur jag ska läka. Jag vilar mest och sover , lite mediyoga ibland om jag orkar. Motion säger alla ska vara så himla bra… men när hela kroppen fortfarande skriker efter vila och blir ansträngd efter minsta lilla ska man ändå tvinga sig ut på en 10-minuters sakta promenad? Jag är så förvirrad och vet inte om det hjälper hjärnan att läka om man pressar sig ut i naturen en liten stund…trots att man blir ännu tröttare efteråt och rasar ihop. Det kanske helt enkelt är för tidigt med promenader. Jag förstår att det är olika för alla såklart och man måste hitta sitt eget sätt och sin egen balans och vad man klarar av osv. Men det är så svårt och jag blir så uppgiven.
    Men tack igen för att du delar med dig! Ta hand om dig. Namaste ☆☆☆

    Gilla

    1. Hej! Tack för sin kommentar ❤️ en väldigt bra fråga du kommer med. Jag svarar gärna på den i ett inlägg om det känns okej? Jag tror fler skulle vara intresserade av svaret så tänker att jag kal utveckla hur jag tänker där. Återkommer med ett inlägg! Tills dess: VILA. Inte pressa kroppen!! KRAM ❤️❤️❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s