Söndermarken

Ni vet känslan när man tror att man har tappat bort sig? Igen. För tusende gången det året. När man glömt vem man är och vad man vill och vad man behöver och vad man kan och vart man är påväg. Och om man överhuvudtaget vill dit. 

Då brukar jag grunda kroppen genom musik. Och det finns en låt, en som präglar hela min uppväxt och mitt liv och min familj och allt jag tänker sammanfattat i en enda text. Och det är Söndermarken

2001 fick vi veta att min mamma var sjuk i cancer. Det var sommar. Allt rasade och allt gjorde så ont i min då fjortonåriga kropp. Men vi hade fortfarande varandra och ännu visste jag inget om det becksvarta mörker som väntar bortom döden för jag trodde att mörkret jag upplevde då var det mörkaste som fanns. 

Den sommaren upptäckte vi Winnerbäck. Han var inte stor då. Nej inte alls. Han hade gett ut hyfsat okända album och vi var snabba på pucken. Vi lyssnade och lyssnade och grät och pratade. Och vi har sedan 2001 gått på hans konserter varenda år mamma fortfarande levde. Och några efter det också. För att minnas. Och hedra. Och känna. 

Hans musik spelades jämt hemma hos oss. Mamma och pappa hade en gammal Bang Olufsen stereo med rejäla högtalare från cirka 1981 som hade f a n t a s t i s k t ljud. Vi satt i soffan. Lagade mat. Hade gäster. Firade. Grät. Pratade. Smidde planer. Bokade resor. Levde. Allt. Till hans musik. Och jag råkar ha läst några av min mammas anteckningar efter att hon gick bort så jag vet att hon lyssnade på albumet Vatten under broarna på nätterna när han var vaken efter cytostatika och kortison. Sömnlös. Då lyssnade hon och fann tröst i att svärtan fanns i musiken. 

De senaste dagarna har jag känt ett starkt intuitivt behov av att vara nära. Minnas var allt började. Augusti är den månaden mamma gick bort 2012 och min kropp minns smärtan. Trycker fram den. Gråt kan komma från ingenstans. En våg av sorg kommer över mig i den lyckligaste stunden. För min kropp minns allt som jag ibland försöker tränga undan. Men dom här dagarna lyssnar jag på Söndermarken och tänker att den låten betyder mer för mig än någon annan. Den står för allt det jag är och det jag kommer ifrån och det jag vill och all min kreativitet och all min glädje och all min sorg. Och den får just nu visa mig vägen. 

Bilder från Amsterdam, tulpansäsogen ❤ 

Annonser

Ångesten och mina (tappra!) försök att leva på som vanligt 

Vilka kämpar vi är hörni. Krigar oss fram. Mitt status är att jag har betydligt mer ork än jag har haft innan och är supertacksam för det, men jag tampas med panikångest istället (den som kom i våras med besked…). Pest eller kolera. Den begränsar mig så mycket och jag blir rent av ledsen varenda gång den kommer, och mörkret som omger ångesten är hemskt. Jag försöker verkligen att lugna ner mig själv och tänka positivt men det är inte alltid så enkelt. 

Hursomhelst så försöker jag göra mitt bästa för att den inte ska ta över hela mitt liv. Jag försöker helt enkelt att fortsätta göra saker jag har planerat och vill göra. Ibland går det toppen och ibland blir det panik för hela slanten. Och gråt. Men när jag ser tillbaka så har jag rest till ett annat land i två veckor. Jag har packat om väskan och åkt vidare ganska kort efter att vi kom hem. Jag har kört bilen några av timmarna vi bilat fastän jag hade sån ångest att jag egentligen ville slippa. Jag har varit iväg på äventyr här i Stockholms skärgård. Jag har gått till jobbet. Jag har stått på Coop och fått panik för att de totalt gjort om hela min ”vanliga” butik där jag visste exakt vart allt stod. Då blev jag alldeles gråtfärdig och ville vända, för något av det värsta med hjärntrötthet är att intryck inte kan sållas och så mycket nya grejer och ljus som blinkar och skyltar gör att jag blir superstressad. Paniken kryper på för att hjärnan helt enkelt blir överbelastad. 

Men jag vägrar låta ångesten vinna. Så jag reste. Och jag packade. Och jag körde bilen. Och jag handlade tittandes med bara ett öga. För att jag inte vill missa att göra alla dom där sakerna som jag ju vill göra, ångesten verkar lixom inte ta hänsyn till att jag tycker att alla saker ovan är sånt som gör min sommar rolig och härlig. Dessutom får jag för mig att jag, om jag avbokar massa roliga saker jag vill göra, kommer att dra mig undan sånt som jag tror skapar ångest och på så sätt egentligen förvärra allt för mig själv. Men jag vet inte. Kanske tänker jag fel. 

Jäkla sjukdom det här. Många tankar. Väldigt lite klarhet. 

Ölbaljor och grillkvällar och planteringar

Nu har vi landat hemma i Stockholm och jobb har dragit igång igen. Igår var första dagen för oss båda. Stort ändå att jag numera går till ett jobb efter semestern. Det var ju inte igår precis. Jag kör fortfarande 25 % men ska upp några timmar i augusti är planen. Men en sak i taget, här och nu är det som gäller.

Vi har varit nere i Blekinge ett par dagar. Mysigt som tusan och vi tankade in massor av energi från familjen. På Stoffes sida är en familjemiddag ganska stor så det är rejält många runt bordet och hela fyra generationer faktiskt. Då är det till att slå igång flera grillar och lassa fram öl och dryck i baljor med is. Rörigt och mysigt och avslappnat och njutigt för oss som annars bor så långt ifrån alla. Såna kvällar minns man hela vägen fram till nästa sommar.

Och min svärmor är odlare av rang. Hennes trädgård är fantastisk! Jag tassar runt och kikar och doftar och man kan plocka sallad och grönsaker direkt ur rabatterna. Ren lyx. Ni som följt med ett tag vet att jag också odlar mycket på min balkong så detta är en inspirationsrunda för mig. Blev så peppad att vi drog förbi plantskolan på vägen hem och hela lördagen låg jag med händerna i jorden och planterade om och fixade på vår balkong.

Jag är verkligen tacksam att vi har Stoffes familj på en sån fin plats. Somrarna i Blekinge är fantastiska och jag har promenerat runt vidsträckta fält och bara njutit till max. Och att vi alla har trivs så bra ihop. Att jag känner mig precis lika mycket som ett barn i deras familj som Stoffe är. Så fint.

I Blekinge 

Vi var bara hemma ett par dagar i Stockholm och sen styrde vi nosen neråt Blekinge. Jag är lite frånvarande här på bloggen och det är helt enkelt för att jag tycker det är ganska tufft just nu. Jag försöker parera livet tillsammans med utmattningen och det är betydligt svårare än vad jag trodde. Tur att jag har så fin familj och personer runt mig som stöttar och låter mig vara precis så som jag är. Dagen vi kom mer hit satt jag gråtandes vid middagsbordet för jag hade så kraftig ångest. Reaktioner på det? Inget konstigt alls. Världens bästa familj och svärisar. 

Så ja. Allt är lite kämpigt. Och jag vet att just ni vet. Tack ❤️ 

Hemma igen! 

Tack för era kommentarer och stöd. Jag läser alla direkt, har bara inte hunnit svara på ett tag. Men tack ❤️ 

Nu är vi hemma igen. Back in Hammarby Sjöstad. Resan har varit så fantastisk och vi har kunnat tanka på energi inför hösten. Välbehövligt. Sen är det alltid en utmaning att resa som utmattad, det är jag helt ärlig med, och allra tuffast har det varit inför, under och precis efter ett ”skifte” av något slag. Åka dit, vara på flygplatsen (panikattack nära!), komma till hotellet, lära känna nya stället. Ja allt som är förändringar och mycket intryck. Efter ett tag (oftast ett par dagar) lägger sig ångesten och oron och jag kan börja ladda på ny energi. Så var det i alla fall för mig och det har varit skönt att kunna se ett mönster i det. Så mycket enklare att förstå sig själv när mönstret blir tydligt. 

Nu har vi fått nog av extrem värme för ett tag; temperaturen var inte under 32 grader en enda dag på två veckor. Vi har badat för en hel sommar och ätit glass och goda bakverk för hela 2018. Så njutigt. 

Thassos var verkligen en liten ö och ganska ruffig bitvis. Det var tydligt att Grekland inte har råd att satsa på allmänna bekvämligheter såsom trottoarer och gatubelysning på ställen där turismen inte är lika etablerad. Vi vandrade runt på ganska stora landsvägar för att ta oss mellan byar och grusvägar för att ta oss upp och ner i bergen. På kvällarna blev det bäckmörkt och iPhone ficklampa kunde komma väl till pass. Inte en gatulämpa i sikte i Pachis eller Skala Rachoni. Totalt mörker. 

Men det mysiga är att man upplever Grekland så som grekerna själva ser sin ö. I varje by fanns oftast bara någon enstaka taverna, förutom Golden Beach som hade några fler, och där var det alltid mamman som stod i köket och sönerna som serverade. Och otroligt god mat! Riktigt bra vegetariskt utbud, som alltid i Grekland, och såklart väldigt färsk fisk för den som gillar sånt. Bara några timmar tidigare fiskas fisken lokalt och hämtas upp av restaurangerna. Och många ställen hade egen vedugn för pizza och bröd vilket gjord att vi smaskade i oss pizza som aldrig förr. Så goda. 

På Pashis stand så hade de ordnat stranden väldigt australiensiskt avslappnat och bohemiskt. Där vilade man inte bara i snygga solstolar utan också stora sittpuffar ala Fatboys och hängmattor. Tyger var upphängda mellan träden och balinesiska solsängar fanns för den som ville ta en tupplur. Väldigt härligt ställe. Här hängde vi rätt mycket den sista veckan. 

Men alltid skönt att komma hem. När man sätter nyckeln i låset till som dörr, kliver in, dricker vatten som smakar som det brukar, öppnar upp alla dörrar ut på balkongen och känner den svenska sommaren fläkta med svala brisar, så är det skönt att vara hemma. 

Överstimulerad

Klockan är 02.30 här i Grekland. Jag har legat vaken och försökt att somna sedan klockan 21. Utan att lyckas som ni kanske märker. Igår kom tröttheten. Den väller alltid in som en våg, helt utan förvarning, tar med sig allt i sin väg. Så någon gång efter lunch började lederna värka, alla ljud skruvades upp och jag märkte att precis allt runtomkring blev för mycket. Ville stänga in mig och sova. Allra helst hemma i vårt sovrum då såklart, ett hotellrum är ju aldrig detsamma som hemma. 

Vid middagstid orkade jag knappt stå på benen. Middag på hotellet, att inte orka gå. Äta en alldeles för liten portion för att det är för jobbigt att tugga. Avvika från middagen innan den är slut. Och sen har jag alltså legat här. Trött till döds men kroppen är så överstimulerad att det är en absolut omöjlighet att somna. Provat avslappning som just nu känns som ett hån mot mig själv. 

Fasen alltså. Imorgon kommer jag vara helt golvad av trötthet, även om jag ju inte ska tänka på just det nu, och jag vill göra så mycket våra sista dagar här borta men jag vet ju att nu blir det vila resten. Det finns inte plats för fler upplevelser. Så det här är en liten uppdatering av verkligheten. Sällan skådad i rosa.