Månad: november 2016

Hemmadag med sällskap

Idag är både Stoffe och jag hemma så vi har kikat på film, promenerat, ätit gårdagens broccolisoppa och vilat. Och kollat Hemnet efter hus. Alltid kul. Men vi ska såklart inte flytta nu. Bara kikar ifaaaallll något superfint hus i Nacka kvalar in som drömhus… Om typ fem år kanske. 

Och vad skoj att ni gillade skönhetsinlägget igår! Kanske ska göra fler såna? Vardagstips och favoriter som kan glamma upp vår vardag pyttelite. Alltid något ju. 

Nej och vet ni? Jag tror jag börjar bli förkyld. Igen. För cirka tionde gången det här året. Och förra året, mitt första som utbränd (inget att hänga i julgranen direkt), var jag sjuk typ 75 % av året. Hela tiden. Segt. För just kombinationen utbränd plus förkyld är inte en superhit. Inte för att just förkylningen blir värre men återhämtningen. My God. Tar så otroligt många veckor för kroppen har ju inte kapacitet att både fighta utmattning och förkylning samtidigt. Så nu håller jag mig på mattan och hoppas att den här tjocka, onda halsen ska ge med sig. 

Och en sak till! Lyssnade igår på Ångestpoddens senaste avsnitt om stress där en stressforskare (som jobbar på Stressmottagningen i Stockholm, har hört så mycket bra om den!) pratade om stress och såklart om utmattningssyndrom. Intressant. Och bra påminnelse. Satte mig direkt ner i lugn och ro för att lyssna istället för att lyssna och plocka undan samtidigt – ingen mer multitasking! 

Något som är lite kul (allt är ju en definitionsfråga av kul… men det här är kul om en inte har så mycket annat att fundera över på dagarna och älskar växter) är att mitt fikonträd typ har fått vårkänslor? Den fäller alltid bladen på hösten och det gjorde den även nu. Tills den började skjuta skott igen hejvilt. Vaaaa? 

Jag brukar flytta ut den i vårt trapphus på vintern för vila men nu trivs den så bra härinne så då får den stå kvar. Kanske gillar den att vi har golvvärme i hela lägenheten (vi har inga element, bara golvvärmen) så den tror att den står på en solvarm terass någonstans? 

Hoppas ni har en bra onsdag! ❤️ 

Annons

Beautyfavoriter vardag

Let’s talk beauty. Jag äääälskar skönhetsvård och hudvård och allt sånt. Läser massor om det. Så; ett lite gömt intresse kommer fram i det här inlägget. 

Tänkte att jag skulle visa er mina vardagsfavoriter som jag använder nu när jag är hemma men ändå vill piffa till dagen lite lixom. Under min akuta fas i utmattningen gjorde jag, såklart, ingenting sånt här. Men sedan när energin började komma tillbaka lite har jag tyckt det är kul att ändå fixa till mig lite på dagarna. Helt för min egen skull men för att jag känner mig piggare och fräschare med lite omtanke mot huden varje dag. 

Här snackar vi inga mängder av något, bara en lixom vardagspiff för hemmabruk. Tänk fem-minuters-varianten. Okej, mina absoluta favoriter som jag älskar varje dag året om, shoot:


Dermalogica UltraCalming Face Mist och Dermalogica UltraCalming Serum: bäst. Det bara är så. Lugnar och återfuktar huden och gör den lixom bebisgosig. Perfekt även vid acne eller hudutslag och eksem, speciellt serumet. Splashar på face mist efter rengöring, låter torka lite, på med serum, låter sjunka in och sen på med ansiktskräm. Easy peacy. 

Lumene CC cream: beroende. Älskar den. Jag brukar använda den nästan varje dag för den ger perfekt hy på nolltid. Bäst blir det om man applicerar den med en beautyblender (fuktig!). Då blir den sådär lagom täckande (dvs no-makeup-makeup typ av synlig). Denna kallas ju småbarnsmammornas räddare i nöden och jag kan bara säga; även utbrända trötta personer kommer nog skriva under på den. 

Lily Lolo Blusher: är det bästa rouget! Har alltid annars haft Lancomes Blush Sublime men den här är definitivt bättre. Jag har färgen Clementine som passar mina pigment perfekt och man ser sådär rosig ut om kinderna på ett persikoaktigt sätt. Så fin färg. Den här har jag vaaaarje dag. Oavsett om jag kör cc cream eller ej, den här bara måste på för att kicka igång dagen. Köper den alltid från England via Feelunique för den är svår att få tag på i Sverige och dessutom billigare i England, man får hem den för mindre än hundralappen! 

Burts Bees Lipbalm: i pepparmint. Åhhh den läker läpparna på nolltid. Och svider lite men det är bra för då gör den väl sitt jobb tänker jag? Kommer aldrig köpa något annat. Men det måste vara pepparmint och beeswax. De andra varianterna är inte alls lika bra. 

Lumene Raspberry Miracle Lip Sorbet: ett chubbystick (läppglans slash läppstift?) som också är en varje-dag produkt. Kan inte vara utan denna en enda dag. Jag använder ofta YSL läppstift till lite mer festliga tillfällen men den här från Lumene är minst lika fin. Nästan finare faktiskt. Och typ en fjärdedel av priset. På bilden ser ni hur sliten min nuvarande är (texten är lixom bortskavd) för den åker på flera gånger om dagen. Jag har färgen Fresh Morning och den är som den låter, naturlig men lite poppigare i färgen. Den här hänger med överallt. 

Shu Uemuras Essence Absolue Nourishing Protective Oil: en hårolja som doftar helt fantastiskt och gör underverk för torrt, skadat eller lockigt hår. Mitt hår är ju lockigt men jag brukar föna det rakt med rundborste… och det krävs en hel del olja för att få styr på glansen och för att det ska se välvårdat ut. Som med alla lockiga hår. Den här tynger inte ner håret och det blir inte fett utan bara glansigt och jättefint. Den enda minuset är priset som är alldeles för högt egentligen, runt 400 tror jag för en sån där flaska. Men värt ändå för man lever bara en gång och då kan det väl vara med fint hår? Både jag och Stoffe använder faktiskt denna och vi båda tycker den är helt oslagbar. Aldrig haft någon bättre. Älskar den, som alla produkter från Shu Uemura, men den här är verkligen ovärderlig för mig! 

Jahaaaappp… det känns nästan mer privat att dela sånt här än typ hur jag mår? Hur kommer det sig? En vanesak kanske. Men jag ville lixom ge er allihopa därute en boost och puffa för att våga känna sig fin trots att allt inuti känns trasigt. Det kan ge lite, lite glädje i vardagen. Eller det har gjort det för mig i alla fall. Att våga känna mig fin. Och för att jag tycker det är roligt med sånt här så att låta det intresset hänga kvar trots tunga dagar. Det har varit viktigt för mig. Jag är ju jag trots att jag har brunnit ut en stund. 

Tvinnad frisyr och mer snö

Igår var ju första advent så jag antar att julen lixom startat nu på något sätt. Vi har mest hängt upp två julstjärnor i fönstrena och dessutom ätit pepparkakor sedan oktober. Så ganska liten skillnad ändå. Men det snöade igår vilket ändå var passande tycker jag så idag har jag varit ute och njutit av den kyliga luften (älskar vinter!) och solen och snön. Vackert. 

Igår hade vi en lat dag med vila och vi hängde lite hos Emma och Calle för te och tända ljus och snackade om veckan som varit. Och sen ville Stoffe träna så då hängde jag på men låg mest och stretchade på en matta under tiden. Vi skulle handlat också men blev för trötta så vi klickade hem allt på Mathem istället, de körde dem maten till oss. Så skönt ibland även om jag egentligen gillar att veckohandla. Men ibland orkar man inte lixom. Det där med den enkla vägen gäller i allt. Måste ständigt påminna mig själv. 

Och idag har jag öm hud på ena armen och det vet jag ju vid det här laget att det är ett tecken på att jag ska dra i handbromsen. Så det gör jag. Kollar film, vilar, dricker kaffe kryddat med kanel och kardemumma i kaffefiltret (prova!) och inte mycket mer. Helt okej ändå. Gårdagen var fantastisk och fredagen likaså… så då är jag så nöjd för stunden. 

Såhär såg det ut igår på vår gata när det snöade. Syns dock inte så mycket på bilden. Knäppte den snabbt för det snöade in innanför jackan och halsduken på nolltid! 

Och den här frisyren blev jag inspirerad av en tjej på stan att testa. Man snurrar två slingor av överhåret, en på varje sida, och sätter upp i tofsen. Lite fint tyckte jag! Jag har typ tofs eller knut varje dag för att slippa ha håret i ansiktet så lite variation är alltid skoj. Ser dock nu att det är helt trassligt och inte alls sådär snyggt lagt som hennes men vad fasen… spillerill. Lagom för att vara en vardag ändå. 

Nu: vila. Imorgon ska vi snacka vardagsbeauty, mina favoriter för att känna mig fin alla dessa hemmadagar. Håll utkik! 

Att låta andras resor inspirera och ge drivkraft

Danny Saucedo. Sedan han kom hem från USA med sin svenska musik har jag följt honom (och Molly är ju lika inspirerande hon, skrev här om henne i våras). Varenda intervju han gjort i poddar har jag suttit och lyssnat. Och alltid känt mig så träffad och inspirerad av hans inre resa. Kanske för att den påminner så mycket om min egen. Att när jag väl fick allt det där jag strävat efter och kämpat för… så insåg jag att det inte var alls det jag ville ha. Att priset var för högt. Och hur jag kämpade för att hålla fasaden fastän insidan var så trasig och sorgsen och tillknycklad och nedtrampad… av ingen mindre än mig själv. Alltid min egen största fiende. Min egen största kritiker. 

Igår var det hans dag i Så mycket bättre och såklart kikade jag på programmet i förmiddags på Play. Pausade efter låtarna och hans snack och tog in det. Lät tårarna brinna under ögonlocken. Inget nytt direkt efter alla intervjuer jag hört med honom MEN hans ögon är grundade. Och det syns ju inte i poddar. Så fint att se. 

Och nu vet jag inte ens vad jag vill säga egentligen. Bara att en låga brinner i mitt bröst av något som jag tror är inspiration. Glädje. Ett syfte. Ett bevis på att vägen är rätt nu. Den jag gick fel innan och fick vända om. 

Jag har ingen aning om vart jag är påväg. Jag bara vet att jag vill dit. 

Hämtmat och vila

Just idag har jag inte så mycket att dela med mig av. Jag mest vilar, har varit ute en sväng (!! – ja det är väl värt två utropstecken, eller?) och tagit det lugnt. Nu har Stoffe kommit hem så vi ska väl laga mat… eller nej. Vi hade tänkt laga mat men jag tror vi beställer hem något. En sån dag idag. Och det är ju helt okej. 

Hoppas ni får en fin lördagskväll! 

Bilder från förra veckans lördagseftermiddag i Blekinge. 

Lunch i Gamla Stan

Idag känns kroppen lite piggare men huvudet är riktigt illa tyvärr. Hjärntröttheten tar kål på mig! Men hursomhelst så var jag extremt rastlös efter tre hela dagar ensam i sängen så jag bokade in en lunch med Isabel i Gamla Stan (bra för då kan jag cykla dit på några minuter). 

Och lunch åt vi på Café Stiernan som serverar Ramen Nudelsoppor och gott kaffe. Vi pratade om deras bröllop på Seychellerna i sommar, vad som är utmattningsattacker och vad som är vanliga ångestattacker, hur svårt det är att känna av kroppens status, roliga historier som skulle muntra upp mig (yepp det fungerade), om att våga ta för sig som tjej och allmänt babbel om yoga. Alltid yogan. 

Jag fick se deras nya kontor också en sväng. Yey! Det är så inspirerande. Kanske minns ni det här inlägget jag skrev om deras kontor på Karlavägen? Nu har de alltså flyttat in i en stor lägenhet i Gamla Stan som var såååå mysig. Djupa fönsternischer, kakelugnar, låga dörrar, sneda golv, soffor, mjuka mattor… åhhh. Drömmigt. Jag blev såklart megainspirerad (trots min hjärntrötthet, det ni!) och vill så gärna ha ett liknande ställe att jobba på. Sådär lugnt och hemtrevligt och inte alls kontorskomplexigt. 

Nu har jag jätteont i huvudet såklart så nu blir det vila. Känner mig i alla fall betydligt gladare vilket är underbart! 

Vad gör man hela dagarna i sängen? 

Vad gör man då när man är sängliggandes? Ja alltså, när man har kommit förbi det där stadiet att man tänker att man lika gärna kan lägga sig i graven direkt. När man lixom ens orkar vända på sig i sängen. Då gör man följande: 

  • Dricker massor med vatten för att skölja ur systemet och mota bort huvudvärken (inte för att det fungerar men det känns i alla fall bra)
  • Äter orimligt mycket mat, speciellt kolhydrater, för hjärnans skull. Den behöver massor av mat för att få hjälp med läkningen. 
  • Sover 18 timmar per dygn
  • Stirrar upp i taket 5,5 timmar per dygn 
  • Äter, borstar tänderna och dricker vatten resterande 30 minuter per dygn
  • Finns ingen mat hemma så ber man någon typ pappa, syrran, grannen eller en vän handla åt en så kylen är välfylld med saker man kan äta utan att behöva laga
  • Är snabb med att boka av allt som är inplanerat de närmaste dagarna slash veckorna när en ser åt vilket håll det bär av. Inte en chans att något står kvar i planeringen för att ”det kanske går”. Nej, bort med allt så slipper man stressen att ens fundera på sånt. Nu ska kroppen bara få tas om hand och vila. 
  • Funderar på vilken bil man skulle köpa om man vann 500 000 helt rätt upp och ner. Eller en miljon. Beloppet är valbart mellan dessa två.
  • Tänker på hur livet kommer se ut efter allt detta, visualiserar, affirmerar. Och då lixom inte typ ”på onsdag kan jag ta en dusch”, nej, mer typ om fem år. Vad gör jag då? Det andra blir ju lite väl deppigt. 
  • Ser till att ha en fuktspray eller skön ansiktskräm bredvid sängen och splasha på heeeela tiden. Om en nu ska ligga såhär kan en ju passa på att få riktigt glowig hy iaf. Så när en kommer ut ur idet kan en glänsa igen. (Ni kan skicka vinflaskor som tack för tipset till min adress. Biobiljetter undanbedes pga hjärntrötthet.) 
  • Funderar över vad som hände i gårdagens Bonde söker fru
  • Smular ner sin partners sida på sängen med kaksmulor, brödsmulor, chokladspill. Sen blir det liv i luckan! 
  • Fnittrar högt (för sig själv) åt grannarna som försöker få ordning på ljusslingorna på balkongerna. Svordomar ser ut att hagla över trasslet. 

Ja typ sånt. Bara massa sånt. 

Och ni. TACK TACK TACK för att ni kommenterar och mailar och messar och peppar och skickar så mycket kärlek. Även om jag inte orkar svara på kommentarer just nu så läser jag varenda en och tar åt mig av alla tips och tankar. Jag är så jäklarns tacksam och ni får mig att le fastän det är ganska mörkt just nu. Är så otroligt tacksam 💜

Play Hard Rest Hard 

Inte mycket förändring här inte. Fortsatt sängläge i ett mörkt sovrum. Huvudvärksattacken har gett med sig lite så nu är hjärnan alldeles varm, svullen och känns öm. Kroppen är lika öm och matt den eftersom jag säkert spände varenda liten muskel igår när jag hade så ont. Idag har jag i alla fall orkat duscha vilket är framsteg! 

Men mest ser jag till att få i mig mycket mat för att kroppen absolut inte ska behöva gå på någon sparlåga, dricker varm kokosmjölk med lucumapulver, maca, kardemumma, kanel, vanilj och kokosolja (yum för kroppen), dricker massor av vatten, äter pepparkakor i mängder (flyttade till och med in hela burken och ställde på Stoffes sida av sängen…) och tänker ljusa tankar som ni kloka påminner mig om att göra ❤️ Det gjorde att ångesten kunde försvinna och istället finns bara den där matta tröttheten kvar efter all spänning. 

Ja men vad säger man? Livet alltså. Vändningar kommer snabbt. Bara att finna sig i att vara här och nu. Även om egot emellanåt skriker: jag orkar inte!

Sängliggandes

Nej men det här gick ju inte alls bra… nu ligger jag nedbäddad i sängen med en rejäl huvudvärksattack av hjärntröttheten som har hängt i sen igår, kroppen är matt och gör ont och jag är sååå slut. Finito. Orkar inte ens kliva upp. Fasen alltså. Hur ska jag ens få i mig någon middag?? 

Det lär ju vara en reaktion på den senaste veckans olika grejer. Så långt är jag med. Men varenda gång det blir såhär så blir jag så ledsen och rädd. Och minns dom där första nio månaderna i min utmattning när jag låg här dag ut och dag in. Och på något sätt kopplar hjärnan ihop en sån här dag men att det skulle blir såhär för alltid. Att jag aldrig blir frisk. Även om jag ju vet att det troligtvis är tillfälligt, några dagar eller nån vecka. Men ändå. Rädslan är så svår att styra och tala tillrätta.

Så nu ligger jag här inne i ett mörkt sovrum med en kudde över pannan, dubbla varma täcken för att få kroppen att sluta slaka av all ångest och försöker andas mig igenom paniken som blommar upp flera gånger i timmen. Jävla skit alltså. 

Vart hade jag varit utan min utmattning? 

Ganska ofta tänker jag på vart jag hade varit utan min utmattning. Hade jag varit på samma jobb? Hade vi haft barn? Hunnit gifta oss? Vilka resor hade vi gjort? Men viktigast av allt; hade jag varit lycklig? Nej. Den sista frågan är jag helt säker på vad svaret hade varit. Jag var inte lycklig på riktigt innan min utmattning och nu vet jag att jag har fått nyckeln. Nu vet jag hur det känns och vad som behövs för att vara där: NÄRVARO. Så enkelt egentligen. 

Om jag hade velat vara utan den här upplevelsen? Aldrig. Hade ni frågat mig det första året, då när allt var så fruktansvärt och mörkt och deppigt och ont och jävligt, så hade svaret varit detsamma. Det är jag säker på. För redan där insåg jag att jag aldrig velat vara utan detta. Att jag fick det jag behövde; inte det jag ville ha för stunden. Visst, det är en sorg ibland att tänka på att vi säkert hade varit föräldrar vid det här laget eller hunnit med en bröllopsfest – men det kommer. Många av våra vänner har hunnit en del av de där grejerna medan vårt liv har stått stilla utifrån sett. Och det första året jobbade jag så hårt med att acceptera det. Att vårt måste vänta. Men det gick. Jag har accepterat det. Kanske till och med uppskattar det lite; att vi gått igenom en hel del saker tillsammans innan vi ska ta oss an nästa steg i livet. 

Vad var det som fick mig att acceptera? Insikten om att allt går i faser. Jag har haft tuffa år mellan 20-30 när jag förlorat min mamma i cancer och gått in i väggen och kämpat med en svår depression. Inte alla i så ung ålder har varit med om så stora livskriser på så kort tid. Men det är vår fas just nu. Om tio år när vi kommit igång med barn och hus och grejer så kanske någon annan i vår närhet går igenom en tuff tid av sjukdom, dödsfall eller skilsmässa. För så fungerar livet. Det måste fungera så. Andras liv knallar på och ens eget stannar upp. Andras liv stannar upp och ens eget knallar på. 

Så ibland drabbar mig sorgen i form av ett hugg i magen när jag tänker på allt jag missat dessa två åren. Men då kommer jag alltid tillbaka till detta. Att jag aldrig hade velat vara utan den här resan. Att det kanske kommer vara en av mina viktigaste resor när jag ser tillbaka på livet. Att utan det hade jag aldrig hittat genuin lycka så ung, och då hade jag ju gått och väntat på något jag inte visste vad det var. För den här känslan är så otroligt mäktig. Och sjukdomen är en fas. Så ekvationen blir ändå alltid plus hur jag än räknar.