Månad: september 2015

Mörkret

Det totala mörker som omsluter mig när jag faller. Här nere är jag ensam. Ingen hör mitt skrik. Kanske skriker jag inte ens… Vet plötsligt inte. Inser att många av mina känslor surrar, maler och eploderar inombords; men på utsidan syns ingenting. Likgiltighet. Stabilitet. Lugn. 

Panik, ångest och trötthet. Känner mig missförstådd idag och många andra dagar. Har börjat förstå mig själv mer men har svårt att uttrycka det. Att tala utan att veta vad ska ska säga och hur det ska uppfattas ligger inte i min natur. Tiger istället. Men då ligger också ansvaret på mig att ingen annan vet. 

Oro över framtiden

Att vara utbränd och sjukskriven gör att man har mycket tid att tänka. Det är tacksamt och jag har haft tid att reda upp många tankar och känslor i mig själv de senaste månaderna, även om mesta delen av tiden har gått till att överleva dagar av ont i kroppen, total trötthet och en huvudvärk som är från en annan planet. Mycket av tänkandet går till att försöka bearbeta det som hände – vad hände och varför. Hur kunde jag driva mig så långt? Hur ska jag kunna undvika att det händer igen? Och just den frågan, den sista, tar just nu en stor del av min energi. HUR ska jag kunna undvika att hamna här igen? Och trots att jag har gått rakt in i väggen, försökt reda upp efterdyningarna i min kropp i månader, och nu borde ha lärt mig en riktig läxa så är sanningen att jag vet inte. Jag HOPPAS att jag inte hamnat här igen, men ingen människa sitter med facit. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte lägga så mycket energi på att tänka på det, utan istället försöka påverka processen. Just så – inte oroa sig över resultatet (för det kan vara så att det är för stort för att styra över) och istället fokusera på processen. Lättare sagt än gjort?

En del av min process handlar om hur min vardag ska se ut, en annan om hur jag hanterar mina känslor och förväntningar på mig själv. Just vardagen är mer av praktisk karaktär och det oroar mig faktiskt väldigt mycket. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna fungera normalt igen och hur jag någonsin ska kunna prestera ens ett jobbmejl. Jag har tagit upp detta med min läkare och han hävdar bestämt att han är säker på att det kommer gå så jag måste nog lita på honom och lägga bort oron.
Det som handlar om mina känslor jobbar jag med varje dag. Jag måste våga släppa kontrollen på mina känslor och visa hur jag känner utan att tro att alla dömer. Känner jag mig ledsen ska jag våga gråta, inte hålla inne för att jag är rädd att andra blir obekväma av det. Hallå?! Andra blir obekväma?! Jag hör hur idiotiskt det låter, men det är så jag har fungerat. Nu är mitt mål att totalt strunta i att andra blir obekväma – jag ska våga vara lite obekväm och störande. Den enda som drabbas annars är jag.

Min chef sa en gång att hon är väldigt ärlig för att om hon inte säger vad hon tänker så för hon migrän. Jag tyckte det var en fantastisk beskrivning. Känslor av irritation, frustration, osanning, sorg, eller vad det än är, som sätter sig i kroppen och om vi inte släpper ut dem så tar de sig andra uttryck. Ofta då i form av fysiska men. Jag tror det är och har varit mycket av min problematik, att jag inte släpper ut känslor som sen tvingar sig ut i en störtflod av fysiska krämpor. Min utmattning har varit väldigt fysisk, och läkaren har påpekat att min kropp har en tendens att somatisera ångest. Det är något jag måste se upp med.

Så, härmed uttrycker jag högt att mitt mål är att släppa ut känslor och våga vara obekväm. Det är jobbigt på kort sikt men bättre för mig själv på lång sikt. Jag uttrycker också högt min oro för framtiden. Ja, det är en stress. Min kropp har tusen myror som kryper överallt och jag tror att det är en fysisk sensation för min inre oro. Försöker tänka att allt löser sig och att lita på resan, men ibland är det en måttlig tröst. Kanske någon känner igen sig i mina tankar. Kanske inte. Ofta känner jag mig helt ensam i allt detta. Ingen att dela med för ingen av mina nära har varit här. Känslan av att inte vara förstådd av omgivningen. Hur hårt en utmattningsdepression slår mot ens person. Hur skakad man blir. Och sårad.

Matcha

Har lagt till en helt ny vana de senaste veckorna – matcha te. Innan drack jag oftast en kopp kaffe på morgonen men har aldrig varit jätteförtjust i det där energiruset man kan få av kaffe. Så upptäckte jag matcha – en ny värld! Matcha är en form av starkt grönt te, som ett pulver. Det har en uppiggande effekt (ungefär samma som kaffe) men innehåller också aminosyran L-theanin som har en avkopplande effekt. Jag upplever att man känner sig pigg och vaken, utan samma kick-effekt som av kaffe. Matcha är extremt rikt på antioxidanter och bara en tesked i teet ska ge lika mycket antioxidanter som en hel skål blåbär. Ja, alla förstår ju hur såld man blir. Tydligen började matcha användas av zenbuddhister som upptäckte att de kunde meditera i timmar på drycken. 

Hursomhelst så har den här illgröna drycken varit det bästa jag upptäckt på länge. Bortsett från att den är extremt hälsosam så är den fantastiskt god och gör att jag vaknar på ett skönt sätt på morgonen. Jag brukar ta en tesked matchapulver i en stor kopp och vispa tillsammans med lite kokt vatten. Enklast är nog en bambuvisp som traditionellt är det som används till matcha (jag köpte en sån) men det går kanske lika bra med en lattevisp eller liknande. När jag vispat tills jag inte ser några klumpar så fyller jag på med vatten till ungefär halva koppen. Sedan brukar jag använda uppvärmd kokosmjölk och fylla resten av koppen (mandelmjölk är också gott tycker jag) så det är ca 50-50 mjölk och vatten. Avslutningsvis så brukar jag ta i en tesked eller två med agavesirap. Hur mycket man vill ha av respektive vatten, matcha, mjölk och agave är en smaksak. Jag gillar det såhär men provade mig fram lite i början. Drick och njut! 
Om någon undrar över smaken så upplever jag att den är lixom lite ”algig” eller grön i smaken. Svårt att förklara. Den liknar inte så mycket annat i smak tycker jag utan man måste nog prova själv och skaffa sin egen uppfattning. Jag tycker i alla fall att den är galet god, speciellt som ovan med mjölk. 
Jag har köpt matcha på lite olika ställen och läst på lite om det och upplever att den bästa jag provat hittills kommer från Yuko Ono Sthlm. Hennes är ekologiskt och kommer i fina brukar. Dessutom när jag kollade runt lite på kartor och sånt så såg jag att vissa odlingar låg väldigt nära Fukoshima-området. Det är säkert ingen fara alls och de testas säkert innan de säljs men jag ville ändå ha ett matcha som kom en bra bit ifrån det området, så då hittade jag Yuko Onos fina sida. Hon verkar också så extremt kunnig och har sån passion i det hon gör, vilket gör att det känns kul att handla av henne! 
Enjoy your matcha! 

Yoga Girl

Igår läste jag ett så fint citat som Yoga Girl la ut på Instagram:

”It’s never too late to start over. Don’t look back; you’re not going that way. Keep your eyes at the horizon. Every day is a new beginning.”
Det var så vackert och träffade mig rakt i hjärtat. Don’t look back; you’re not going that way. Ska minnas detta när kroppen skälver av oro och rädsla både för framtiden och för det som hänt. När jag tänker på dagen då jag kraschade så skriker kroppen rakt ut. Det ligger kvar som ett trauma i mig och jag har så svårt att släppa hur hemskt det var. Att inte kunna få fram ord för att hjärnan slutat koppla in talet, att inte kunna stå på benen för jag var så svag, tröttheten som var så total att jag inte trodde jag ens skulle överleva. Eftermiddagen i kaos, kvällen på SÖS… Och ändå vet jag inte om jag förstår hur illa det verkligen var. 
Nu ska jag titta bort mot horisonten. Försöka se det jag vill ska finnas där. Och aktivt skapa min egen framtid som jag vill ha den.

Det naturen ger

Sedan vi flyttade till vår nuvarande lägenhet med stor balkong har jag haft den stora lyckan att kunna odla grönsaker och kryddor hemma. I år satte jag rosmarin, apelsiner, haricot vertes, mynta, chili, persilja, timjan, oregano och citronbasilika. Efter att ha testat mig fram under ett par år nu så har jag lärt mig av några missar och utvecklats – det är så roligt med odling för man utvecklas ganska snabbt och får fantastisk feedback när det grönskar i krukorna! 
I år är jag ändå mest stolt över mina två chilis. Dessa satte jag som frön inomhus i mars och höll på och joxade med vatten och plast för att de skulle ta sig – och det gjorde dom! Nu är det två fina träd med dinglande chilifrukter på. Det ena trädet gav jag till min kompis Isabel eftersom hon älskar chili och dessutom kom hem från Australien i juni där hon kunde odla på deras terass. Jag ville ge henne något som kunde återuppliva den aussi-känslan. Och ja så glad hon blev! 

Här är mitt chiliträd som jag har kvar. Fantastiskt hur ett litet frö kan bli en såhär stor planta och med så stark livskraft. Väntar nu på att de ska bli röda och fina så ska jag plocka dem och kanske torka några inför vintern. 
I övrigt skulle jag verkligen tipsa om att odla persilja, mynta, rosmarin, timjan och oregano. Alla dessa tar sig superfint (i alla fall hos oss, vi har sol fram till 14 på dagen). Basilika är också fantastiskt, det växer så mycket och min ser nästan ut som en liten julgran trots att vi använder det flera gånger i veckan. Timjan, oregano, rosmarin och basilika har jag både testat att så från frö men också att köpa en liten ekologisk planta. Jag kommer fortsättningsvis att köra på små plantor för de har växt så enormt bra. Men ex persilja och haricot vertes är superenkelt att sätta frön och de växer snabbt! 
Mynta är också enkelt att så men även att driva upp från ekologiska små plantor från mataffären. Det växer som bekant hur mycket som helst så sätt myntan i en kruka för sig själv. Jag har gjort gott myntate till mig och S varje kväll under sommaren, och nu klippte jag ner den sista myntan och torkade. Det blev jättegott te det också. 

Här ser ni apelsinträdet som fortfarande växer massor. I år kom sommaren sent så jag antar att den tar igen lite tillväxt som missades i juni och juli. Apelsinträdet får små frukter som är ganska sura men man kan göra tex marmelad av dem. Blommorna är så vackra och doftar ljuvligt. Adderar helt klart lite medelhavskänsla till balkongen eller terassen. 
Så alla ni som av någon anledning behöver stressa av och komma tillbaka till grunden – odla! Det ger en så härlig känsla att gräva i jorden, det blir vackert och plantorna känns som vänner som man tar hand om som små bebisar. Vad man lägger in får man tillbaka! 

Vem är jag?

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur jag var som barn och vem jag är nu. Jag var 14 år när min mamma fick cancer och än idag tänker jag på det som att jag växte upp över en natt. Plötsligt var allt det rosaskimrande och fridfulla borta. Allt vi hade kunde ryckas bort närsomhelst. Som att stå på en matta och någon drar bort den under dina fötter. Hur det är att vara 14 år och tvingas hantera att en av de personer man älskar allra mest kan försvinna, det är en helt annan historia. Kanske delar jag den en dag. Men det jag mest har tänkt på är hur det har påverkat mig. Alla bitar har tagit mig hit. Idag är jag stolt över mycket av det som är jag. Jag har en grundtrygghet i mig själv och har fått med mig värderingar som ligger djupt rotade i mig; fina värderingar. Det finns många anledningar till att människor skapar, ärver och lever efter bra värderingar. För mig har det nog varit att jag tidigt insåg vad som verkligen är viktigt och hur lika vi alla är inför det som är hemskt. Inget skyddar oss från sjukdomar och död. Inget betyder något om inte kärlek och hälsa finns där.

Innan mamma blev sjuk var jag nog ändå ett ganska lugnt barn. Jag var väldigt mammig och har alltid varit det. Min syster var mer självständig. Men jag minns hur det fanns ett skratt och en bekymmerslöshet som jag idag kan sakna. Som att jag nu har sett det svarta och kan inte riktigt fylla hela mig med ljus längre. Det mörka är en del av mig.

Idag är jag 28 år och utbränd. Det vore idiotiskt om jag inte tänkte tanken på vad som har påverkat att jag har hamnat här. Jag fördömer inget och jag vet att allt är en del av livet; både det bra och det dåliga. Jag älskade min mamma så djupt och villkorslöst och jag hade aldrig velat vara utan en sådan kärlek. Det onda som kom när hon försvann är enkelt att leva med när jag tänker på all glädje vi haft. Då är det värt allt. Men det gör så ont. Det där svarta i mig. Saknaden. Kärleken.

Dubbelpaus

Yes, tar en paus. En dubbelpaus som Isa sa. Är förkyld och ligger nedbäddad. Så gött att Netflix finns. Kollar just nu på The Killing som jag verkligen kan rekommendera! Den är superspännande och det finns fyra fantastiska säsonger på Netflix, lovely. Tips tips tips till alla andra sjuklingar därute!

Den ständiga jämförelsen med andra

Har länge följt Johanna Kajsons blogg. Tycker hon verkar vara en så härlig tjej. Idag skrev hon ett inlägg som gick rätt in i hjärtat på hur dagar kan vara, läs här. Även om inte jag har en liten bebis att ta hand om så känner jag så väl igen mig i att allt känns fel ibland, livet lixom skaver. Och hur lätt det då är att börja jämföra sig med andra – men DEN kan ju och han gör så och hon hinner det. Ja, så är det. Min logiska hjärna accepterar såklart detta och inser att vi alla inte har samma förutsättningar vid,samma tidpunkter, saker händer i livet och vi hamnar i olika faser. Just nu är jag utbränd, hemma, har legat i soffan i fyra dagar för att min kropp inte är stark nog att ens gå utanför dörren. Och det känns kan jag säga. Själen får sig en törn. När jag då börjar jämföra mig med mina vänner så kan känslorna skena i panik. Åh herregud – kommer jag någonsin kunna bli mamma? Kommer jag kunna ens ha ett jobb i framtiden? Vem vill anställa mig? Såna tankar som letar sig in och tar över. Det gäller att försöka ha styr på dom. Men vem kan det hela tiden?

Jag gör så gott jag kan. Kanske måste man ibland få tycka att allt är pissigt och skitigt för att kunna resa sig. Jag vet inte. Men jag vägrar tro att någon svävar på rosa moln hela livet. De negativa känslorna är lika mycket känslor, även om de inte ska styra oss och bestämma över vilket värde vi sätter på oss själva som individer.

Allt jag egentligen ville säga, som jag har tänkt på nästan hela dagen, är hur mycket jag jämför mig. Även fast jag inte vill! Och det är så sjukt jobbigt. Måste försöka tänka på det och uppmärksamma när jag gör det. Inget blir bättre av det och dessutom så jämför jag alltid bara med det som är BRA i andras liv, hur rättvist blir det då mot livet?