Att vara i möjligheternas värld

Såg programmet ”Gift vid första ögonkastet” på SVT. Ett program man kan ha mycket åsikter om som jag lämnar åt sidan här. En sak i programmet fångade min uppmärksamhet; när ett av paren sitter i terapi med en av terapeuterna så kommer de fram att de (speciellt en av dem) går runt och ständigt säger till sig själv som ett mantra ”Jag är inte kär” ”Jag är inte kär” ”Jag ÄR VERKLIGEN INTE KÄR” *panik blandat med lättnad i den sista*

Terapeuten blir något irriterad över detta och menar att det är ett sätt att ständigt definiera sig själv som är oerhört hämmande. Och här kunde jag inte låta bli att dra paralleller till min egen utmattningsdepression. Det är lätt att hamna i fällan att ständigt definiera sig själv som trött, deprimerad, utmattad , mindre värd etc etc Och det hjälper ju ingen speciellt mycket. Att istället helt strunta i att definiera tillstånd gör att man kan vara mer närvarande i nuet. Nu känner jag mig trött – jaha då får jag vila. Tre timmar senare kanske man är piggare och har man då inte bestämt sig för att man är trött hela dagen så är det enklare att ställa om tankarna till att: nu tar jag en promenad, det ska bli skönt.
För det kan ju vara åt andra hållet också – att man definierar sig som pigg och då blir bakslaget väldigt hårt om man plötsligt blir trött igen. Bra tanke tycker jag. Jag ska försöka tänka på att inte sätta en etikett på allt jag upplever utan istället tänka att; ja, just nu mår jag såhär, det kan jag bemöta med det här beteendet. Och det är dessutom bara just nu och kanske inte sen. Så det så hjärnan!  

En vecka i solen

Veckan spenderades i Puerto de Mogan, Puerto Rico och Amadores. Insamlades gjorde: minnen, energi, solbränna, badupplevelser, mat, mat, massor av mat och glass. Eller nåja, Stoffe stod väl egentligen för 96 % av solbrännan eftersom jag är extremt nojjig över solen och hade solskyddsfaktor 50 redan på planet ner. Och en vecka innan dess. Men så härligt det var att komma iväg och spendera sju hela dygn tillsammans.
Processed with VSCOcam with a6 preset
Jag var extas varje gång vi gick förbi såhär stora kaktusar för jag drömmer lixom om att de ska kunna växa på vår balkong. Tyvärr gillar de nog inte alls klimatet hemma. Men jag drömmer!
Processed with VSCOcam with acg preset
Brunbrända ben i sanden. Ett ögonblick av lycka över solvarm hud och d-vitaminchock.
Processed with VSCOcam with a6 preset
Här ser man mina ärr efter acnen jag berättade om innan. Den har verkligen blivit så mycket bättre nu men ärren finns ju kvar, även om de kanske kommer blekas med tiden. Men jag tänker inte be om ursäkt för det så här är alltså en helt osminkad bild av verkligheten.

Lördagsmorgon, ljusspel och yogakläder

En morgon med lång frukost, titta ikapp missade serieavsnitt från veckan, kaffe i soffan och allt detta medan solen strålar in genom fönstrena. Plockade fram dynorna till soffan på balkongen för snart kan vi sitta där för lite kaffe eller te. Just då minns jag hur vackra våra skiftningar i årstid är.

Jag älskar vintern och är verkligen en vintermänniska. Sommaren upplever jag alldeles för varm och jag tycker inte om känslan av att vara varm (jag är alltid varm…). Men klart att strand och bad är härligt, bara att det är ju så lite tid man spenderar just där i förhållande till tiden i stan. Så nej, vintern älskar jag. Och våren. Och hösten. 
Men idag älskar jag vintern lite extra. Efter frukosten blev det Hatha yoga och i savasana kunde jag knappt blunda för ögonen blev så fascinerade av det vackra ljuset som slog mot de vita väggarna, taken och boll-lamporna i salen. Det var som ett vitt ljusspel som fyllde hela min kropp med energi; varenda cell. Och så tacksam blev jag. Tänk vad fin en lördag kan vara i all sin enkelhet.
Kan tipsa om Åhléns nya yogakläder. Har testat dem ett tag nu och de är verkligen i skön kvalitet och fina i sin enkelhet. Här är en topp med urringning i ryggen, rosettdetalj i rygg och deras yogabh. Superskön! Är besatt av sporttoppar/sport-bh som är mjuka så det inte känns obekvämt nånstans när man yogar eller promenerar. För löpning krävs mer stöd såklart! 
Peace out. 

Green fluorite

Häromveckan beställde jag ett nytt kristallhalsband. Ett halsband i guldkedja med en stor raw green fluorite. Det är så, så vackert! Jag beställd det från etsy.com från en shop som heter Betterandbetter och som drivs av en tjej i Moskva. Verkligen en fullträff och kristallen känns så otroligt lugnande och trygg så jag vill alltid ha den på mig. 
Bild lånad från etsy.com  – betterandbetter

Energikontot

En sak jag tänkte jag kunde dela med mig av som jag och min läkare pratat om mycket under det här året; energikontot. Vi har kommit överens om att jag ska tänka på min energi som en skala där jag alltid ska försöka ligga på 0 eller mer för då kommer jag sällan bli så dålig att jag ligger i sängen i flera dagar. Så om jag känner mig någorlunda pigg och ska göra en aktivitet så ska jag se till att det inte tar mer energi än att jag går ner till 0, aldrig minus.

När jag checkar av min status för dagen brukar jag tänka på det – vart ligger jag nu? Tar jag för mycket energi så bryter jag ner kroppen istället för att bygga upp den, men gör jag inte av med någon energi alls (om jag har någon) så utmanar jag mig inte tillräckligt för att det ska gå framåt.

Det har hjälp mig i alla fall. Kanske kan det hjälpa någon annan också?

Varm dryck med mynta, citron och ingefära

Varma drycker är inte bara bra för matsmältningen, de är dessutom så fantastiskt goda. Jag älskar att göra färskt te på pepparmynta (färsk, ekologisk från butiken eller på sommaren odlad på balkongen), ingefära och citron. Eller ja, ingefäran får mest vara med om jag känner mig krasslig eller behöver en immunskjuts för jag är faktiskt inte så förtjust i ingefära i drycker. Men om ni gillar så testa att ta ett par kvistar färsk ingefära, en skiva ekologisk citron och en liten bit ingefära och lägg allt i en mugg eller ett glas med varmt, kokt vatten. Låt dra några minuter och drick utan att ta ur nyttigheterna. Enjoy!

Det där med balans i utmattningsdepression

Något jag har upplevt som det absolut svåraste under mitt dryga år i min utmattningsdepression har varit balans. Balans för en frisk person kanske syftar till balans mellan jobb och fritid, balans i träning, balans i mat.. men för mig blev balans att ord som har genomsyrat varenda dag av dessa 14 månader. Det har varit så OBESKRIVLIGT svårt att kunna balansera mellan vila och aktivitet.

När jag var jättedålig (de första nio månaderna) så var det inte så svårt; då fanns bara sängläget. Det var ingen aktivitet överhuvudtaget. Att ens plocka ur diskmaskinen var det inte säkert att jag orkade. Huvudet kunde sprängas av att jag förflyttade mig mellan sängen och toaletten och när det var som allra värst minns jag att jag kröp från soffan till sängen för jag var så rädd att bara kollapsa när jag var ensam hemma. Kroppen klarade verkligen inte ens att stå upp. Så där fanns balans på sitt sätt genom att enbart vila.

Desto svårare blev det när jag började känna att energin så sakta kom tillbaka. Minsta lilla uns av energi i cellerna i min kropp gjorde att jag ville hoppa högt av lycka, slå klackarna i taket, städa hela huset, gå långpromenad, fika med vänner.. Ja ni förstår ju. Det gjorde mig helt enkelt så otroligt glad att känna minsta lilla glädje och energi att jag fick svårt att tänka ”nu ska jag ta detta varsamt”. Istället gick jag hela vägen och fick sen ett rejält bakslag på det. Det var som en knyckig åktur. Ingen energi, lite energi, fullt ös, sängliggande osv… om och om igen.

Hade någon berättat detta för mig för 1,5 år sedan så hade jag sagt: ”Men du måste ju ta det lugnt!” ”Du får bestämma dig för att göra en sak kanske 30 minuter per dag”. Och ja, jag är även ödmjuk mot den tjejen som sa så. Jag visste inte bättre. Nu vet jag. Energi är något som är extremt svårt att styra.

Varför skriver jag egentligen detta nu? Ja, för att jag fortfarande egentligen har samma problem. Det går längre mellan gångerna som jag hamnar där för jag lär mig mer och mer att kontrollera min energi och balansera mellan vila och aktivitet. Men ibland hamnar man där ändå. Som häromdagen när jag trotsade kroppen, gjorde för mycket och blev helt sängliggande flera dagar.

Jag gör denna resan utifrån mina egna förutsättningar och jag är så långt ifrån perfekt i det. Men jag gör verkligen mitt bästa, håller modet uppe och är ödmjuk mot mig själv. Det är inte enkelt. Vem som helst hade nog blivit lika frustrerad som jag känner mig ibland. Kanske till och med mer.

Klädconnoisseur

Har jag sagt att min pojkvän är en kostymnörd? Han älskar kläder, kostymer, skjortor, kavajer, tyger…allt. Detaljer. Hemma hos oss tar hans del i garderoben upp ungefär 80 % av hela utrymmet och själv är jag förpassad till några galgar nere i hörnet och en byrå med träningskläder. Ungefär. Och inte ens det räcker för honom. Han hänger dessutom sina svider runtom på alla lägenhetens balkongdörrar. Bildbevis nedan. 

Ångest och panikångest

Något jag verkligen fått leva med under många år är ångest. Ångest som styrde mina tankar, mina känslor, mina rädslor och ibland även mina handlingar. Jag kände under många, många år en konstant oro och ett tryck över bröstet. Flera gånger om dagen kunde jag få en dimmig känsla i blicken och kroppen började rusa iväg med pirrningar, domningar och svettningar. Inte alls en bra grund för att leva lyckligt.

GAD

Ångest yttrar sig olika för olika människor. För mig var det en nästan kontant känsla av obehag och kraftig oro som eskalerade i tryck över bröstet och i värsta fall panikångest. Nu när jag fått hjälp av en psykiatriker i och med min utmattningsdepression så vet jag att det jag led av under dessa år kallas GAD – generaliserat ångestsyndrom. Det finns en fin vetenskaplig beskrivning av vad det är men det innebär helt enkelt att kroppen ”hakar upp sig” på ångestläge och nästan allt anses farligt och framkallar starka och obehagliga känslor av oro. Min utmattningsdepression hade sin grund i en serotonerg depression vilket innebär att den grundar sig i brist på serotonin i hjärnan. Något som i sig leder till just ångest, gråtmildhet och nedstämdhet. Denna brist på serotonin hade min kropp gått runt med i troligtvis flera år, kanske sedan min mamma blev sjuk i cancer 2002, vilket gjort att jag konstant känt en känsla av ångest – ibland starkare och ibland mindre starkt.

Panikångest

Under åren har jag haft några perioder när jag lidit av panikångest. Har man aldrig upplevt en sådan attack tror jag inte att man förstår hur fruktansvärt det är. Det är en känsla av att man kommer dö. Man är så säker på det att man är beredd att ringa kyrkan och boka begravning direkt. Men det gör man ju såklart inte. För man kommer ju inte dö. Panikångest är egentligen inte alls ett farligt tillstånd även om det är svårt att komma ihåg just det när man får en attack. Hjärtat rusar (hjärtattack??), svetten rinner (kroppen kollapsar??), hjärnan rusar (jag blir galen??)… Ni som varit där vet.

Mina panikattacker eskalerade någon gång våren 2011 i samband med att jag skrev min masteruppsats och min mamma fick veta att hennes cancer inte hade något ytterligare botemedel. Då domnade mina ben av så jag trodde att jag hade en betydligt värre sjukdom. Hemskt var det. Jag åkte såklart in akut på Helsingborgs lasarett och blev kvar där i några veckor. Jag låg på neurologiska avdelningen och de gjorde alla möjliga undersökningar på mig men såklart hittade de inget fel på mig. Allt såg bra ut. Dock sa ingen att detta var panikångest; det fick jag veta många år senare.

Symptomen klingade av mer och mer medan månaderna gick och tillslut kände jag mig helt okej igen. Vi flyttade till Stockholm, ny stress slog till med nytt jobb och flytt och symptomen kom tillbaka. 2012 gick mamma bort och min sorg tog bort en del av panikkänslan och ersattes av djup, avgrundslös sorg. Som jag trängde undan. Såklart. Dövade med massor av jobb, jobb och jobb.

När jag gick in i väggen i december 2014 kom panikångesten tillbaka med besked. Under våren 2015 hade jag så kraftiga ångestattacker att jag på riktigt trodde att jag skulle bli galen. Jag minns att jag låg i sängen dag ut och dag in och den totalt lamslående tröttheten varvades med paniktoppar där kroppen lixom gick in i rus. Hjärtat rusade; hjärnan rusade; känslorna rusade. Inget hade jag under kontroll. Allt levde sitt eget liv.

Det här med att jag trodde att jag skulle bli galen är inte bara något jag säger. Jag trodde det verkligen. Flera gånger när jag satt hos min läkare frågade jag honom om jag kunde blir galen? Jag kanske behöver spärras in? Jag bad Stoffe sätta lås på lådan där vi har våra köksknivar för jag var så rädd att jag skulle skada antingen mig själv eller honom. Lixom gå in i en psykos av något slag. Läkaren förklarade att jag inte kommer bli galen. Det känns så men det blir man inte. Och det blev jag inte. Jag fick antidepressiv medicin och blev så småningom bättre. Även om det skulle ta tid.

Men jag glömmer aldrig det här. Känslan av att inte kunna kontrollera sin kropp eller sin hjärna överhuvudtaget. Då har man drivit sig långt över sin gräns. Då är något allvarligt fel. Ingen ska behöva gå igenom det. Ingen.

Vad gjorde jag för att komma över mitt ångestsyndrom?

Oavsett vad som orsakar en människas ångest så är det inte en bekväm känsla. Eller egentligen ÄR faktiskt inte ångest en känsla, utan något man får av en känsla (ofta rädsla eller oro). Detta blev viktigt för mig när jag försökte komma ur min ågest. Då började jag med att varje gång jag kände ångesten komma krypande så satte jag ord på den. Jag tvingade mig själv att känna efter vilken känsla det var som orsakade ångesten. Då upptäckte jag att jag hade extremt svårt att skilja på känslor och att hitta den ursprungliga känslan; alla för för mig en stor ångestklump. Detta berodde alltså på GAD. Men när jag tvingade mig själv att stanna i ångesten och känna känslan så lärde jag mig att se mönster i mina tankebanor. En ångest som kom över mig kunde vara rädsla för att misslyckas, oro för att inte hinna med saker, hunger, sorg över min mammas sjukdom eller senare hennes bortgång. Många olika saker.

Jag gjorde också en annan sak och det var att stanna i ångesten. Varje gång den kom upp så lixom stirrade jag den i vitögat. Tänkte att vi stod där och stirrade på varandra tills någon av oss skulle ge sig. Då märkte jag att varje ångesttopp hade en kulmen som nåddes efter ungefär en minut och om jag bara klarade att hålla ut genom den och faktiskt bevittna kulmen så klingade den av mycket snabbare. Att ignorera ångest var alltså verkligen inget för mig. Det gjorde bara hela saken värre. Trots att jag många, många gånger fick rådet ”tänk inte så mycket” eller ”känn inte efter”. Det kanske fungerar för andra men inte för mig.

Det sista jag gjorde var att behandla min depression och mitt ångestsyndrom med antidepressiv medicin.  Detta är inget råd jag ger och jag säger inte att det är något alla ska göra; men för mig var det helt enkelt livsnödvändigt. Absolut livsnödvändigt. Hade jag inte behandlat min depression (som var en återkommande depression i en en svår episod dvs den skulle komma tillbaka igen och igen och igen) så vet jag faktiskt inte vad som hade hänt. Jag behandlade med antidepressiv medicin för att skynda på läkningen och för att uppnå en stabil och långsiktig läkning. Den är långsiktig, det vet jag. Men det tog ändå väldigt lång tid. Nio månader var jag helt sängliggande i total utmattning. Första gången jag gick till Coop och handlade (500 meter från vår port) var i mitten på september. Då hade jag legat i sängen sedan december året innan. Så alla ni som kommenterar andras val att använda sig av medicin för att bli friska; snälla läs på innan ni uttalar er. Visa förståelse. Depression är en allvarlig sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. Låt inte det hända.

Ångest syns inte alltid

Sist men inte minst vill jag säga att ångest, panikångest och depression är luriga sjukdomar på så sätt att de inte syns. Man kan luras av att en person ”ser så pigg ut”. Men sjukdomen sitter på insidan. För mig var till och med själva döljandet av min ångest en del av min sjukdom. Jag hade sån extrem prestationsångest att jag ville in i det sista vara helt perfekt och ingen skulle se att jag mådde dåligt, det var ett tecken på svaghet för mig. Så blev det en ond spiral där jag höll inne all ångest och alla negativa känslor och så blev det värre. Mycket värre. Än idag jobbar jag varenda dag med att vara ärlig mot alla människor runt mig. Jag kämpar för att kunna säga om jag är ledsen, orolig eller rädd. Ändå möts jag varje vecka av kommentarer som ”men nu ser du ju så mycket bättre ut, vad skönt”. Och ja, det gör jag. Men sjukdomen sitter i hjärnan. Min kropp har varit frisk hela tiden. Det är hjärnan spelar ett spratt som inte syns på utsidan. Mindfucking.

Den här bilden tog när jag och pappa var på Zetas Handelsträdgård en vårdag 2015. Det man inte ser på bilden är att jag den här perioden led av extrem ångest. jag hade varit vaken hela natten med panikkänslor och kvar satt efterskalven av ångesten. Svårt att säga om någon lider av ångest eller inte; det syns helt enkelt inte utanpå.