Arbetsträningen

Long time no see känns det som. Jag har inte lika mycket tid och kraft att skriva längre här inne eftersom jag är så noga med att koppla ner hjärnan den tiden jag inte jobbar. Jag tror att ni förstår. 

Men det här med arbetsträning alltså. Vilken grej! Jag kommer säkert både att jinxa och bita mig i svansen när jag säger det här men… jag älskar det! Det känns lite som att få tillbaka en del av mig själv. En del jag inte en hade en aning om att jag saknade. Plötsligt är man en del av något, en grupp, har en uppgift och känner sig lixom lite behövd någonstans. Nåja. Företaget klarar sig såklart utan mig men när jag väl gör mina timmar är det ändå till liiite nytta. Det känns fint. 

Dock är det alldelses för tidigt att säga hur det går med kroppen. Jag har hittills bara jobbat fyra dagar så effekten lär komma om några veckor. Jag fick igår ganska kraftig ångest på kvällen som kan vara ett tecken på att jag inombords är lite stressad, men det beror nog inte bara på jobbet utan på att jag nästa vecka både ska jobba och åka ner till Blekinge för ett stort tredagarsbröllop. Inte för bröllopet i sig, ni som läser vet hur mycket jag längtar (!!), utan enbart för att allt som i dagsläget går utanför mina ramar blir stress. Så är det. Stresskänsligheten är skyhög som läkaren säger. Det är den ibland låååång tid efter en utmattning. Och det beror aldrig på grejen i sig utan på den här jäkla sjukdomen. Det stressar mig enormt att inte kunna styra min kropp. Helt enkelt är jag fortfarande känslig för när saker går utanför ramen och när jag tappar kontrollen över min tid. Det stressar mig. Men jag försöker att åka med i vågorna och hoppas på det bästa. Eller nja. Jag försöker men det går sådär.

Upplägget på arbetsträningen är i alla fall att jag jobbar förmiddagar tre dagar per vecka; måndag, onsdag och fredag. I den mån det går förstås, för annars kan jag kasta om lite dagar som då exempelvis nästa vecka och den därpå när jag är lite specialupplägg på grund av att jag reser bort. Men annars håller jag mig till upplägget. Det fungerar bra tycker jag och jag är väldigt glad att jag valde att köra upplägget med en dags vila emellan varje jobbdag. För mig känns det skönt att veta att om jag blir supertrött kan jag återhämta mig dagen efter. En säkerhetslina helt enkelt för att slippa oroa mig över utebliven återhämtning. 
Och jag är rätt strikt med vad jag gör nu i början av arbetsträningen, alltså utanför jobbet menar jag. Det är mycket, MYCKET ren vila som står på schemat. Typ läsa, sova, kolla någon serie, yoga, meditation. Sådant som fyller på min energi. De dagar jag har jobbat gör jag nästan enbart sådant. Och dessutom kör jag enkelt upplägg på mat och sånt de dagarna. Slippa laga, fixa, plocka. Allt förenklas. Jag läser en bok som heter Tillbaka till jobbet – hållbar återgång efter stressrelaterad ohälsa, och i den beskrivs just hur viktigt det är att planera energiförbrukningen. Att även om jag känner mig pigg vissa dagar så gäller det att hålla sig till planen. Annars kommer bakslaget som en kanonkula efter några dagar. Så detta håller jag hårt på. 

Inte mycket annat att rapportera just nu. En dag i taget. Oroar mig (den där jäkla oron alltså!) över saker, lite för mycket för vad som är rimligt, men i övrigt lugnt. Det är i alla fall SÅ mycket skönare att vara trött efter en dags jobb än efter att ha ilat runt här hemma bland olika sysslor. Det ger mer tillbaka. Kanske får jag äta upp det snart men det är min känsla just nu. Att jobbet skänker mening. Jag visste inte att jag hade saknat det så mycket ❤

Annonser

Grattis på Mors Dag

Mamma. Grattis på Mors Dag. En sån dag när allt känns lite extra. Mamma-hälsningarna på Nyhetsmorgon får mig att gråta. Hästarna som sprang rakt in i mitt hjärta. Solen som svedde min hud. Vinden i sovrummet som visade hur flyktigt livet är. Bilden som tar sin plats. Den heliga platsen. Ett hudlöst tillstånd. 

Men allt är väl åt lite mer rätt håll nu. Tror jag i alla fall. Det vet man aldrig för sen plötsligt vänder allt. Du vet ju hur det är. Om någon, menar jag. Men jag har jobbat min första dag och jag har ett vackert mål i sikte. Den här gången är inget av mina mål relaterade till jobb. Bara till livet. Jag ser en bild framför mig där jag förvisso kanske jobbar. Men allt annat är så mycket viktigare nu. Det som händer runtomkring. 

Och ibland, mamma, känner jag mig så missförstådd. Jag skulle vilja berätta för dig exakt hur det känns och bränns och svider. Men det är svårt. Det är som om dom här åren av mitt liv marginaliseras. Pulvriseras. Förkastas. Alla är vi trötta ibland. Det är en del av livet. Känn inte efter så mycket. Tänk inte på det så försvinner det. Men är det verkligen så enkelt? Det är ju aldrig det. Inte när sjukdomen drabbat en och man har sett den mörka sidan. Vet att den finns där. Flåsar en i nacken vid minsta snedsteg. Och jag påminner mig om att du kände likadant. Huskurer hit. Meditation dit. Tankens kraft som löser upp tumörer. Rena livsmedel och poff så försvinner cancer. Men man vet ju. Att så är det inte. Så enkelt är inte livet när man ständigt balanserar. Och jag vill skrika på dem som förminskar. Att nu förstår ni inte alls! Eller så förklarar jag för dåligt. Hur ont allt gör när det går snett. Men jag tror nog att du förstår ändå. Du och alla dom som sett att livet är mer än bara rena livsmedel och meditation. Att sånt bara räcker en bit och inte säger hela sanningen om hur livet verkligen äter en inifrån ibland. Och hur stora prövningar vi alla kan råka ut för. Sånt som man inte vet förrän man hamnar precis just mitt i det. 

Men ändå. Älskade mamma. Allt är okej ändå. Jag ångrar allt och ingenting. Jag ångrar att jag gick in i väggen. Vägen tillbaka sög musten ut mig. Men jag ångrar inte resan och insikterna. Utan dem hade jag aldrig haft en chans att bryta mönstret. Så allt är fint ändå. Även om jag saknar dig. Vrålet inifrån min kropp blir allt tystare. Minnen av den där dagen skuggas av soliga minnen. Saker vi gjorde. Upplevde. Känslan av din hud och dina kramar. Att aldrig få uppleva dem igen är nog det som gör mest ont ändå. Men jag minns minns minns. Allt. 

Mamma, störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så. 

Första dagen på jobbet

Igår jobbade jag min första dag. Eller ja, arbetstränar gör jag ju. Men ni förstår vad jag menar. Att gå till ett jobb, en faktiskt arbetsplats, är stort. Jag var inte supernervös ändå. Lite pirrig och sånt men inte lixom i negativ bemärkelse. Mer förväntansfull. 

Och jag kan verkligen inte få en bättre arbetsplats att vara på. Så fina personer. Avslappnat. Kreativt. En söt liten hund. Cykelavstånd på fem minuter. Roliga produkter. Spännande och nytänkande inom marknadsföring och kommunikation. Allt sånt som gör mig glad. Så tacksam alltså. 

Hur det gick då? Jodå. Har lite att jobba på med mina mönster ändå. Körde på i två timmar och kom på att jag glömt rast. Suck. På darriga ben gick jag utanför huset och satte mig på en bänk i solen. Andades. Gick in. Trött i huvudet. Yr. Allt gungade. Gjorde klart min uppgift och var kvar sista timmen. Kom hem. Kände mig värdelös för att jag bara hann med en enda sak på tre timmar. Slog lite på mig själv. Var jag osocial? Var jag avskärmad och tråkig? Ja antagligen. Men vad tusan kan man begära av sig själv? Har jag inga gränser? Nej uppenbarligen inte. Åt lunchen med möda. Orkade knappt lyfta gaffeln. Tung som en sten i kroppen. La mig i fosterställning i sängen och hoppades att det skulle gå över. Efter tre-fyra timmar lättade det lite. Orkade värma mat i micron. Plocka i disken. Sen vila resten av kvällen. 

Idag känns det bättre. Har dock extrem hjärntrötthet. Huvudet bankar och skriker. Men jag antar att det är en träningssak. Alltihop. Att vissa motiga reaktioner från kroppen måste komma när jag utmanar den. Bara det inte slår över. Dränker mig. Fram tills dess är det ju okej. 

Och nu längtar jag faktiskt lite tills imorgon. Det måste vara ett bra tecken? 

Bilder från helgen 

Visby är ju vackert. Det var längesen jag var på Gotland och mindes knappt hur fint det faktiskt är. Strålande sol och hyfsat folktomma gator gjorde sitt. Staden visade sin vackraste sida. 

Och Gotlands bryggeri. Öltapparna. Shoutout till pappa: vi fick dricka hur mycket vi ville av alla goda sorter i deras tappar. En upplevelse som kändes som en riktig once in a lifetime. 

Kullerstensgator i hela Visby. Tur att en är uppväxt i Trosa så man lärde sig tidigt att gå i klackar på kullersten. Det är lite av en konst.

En fantastisk helg på så många sätt. Men det slår mig alltid i stora sällskap hur olika vi alla är. Och jag känner mig ofta mest olik alla på något sätt. Min natur är väldigt lugn och grundad och när det blir för mycket stim och stoj och fladdrig energi vill jag automatiskt dra mig undan. Min introverta sida blir så otroligt tydlig i stora sällskap. Att jag efter en stund tappar energi. Lust. Men jag hade preppat med att läsa lite i boken Introvert – den tysta revolutionen så att jag skulle vara beredd. Och slippa känna mig som ett ufo. Men likförbaskat är känslan konstig. Och det beror såklart inte på just detta sällskapet. För det var det bästa någonsin. Det beror på hur samhället har skapat en norm kring hur vi ska vara. Bete oss. Ett extrovert ideal. Och den avvikande introverta. 

Men verkligen fina personer alltså. Vissa nya, vissa gamla bekantskaper. Men alla så fina. Det lämnade en känsla av glädje kvar i kroppen. En sån känsla som antagligen kommer stanna hela livet vid minnet av den här helgen. 

Näsan ovanför vattenytan

Ungefär så. Inte så mycket mer. Det var en helt fantastisk helg och så mycket fina vänner och en hel del tårar. Hjärtat svämmade över en miljon gånger. Men nu är kroppen trött. Så trött. Och den där känslan av att behöva kämpa så mycket. Tänka så många varv extra. Skippa spontana infall för att konsekvenserna blir för stora. Klumpen i magen när man kanske gjorde en sak för mycket. Eller en sak för länge. Hoppade för högt eller stampade för hårt. Räcker jag såhär eller borde jag vara mer? Mindre? Vem orkar ens bry sig. Tydligen jag. Ändå. 

Ni som vet, vet. 

Mot Visby! 

Såhär butter ser man ut när man måste shotta klockan nio på morgonen. I peruk. Och sött diadem (…). 

Nu är vi på båten till Visby. I helgen är det Emmas möhippa. Yepp. Och vi har lånat hela Wisby Bryggeri. Och bokat in oss på hotell och spa. Mysigt. Så outfiten ovan kommer vara ett minne blott snart. 

Och en tjej har nyss tagit en powervila på båten. I en hel timme. Undertecknad. Är man i behov av egentid så är man. Då får man helt enkelt ta sig tid till pauser emellanåt. 

Hoppas ni har en fin lördag! ❤️