Kategori: utbränd

Tänker jag fel med löpningen?

Behöver lite råd från er just nu för jag känner mig osäker på hur jag ska tänka. 

Jag gillar att springa och gjorde länge det innan jag blev utbränd. Därför känns det som en av de grejerna jag gärna vill komma tillbaka till. I vintras hade jag några extremt bra månader i min utmattning där löpträningen verkligen gav en kick och energi jag kunde leva på i nästan 24 timmar. Men de senaste två månaderna har löpningen nästan tagit kål på mig. De senaste gångerna har varit tuffa eftersom det alltid har resulterat i att jag knappt kan stå på benen under kanske 2-4 timmar. Sedan repar kroppen upp sig sakta, sakta och en natts sömn återställer mer eller mindre balansen.
Det känns inte riktigt bra. Jag har fått klartecken från min läkare att löpning är okej och pulsträning är bra, men beslutet är ju alltid mitt och jag måste ju lyssna in mig egen kropp. Promenader gör mig inte alls lika trött och jag kan oftast utan problem powerwalka ett par timmar utan att få den nedbrytande effekten som löpningen ger. 
Hur gör ni andra därute? Hur tänker ni kring träning och pulshöjande aktiviteter? Och vad får ni för effekter på kroppen? 
Ni står jag inför att sluta springa ett tag och bara gå, samtidigt som det är tråkigt att ge upp något som jag ju tror skulle kunna bygga mig starkare i längden. Behöver er hjälp här ❤ 

Promenerar och tänker, skapar, känner

Eftermiddagspromenad runt sjön. Äppelblommor i träden. Grenar som tornar upp sig mot himlen. Tjocka stammar vittnar om långt liv. Tänker på min kropp. Förbannar. Förlåter. Tänker om. Känner sorgen. Känner saknaden. Skapar texter. Skapar minnen. Skapar utrymme i bröstet. Ser det lilla. Upplever det stora. Lever och minns och öppnar hjärtat för allt det vackra runtomkring.  

Att vända ett destruktivt beteende

Kollade på Biggest Loser på morgonen idag. Har aldrig sett programmet innan men denna säsongen blev jag helt fast! Och varenda gång det är invägning så sitter jag och gråter. För jag blir så rörd. De är så himla fina människor som av olika anledningar har fastnat i ett destruktivt beteende där de bestraffar sig själva med mat. De anser inte att de är värda vatten och blir inlåsta i sina egna kroppar. Och grejen är att jag känner igen mig. Men inte med maten utan med att använda jobb och aktiviteter som ett narkotika-preparat. Att straffa mig själv för att jag inte anser att jag är bra nog, att jag är värd ångesten. Därför gråter jag nog mest. Tänk den vändningen; att plötsligt börja älska och nära sin kropp igen. Bli utsläppt till livet. Så vackert. Jag är på samma väg som dem men mot ett liv utan att dränka mig i arbete och ångest. 

Sen är jag särskilt förtjust i vissa personer i programmet, som jag hoppas extra mycket på. En tjej som heter Sandra verkar så otroligt gullig och jag hejar på henne! Hon är verkligen otroligt vacker och hennes fräkniga ansikte gör mig glad varje gång. Hon vill kunna få barn med sin sambo när hon har gått ner de kilo som hindrar henne från att kunna bli gravid – och den kärlek och trygghet den här tjejen utstrålar alltså… Jag önskar henne ett helt lag med ungar och all lycka i hela världen! 

Den enkla vägen

Igår var det bara att testa igen; med löpningen. Jag är inte direkt den som ger mig i första taget så nu testade jag en annan teknik efter att kroppen sagt ifrån i lördags. Nu blev det ett mer lågintensivt pass och jag såg till att inte gå upp för mycket i puls. Så fort pulsen skenade iväg så gick jag ett par minuter och startade om.

Det fungerade faktiskt bättre! Jag kände mig glad över att ha sprungit min runda och endorfinerna gav en skön kick, och kroppen verkade mer nöjd över att inte ha blivit totalt utpumpad. Dessutom preppade jag en god ostmacka och en kopp matcha som jag intog direkt efter passet för att återställa balansen i kroppen. 
Wash-out av mediciner
Idag var jag alltså hos läkaren igen. Jag fick panik i förra veckan när jag började inse att alla mina mediciner bara gjort mig sämre. Så jag och läkaren bokade in en uppföljning och jag fick som vanligt göra MADRS och utmattningsskattning. Och det har till och med blivit bättre! Jag har bättre koncentration, energi mm så det är ju helt toppenbra. Den ångest jag kände i lördags var alltså ett utsättningssymptom som man får när man tar bort SSRI från kroppen och egentligen inte min egen ångest. Den lättnaden. 
Jag tål helt enkelt inte antidepressiv medicin. Tyvärr. Och det är verkligen tyvärr. För trots all skit jag gått igenom med mina mediciner så skulle jag verkligen vilja hitta en som passar mig och som kan hjälpa mig i framtiden så jag inte hamnar här igen. Det är så otroligt värt! Men nu hänger allt istället på mig. Jag måste sätta upp strategier för mitt liv som håller i längden och dessutom alltid tänka good enough. 
Nu kör vi en prövning några veckor när kroppen ska renas från toxiner och fria radikaler som satts igång i min kropp eftersom den tyckte SSRI var ett gift. Rimligt?! Så ska vi se hur det går och kanske funkar detta, kanske inte. Vi får se helt enkelt.
Mitt nya motto säger läkaren ska vara: den enkla vägen. Det ska genomsyra allt jag gör. Jag ska vara snäll mot mig själv och alltid välja den enkla vägen. För jag har tendenser att helt enkelt vara så pass ambitiös att det ställer till det rejält för mig själv. Inte alls bra.
Så. Nu; den enkla vägen. I allt.
Vi startar med en stunds återhämtning efter en intensiv dag och för att vila upp inför kvällen som ska spenderas på ett microbryggeri för öl. Besitos. 

Mot Vasastan!

Är påväg in till Vasastan nu. Ska fixa en grej och sen kommer Stoffe och hans pappa och möter upp för lunch och vidare eftermiddagshäng. Ett glas vin eller tre lär väl intagas om solen fortsätter att stråla över Stockholm. Det blir som vårkänslor på nytt! Väldigt effektivt sätt att öka på mängden lyckohormon i hjärnan. 

Idag sportar jag silvriga skor från Church’s, blå tunnstickad tröja från Ralph Lauren, jeans från Gina Tricot och under armen (det var ju så varmt!) en lång mohairkofta från Acne. 

Rasar nedåt

Dippen håller i sig tyvärr. Det är inte enkelt det här med att vara utbränd. Är rätt less just nu på allt faktiskt, så jag är ledsen om jag låter lite klagande här… Men jag vill bara orka saker, slippa den här jävla hjärntröttheten som håller på att ta kål på mig, vara glad, slippa ångest, orka, orka, orka…
Äter ju ingen medicin nu eftersom det ju gick så himla dåligt med den sista. Får se om detta är hållbart. Tror tyvärr inte det. Ångesten kryper på, oron och stresskänsligheten tar över och ärligt talat så orkar jag inte ha ångest mer. 
Så många runtomkring mig som försöker övertala mig, i all välmening såklart, att jag ska sluta äta medicin. 
 – Det löser inget
 – Du behöver bara komma ut i jobb igen
 – Jag skulle också bli deppig av att bara vara hemma
Jaaa… Alla vill så väl men det får mig att känna mig dålig. Som att detta är något jag väljer. Som om jag kunde göra mer eller bättre så skulle jag bli frisk. 
Tyvärr fungerar det ju inte alls så, men jag orkar inte argumentera. Orkar inte förklara hur hjärnan ser ut i en utbrändhet. Hur jäklarns bränd man faktiskt är. Men jag vet. Jag har lärt mig massor om hjärnan, hjärnceller, synapser, stödjeceller… Allt. Man kan inte bortse från att det är hjärnan som är skadad. Det är inte min vilja det är fel på. Snarare tvärtom. 

Fredag!

Känner mig bättre och bättre när magen sakta slutar ömma och istället tar emot mat. Mår fortfarande lite illa men det mesta fungerar ändå att äta tycker jag. Dock har jag blivit helt extremt trött. Kroppen värker och jag känner mig helt klubbad. Kanske pga hela den här veckans magsjuka och dessutom har jag känt mig frustrerad och ledsen… Så det går väl an antar jag. Tar ett steg tillbaka och gör lugnare saker samt planerar in vila. 

Esther är här. Hon hade fått något eksem av allt badande så hennes matte hade igår lämnat in henne på närmaste hundklippning för den vanliga vid St Eriksplan var full fram till juli (hur galet? Funderar på att skola om mig…)… Resultatet? Hon ser ut som en italiensk greyhound. Helt slät/naken och verkligen inte alls som Esther the labradoodle. Dessutom är det så dåligt klippt så hennes öron är mer sexkantiga än runda *emoji som skrattar hysteriskt* *förlåt snuttis*. 
Man ska inte skratta åt djur men det är verkligen helt hysteriskt roligt. Hon brukar vara supersöt med stora vita lockar och jättetjock päls. Tänkte ta en bild men det känns nästan för elakt. Hon löper dessutom och om någon hade tagit en bild på mig när jag har min period, tjock och svullen och dan, när jag dessutom blivit våldssnaggad… Då hade jag lackat ur. Så bild blir det inte. Nope. Bjussar istället på en från ett par veckor sen. 

Nu ska här lagas fyllda aubergines med ris och mungbönor till. Sen ska jag be Stoffe köpa med sig lite choklad så vi kan fira in den här helgen. Hoppas ni alla får en fin fredagskväll! 

Jag kan äta igen!

Äntligen! Idag vid lunch vände det. Jag fick i mig ris till lunch och ikväll till och med en varm potatissallad med lite gott (och äntligen lite vitaminer!) i. Direkt känner jag hur energin sakta kommer tillbaka, underbar känsla. 

De senaste dagarna har verkligen varit tuffa. Kanske några av de tuffaste rent mentalt för mig. Jag har gråtit över en miljon saker, tröttat ut min pappa i timmar i telefon, känt en frustration över hela situationen, känt mig svag, ångestfylld, totalt nedstämd och väldigt, väldigt ledsen. Att vara utbränd är så jävla tufft alltså. Mitt huvud vill så mycket, men min kropp orkar inte. Den ekvationen skapar en frustration som gör att jag bara vill gömma mig under täcket och inte komma ut förrän allt har löst sig.
Men så händer det plötsligt. Man får en liten glimt energi. En stråle glädje letar sig in. Det kan vara en pytteliten sak. Imorse var det att jag kunde dricka upp mitt matcha-te utan att må jätteilla. Då kände jag hopp. Hängde på Stoffe in till stan ett par timmar men satt bara på Norrmalmstorg och vilade på en bänk medan han gjorde ärenden. Var hursomhelst nöjd. Se människor och känna livet komma tillbaka gjorde mig så lycklig. 
För att inte överanstränga tog vi sen båten hem till Hammarby Sjöstad och sen gick vi faktiskt och beställde en cykel till mig! Jag kände att jag var så jäkla värd det och dessutom vill jag, nu när sommaren kommer, kunna cykla till sjön på dagarna. Det går ju så mycket snabbare än att gå! 
En fin svart tantahoj från Skeppshult blev det. Natur heter modellen. Vacker sak i formgivningen och dessutom tillverkad i Sverige vilket känns bra; att stötta dem som kan sånt här i vårt land. Och valde 7 växlar så jag slipper bli helt överansträngd. Det har jag ju lärt mig; måste tänka på att kroppen ska få lite underlättning när det behövs.  
Var såklart sugen på modellen nedan, Favorit. Så cool sjuttiotalskänsla och jag föll pladask för hela uttrycket. Men var tvungen att tänka lite praktiskt och jag vill kunna sitta upprätt med rak rygg, inte framåtlutad, så tyvärr gick den bort. Men hur snygg!? 

Nåja. Nu väntar jag på att den ska tillverkas, min nya pärla. Sen ska vi ut på äventyr i sommar.

Tack för alla era fina ord och pepp på vägen. Det värmer mer än ni kan ana ❤

Bilder lånade från skeppshult.se


Hur orkade du, mamma?

Tänker på mamma när jag ligger här. Hur orkade hon?? Under 10 år slet hon med sin cancer. Varje vecka samma procedur:

Måndag: Cellgiftsbehandling på sjukhuset kl 15. Vi slänger i kortison i droppet också för att minska biverkningarna. Jahapp. Gula lakan. Konstiga lukter. Alla är sjuka. Många flintisar som ser sådär riktigt sjuka ut, utmärglade av sjukdom och mediciner. Medtag: väska med tidningar, bok och dator för här kommer du få sitta ett tag och vänta på att giftet droppar in i din kropp. Ha det så skönt och passa på att vila! *Slänger bokjäveln i huvudet på den som sa det*
Tisdag: Jobbar hemma. Ligger från morgon till kväll med huvudet i toalettstolen och kräks. Behåller ingen mat. Emellan framåtfällningarna över toaletten skrivs det mail, rings samtal, planeras och helt enkelt… Jobbas. Och just det! Ingen sömn på tre dygn! Kortisonet ni vet… Som att gå på speed.
Onsdag: Kontoret! Som en ny människa. Förutom ingen sömn de senaste två dygnen. Satt uppe och kollade en film hela natten men kände mig svinpigg. Och gör det fortfarande. Ingen sömn behövs här! *Ni småbarnsföräldrar som är intresserade av användning av korstison, kolla in onlineforum, massor av tips och säkert reko tips på langare av rena grejer* *Not* *Gör det inte!* *Livsfarligt!*
Torsdag: Jobbar 15 timmar. Först på kontoret och sedan representationsåtaganden på kvällen. Queen of The World. Mamma for president. 
Fredag: Som en ny människa. Jobbar vidare. Kroppen slits ju lite av cellgifterna men vad fasen – vi kör på. *Jobba, jobba, jooobbbbaaaa*
Lördag-Söndag: VILA. Helt slut. Vilken vecka. Jobbet tar på krafterna (cellgifterna då??)
Måndag: Ny behandling kl 15… Allt börjar om. En vända till. 
Samma sak. Vecka efter vecka. År efter år. Nya cellgifter, nya biverkningar. Mediciner som inte tolereras av kroppen. Mediciner som inte hjälper. Tumörer som växer. Nya tumörer. Spridningar. Metastaser. Läkare som stressas: vi hittar inget botemedel. Testperson för nya mediciner. De hjälper inte. Förkastas. Forskningen går framåt. Nya saker kommer hela tiden. Tänker: Jag hinner ju för fasen DÖ innan de kommer ut på marknaden… Säger: Ja, det här kommer bli bra. Jag kommer klara det. Gråter inombords och ler på utsidan. Skydda mina barn! De ska inte behöva gå igenom detta. De behöver sin mamma. 
Illamåendet hon måste känt när hon klev in på sjukhuset varje måndag kan jag inte ens föreställa mig. Hjärnan som lagrat den informationen så många år och skriker: NEJ! Inte igen! 
Hur orkade hon?? 
Tittade på tabletten imorse där i dosetten. Klirrandet när jag skakade om den. Kroppen skriker nej. Det börjar svida i munnen och kräkningarna är påväg. Hela magen är helt öm efter den här veckan. Tog inte ens tabletten idag. Orkar inte. Vill kunna äta igen och bygga mig stark. Inte brytas ner av den där pyttelilla, men ack så kraftfulla, rosa saken.
Känner mig så sjukt misslyckad. Med betoning på sjukt.

Utbrändhet och viktuppgång

Jag har skrivit om det förut, det här med vikten. Just nu läser jag på flera av mina kollegors bloggar (mina utbränd-kollegor/vänner, bästa <3) att många deppar över vikten. Och grejen är att det är så självklart. Så naturligt. Nu kommer sommaren och vi ska dra av oss våra nordiska skyddsmunderingar för att bli nakenfisar med hela svenska folket; bikinin som blottar varenda valk och bristning och cellulit som finns på kroppen. Underbart? Nej.


Så det där med vikten ÄR segt. Jag gick upp 10 kilo ganska direkt av mina antidepressiva mediciner, jobbigt. Innan dess var jag i och för sig kanske lite väl spinkig när jag ser tillbaka på det, något mittemellan hade väl varit lagom tänker jag. Men det blev i alla fall en rejäl panna extra och det beror alltså dels på att det är supervanligt att man går upp i vikt av SSRI (vanlig biverkan på de flesta) i kombination med att man som utbränd inte orkar göra ett skvatt. Att ligga inne utan att ens orka vända sig i sängen är ju inte speciellt kaloriförbrukande. 

Så visst, jag kände mig lite obekväm i min nya kropp, men samtidigt är det ju som det är. Jag orkade tillslut inte bry mig längre. Nu typ gör jag det jag orkar på dagarna så ibland blir det spring eller yoga eller promenad och ibland absolut ingenting. Vissa dagar går jag inte utanför dörren, jag är för trött. Men energin jag lägger ner på att fundera över min vikt är numera 0 %. Jag insåg att det enbart tog energi att fundera på det så istället tänker jag att jag gör så gott jag kan så kommer allt ändå lösa sig till sist. 
Jag blir ganska provocerad över hur kvinnor ”ska” se ut i vårt samhälle. Alltså hello! Vi är kurviga av naturen, inte pinnsmala (de flesta iaf, alla ser ju olika ut och alla är lika fina!). Så visst, min mage hänger över kanten på jeansen (tills jag hittade modellen Molly på Gina Tricot, håller in magen! Köpte fyra par hehe..) och jag har fått köpa en helt ny garderob (thank God for HM!). När jag yogar är jag den ENDA i gruppen där brösten typ hoppar ur BHn när jag gör framåtfällingar och min mage vilar alltid på låren när jag böjer, yepp. Sant. Men vad fasen! Ärligt talat blir jag lite rebellisk också och vill gå emot hela detoxätaperfektvärstasnyggakroppenavmigsjälv-grejen. Jag får ofta komplimanger för att jag ser så sund ut och visst, det kan vara en dold hint eller så, men det skiter jag i. Det ska ni också göra mina vackra vänner! Först och främst ska vi älska vilka vi är, oavsett hur kroppen passar in i mallen eller inte, och sen ska vi äta det vi vill och tåga fram för att andra ska lära sig trivas med sig själva. 
Om inte ens vi, som gått igenom en sån jävla skit och tvingats deala med utmaningar och en verklighet som ingen människa ska behöva ta tag i någonsin, står upp för våra kroppar och visar världen att det inte är viktigt…Vem ska då klara det? Vi vet allihop att bara vi mår bra så kommer vi se sunda och friska ut. Vi kommer kanske ha kvar ett par extra kilo när sista ordet är skrivet på vår historia – men vad fasen gör det om 100 år? Vi vet vad som är viktigt i livet och det är inte vad vågen visar. 


Bjuder på en helt oretuscherad bild från februari i år när vi var i Puerto de Mogan. Så ni ser hur verkligheten ser ut. Vill ju inte skriva detta inlägget och sen hymla med en bjussig bild såklart. 

Och en sista grej…
Mina yogalärare är alltid väldigt fysiska och tar på en och har sig. De är vana vid pinnisar till yogis och jag ÄLSKAR att de typ får gräva lite bland valkarna för att komma in till mina magmuskler. Det är så gött att stå för sitt eget ideal 🙂 

KRAM mina vackra, underbara vänner därute!