Kategori: Saknar mamma

Hur orkade du, mamma?

Tänker på mamma när jag ligger här. Hur orkade hon?? Under 10 år slet hon med sin cancer. Varje vecka samma procedur:

Måndag: Cellgiftsbehandling på sjukhuset kl 15. Vi slänger i kortison i droppet också för att minska biverkningarna. Jahapp. Gula lakan. Konstiga lukter. Alla är sjuka. Många flintisar som ser sådär riktigt sjuka ut, utmärglade av sjukdom och mediciner. Medtag: väska med tidningar, bok och dator för här kommer du få sitta ett tag och vänta på att giftet droppar in i din kropp. Ha det så skönt och passa på att vila! *Slänger bokjäveln i huvudet på den som sa det*
Tisdag: Jobbar hemma. Ligger från morgon till kväll med huvudet i toalettstolen och kräks. Behåller ingen mat. Emellan framåtfällningarna över toaletten skrivs det mail, rings samtal, planeras och helt enkelt… Jobbas. Och just det! Ingen sömn på tre dygn! Kortisonet ni vet… Som att gå på speed.
Onsdag: Kontoret! Som en ny människa. Förutom ingen sömn de senaste två dygnen. Satt uppe och kollade en film hela natten men kände mig svinpigg. Och gör det fortfarande. Ingen sömn behövs här! *Ni småbarnsföräldrar som är intresserade av användning av korstison, kolla in onlineforum, massor av tips och säkert reko tips på langare av rena grejer* *Not* *Gör det inte!* *Livsfarligt!*
Torsdag: Jobbar 15 timmar. Först på kontoret och sedan representationsåtaganden på kvällen. Queen of The World. Mamma for president. 
Fredag: Som en ny människa. Jobbar vidare. Kroppen slits ju lite av cellgifterna men vad fasen – vi kör på. *Jobba, jobba, jooobbbbaaaa*
Lördag-Söndag: VILA. Helt slut. Vilken vecka. Jobbet tar på krafterna (cellgifterna då??)
Måndag: Ny behandling kl 15… Allt börjar om. En vända till. 
Samma sak. Vecka efter vecka. År efter år. Nya cellgifter, nya biverkningar. Mediciner som inte tolereras av kroppen. Mediciner som inte hjälper. Tumörer som växer. Nya tumörer. Spridningar. Metastaser. Läkare som stressas: vi hittar inget botemedel. Testperson för nya mediciner. De hjälper inte. Förkastas. Forskningen går framåt. Nya saker kommer hela tiden. Tänker: Jag hinner ju för fasen DÖ innan de kommer ut på marknaden… Säger: Ja, det här kommer bli bra. Jag kommer klara det. Gråter inombords och ler på utsidan. Skydda mina barn! De ska inte behöva gå igenom detta. De behöver sin mamma. 
Illamåendet hon måste känt när hon klev in på sjukhuset varje måndag kan jag inte ens föreställa mig. Hjärnan som lagrat den informationen så många år och skriker: NEJ! Inte igen! 
Hur orkade hon?? 
Tittade på tabletten imorse där i dosetten. Klirrandet när jag skakade om den. Kroppen skriker nej. Det börjar svida i munnen och kräkningarna är påväg. Hela magen är helt öm efter den här veckan. Tog inte ens tabletten idag. Orkar inte. Vill kunna äta igen och bygga mig stark. Inte brytas ner av den där pyttelilla, men ack så kraftfulla, rosa saken.
Känner mig så sjukt misslyckad. Med betoning på sjukt.
Annons

Funderingar och ilska

Funderar mycket dessa dagar. Allt är tyst. Ingen digital kanal som stör. Telefonen avstängd. Här hemma finns bara jag och mina tankar just nu. Och det är faktiskt skönt. Ibland behöver man reda upp saker med sig själv; vad är det för känsla egentligen? Vart går min energi? Hur ser jag på framtiden? Sätta ord på saker. Bara finnas. Notera känslor och låta dem gå vidare. 

Idag har en ny känsla kommit upp till ytan; ilska. Jag är nästan aldrig arg. Verkligen. Men idag har det bubblat inom mig. Egentligen vet jag inte ens vad jag är arg på. Kanske alltihop. Hela situationen. Frustrationen över att ofta känna sig missförstådd och klen. Andras dömande. Arg för att vi inte kan gå vidare med vårt liv sålänge det är såhär. Det blir en sorg i sig att tappa så mycket tid av den perioden i livet som ska vara lättsam och lycklig. Här hemma får vi deala med rätt tunga saker från tidig ålder. Lära sig hur döden står för dörren i tonåren. Förlora den personen som varit ens trygghet. Leva med depression. Utmattning. Lära sig hur kroppen kan kollapsa om man inte respekterar signaler. Det blir tunga läxor. 
Vi tar inte längre något för givet. Och ibland får man fundera över meningen med allt. Man får till och med bli arg och låta den dimensionen ligga överst i några dagar. Det är helt okej. All is well.

Hur mycket jag saknar henne?

Så mycket. Så mycket att magen knyter sig. Så mycket att jag tappar andan varje gång jag minns att hon är borta. 
Idag är vi tillsammans allihop mamma. Var med oss. Vaka över oss. Vi tar ännu ett steg vidare. Det gör ont ont ont. Men vi minns. Allt. Livet inom dig lever vidare genom oss. Vaka över oss. Vi älskar dig så. 
Foto: Bea Karlsson

När allt fryser

Ibland blir allt kallt. Tiden stannar inuti mig. Jag minns dagar då vi satte våra fötter i gräset utanför dörren i det där huset. Lyckan när vi satt på klippan och tittade ut över vattnet. Där var vi en familj. Nu är en av oss borta. Tre kvar. Våra rötter rycks upp och vi gör oss av med vårt sista ankare. 
Ikväll rinner tårarna för det som var Vi. För vår familj. För att vi var så jävla lyckliga och nu saknas en. En försvinner och hela gruppen skingras. 
Vår plats på jorden var här. Nu är den borta. Nu rycker vi rötterna och går vidare. Krossade, nedtrampade och med en mörk sorg som ett täcke över allt. Aldrig mer ska jag tänka att det finns en mening med allt. För det finns faktiskt inte en mening med allt. Vissa saker är helt meningslösa. 
Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem

Där är himlen lite närmre för mig
Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
Dit kan jag gå och sakna dig
Dit kan jag gå och sakna dig


Lars Winnerbäck – Hjärter Dams Sista Sång