Egot styr mig just nu

Tack alla ni som kommenterade och mailade när jag frågade om löpningen. Så värdefulla inputs och efter era tankar och synvinklar så ändrade jag inställningen till vad jag förväntar mig av mig själv.

Det känns som att min kropp är tröttare nu än för några veckor sedan (då var det mer huvudet som gjorde ont av hjärntröttheten). Och jag har så svårt att acceptera det. Men jag vet ju egentligen vad som är felet – jag låter mitt ego styra för mycket. Allt som heter jag borde, kunde förut, måste… Sånt ska bara bort ur mitt liv just nu. Energipotten ser olika ut för varje dag och jag måste lära mig leva med den energi jag faktiskt har; inte den jag borde ha, kunde haft eller hade. 
Jag lyssnade på Kropp och Själ (P1) och hörde citatet ”En inställd träning, är en träning det också”. Och så är det verkligen för mig. Jag måste tänka att varje gång jag bestämmer mig för att inte träna/yoga/springa så är det mer värt än när jag faktiskt gör det. För mitt sinne fungerar lite tvärtom kan man säga: jag har inga som helst problem med att köra över prick alla gränser och varningssignaler jag har och gå till träningen. Det är det enklaste för mig, mitt ”naturliga” agerande. Däremot har jag extremt svårt att inte genomföra det jag har bestämt mig för. Så därför är ju träningen egentligen det motsatta för mig; att inte genomföra den är faktiskt den riktiga träningen. 
Bilder från Tylösand i april där jag faktiskt hade närvaro nog att bara precis göra det jag orkade. Egot blåstes bort av den fantastiska vinden på den här stranden. 

Annonser

Tänker jag fel med löpningen?

Behöver lite råd från er just nu för jag känner mig osäker på hur jag ska tänka. 

Jag gillar att springa och gjorde länge det innan jag blev utbränd. Därför känns det som en av de grejerna jag gärna vill komma tillbaka till. I vintras hade jag några extremt bra månader i min utmattning där löpträningen verkligen gav en kick och energi jag kunde leva på i nästan 24 timmar. Men de senaste två månaderna har löpningen nästan tagit kål på mig. De senaste gångerna har varit tuffa eftersom det alltid har resulterat i att jag knappt kan stå på benen under kanske 2-4 timmar. Sedan repar kroppen upp sig sakta, sakta och en natts sömn återställer mer eller mindre balansen.
Det känns inte riktigt bra. Jag har fått klartecken från min läkare att löpning är okej och pulsträning är bra, men beslutet är ju alltid mitt och jag måste ju lyssna in mig egen kropp. Promenader gör mig inte alls lika trött och jag kan oftast utan problem powerwalka ett par timmar utan att få den nedbrytande effekten som löpningen ger. 
Hur gör ni andra därute? Hur tänker ni kring träning och pulshöjande aktiviteter? Och vad får ni för effekter på kroppen? 
Ni står jag inför att sluta springa ett tag och bara gå, samtidigt som det är tråkigt att ge upp något som jag ju tror skulle kunna bygga mig starkare i längden. Behöver er hjälp här ❤ 

Den enkla vägen

Igår var det bara att testa igen; med löpningen. Jag är inte direkt den som ger mig i första taget så nu testade jag en annan teknik efter att kroppen sagt ifrån i lördags. Nu blev det ett mer lågintensivt pass och jag såg till att inte gå upp för mycket i puls. Så fort pulsen skenade iväg så gick jag ett par minuter och startade om.

Det fungerade faktiskt bättre! Jag kände mig glad över att ha sprungit min runda och endorfinerna gav en skön kick, och kroppen verkade mer nöjd över att inte ha blivit totalt utpumpad. Dessutom preppade jag en god ostmacka och en kopp matcha som jag intog direkt efter passet för att återställa balansen i kroppen. 
Wash-out av mediciner
Idag var jag alltså hos läkaren igen. Jag fick panik i förra veckan när jag började inse att alla mina mediciner bara gjort mig sämre. Så jag och läkaren bokade in en uppföljning och jag fick som vanligt göra MADRS och utmattningsskattning. Och det har till och med blivit bättre! Jag har bättre koncentration, energi mm så det är ju helt toppenbra. Den ångest jag kände i lördags var alltså ett utsättningssymptom som man får när man tar bort SSRI från kroppen och egentligen inte min egen ångest. Den lättnaden. 
Jag tål helt enkelt inte antidepressiv medicin. Tyvärr. Och det är verkligen tyvärr. För trots all skit jag gått igenom med mina mediciner så skulle jag verkligen vilja hitta en som passar mig och som kan hjälpa mig i framtiden så jag inte hamnar här igen. Det är så otroligt värt! Men nu hänger allt istället på mig. Jag måste sätta upp strategier för mitt liv som håller i längden och dessutom alltid tänka good enough. 
Nu kör vi en prövning några veckor när kroppen ska renas från toxiner och fria radikaler som satts igång i min kropp eftersom den tyckte SSRI var ett gift. Rimligt?! Så ska vi se hur det går och kanske funkar detta, kanske inte. Vi får se helt enkelt.
Mitt nya motto säger läkaren ska vara: den enkla vägen. Det ska genomsyra allt jag gör. Jag ska vara snäll mot mig själv och alltid välja den enkla vägen. För jag har tendenser att helt enkelt vara så pass ambitiös att det ställer till det rejält för mig själv. Inte alls bra.
Så. Nu; den enkla vägen. I allt.
Vi startar med en stunds återhämtning efter en intensiv dag och för att vila upp inför kvällen som ska spenderas på ett microbryggeri för öl. Besitos.