Psykbrytet inför middagen

I lördags när vi hade middag så var det som sagt jag som fixade – allt! Jag var stolt. Längs vägen så blev det ett par gupp, om alltid, och såhär lät det när jag på lördagen på dagen ringde Stoffe och hade panik (han var på jobbet):

Jag: Hej (ynklig röst)
Stoffe: Hej älskling! Har det hänt något? 
Jag: Nja nej inte direkt…
Stoffe: Men jag hade 8 missade samtal sen lunch? 
Jag: Jaha (spelar nonchalant), ja.. Jag känner mig konstig.. (jag har svårt att sätta ord på känslor, vårt ständiga issue). 
Stoffe: Jaha hur då konstig? Trött, hungrig eller sjuk eller något annat? 
Jag: Jag är nog stressad. Jag har typ inte sovit någonting inatt (detta var helt sant, jag var vaken i fyra timmar och grubblade…)
Stoffe: Stressad för vadå? 
Jag: Middagen ikvähähähll *börjar gråta och snörvla som ett litet barn* Dom kommer om sex timmar och jag vet inte hur jag ska hinna duscha, torka av handfatet och duka innan dess (gråter och hulkar) 
Stoffe: … ? 
Jag: Alltså om jag ska hinna vila också. Vart ska jag börja lijihixxxommm?! 
Stoffe: Börja vila är nog en bra idé. Om du hinner duscha eller duka spelar ju ingen roll hjärtat. Jag fixar allt sånt när jag kommer hem. Och duscha – vem bryr sig? 
Jag: Trohooorr du det?! *torkar snoret* Jag trodde jag skulle orkaahah detta… 
Stoffe: Vila nu så kommer jag sen. Jag ska bara jobba klart här. Vi kan köpa hem all mat så tänk inte på någonting.
Jag: Okej… *hick hick*. Vi ses sen då. 
Stoffe: Det gör vi sötnos. Puss 
Så… Jag hade alltså legat vaken i fyra timmar (!!) på natten och funderat över hur tusan jag skulle hinna, på en hel dag (de kom vid sju på kvällen); handla mat, gå till bageriet, duscha, duka, torka av badrummet och vila. Jag vred och vände på det på natten, la upp scheman i huvudet, stressade upp mig själv, såg hur allt blev kaos, fick panik. Trodde hjärtat skulle hoppa ut av stress. Ja men ni kan ju tänka er! 
Såhär är det alltså. Att vara stresskänslig. Det är inte att man enbart typ är känslig för livsomvälvande beslut och av att man inte hinner till bussen. Nej det är att man bryter ihop av att ha mer än typ en sak på schemat på en hel dag. Man får inte ihop det. Hjärnan kan inte strukturera och planera och allt blir kaos. Både i kroppen och i huvudet. 
Så… Lördagen var kaos för mig. Men jag genomförde det och det stärkte mig. Men hade jag inte pallat alls och bara lagt mig rätt upp och ner och vi hade köpt hem 60 bitar sushi istället så hade det också varit okej! Allt som innebär att jag lyssnar på kroppen och testar mina gränser i lagom mängd är bra, oavsett vad resultatet blir i slutändan. 
På kvällen körde jag i alla fall shorts från H&M, linneskjorta från Gina Tricot och halsband från H&M. 

Rasar nedåt

Dippen håller i sig tyvärr. Det är inte enkelt det här med att vara utbränd. Är rätt less just nu på allt faktiskt, så jag är ledsen om jag låter lite klagande här… Men jag vill bara orka saker, slippa den här jävla hjärntröttheten som håller på att ta kål på mig, vara glad, slippa ångest, orka, orka, orka…
Äter ju ingen medicin nu eftersom det ju gick så himla dåligt med den sista. Får se om detta är hållbart. Tror tyvärr inte det. Ångesten kryper på, oron och stresskänsligheten tar över och ärligt talat så orkar jag inte ha ångest mer. 
Så många runtomkring mig som försöker övertala mig, i all välmening såklart, att jag ska sluta äta medicin. 
 – Det löser inget
 – Du behöver bara komma ut i jobb igen
 – Jag skulle också bli deppig av att bara vara hemma
Jaaa… Alla vill så väl men det får mig att känna mig dålig. Som att detta är något jag väljer. Som om jag kunde göra mer eller bättre så skulle jag bli frisk. 
Tyvärr fungerar det ju inte alls så, men jag orkar inte argumentera. Orkar inte förklara hur hjärnan ser ut i en utbrändhet. Hur jäklarns bränd man faktiskt är. Men jag vet. Jag har lärt mig massor om hjärnan, hjärnceller, synapser, stödjeceller… Allt. Man kan inte bortse från att det är hjärnan som är skadad. Det är inte min vilja det är fel på. Snarare tvärtom.